Fredagslistan vecka 46: Den ultrapretentiösa listan, a.k.a. Martin går upp i limningen

Vi gav ju er möjligheten att komma med förslag på teman till fredagslistan. M. Åslin, a.k.a Matrulda tyckte att det var så kul med den pretentiösa listan vi hade för ett tag sedan att hon gärna ville se en fortsättning på detta tema. Av någon anledning är det tydligen kul att läsa inlägg i vilka jag är upprörd. Så den här gången har vi tagit i lite extra. I alla fall jag, som har valt låtar som jag inte gillar speciellt mycket, för att uttrycka mig sarkastiskt som satan, men som verkligen får prettomätaren att sprängas. Så nu vet ni det.

NIGHTWISH. Se där, kanske några som fick igång kräkreflexen. Finnarna har alltid varit ett band som tagit i lite för mycket för sitt eget bästa. Men aldrig lika mycket som när de hade Tarja på sång. Hon har ju gått vidare och valt att ösa än friskare ur latrinhinken än hon gjorde under åren i NIGHTWISH. Wishmaster från albumet med samma namn har en hel del som talar för att det rör sig om en pretentiös låt. Den operaartade sången. Det fullständigt monomana matandet av triolerna på bastrummorna och bitvis i gitarrerna. De ostiga slingorna och stämmorna på keyboarden. Schlagerslutet. Ja fy fan.

SABATON. Det handlar om krig. Låt mig säga så här: det finns prick ett band som har skrivit om krig på ett vettigt vis - BOLT THROWER. Nu har dalmasarna tagit i mer än brukligt. Då man på  tidigare skivor tog upp de båda världskrigen exempelvis har man nu gjort en skiva om den svenska stormaktstiden. På både engelska och svenska. Får man inte bråck nu så får man det aldrig. Jösses amalia säger jag bara. Och det stannar ju inte där - kolla in den svenska texten till Karolinens Bön.

Bortom Svea rikes gränser
Hörs ett kall från ovan jord
Följer kristendomens regler
Offensivens man, soldat i Jesu namn

För fränder, fosterland och konung
Genom elden skall han gå
Opåverkad inför ödet
Möter döden för sin religiösa tro

In i striden genom ett kulregn, Herrens vilja ske
In i striden går han på led

Tills han vitögat ser karolinen marscherar fram
Lade sitt liv i Guds han för sin konung och fosterland
Tills han vitögat ser karolinen marscherar fram

Moral och religion förenar
Mod och brödraskap består
Att smäda Guds namn, möta döden
Offensivens man, soldat i Jesu namn

Fader Vår, som är i himmelen
Helgat varde ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske din vilja,
Såsom i himmelen så ock på jorden
Giv oss idag vårt dagliga bröd
Och förlåt oss våran skuld

Fram, går som en man
En hel armé marscherar på led
Rädslan de glömt Herren har dömt
Redo att livet ge
När konungens här
Fienden ser med hissat baner
Rädslan de glömt Herren har dömt
Hör hur de ber sin bön

Ja, du glade. Observera det kursiverade. Bandet har alltså med vett och vilja bakat in nästan hela bönen Fader Vår i sin text. Jag säger som Hatpastorn brukar säga emellanåt. Ridå.

Vi går vidare med MANOWAR. Ni såg detta komma eller hur? Vi kan mycket väl ha att göra med kanske världshistoriens mest pretentiösa band överhuvudtaget. Jag blir så vanvettigt arg av detta bands musik. Skitnödighet får en helt ny innebörd när man hör en låt som Hail And Kill som innehåller, på fullt allvar, en textrad som May your sword stay wet like a young girl in her prime.
Och så har man talkörer. Och man signerade sitt första kontrakt med Megaforce Records i sitt eget blod. Bara en sån sak.

Vi går vidare. WITHIN TEMPATION. Ni vet ett sånt band som vill vara lite lagom tufft. Lite distade gitarrer, lite lagom jobbiga känslor, kvinnlig sång. Lägg till detta en stor kör, och symfoniorkester. På hemmaplan i Holland inflör en dyrkande publik. DVD:n är klart sevärd för att den är snyggt gjord. Det innebär inte att denna typ av snyftande prettomusik är bra på något vis, men pretto likaväl.

Då föredrar jag helt klart den enda låten på veckans lista som är så att säga pretto i ordets positiva bemärkelse - Neptune Is Dead - en 18 minuter krävande, ömsom vilt piskande ömsom tungt smekande, stycke musik från ALTAR OF PLAGUES. Dräpande är bara förnamnet.

