Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Detta, kära läsare, är fredagslista nummer 150. Jag kan faktiskt inte fatta att det är så många som vi har gjort. Men så är det.
När jag för ett antal veckor sedan, av ren nyfikenhet, ville kolla exakt hur många listor som vi presenterat insåg jag att denna vecka skulle lista nummer 150 göras, då blev jag lite andäktig faktiskt. Och tänkte såklart att detta måste ju firas på något sätt. För oss "blandbands"dårar är detta ingen lätt sak. Först tänkte jag att jag gör en lista som sammanfattar vilka band som har förekommit på listan. Best of the best liksom. Förkastade idén då detta för det första skulle bli en ganska trist lista, den skulle bli lång (extremt lång!) och jag har ju trots allt lön för att göra en del andra grejer än att blogga. Men sen kom jag på det. Det är ju ingen direkt hemlighet att det är fruktansvärt skojigt att syssla med fredagslistorna. Annars hade vi verkligen inte gjort 150 stycken. Så jag bestämde mig för att göra en lista med partytema. Gemensamt för de låtarna som ligger i den listan är att de, utan undantag, är låtar som jag blir fruktansvärt partysugen och glad av. Inga krusiduller liksom. Plus lite mer, well, moshvänliga trudelutter som får det att spritta i benen.
För att använda de numera (kanske) välbekanta orden:
Vi kör.
Detta är partysväng när det är, kanske inte som bäst, men i alla fall jävligt bra. Taget från skivan "III" där bandet började hitta en fungerande formel. Chad Smith är en sjukt svängigt lirande trummis som i låten Big Foot visar att det inte behövs speciellt stora åthävor att göra en låt skojig att lyssna på.
Ett band vars skiva "Arrows & Anchors" jag är svårt förtjust i. Oerhört mångsidiga och med en satans känsla för feta melodier är detta ett band att kolla in. Whiskey and Ritalin är en fantastisk låt som jag hoppas får er att stampa takten.
Nu kommer den tänker ni kanske? Ja om ni tänker Superstitious så har ni rätt. Detta är dock inte studioversionen utan den minst sagt mogna och feta liveversion bandet presenterar på sin 30-års jubileumsskiva/DVD inspelad på Sweden Rock Festival. Magiskt bra.
Jag kan inte göra en partylista utan att ha med VAN HALEN. Och då i synnerhet låten Ain't Talkin' 'Bout Love som vi nog får anta handlar om något annat än romantisk kärlek. Det är ju ändå VAN HALEN vi pratar om. Jag tänker att ni ska få en alternativ version av låten också. bara för att jag känner för det, och då Alex Rudinger är en kickass trummis.
BIFFY CLYRO är inte världens hårdaste band. Men de har ett tungt sväng som jag uppskattar mycket. The Captain heter låten tagen från en upptagning från Wembley med en minst sagt allsångsvillig publik.
Det faktum att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA har ett gig bokat på SRF nästa år gör att jag allvarligt överväger att åka dit. Jag utnämnde bandets hittills enda skiva till förra årets näst bästa skiva. Den håller sin plats fortfarande. Jag har lyssnat förfärligt mycket på den även i år. "Internal Affairs" är en go-toskiva när man vill ha kvalitetslåtar som liras med glädje och ett sjukt sväng.
Ett av Sveriges bästa band genom alla tider, THE HELLACOPTERS lirade tajt, svängigt och hade en mer än sjyst scenshow. De hade även låtar som på ett perfekt vis tog avstamp i historien och gjorde något eget av detta arv. När det funkade var musiken en urkraft som med finess och jävlarannamma golvade rätt många. Inklusive mig.
-Pausfilm-
Välkomna tillbaka. Nu ska vi köra den andra delen av listan - och nu blir det rens. Det är ingen hemlighet att jag är förtjust i tvåtakt så nu blir det en myckenhet av det.
Ett av mina absoluta favoritband är SLAYER. Ja, nu pratar vi ju inte den versionen som lirar ihop för tillfället utan den med både Hannemann och Lombardo såklart. "Seasons In The Abyss" är skivan där bandet hade enligt min mycket ringa åsikt sin bästa stund. Här finns egentligen endast en låt som inte är så intressant (Dead Skin Mask) - resten är musikalisk mumma av yppersta kaliber. Nu har jag valt dängaren Hallowed Point just för att den är en dängare av stora mått, har en mängd extremt snygga cymbalmarkeringar samt en minst sagt bra text.
