Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Det är dags att snöra på sig dansskorna, eller åtminstone vara beredd på att valfri fot kommer att stampa takten till veckans fredagslista. Jag har valt ut en hel hög låtar som får det att spritta till i distala fibula och i många fall även leda till tokleende.
Vi kör!
CLUTCH har släppt nytt album, betitlat "Book Of Bad Decisions" och det låter ungefär lika underbart svängigt som det brukar. I rätt många låtar får dock bandet till det lite extra, som till exempel In Walks Barbarella vars titel jag gissar är en referens till filmen från 1968 med Jane Fonda i rollen som Barbarella. Men det kan lika gärna vara en slump. Den här låten har inte bara ett blytungt gung, schysta breaks, orden weaponized funk utan också ett så satans fräckt blåsarrangemang att jag föll som klubbad av en bastrombon från första lyssningen.
Mer BARREN EARTH? Jo. Men inte är de väl svängiga? Jämför vi med CLUTCH är ju det här färöiska bandet ungefär lika svängiga som Donald Trump, men de har stunder då de kopplar på ett sådan infernaliskt gung att det går rysningar genom kroppen. Som i låten The Living Fortress från 2018 års "A Complex Of Cages". Jag tänker både på partiet vid 3:20, och det blysvängiga bruket av ko-klocka vid 4:36. Dra. Åt. Helvete. Fortfarande, efter väldigt många lyssningar så blir jag orimligt till mig av det här fantastiska bandet.
RIOT har jag haft med i en fredagslista innan, den som handlade om metal med blås, en av de roligaste och mest skruvade listor som jag gjort till bloggen. Jag kunde inte motstå att ta med låten Killer från "The Privilege Of Power" från 1990. Hela skivan är väldigt värd att kolla in, men jag har alltid gillat just Killer lite extra för där brassar TOWER OF POWERs blåssektion (betraktad som världens kanske främsta blåssektion) i nåt så in i bänken.
Jag älskar verkligen norska SAHGs andra platta. Jag köpte den helt ovetandes om vilken lavett till skiva den är, och blev följdaktligen helt duktigt upplavetterad när jag drog igång den. Det helt skoningslösa drivet och gunget är verkligen något som jag tror att fler band hade önskat att kunna få till på samma sätt som SAHG får alltsomoftast. Ascent To Decadence har alltid varit en favoritlåt - den kombinerar allt som går att göra i trioformat på ett lysande sätt. Alla medlemmarna kommer till tals, riffen är smörtjocka, och det finns ett episkt anslag i gitarrsolot.
Om ni lyssnade på Joey Tempests sommarprat så vet ni att han älskar RIVAL SONS. Och det är inte konstigt, för det här gänget kan sitt hantverk. Likt många andra upptäckte jag bandet när de släppte "Pressure & Time" 2011. Det rent självklara gung som bandet demonstrerar i exempelvis titellåten har fått fler än undertecknad att studsa till. Att bandet dessutom verkar kunna få till detta på kommando gör att fler, välförtjänt, har upptäckt RIVAL SONS som ett verkligt liveband som kan förföra de flesta. Jag har valt titellåten för att den, helt enkelt, dräper så totalt, haha!
Denna vecka ska vi prata sväng, en företeelse som jag verkligen tycker att det borde finnas mer av inom metal. Höghastighetslir i all ära men vem skulle kunna säga att det inte är gött när Dirk Verbeuren får sina blastbeats att svänga som ett skenande tåg? Precis.
Tack och lov saknas det inte sväng för att jag ska kunna få ihop en fredagslista på temat.
Vi kör.
Texasgruppens inflytande på metal var stort. Under sin karriär lyckades PANTERA skapa musik som gav genklang minst sagt. Mitt bland all brutalitet som herrar Dimebag, Paul, Brown och Anselmo kavlade ut över sin samtid fanns, ofta, ett oerhört stabilt groove. Jag har valt en ganska förbisedd låt - Regular People - från "A Vulgar Display Of Power" just för att den är så förbisedd. Här finns ett sväng, framför allt i refrängen, som borde få er att stampa takten åtminstone litegrann.
RIVAL SONS "Pressure & Time" blev synnerligen hårt kramad av kritikerna när den kom ut för ett antal år sedan. Och det med rätta - här paras ett blasfemiskt sväng med precis rätt produktion för att i stort sett alla kritiker över 45 ska bryta ihop fullständigt. Låt nu inte detta avskräcka er - titellåten är alltför bra för att förbises. Och med en speltid på tre minuter och sjutton sekunder kan ni inte ta till ursäkten att låten är för lång heller.
