Fredagslistan 2025, vecka 20: The Faceless re-visited

 Gott folk!

I veckans lista så ska vi vandra längs med minnenas stigar, och då i synnerhet de stigar som jag trampade på tillsammans med THE FACELESS. 

Bandet har en historia som startar 2004, och då hade jag definitivt ingen koll alls på detta Los Angeles-bördiga band. Nä, mitt intresse startade, och det med besked, ungefär när deras andra platta "Planetary Duality" släpps 2008. Första låten som jag hörde av bandet var Xenochrist och det var bara att inse att det var kört. Jag tror att efter det att jag hade börjat intressera mig för den typen av teknisk döds som inte bara THE FACELESS verkar inom så hade hjärnan marinerats i stigande grad så när "Planetary Duality" släpptes så var det öppet mål. Jag tokdyrkade skivan så till den milda grad att folk tröttnade på att jag tjattipsade om den i tid och otid. 

Det jag gillar med skivan är att den är så otroligt varierad. Här finns det rena renset som man ju förväntar sig, avgrundsdjupa growls och en trummis som blästrar på som om livet berodde på det. Men bandet var inte, och har inte blivit än, rädda för att vårda sina melodier, mest i gitarrerna och att använda sig av andra instrument än de traditionella. 

Avgör själva, för egen del var det helt underbart att gotta ner sig i skivan på nytt. 

Planetary Duality - Tidal

Fyra år senare, och en konsert med bandet senare för min del, kom "Autotheism" en skiva som jag inte har samma varma förhållande till som föregångaren. Eller, det är en sanning med modifikation. När den släpptes tyckte jag att den var för snäll. Jag hade, såklart, grottat ner mig i mycket teknisk döds och ville egentligen att THE FACELESS skulle göra en "Planetary Duality II". Nu gjorde de inte det, och det är jag glad över idag, för "Autotheism" är en väldigt trevlig skiva som jag gärna spenderar lyssnartid på. Produktionen är så jävla fin, och även om inledande låten är, stundtals, lite väl vän så skopar THE FACELESS här upp en delikat anrättning som håller för flera lyssningar. 

2017, och den senaste i bandets diskografi, blev jag överraskad över att den alls kom ut. I likhet med så många andra band inom genren har THE FACELESS dragits med mängder av personalbyten. Den ende som är kvar sedan starten är Michael Keene som också dragits med missbruksproblematik som satt bandet i svårigheter. "In Becoming A Ghost" var, förutom att den alls kom ut, förvånande bra med tanke på allt bandet dragits med. Mycket mer progressivitet, ystra krumsprång och galet bra instrumentellt spel parat med otroligt bra låtskriveri gjorde att jag verkligen gick igång på skivan. Något som jag fortsatt att göra, då det var denna skiva som jag uppskattade mest när jag lyssnade på den igen. 

Gott folk, vi tar helg på detta!

/Martin