Fucking Hostile - en låt som, tja, snabbt kommer igång, haha! "Vulgar Display Of Power" var den första skivan av PANTERA jag köpte. Jag har kvar den om ni undrar. Jag är svårt förtjust i just den skivan.
Man kan prata länge om vilken skiva av NILE som är bäst. Vi kan dock sluta oss till att bandet inte befolkas av oekvilibristiska musiker. Här kan det minsann liras. Jag håller skivan som jag valt Cast Down The Heretic från - "Annihilation Of The Wicked" - som favoriten i bandets diskografi. Krossande tungt och med en ljudbild som minst sagt övertygar är skivan en ren uppvisning i brutal death metal.
Polen är ju ett land som man ska kolla in när det gäller extrem metal. VADER är en av anledningarna. Av någon anledning har jag alltid varit svag för This Is The War. Den låten har ett driv som jag verkligen gillar. Trummorna är straffande hårt lirade av Dariusz Brzozowski.
ANAAL NATHRAKH är ett fantastiskt band. De lyckas som inga andra kombinera i det närmaste oförenliga element till något helt eget. Jag hyllade förra året deras skiva "Vanitas" och placerade skivan på plats nummer 1 på min egen årsbästalista. Jag ser ingen anledning till att revidera den placeringen, haha! Bandet står fortfarande på toppen av min lista av band jag vill se.
När SOILWORK var i början av sin karriär utmärktes bandets musik av en betydligt råare stil än den på senaste, fina, plattan. Jag har lyssnat groteskt mycket på "The Chainheart Machine" och var oerhört glad när bandet inkorporerade titellåten från den skivan i sin setlist. Det är en fantastisk låt med många otroligt läckra taktartsändringar. Jag är oerhört svag för sådant.
LOK. Ett av många avskytt band. Jag tyckte att bandet var otroligt bra, och hade en del musik som verkligen tilltalar mig. Fortfarande. Fina piskdängan Passa dig från den finkänsligt betitlade skivan "Naken Blästrad och Skitsur" får avsluta denna jubileumslista.
Kära läsare. Idag ska vi prata glada överraskningar. Vi väljer att fokusera på de där plattorna som man inte hade några som helst förväntningar eller ens förhoppningar på. Kanske var det så att vi inte ens kände till bandet, endast sett bandnamnet fladdra förbi och inte blivit inregristrerat i minnesbanken. Vi tänkte att det kunde vara lite roligare än att skriva om skivor som man faktiskt hade stora förväntningar på men som blev bittra besvikelser. Fy fan, det hade säkert varit ett kul inlägg att läsa, men då hade vi ju varit tvugna att återbesöka skivorna.
Så, vi startar med ett band som jag sedan jag på ren slump skaffade på inrådan av Chine-Fredrik har lyssnat oerhört mycket på. Och jag menar så oerhört mycket att jag hamnade i tidspress till deadlinen på Werock som var häromdagen. Bandet i fråga är SAHG, skivan "II". Inte det mest innovativa namnet på en skiva eller hur? Nä, precis. Musiken är dock flera universum genialare än titeln. Jag har valt öppningslåten på skivan Ascent To Decandence. Jag föll direkt - hårt och skoningslöst - för det bestialiska sväng bandet uppvisar. Det är rent beroendeframkallande.
Jag har lyssnat på IN FLAMES sedan många år tillbaka. Första gången jag hörde musik av bandet var på en fest i Lyckeby, Karlskrona hemma i kompisen Håkans föräldrahem. Låten hette Pinball Map, skivan "Clayman". Jag föll direkt kan jag säga och njöt under många år av bandets musik. Sen kom "A Sense Of Purpose". Jag vet inte om ni tänkt på det men så fort ett band sätter titlar som låter som programförklaringar, så är skivorna sällan bra. Det finns många exempel på detta. Jag tyckte inte att "Sense..." var speciellt bra. Där fanns ljusglimtar, men som helhet tyckte jag inte skivan kunde leva upp till de nivåer som bandet haft tidigare. Det var därför som jag inte såg speciellt mycket fram emot "Sounds Of A Playground Fading". Singeln Deliver Us var inte speciellt övertygande heller. Det var därför oerhört skönt att bli överbevisad, överkörd, ja, övertygad att IN FLAMES fortfarande hade musikaliska superkrafter att ta fram. Deliver Us är fortfarande en av de svagare låtarna på skivan. Resten av materialet är till stora delar oerhört bra. Jag gillar speciellt Darker Times som har en grym refräng, så därför har jag valt den.
THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA. Ett tips jag fick av Karl Baker, en kille med koll på musik. Jag hade totalt missat bandet. Det jag fick veta var att Björn Strid var med. Ja, dra åt helvete vad han är med. "Internal Affairs" är en skiva av sådan dignitet, värdighet och spelglädje att jag var tvungen att sätta den på plats 2 på årsbästalistan förra året. Tack för det Kalle säger jag bara! Transatlantic Blues är en 8:22 minuter lång njutning.
Ja, sen ska vi prata powermetal. Jag har ju gjort min åsikt klar vad gäller denna subgenre vid ett flertal tillfällen.Men jag kan inte förmå mig själv till att förneka de uppenbara kvaliteterna i det låtskriveri som, självfallet, tyska ALPHA TIGER uppvisar på "Beneath The Surface". Det är faktiskt en ganska ny skiva som jag har recenserat för WeRock. Kanske att texten ligger uppe redan nu. Ni får kolla helt enkelt.
BORKNAGAR kommer härnäst. Jag har ju haft bandets musik med tidigare. Jag tycker att bandets "Quintessence" är en verkligt bra skiva - Colossus är en grym låt som jag kan lyssna hur mycket som helst på. Anledningen till att jag valt just den låten är att jag för många år sedan hörde låten men hade inte någon som helst möjlighet att ta reda på vilka som hade gjort låten, eller vad låten hette för den delen. Därför är jag oerhört glad att polaren Adam spelade låten på en fest så att jag kunde få vetskap om låten.
2008 var jag på Wacken för första gången. Lineupen var episk. Det första bandet festivalen gick ut med var IRON MAIDEN. Sen fyllde man på med bland andra AT THE GATES, CARCASS, OPETH, SOILWORK, GORGOROTH. Det var magiskt bra. Jag kan helt ärligt säga att rent lineupmässigt har jag varken förr eller senare varit på en bättre festival. Men det var inte det jag skulle komma till, utan Henriks reaktion när han fick reda på att CYNIC skulle spela. Han var helt enkelt jävligt glad och var monomant besatt av att vi skulle gå på konserten. Det enda jag visste om bandet var att de hade släppt en enda skiva. 1993. Precis. Sedan hade bland annat trummisen Sean Reinert och gitarristen/sångaren Paul Masvidal spelat med DEATH. Det faktumet gillade jag. Jag hade, som ni förstår, inga som helst förväntningar på konserten. Ja, du glade säger jag bara. Jag kan förstå att dödsmetallvärlden dit bandet märkligt nog räknades, inte visste hur de skulle hantera "Focus" som låg oerhört långt före sin tid. Oerhört långt. Jag själv föll som fälld i farstun.
Kommer ni ihåg bandet FLESHGOD APOCALYPSE? Jag gör det. Jag glömmer inte heller första gången jag hörde musik från bandet. Svulstigt minst sagt. Bandet var ett av många namn som dök upp i ett mejl från Nuclear Blast när "Agony" skulle släppas. Själv var jag goddag yxskaft tills dess att jag började lyssna. Då blev det annat ljud i skällan.
TREPALIUM hade jag missat helt också. Tack vare Nosegarden upplyste mig om bandet har jag diggat fransmännen. Det är underhållande musik minst sagt. Skruvat sväng - inte minst i Sick Boogie Murder.
FAIR TO MIDLAND. Janne recenserade skivan "Arrows & Anchors" förra året. Robert har också skrivit om skivan. Jag har haft med låtar från plattan tidigare, men jag känner att jag vill påminna er om dennas förträfflighet. Whiskey & Ritalin är en magiskt bra låt som jag fortfarande flera lyssningar senare njuter fullt ut av.