MUSTASCH. Nu kanske jag får några emot mig här. Hur kan jag våga kalla goa gubbar från Götet för pretentiösa? Jo, det ska jag förklara för er - Ralf Gyllenhammar vill på totalt motvallsvis vara prick så cool och hård som han och hans musik inte är. Jag lovar er att det var fler än jag som vred sig i skam när han stod på Wacken Open Air och skanderade om IFK Göteborg och mosbrickor. Detta är musik som är så totalt mellanmjölksaktig trots att den vill vara så mycket mer. Där har ni det pretentiösa.

Då har jag lättare för att köpa en gitarrstolle likt Yngwie Malmsteens fånerier, för att man förväntar sig inget annat. Spana bara in det mäktiga praktpekoralet Guitar Solo (Trilogy Suite Opus 5/Spasebo Blues) från liveskivan "Trial By Fire - Live In Leningrad". Ja, du glade. Här liras det loss med en prettonivå som är vördnadsbjudande. Jag ligger flämtande efter denna 10-minutersdänga i vilken det liksom inte råder någon som helst tvekan om vem det är som står i fokus.

- Paus -

 

Så, nu ska vi gå vidare med Susannes del av listan. Jag utfärdar redan nu samma varning som Susanne gav till mig: det är en hel del verklig skit som ryms i denna del av listan. Hehe.

Vi inleder inte alls nätt med LITURGY. Jag hatar låten från första ton. Körsång är nånting som inte skall låta på detta vis som den låter i True Will. Det blir inte bättre när den egentliga sången drar igång. Jag piercar hellre pungen än ägnar detta band mer tankekraft.

Det blir något bättre när AVERSE SAFIRA drar igång. Produktionen är mycket bättre i vilket fall. Av ren nyfikenhet kollade jag upp bandet på Metal Archives. Där kan man läsa följande om bandet:

"In the Q'uaballah there are twenty angels emanating out of the right and left hand of god. They are the Sefiroth. Sefira is the singular of this word, and an Averse Sefira would be one such of the unholy. We have taken these angels and extrapolated them as narrative vehicles for our tales of mythic irony."

Ni hörde hur prettometern gav fullt utslag? Tänkte väl det.

Sen blir det, lo and behold, finstämt plink i Where At Night The Wood Grouse Plays. Till en bakgrund av fullt lökiga syntvindar. Sen kommer det riktiga flöjter. Vilken jävla Ronja Rövardotter black metal sade jag spontant till Susanne när jag lyssnade för första gången. Det är rejält skitnödigt. Sångaren låter bokstavligt talat som att han lider av svårartad förstoppning. Observera gärna den krystade sången i slutet. Med marschtrumma. Gudars skymning.

Powermetallen gör sitt intåg på listan i form av RHAPSODY. Hur har vi tänkt här undrar ni. Jo, det finns ju vissa genrer som ger större utslag på mätaren. Black Metal och Goth exempelvis. Men det finns nåt oerhört pompöst över powermetal som vill försöka vara mer än den glada hej-kom-och-sjung-med musiken som både är genrens välsignelse och förbannelse. RHAPSODYs Emerald Sword  är i Susannes öron ett bra exempel på denna typ av pretentioner. Jag är svårt benägen att hålla med henne.

Vi kör vidare med TERZIJ DE HORDE. Som tidigare hette LIAR LIAR CROSS ON FIRE. Nej, jag skojar inte. Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag ska säga om detta. Det låter inte helt galet. Men inte heller bra.

Sen blir det storvulet med NEGURA BUNGET. Vilket namn alltså. Teman i lyriken: Transsylvanisk spiritism och naturen. Detta är black metal som ställer krav på lyssnaren. Jag tröttnar tre minuter in i Maiestrit – Vremea Locului Sortit.

Vi rundar av med monolitiska MY DYING BRIDE. Som i vanlig ordning tar i så att den berömda ådern i tinningen börjar pulsera redan 30 sekunder in i Kneel Till Doomsday. Gothen är den subgenre jag tycker lovar så mycket men som misslyckas så kapitalt med att få mig att ta den på allvar. Denna låt har inte fått mig att ändra uppfattning.

Ridå.

/Martin

Fredagslistan vecka 46: Den ultrapretentiösa listan, a.k.a. Martin går upp i limningen

Tillbaks på jobbet

I nåt sorts fåfängt försök att förtänga att jag är på jobbet försöker jag intala mig själv att det är mesigt att ha semester i mellandagarna. Det funkar sådär kan jag säga.

