Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
God eftermiddag! Då är fredagen över oss igen och med den kommer även en fredagslista förstås. Idag tänker jag ägna hela listan åt PRIMITIVE MANs tredje fullängdare, "Immersion". PRIMITIVE MAN är ett totalt geniband från Colorado och spelar en sorts blandning av doom, sludge och noise. Faktum är att de gör det så förtjänstfullt att när "Caustic" kom 2017 höll jag på att trilla av pinn av ren och pur fascination. Det var kort och gott ett så satans bra album att man kunde smälla av för mindre. Därför låg förväntningsribban i maximal topp inför släppet av "Immersion" på Relapse Records. Nådde de upp till hypen? You bet! "Immersion" är en veritabel promenadseger rakt igenom.
Brukligt är ju att en av låtarna bär samma namn som albumet men så är icke fallet på nya plattan. Däremot tycker jag att skivnamnet lyckas förmedla exakt hur det känns att lyssna, man blir nämligen totalt nedsänkt, överväldigad, golvad och dränkt i musiken på det allra mest behagliga sätt. Och med det sagt är detta verkligen inte något som passar för alla men vi som förstår och uppskattar storheten i detta kan verkligen jubla. Ni som vet - ni vet, med andra ord. Låtarna är sinsemellan hyfsat olika men bildar tillsammans en göttig fondvägg som öronen pressas upp emot. Mangel, frenesi, blast beats och allmänt hat möter skitig sludge som rör sig i glaciärtakt i denna episka uppvisning av existentiell ångest. Lyssna, njut och ha en alldeles makalöst bra helg så hörs vi snart igen.
Min plan för dagens fredagslista var från början att bara rakt upp och ned avhandla det trivsamma nysläppet från finska bandet DARK BUDDHA RISING men sedan slog det mig att det faktiskt är fredagen den 13:e idag och eftersom vi tyvärr försummat Halloween-temat i år i fredagslistan så är det hög tid att vi helgar åtminstone denna 13:e fredagsafton med någon form av skräck. Således blir dagens fredagslista en tudelad historia, dels en favorit i repris från förra året som är fullmatad med skräckfilmsmusik och dels ovan nämnda finska hjältar.
Vi börjar med DARK BUDDHA RISING som är en skolboksuppvisning i hur ockult sludge låter när den är som bäst. Att fullängdaren Mathreyata innehåller fyra låtar och klockar in på totalt 43 minuter ger en fingervisning om tempot är. Som att skrida runt i tjära på ett ungefär. DARK BUDDHA RISING är en ny bekantskap för min del men känns redan vid första anslaget som ett ambitiöst band som inte skojar bort varken dedikation, sinnesstämning eller känsla för ritualism. Fem av fem solstolar från mig och en genomgripande känsla att jag snarast bör kolla upp den övriga diskografin med tanke på att de varit aktiva sedan 2007. Första delen av fredagslistan blir således:
Och del två är som sagt en favorit i repris från förra året där ni med gott mod kan låta öronen vila till idel bra skräckfilmsmusik. Herrn på bilden här ovan ger en fingervisning om innehållet.
Snart är den kvalmiga sommaren över oss och eftersom jag rent musikaliskt förknippar sommar med sludge ska vi idag gräva oss ned i den grytan.
Vi inleder med en dos inspirerande slagverksarbete i form av INTER ARMAs utmärkta Hollow Lands från "Sulphur English". "Sulphur English" är detta gängs fjärde fullängdare och släpptes för ungefär en månad sedan på Relapse Records. Jag tycker att det är deras bökigaste skiva hittills men den ger också mycket efter några genomlyssningar. På det där sättet som riktigt bra och hållbara album gör.
Vad får man om man blandar döds, grind, punk och sludge undrar ni? BRAINOIL från Oakland svarar jag. I låten Blank Static Void från "Singularity To Extinction" står intensiteten som spön i backen och för att vara sludge går det förhållandevis snabbt, tack vare dödsinfluenserna. Plus i kanten för mycket bra riffarbete.