I varje lista brukar det vara minst ett band jag vurmar lite extra för. I denna lista är det brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT. Med en skiva som "Echoes And Cinder" spelar bandet definitivt på den övre planhalvan när det gäller årsbästalistan. Så pass bra är den nämligen. Riffmumman alltså på den plattan går inte av för hackor. Kolla speciellt in låten Crones To The Flames som har ett så sinnessjukt skönt driv att det är omöjligt att värja sig. Från låtens start fångade det i alla fall mig.
Även om norrbaggarnas senaste skiva bara var sådär i mina öron så går det inte att snacka bort föregångsplattorna, och då i synnerhet "Sahg II" som jag tar upp här med låten Ascent To Decadence. Jag har uppskattat den låten från första stund jag hörde den. Inte speciellt förvånande då jag mycket ofta går igång på dylika trumfill som detta. Riffet som det leder in till går sannerligen inte av för hackor det heller.
Listan avslutar jag med CORROSION OF CONFORMITYs bästa låt om ni frågar mig - Dance Of The Dead från "Blind". Är man i min ålder (sena 30) så kanske man kommer ihåg att videon till den låten hade viss rotation på MTVs Headbangers Ball. På denna tid var kanalen, faktiskt, en musikkanal att räkna med.
Mitten av månaden (eller ganska nära i alla fall!) vilket innebär nya recensioner på WeRock.se. Från undertecknads tangentbord får ni recensioner av DIABOLICALs smäckplatta/bok/get "Neogenesis" som är lika bra som hypen påstår om ni frågar mig.
Fredagslistedags igen - denna gång med enbart undertecknad vid rodret. Det känns som det var en evighet sedan vi kunde bjuda på en samfälld fredagslista, men omständigheterna i detta fall är som de är - barn och sjukdomar kommer före att göra fredagslistor helt enkelt.
När jag började göra fredagslistor, första listan publicerades den 16 april 2010 och hade endast 6 låtar av band som DECAPITATED och BETWEEN THE BURIED AND ME, så var tanken inte att göra tematiska listor som vi numera är väldigt förtjusta i att göra utan bara fungera som en logg över vad jag och senare vi hade lyssnat på under veckan som gått. Ett tag spräckte vi alla vallar och lade upp hela album på listan vilket resulterade i fullständigt vanvettigt långa listor. Någon vi gjorde spände över 8 timmars musik.
Och listan denna vecka är faktiskt ett sammelsurium av dessa två angreppssätt - vad jag har lyssnat på under veckan, samt låtar av band som jag vill lyfta fram lite extra. Det är en ganska schizofren lista faktiskt.
Jag inleder lite nätt och fint (ingen sarkasm för en gång skull) med finska OMNIUM GATHERUM. Finnarna är ju mästare på melankoli och har en stor mängd band av fin kaliber som vet hur man får strängarna att böla fram vemod. Senaste given "Beyond" är musikaliskt en briljant och vacker giv. Jag sliter fortfarande lite med hur sången låter. Jag tror att det har att göra med produktionen faktiskt att jag inte köper Jukka Pelkonens sång rakt av. Får se om ni gillar låten New Dynamic.
Fortsätter med Tongue av SOILWORK från senaste i mitt tycke oerhört bra skiva "The Living Infinite". Jag kan inte låta bli att citera blogg- och redaktörskollega Kim angående mitt omdöme om skivan: Och då är det bra, det kan jag garantera :-) Martin är inte den som
hyllar melodisk death om det inte verkligen har något speciellt att
komma med. Så nu vet ni det, haha!
SAHG - jag kan inte släppa bandet. Det är så bra. Jag har haft med bandets musik flertalet gånger, så jag ska inte skriva så mycket mer än att Hollow Mountain från "III" verkligen förtjänar era öron och uppmärksamhet.
Sen kommer finfina Revelations av IRON MAIDEN. Jag greps av en oerhörd lust att lyssna igenom "Piece Of Mind" när jag satt i soffan hemmavid i förra veckan. Sonen sov tryggt i min famn, mamma D sov också sött - helt enkelt ett guldläge att lyssna på musik. Och visst håller låten än?
Raskt hopp över till DEFEATED SANITY och Perspectives från "Passages Into Deformity". Fy fan vad bra det är! Det är gött att bara stänga av och gå in i ett rens såsom det tyskarna är mer än kapabla att kavla ut.