Då jag föredrar ilska framför viss leda kollade jag återigen in Ralf Gyllenhammar från MUSTASCHs utbrott och hot mot Dala-Demokratens Jonas Stentäpp. Ja jösses, så fick man bekräftat att att spela bredbent åka hoj hårdrock och gasta om IFK Göteborg i detta fall leder till aggressivitet. Har ni inte sett det kan ni kolla här.

Så, nu får det vara färdiggnällt - SRF har gjort en jävulsk bokning i form av CLUTCH. Detta gäng har ett satans sväng i sitt lir som kan beskådas nedan. Tillräckligt för att jag ska köpa biljett till festivalen är det inte - hittills är det bara CLUTCH som har fått mig att hoppa till av festivalens startfält.



/Martin

Heldag på Gröningen

Helsingborgsfestivalen brukar kännetecknas av ett oändligt antal krämare som säljer mindre nyttiga grejer, men också av en hel del bra musik, vilket var fallet även i år. Metallbibliotekarien drog till Gröningen för en heldag.

Något band måste ju börja, så är det ju...desto roligare när det är Zero Tolerance som sparkar igång heldagen med sin dödsmetall. Det headbangas friskt på scen, men det som framför allt impar på mig är sångaren rent vansinnigt kompetenta growlande. Det låter verkligen bra om den killens röst! Låter visa sig om hans för dagen faktiskt nyfödde son kommer att besitta samma stämma.

Om Zero Tolerance sångare imponerade, är det inget mot vad Faithful Darkness gör! Oj oj oj vad kul det ska bli att följa denna grupp, som med sin ganska melodiska deathmetal verkligen verkar trivas på scen. Sångaren Erik, som verkligen kan sjunga så att man ryser, har dessutom en satans bra utstrålning (vilken ju inte direkt skadar) och han stortrivs på Gröningens scen trots att klockan bara är 3 på eftermiddagen. Låtarna är starka och det förvånar mig inte när gruppen annonserar sin debutplatta som ska komma i september.

Nästa gäng är Sins in Vein som med sin Nightwishinfluerade metal låter väldigt bra. Sångerskan som ser misstänkt lik ut Evanescence's Amy Lee fast med tatueringar, har en bra röst. Det jag står och önskar mig är dock lite mer pondus på scen som kan matcha låtarnas storvulenhet. Förhoppningsvis kommer det med tiden. Bandet har dessutom en demon på bas som verkligen gillar att stå på scen, och jag blir inte direkt förvånad när nästa band går på, Chaeostribe, så återfinns han som en av sångarna. Chaeostribe imponerar, precis som förra året, med sin aggressiva framtoning och muskelmetal. De bägge sångarna triggar verkligen varandra och det är brutalt hårt och väldigt bra.

Bai Bang har aldrig varit stora i min bok, och jag struntar helt sonika i gruppens framträdande för att komma tillbaka till märkliga Hellsongs framträdande. Hellsongs är något så ovanligt som en trio, bestående av en keyboardist, en gitarrist och en sångerska som gör väldigt lugna covers på gamla metalklassiker som Judas Priests's "Breaking the law", Metallicas "Search and Destroy", och Maidens "Running free" och "Run to the hills" bland andra. Blasfemiskt? Nja, gruppen gillar verkligen låtarna de framför, och de har precis rätt tonläge i konversationen med publiken som till största delen gillar orginalversionerna bättre vilket gör bandets konsert snarare till en hyllning av hårdrocken än ett dissande av densamma.

Hellsongs i all ära, inget går upp mot lite härlig 2-takt - och det har danska Hatesphere drivor av. Under konsertens gång kommer jag på mig själv att tänka att thrash-metal - fy fan vad bra den är! Hatesphere matar ut köttiga riff och får på ett sånt fetröj på scen att jag tycker det är synd och förvånande att inte tältet är sprängfyllt till sista plats.

Det är det däremot när Mustasch går på - och inte bara tältet utan även platsen utanför är fylld. Göteborgsbandets grova hårdrock är inget jag brukar sätta på hemma, två-takts fanatiker som man är, men jävlar i det vad bra gruppen är på scen! Ralf Gyllenhammar är en verkligt bra frontman, och hans mellansnack är både föredömligt kort som bra, som när han frågar om vi gillar hårdrock för att efter vrålet som kommer säga, så ska ni få! Publiken är verkligen på och det sjungs allsång vid varje chans som ges.

Att Von Benzo är stora i sin egen stad har jag förstått, och visst gruppen är bra, men antingen är det att jag nu börjar bli ganska mör, eller att bandets hårdrock är för lik Mustaschs - för det vill inte riktigt lyfta i mina öron...lite småtrist, men på det stora hela så var dagen på Gröningen rejält trevlig.