THOU och THE BODY är var för sig två höjdarband och när de jobbar tillsammans skapar de ren magi. År 2015 drämde de till med en samarbetsskiva med den tjusiga titeln "Released From Love / You, Whom I Have Always Hated" som innehåller åtta klockrena fullträffar med elände. Desperat, ledsen sludge som sparkar rakt mot hjärteroten skulle jag kalla det här. På ett mycket angenämt sätt.
Från den mer eländiga tyngden i föregående bidrag vänder vi nu våra öron mot split-EP'n som PRIMITIVE MAN och HELL släppte i februari detta år. Där bjuds vi nämligen på fortsatt blytyngd men av den mer malande sorten för är det något dessa tvenne band kan så är det långsamt sludge-mal. När PRIMITIVE MAN släppte fullängdaren "Caustic" så lyssnade jag i princip sönder den och de gör en minst lika episk insats i Oily Tears. Det här growlet skojar man inte bort och omslaget är fantastiskt snyggt dessutom - fem av fem solstolar!
Avslutningsvis piggar vi upp oss med ett gammalt favoritband - RAGANA. I sammanhanget känns de lättlyssnade och luftiga i The Void från albumet "Let Our Names Be Forgotten" som av en ren händelse är en split. Med tidigare nämnda genierna THOU! Som kuriosa har jag själv också släppt en bok med illustrationer för ett par år sedan som heter just Void. Och med detta sluter vi cirkeln och tager helg. På återseende!
Fredagen är åter över oss och idag vankas det sludge. Förra helgen arrade jag och några vänner en tvådagars noisefestival och efter den totala utrensningen av hörselgångarna blev jag sugen på något mer strukturerade rytmer. Därav har jag haft exakt en skiva på repeat de senaste dagarna, nämligen ”Gold” av tremannabandet WHORES från Atlanta. Den släpptes i oktober 2016 på E. One Records och är en strålande uppvisning i hur bra det blir när aggressiv och brötig sludge med noiseinslag möter tunga, svängiga riff. Med andra ord ett rakt igenom solitt släpp som är tajt och välsnickrat men samtidigt får vara skitigt och bråkigt.
WHORES får mig att tänka på band som MELVINS, KYUSS och NIRVANA när de var som bäst men med en egenart som gör att det ändå känns nytt och vitalt. Dra upp volymen och framför allt basen så kör vi!
Idag ska vi bocka av röjiga låtar i protokollet. Såna som får nackmusklerna att börja röra sig ofrivilligt i cirkel samtidigt som fötterna löper amok över köksgolvet. Så kallade stänkare vill säga. Tag plats, dörrarna stängs.
Vi börjar med det piskande luciferianska röjet i form av bandet AVSLUT som är helt lysande i sin hatiska black metal-skrud. Jag blev helt till mig när jag hörde den här singeln som bara rakt av golvar allt motstånd. Trummorna i Deceptis är furiösa som en tornado, sången kataklysmiskt desperat och dessutom på svenska, vilket funkar hur bra som helst i sammanhanget. Det bästa jag hört på länge, hands down.
Må det komma en fullängdare snart! Må det!
DARK FORTRESS bjussar på galoppmangel av stor dignitet på dödsmetallskalan. Ylem är en stänkare av sällan skådat slag och det fastställs redan 0:36 in i låten där vi finner ett mer än lovligt göttigt avgrundsvrål som får nackhåren att hissas upp!
Growlet låter bitvis som någon som bokstavligen krälar omkring i en leråker, helt klockrent med andra ord. En riffsekvens som påminner om en ilsken getingsvärm på det, ett mid-tempoparti och sedan är vi i hamn. Mumma!