Kollega Robert Chief Rebel Angel Gustafsson skrev om tvekampen mellan WHITESNAKEs "1987" och VAN HALENs "1984". Kommentaren jag skrev på detta inlägg säger egentligen allt om varför Still Of The Night är med på listan: Men tack utav helvete för att du skrev om dessa skivor ;-) jag har ju
haft Still Of The Night på hjärnan under en längre tid, fått bort den,
och så kommer du och poppar in den igen. Ah well :-)
HOUR OF PENANCE är ytterligare ett verkligt hårt gäng. Eller, ja, bandmedlemmarna kanske är hur trevliga som helst - musiken däremot är stentuff.I Fall Of The Servants från "Sedition" demonstrerar bandet att de kan spela skiten ur sina instrument.
Ni har väl hört att VOMITORY ska lägga ner? Ett oerhört tråkigt besked då karlstadsbandet har levererat death metal med oerhört hög verkshöjd. "Carnage Euphoria" och The Ravenous Dead är ett smäckexempel på det faktumet. Släck ner, vrid upp - mosh!
Ett annat hårt gäng är AEON från Östersund. Jag har valt Liar In The Name Of God från "Path Of Fire" då jag tycker att gitarrsolot är så löjligt bra att jag smäller av varje gång jag hör det.
Jag avslutar med WOE OF TYRANTs Behold, The Lion med en förhoppning att ni får en trevlig helg på alla möjliga vis.
Kära läsare. Idag ska vi prata glada överraskningar. Vi väljer att fokusera på de där plattorna som man inte hade några som helst förväntningar eller ens förhoppningar på. Kanske var det så att vi inte ens kände till bandet, endast sett bandnamnet fladdra förbi och inte blivit inregristrerat i minnesbanken. Vi tänkte att det kunde vara lite roligare än att skriva om skivor som man faktiskt hade stora förväntningar på men som blev bittra besvikelser. Fy fan, det hade säkert varit ett kul inlägg att läsa, men då hade vi ju varit tvugna att återbesöka skivorna.
Så, vi startar med ett band som jag sedan jag på ren slump skaffade på inrådan av Chine-Fredrik har lyssnat oerhört mycket på. Och jag menar så oerhört mycket att jag hamnade i tidspress till deadlinen på Werock som var häromdagen. Bandet i fråga är SAHG, skivan "II". Inte det mest innovativa namnet på en skiva eller hur? Nä, precis. Musiken är dock flera universum genialare än titeln. Jag har valt öppningslåten på skivan Ascent To Decandence. Jag föll direkt - hårt och skoningslöst - för det bestialiska sväng bandet uppvisar. Det är rent beroendeframkallande.
Jag har lyssnat på IN FLAMES sedan många år tillbaka. Första gången jag hörde musik av bandet var på en fest i Lyckeby, Karlskrona hemma i kompisen Håkans föräldrahem. Låten hette Pinball Map, skivan "Clayman". Jag föll direkt kan jag säga och njöt under många år av bandets musik. Sen kom "A Sense Of Purpose". Jag vet inte om ni tänkt på det men så fort ett band sätter titlar som låter som programförklaringar, så är skivorna sällan bra. Det finns många exempel på detta. Jag tyckte inte att "Sense..." var speciellt bra. Där fanns ljusglimtar, men som helhet tyckte jag inte skivan kunde leva upp till de nivåer som bandet haft tidigare. Det var därför som jag inte såg speciellt mycket fram emot "Sounds Of A Playground Fading". Singeln Deliver Us var inte speciellt övertygande heller. Det var därför oerhört skönt att bli överbevisad, överkörd, ja, övertygad att IN FLAMES fortfarande hade musikaliska superkrafter att ta fram. Deliver Us är fortfarande en av de svagare låtarna på skivan. Resten av materialet är till stora delar oerhört bra. Jag gillar speciellt Darker Times som har en grym refräng, så därför har jag valt den.
THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA. Ett tips jag fick av Karl Baker, en kille med koll på musik. Jag hade totalt missat bandet. Det jag fick veta var att Björn Strid var med. Ja, dra åt helvete vad han är med. "Internal Affairs" är en skiva av sådan dignitet, värdighet och spelglädje att jag var tvungen att sätta den på plats 2 på årsbästalistan förra året. Tack för det Kalle säger jag bara! Transatlantic Blues är en 8:22 minuter lång njutning.
