Årsbästalistan 2014 - de nominerade: nr. 20, nr. 21, nr 22

Nominerad: "The Killing Gods" - MISERY INDEX

Jag var till mig i trasorna när jag fick tillgång till Baltimoresönernas senaste skiva. Jag brukar bli det när det gäller MISERY INDEX. Denna gången fick jag dock ta fram de stora orden och jag skrev att

”The Killing Gods” är skivan som bör, om det finns någon rättvisa, skicka bandet upp på nästa hierarkiska nivå när det gäller scentid. MISERY INDEX övertygar nämligen så till den milda grad att det bara är att konstatera att väntan var väl investerad tid då ”The Killing Gods” är bandets starkaste material till dags dato. Hatten av!

 Nominerad: "Eyehategod" - EYEHATEGOD

Efter sju sorger och åtta bedrövelser pressade EYEHATEGOD ur sig ett album. Och vilket album sen! Jag gick bananas över skivan efter de första genomlyssningarna - och då ska ni veta att jag inte brukar uppskatta denna typ av musik - och var fullt beredd att placera skivan på plats 1 på min årsbästalista. Jag har sansat mig lite - men skivan är i skrivande stund fortfarande med i racet om placering på listan. Precis - jag har fortfarande inte spikat den om ni nu trodde det, haha!

Nominerad: "Citadel" - NE OBLIVISCARIS

Högt emotsedd skiva för egen del. Föregångsskivan "Portal of I" fick plats 8 på årsbästalistan 2012, även det ett svinartat starkt år. Australiensarnas framfart retar gallfeber på en hel del - det vet jag - och jag blev inte alls förvånad över att ingen av skribenterna på Close-Up hade med varken "Portal of I" eller "Citadel" på sina listor. För oss som uppskattar låtar med extra allt och stora pretentioner är detta bandet att gå till.

NE OBLIVISCARIS visar på ”Citadel” att de är ett band med ohygglig potential och även i fall de inte riktigt når upp till de extrema kvalitetshöjder som ”Portal Of I” gjorde så är ändå ett betyg på den övre delen av skalan väldigt befogat. 



Gott folk - detta var de sista nomineringarna till årsbästalistan 2014 och jag passar på att ytterligare en gång önska er god jul!

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 45: Långsamma låtar

Godmorgon!

Denna vecka ska vi prata långsamma låtar. Ett tema som hade varit ganska orimligt för bara ett år sedan faktiskt. Jag är otroligt kräsen när det gäller band som lirar långsamt - kanske är det så att jag inte har tålamod nog för band vars musik drar sig fram likt döende bältor, kanske är det så att många band som lirar långsamt helt enkelt är dåliga. Vad vet jag, haha!

I vilket fall - 5 låtar som jag verkligen gillar som sällan går över bpm på 180 har jag valt ut till veckans fredagslista.

Vi kör.

Hade jag öppnat med något annat band än BLACK SABBATH hade ni nog stått i farstun och ropat "orimligt, orimligt!". Nestorerna till metal överhuvudtaget var fram tills dess att Ozzys röst gick från acceptabelt dålig till urusel ett av världens bästa band. Kollar man in bandets diskografi så blir det ganska uppenbart att här har det skrivits musik som står pall för tidens i vissa fall obönhörliga rivningskula. Första låten på första skivan "Black Sabbath" chockade en del av världen. Desto större var jublet från de som uppskattade den släpiga tyngden som bandet sedan representerade mer än lovligt bra.

För en hel massa människor är MORBID ANGEL världens bästa death metalband. De ligger helt klart på top 10 vad mig anbelangar. I tidens gryning (läs 1990-talet) fanns det ett program på TV som hette Diezel där Jerry Prütz, Tony Balogh och Martin Carlsson pratade hårdrock och visade videor. När jag fick se MORBID ANGELs video till "Blessed Are The Sick" tyckte jag att det var det mest blasfemiskt onda jag sett. David Vincent gick runt i bar överkropp med läderbyxor och väste om "ever lusting pain". Det var, och är, fortfarande en sån klasslåt att jag kände mig nödgad att ha med den.

Malmöbandet PYRAMIDO hör till den skara band som konsekvent kör långsamt som jag verkligen uppskattar. Här finns sådan låtskrivartalang att man häpnar. Jag började lyssna på bandet när de släppte "Salt" 2011, och har sett bandet agera förband till rätt många extremt mycket snabbare akter på KB och ändå vinna över publiken på sin sida. Det är imponerande. Senaste skivan "Saga" från förra året var en lika triumfartad uppvisning som vanligt. Jag fastnade för Ingen människa är en ö redan från första lyssningen. Bandet har precis det rätta släpet som jag uppskattar. Ronnie Källbäcks sång ber jag er särskilt notera. Så hemsökt klagande att man ryser.