BATUSHKA, även kända som bandet vars namn jag lyckades stava fel till tre gånger på raken, är dagens nummer tre. Här kan vi förvänta oss det inte helt okända "jag kör lite hoppsasteg på måfå nere i katakomberna och plockar osynliga äpplen till tonerna av gregorianska gosskörer"-röjet.
Skitigt och vackert och skirt och utan kompromiss heter ingredienserna som detta polska gäng kokar ihop till en riktigt mastig ritualgryta. Det här är ett band som jag tippar på att man ska se live innan domedagen, i alla fall om man är svag för doom av det svärtade slaget.
ZEAL & ARDOR. Håll i er nu för här kommer det lika oväntade som oantastliga "sålt smöret och tappat pengarna så jag kör igång lite svängig bitter blues med black metal-inslag"-röjet! Jag som vän av ordning tog mig för pannan när jag läste om detta projekt, blues och black metal, går det ens att mixa? Det föreföll först som en kombo lika otippad som skridskor och stavhopp, men som visade sig ytterst lyckosam redan vid första lyssningen.
I undersköna Come on Down blandas väsiga häxskrik med snygga svala melodislingor, ledset gitarrplink med drivet hos ett ursinnigt liksminksband. Ja jädrar, blues är för black vad havssalt är för mörk choklad, ett genidrag helt enkelt.
Detta borde gjorts för länge sedan!
Det återhållna och malande röjet står THE LION'S DAUGHTER för. Utmärkta Midnight Glass från plattan med det fullt rimliga och korrekta namnet "Existence Is Horror" får en att vagga långsamt med överkroppen i en sorts slow motion-headbang. Stabilitet och pondus i trummor såväl som riffande ger ett gediget intryck av den här sludgekaramellen.
Growlsången är långsam och långsint förbannad snarare än explosiv. Allt är som sig bör och med detta är listan obönhörligen slut för denna gång.
Ha en bra helg, kanske med en eller annan stänkare.
Nominerad: "The Curse That Is" - GRAVES AT SEA.
2016 är året då jag inte längre kan hävda att jag inte gillar doom eller sludge. Det har kommit alldeles för många riktigt bra skivor inom dessa subgenrer för att det ska kännas moraliskt försvarbart att inta en negativ position. GRAVES AT SEAs "The Curse That Is" är en av dessa skivor som, likt en murbräcka, verkligen imponerar på mig. Här finns en rent otrolig angelägenhet och en drabbande känsla genomgående på skivan som det tagit bandet 15 år att göra. Det märks, då hela skivan känns väldigt genomarbetad och där låtar som med råge spräcker 10-minutersstrecket känns helt relevanta och bra!
Har ni hört COBALT? Om inte kan det beskrivas som följande kompott: släng ihop lite BOLT THROWER-blinkningar, ett knippe NEUROSIS-känsla på det, en sånginsats som dryper av desperation, ett sludge-country-sväng och ett ljudlandskap som är lika delar TOOL som black metal. Det hade verkligen kunnat bli ju fler kockar, desto sämre soppa av detta men se det blev det icke! "Slow Forever" heter albumet jag inte kunnat sluta lyssna på de senaste dagarna. Smaklig spis!
Dags för fredagsmusik! Vad fint det är när man har turen att snubbla över något nytt som är sådär rasande bra och trivsamt att man baxnar en smula. Precis så var det härom dagen när undertecknad placerade örongångarna runt Chicagobandet INDIANs "From All Purity". Det är långsamt, trasigt, hatiskt och skärande vackert.
Vänner av noise och allmänt oljud bör spetsa öronen lite extra eftersom INDIAN lirar i den något skrapigare delen av ljudskalan. Vänner av riktigt snabbt tempo och blastbeats lär tråkas ut rejält av denna sludgepärla. Men snabbhet är sannerligen inte allt när man får sig en portion riktigt tung eländes-doom till livs om ni frågar mig. Relapse Records skriver själva om skivan att den är motsatsen till easy listening och där är jag böjd att hålla med. Dags för tuggmotstånd av det tjusigare slaget!
