Fredagslistan vecka 47

Godmorgon ungdomar!

(Ja, jag vet att det snart är lunchdags för de flesta av oss men jag vill inte ta udden av den där klämkäcka tonen som jag vet att ni älskar. Därav.)

November kliver på med raska steg och innan man vet ordet av står årets sista månad och knackar på dörren. Martin har uppmärksammat detta genom att börja beta av årsbästanomineringarna här på bloggen. Själv är jag mentalt kvar någonstans i början av oktober men med en gnagande känsla av att jag missat något och Alex inväntar förmodligen December i en mysig filt av DEEP PURPLE-nostalgi (och med all rätt efter Kee Marcello-incidenten). Dock har vi en sista skälvande fredagslista att leverera innan vi kliver in i de sista veckorna av 2011 och den lyder som följer.

Inledningsvis
Martin går ut ganska lugnt med IN FLAMES, fortsätter med ARCHSPIRE (som är helt nya för min del) och kör på ett mer tekniskt och varierat mangel (inte oävet) och avslutar stilenligt med TOXIC HOLOCAUST och det korta men kärnfulla spåret You Suffer But Why Is It My Problem av fina bandet WORMROT som landar på hela 0:04! (Det går undan med andra ord.) Kul att se VOLTURYON i listan igen men IN FLAMES-tåget har jag aldrig hakat på. Call me crazy och håna mig för evigt men så är det. När jag såg dem i Borlänge för ett antal år sedan på Peace & Love så ansträngde jag mig faktiskt för att förstå vad The Fuzz was all about. (Jo, jag gör sådant ibland, anstränger mig vill säga.) Men de grävde sig inte in i hjärtat och poletten trillade inte ned. Så kan det vara. Stilpoäng för att mangelfanan hålls högt dock.

The Inbetween
Vi går vidare till Alex del i det hela som befinner sig på plats 6-10 i listan. Den mannen har sett fler livespelningar än någon annan jag känner och ibland undrar jag lite hur det egentligen går till. (Hur har karln hunnit med allt? Äger han en teleporteringsapparat? En tidsmaskin? Både och?) Det hela är något av ett mysterium för mig men none the less ett imponerande sådant. Temat för Alex lista är "Bra förband jag sett live", vilket i undertecknads tappning hade blivit "Band jag aldrig någonsin sett live": THE ALMIGHTY, VICIOUS RUMORS, PRIDE & GLORY och lite annat. Sistnämda bandets sångare kändes bekant och efter en snabb googling visade det sig mycket riktigt vara Zakk Wylde som står för det kalaset. Jag kan uppskatta den här typen av släpig sydstatsrock mellan varven, tro det eller ej. ASIA som ligger sist fick mig att tänka på filmen Karate Kid. Jag vet inte om det är bra eller dåligt...

La grande finale
Från att ha vistats en sväng i det glada åttiotalets paradvåning styr vi nu stegen mot eländets källarvalv igen. PALE CHALICE bryter av ganska friskt mot ASIA och den uppmärksamme fredagslistelyssnaren ser (men kanske mest hör) att black metal-traditionen upprätthålls även den här veckan från mitt håll. Det såsar till sig i mitten med BLASPHERIANs grottiga och långsamma ljudbild men klarnar mot slutet med lite gammal hederlig dödsmetall á la DISMEMBER (som jag för övrigt kommer att redogöra för lite längre under veckan som kommer. Ja, alltså inte så mycket för bandet i sig som min förkärlek till det) och hela alltet slutar i norsk thrash signerad NEKROMANTHEON.

Men nu: mindre snack och mer verkstad, dags för länken till listan och med den önskningar om en lyckad helg.

/Susanne

Fredagslistan vecka 47

Vad har hänt med musikbiografierna?

Allvarligt talat - varför är musikbiografier inte längre musikbiografier? Nu har jag läst KEE MARCELLOs bok och den handlar verkligen inte ett skit om musiken. En jävla tramsbok om hur mycket knark han satte i sig och hur många brudar han spände på. Han är inte ensam, i princip ALLA musikbiografier ser ut så idag. Jag hade velat läsa hur mycket som helst om t.ex. Treblinka Tour med NOICE, om alla turerna med EUROPE och hur det rena musicerandet tog sin form.

MOTLEY CRUE var på sitt sätt först med sin The Dirt, den var unik när den kom och kändes då fräsch. Efter det har alla "musiker" gjort sina egna derivat av en sådan och det är åtminstone jag sjukt trött på. På samma sätt som Wes Cravens underbara Scream-filmer tyvärr kom att förstöra skräckfilmsgenren så verkar riktiga musikbiografier idag vara ett dött medium. Annars hade väl inte icke-musikern Anders Tegnér fått skriva en likadan bok.

Tacka vet jag t.ex. Louis Armstrongs för hand skrivna minnesbok om sitt liv i New Orleans.

/Alex

Kee Marcello, "rockstjärna"

Jag har fnissat ett tag åt att Kee Marcello ska släppa en biografi. Speciellt eftersom han döpt den till "Rockstjärnan som gud glömde" och att han i boken ämnar berätta om allt knarket som förekom i Europe. Det blir säkert en rolig läsning, på samma sätt som Börje Ahlstedts biografi var hysteriskt rolig fast den inte alls var menad så).

Imorse fräste jag så kaffe genom näsan i ett skrattanfall när jag såg att han dessutom ämnar släppa en skiva i november i samband med bokens utgivning. Skivans namn? "Europe: Redux". Skivans innehåll? Kee spelar Europe-låtar, men inte bara "sina" utan han passar på att spela in HELT RELEVANTA versioner av...you guessed it: Rock the night, Open your heart, Carrie och THE FINAL COUNTDOWN. Och givetvis bjuder han oss på sin version av humlans flykt - Bumble Kee.

"Hmm. En häst. Jag ser en häst. Det är en ganska hög häst. Kan jag kalla den för min? Den höga hästen? Jag hoppar upp och sätter mig. På min höga häst."

/Alex