Ja, sen ska vi prata powermetal. Jag har ju gjort min åsikt klar vad gäller denna subgenre vid ett flertal tillfällen.Men jag kan inte förmå mig själv till att förneka de uppenbara kvaliteterna i det låtskriveri som, självfallet, tyska ALPHA TIGER uppvisar på "Beneath The Surface". Det är faktiskt en ganska ny skiva som jag har recenserat för WeRock. Kanske att texten ligger uppe redan nu. Ni får kolla helt enkelt.
BORKNAGAR kommer härnäst. Jag har ju haft bandets musik med tidigare. Jag tycker att bandets "Quintessence" är en verkligt bra skiva - Colossus är en grym låt som jag kan lyssna hur mycket som helst på. Anledningen till att jag valt just den låten är att jag för många år sedan hörde låten men hade inte någon som helst möjlighet att ta reda på vilka som hade gjort låten, eller vad låten hette för den delen. Därför är jag oerhört glad att polaren Adam spelade låten på en fest så att jag kunde få vetskap om låten.
2008 var jag på Wacken för första gången. Lineupen var episk. Det första bandet festivalen gick ut med var IRON MAIDEN. Sen fyllde man på med bland andra AT THE GATES, CARCASS, OPETH, SOILWORK, GORGOROTH. Det var magiskt bra. Jag kan helt ärligt säga att rent lineupmässigt har jag varken förr eller senare varit på en bättre festival. Men det var inte det jag skulle komma till, utan Henriks reaktion när han fick reda på att CYNIC skulle spela. Han var helt enkelt jävligt glad och var monomant besatt av att vi skulle gå på konserten. Det enda jag visste om bandet var att de hade släppt en enda skiva. 1993. Precis. Sedan hade bland annat trummisen Sean Reinert och gitarristen/sångaren Paul Masvidal spelat med DEATH. Det faktumet gillade jag. Jag hade, som ni förstår, inga som helst förväntningar på konserten. Ja, du glade säger jag bara. Jag kan förstå att dödsmetallvärlden dit bandet märkligt nog räknades, inte visste hur de skulle hantera "Focus" som låg oerhört långt före sin tid. Oerhört långt. Jag själv föll som fälld i farstun.
Kommer ni ihåg bandet FLESHGOD APOCALYPSE? Jag gör det. Jag glömmer inte heller första gången jag hörde musik från bandet. Svulstigt minst sagt. Bandet var ett av många namn som dök upp i ett mejl från Nuclear Blast när "Agony" skulle släppas. Själv var jag goddag yxskaft tills dess att jag började lyssna. Då blev det annat ljud i skällan.
TREPALIUM hade jag missat helt också. Tack vare Nosegarden upplyste mig om bandet har jag diggat fransmännen. Det är underhållande musik minst sagt. Skruvat sväng - inte minst i Sick Boogie Murder.
FAIR TO MIDLAND. Janne recenserade skivan "Arrows & Anchors" förra året. Robert har också skrivit om skivan. Jag har haft med låtar från plattan tidigare, men jag känner att jag vill påminna er om dennas förträfflighet. Whiskey & Ritalin är en magiskt bra låt som jag fortfarande flera lyssningar senare njuter fullt ut av.
Jag avslutar min del av listan med SYSTEM OF A DOWN. Konstigt? Ja lite kanske. Bandet var ett av många som jag upptäckte i Henriks bil på vägen till repan. Den mannen har koll.Själv hade jag dömt ut bandet som ett muppband som inte var värda att ta på allvar. Idag vet jag att de är ett muppband som man bör ta och ge the benefit of the doubt, haha! B.Y.O.B. var den första låten jag hörde med bandet. Resten är historia.
/Martin
- Pausfilm -
Jag har alltid gillat ENTOMBED men efter "Wolverine Blues" kom det ett gäng mellanplattor som jag inte direkt blir förbannad av att lyssna på men som inte heller får mig att hoppa jämfota av glädjefnatt. De liksom bara är. Förväntningarna på "Morning Star" var därefter, något ljumma med andra ord. Plattan visade sig dock vara bättre än jag trodde, inte på något sätt bättre än "Left Hand Path", "Clandestine" eller "Wolverine Blues" (denna fantastiska treenighet), men ett steg i rätt riktning. Vi lyssnar till About to die.