Fantastiskt bra doomband från Dartmoor i England. Jag provade på vinst och förlust deras senaste skiva "Consolamentum" och blev synnerligen imponerad. Glatt överraskad faktiskt! Sedan skivan kom ut har sångerskan Sharie Neyland lämnat bandet, vilket är synd då hon har en röst som sätter sig i lekamen så det bara smäller om det. The Silence är en lång låt, men blir inte alls tråkig. Den mer än lovligt sympatiska och vänliga ljudbild som möter trumhinnorna är ytterligare en faktor till dyrkan.

Ytterligare ett band som jag lärde mig uppskatta i år. EYEHATEGOD har en brokig och problematisk historia. De har också lyckats mot alla odds ta sig igenom dödsfall, långvarigt narkotikamissbruk och göra det bästa albumet under sin karriär. Här har ni en skiva som till skillnad från så många andra som heter samma som bandet verkligen lever upp till förväntningarna. Flags And Cities Bound har likt flertalet av bandets låtar ett obönhörligt sväng. Tyngden är förkrossande. Ljudbilden massiv.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 45: Långsamma låtar

Fredagslistan 2014, vecka 36 - Starka skivor 2014

Godmorgon!

Fredagslistedags igen, och jag tänkte att vi skulle börja starkt bara för att. Denna vecka tar jag mig an ett gäng skivor jag redan nu tycker bör betraktas som omistliga att dryfta när det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer bli aktuellt att prata årsbästalistor. Jag vet att det alltid verkar som det innevarande året framstår som det bästa när det gäller skivor, men 2014 framstår redan nu som ett vanvettigt starkt år, och då ska vi tänka på att det ligger en hel del skivor i pipelinen som jag vet håller groteskt hög nivå. Exempel? CANNIBAL CORPSEs "A Skeletal Domain" - fy satan säger jag bara!

Vi kör.

Ni vet att jag är svag för teknisk döds. SOREPTION har med både föregångsskivan "Deterioration Of Minds" samt årets "Engineering The Void" skrivit in sig som ett band i den absoluta världseliten i denna subgenre. De har gjort det med en kompromisslös strävan att skriva brutalt teknisk musik som även fastnar för andra saker än tekniken. Här finns det ett sväng, ett driv och en mer än lovlig låtskrivartalang som inte många band gör bättre. Jag skulle tro att "Engineering The Void" kommer finnas med på fler årsbästalistor när det lackar mot jul.

 Släpig doom? Jo, faktiskt. Under min föräldraledighet upptäckte jag att jag faktiskt kan lära mig att uppskatta subgenrer som jag tidigare inte har fastnat för. Brittiska THE WOUNDED KINGS skiva "Consolamentum" har fått försvarlig speltid hemmavid då bandet lyckas hålla mitt intresse uppe med "rätt" typ av släpighet och en gastkramande närvaro av, ledsamt nog, avhoppade sångerskan Sharie Neyland. Det är mäktigt, murket och ack så melankoliskt magiskt att jag verkligen tycker att ni måste kolla upp denna skiva!

HOUR OF PENANCE är ett band som med årets "Regicide" kavlar ut en rensfest så magiskt bra att det bara är att lyfta på hatten. James Payne är framför allt mannen att hålla koll på. Trummisens lir är lika tajt som det proverbiella frimärket jag så ofta brukar ta upp när det gäller dylik musik. Jag knarkade ner mig så svårt på denna skiva att jag under en period drömde om musiken nästan varje natt.

Southern Discomfort i form av EYEHATEGOD svårligen framarbetade och från andra sidan graven frammanande trumspel på självbetitlade skivan från mitten av året. Hade ni frågat mig för bara ett halvår sedan om jag såg fram mot denna skiva skulle svaret ha blivit nä, verkligen inte. Men musiken talar för sig själv - bandet visar med all önskvärd tydlighet vad ordet sväng innefattar i sin bästa bemärkelse. För de som sedan tidigare gillade bandet har jag svårt att tänka mig att man inte tyckte att 14 års väntan var värt varenda minut. För oss andra är "Eyehategod" en mer än lovligt stark startpunkt.

MISERY INDEX fortsätter att leverera skivor av rang. Detta kan vara det mest stringent genomarbetade albumet från baltimorerensarna. Att man tagit god tid på sig (3 år, en evighet i subgenren) att jobba fram skivan märks. Varenda låt passar in i en helhet, men klarar av att stå på egna ben också. Gillar man bandets musik sedan innan är det bara att dyrka loss - för er andra är det bara att gratulera till att ha en mer än lovligt god startpunkt att börja med.



/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 36 - Starka skivor 2014