De senaste åren har det börjat smyga sig in musik med klart gubbrockiga kvalitéer i undertecknads medvetande och hörselgångar. Måhända ska vi alla den vägen vandra men jag blev ändå rejält överraskad när det visade sig att jag föll som en fura för GRAND MAGUS "The Hunt". Det finns många guldkorn här men jag har valt Iron Hand, en låt som jag utan att skämmas erkänner att jag närmast lyssnat sönder och samman. Trots att det är traditionell heavy metal det rör sig om, en genre som jag egentligen inte gillar så värst. Ja, vad ska man säga? När fan blir gammal blir han tydligen religiös.
Nästa band går också i rockens tecken, SAHG visste jag inte ens om att de fanns förrän kollega Bensch inhandlade deras skiva härom veckan, vilket jag fick nys om efterhand. Jag snokade något skeptisk upp det hela på spotify, lyssnade igenom och började tralla med nästan omedelbart. Det kommer ni också att göra misstänker jag. Tralligt och svängigt är nämligen bara förnamnet när den här allstar-gruppen från Norge drar igång. Försök sitta stilla till Baptism of fire, I dare you.
Vi stannar kvar i Norge en stund för VREID, ett band som i teorin borde vara bra. Ett hyfsat klart black metal-ljud med lite melodiska inslag, lite dödsmetall, lite sväng samt en gnutta vikingametal (som man både kan ha och mista om ni frågar mig). Jag säger i teorin, för jag anser att få metalakter (läs: BURZUM) kommer undan med att sjunga på norska (okej, KVELERTAK funkar också). VREID är inget undantag från denna regel. Därför blev jag glatt överraskad av The Way of the Serpent som är ett smakprov från kommande skivan "Welcome Farewell". Jag tycker det bådar gott på många sätt, språkligt som ljudbildsmässigt.
Vi vandrar vidare till BARREN EARTH. Jo, jag vet att det har pratats en hel del om dem här i bloggen tidigare men jag vill ändå framhålla "The Devil's Resolve" som en utomordentligt bra platta. Blev glatt överraskad av att upptäcka den.
Dagens ballad står AORIA för med A Slow Moving Storm. AORIA är en bortglömd pärla, jag hade aldrig hört talas om dem förrän jag snubblade över "The Constant" av en ren slump. Att det är rensång det handlar om gör ingenting alls, bara att luta sig tillbaka och njuta av melankoli och mys-elände.
Nej, vi tar en ballad till när vi ändå är igång. Att DAYLIGHT DIES existerade hade jag inte den blekaste aning om tills för några månader sedan då deras skiva "A Frail Becoming" dök upp som ett "what's new"-tips i Spotify. Jag lyssnade igenom och gjorde en mental tumme upp. Har ni inte hört det här tidigare är det dags att spetsa öronen nu.
Något lite mer upptempo med HATE och Trinity Moons. Jo, man kan tycka att det är en del influenser från landsmännen BEHEMOTH med i bilden här men likväl är det kvalitativ musik detta trallande gäng bjuder oss på. Värt en extra lyssning om ni frågar mig.
THE PROJECT HATE (som också har ett gäng romerska siffror efter sitt namn) lyckas med konststycket att göra den kniviga genren industri-dödsmetall intressant. Det tycker jag att de ska ha en eloge för.
Avslutningsvis tar vi en titt på occult/doom/stoner-vågen som väl inte har gått någon förbi vid det här laget. Jag tänker på band som BLOODY HAMMERS, GHOST, YEAR OF THE GOAT och liknande retrogäng. Men framför allt tänker jag på UNCLE ACID AND THE DEADBEATS. Fenomenalt svängiga I'll cut you down får den äran att avsluta fredagslistan för vecka 7. Adios!
Ni vet kanske att jag inte är någon större fan av den så kallade rotrocken som har manifesterats tydligast av ett band som GRAVEYARD. Funkar inte för mig. Därför är det lite kul att jag faller hårt som satan för ett band som SAHG. Jag köpte på vinst och förlust en skiva av bandet på den lokala skivhandelns rea - 29 spänn som hittat. Jo, tack! Skivan, fullt lämpligt betitlad "II" i sann Zeppelinanda, var så brutalt bra att det inte gick att förneka - SAHG är ett band som kommer ljuda hemmavid med stor frekvens.
Det rent diaboliska svänget som detta ultragäng är kapabla till i verklig BLACK SABBATH-anda är inget annat än knäckande. Lyssna och döm själva.