Jag avslutar min del av listan med SYSTEM OF A DOWN. Konstigt? Ja lite kanske. Bandet var ett av många som jag upptäckte i Henriks bil på vägen till repan. Den mannen har koll.Själv hade jag dömt ut bandet som ett muppband som inte var värda att ta på allvar. Idag vet jag att de är ett muppband som man bör ta och ge the benefit of the doubt, haha! B.Y.O.B. var den första låten jag hörde med bandet. Resten är historia.
/Martin
- Pausfilm -
Jag har alltid gillat ENTOMBED men efter "Wolverine Blues" kom det ett gäng mellanplattor som jag inte direkt blir förbannad av att lyssna på men som inte heller får mig att hoppa jämfota av glädjefnatt. De liksom bara är. Förväntningarna på "Morning Star" var därefter, något ljumma med andra ord. Plattan visade sig dock vara bättre än jag trodde, inte på något sätt bättre än "Left Hand Path", "Clandestine" eller "Wolverine Blues" (denna fantastiska treenighet), men ett steg i rätt riktning. Vi lyssnar till About to die.
De senaste åren har det börjat smyga sig in musik med klart gubbrockiga kvalitéer i undertecknads medvetande och hörselgångar. Måhända ska vi alla den vägen vandra men jag blev ändå rejält överraskad när det visade sig att jag föll som en fura för GRAND MAGUS "The Hunt". Det finns många guldkorn här men jag har valt Iron Hand, en låt som jag utan att skämmas erkänner att jag närmast lyssnat sönder och samman. Trots att det är traditionell heavy metal det rör sig om, en genre som jag egentligen inte gillar så värst. Ja, vad ska man säga? När fan blir gammal blir han tydligen religiös.
Nästa band går också i rockens tecken, SAHG visste jag inte ens om att de fanns förrän kollega Bensch inhandlade deras skiva härom veckan, vilket jag fick nys om efterhand. Jag snokade något skeptisk upp det hela på spotify, lyssnade igenom och började tralla med nästan omedelbart. Det kommer ni också att göra misstänker jag. Tralligt och svängigt är nämligen bara förnamnet när den här allstar-gruppen från Norge drar igång. Försök sitta stilla till Baptism of fire, I dare you.
Vi stannar kvar i Norge en stund för VREID, ett band som i teorin borde vara bra. Ett hyfsat klart black metal-ljud med lite melodiska inslag, lite dödsmetall, lite sväng samt en gnutta vikingametal (som man både kan ha och mista om ni frågar mig). Jag säger i teorin, för jag anser att få metalakter (läs: BURZUM) kommer undan med att sjunga på norska (okej, KVELERTAK funkar också). VREID är inget undantag från denna regel. Därför blev jag glatt överraskad av The Way of the Serpent som är ett smakprov från kommande skivan "Welcome Farewell". Jag tycker det bådar gott på många sätt, språkligt som ljudbildsmässigt.
Vi vandrar vidare till BARREN EARTH. Jo, jag vet att det har pratats en hel del om dem här i bloggen tidigare men jag vill ändå framhålla "The Devil's Resolve" som en utomordentligt bra platta. Blev glatt överraskad av att upptäcka den.
Dagens ballad står AORIA för med A Slow Moving Storm. AORIA är en bortglömd pärla, jag hade aldrig hört talas om dem förrän jag snubblade över "The Constant" av en ren slump. Att det är rensång det handlar om gör ingenting alls, bara att luta sig tillbaka och njuta av melankoli och mys-elände.
Nej, vi tar en ballad till när vi ändå är igång. Att DAYLIGHT DIES existerade hade jag inte den blekaste aning om tills för några månader sedan då deras skiva "A Frail Becoming" dök upp som ett "what's new"-tips i Spotify. Jag lyssnade igenom och gjorde en mental tumme upp. Har ni inte hört det här tidigare är det dags att spetsa öronen nu.
Något lite mer upptempo med HATE och Trinity Moons. Jo, man kan tycka att det är en del influenser från landsmännen BEHEMOTH med i bilden här men likväl är det kvalitativ musik detta trallande gäng bjuder oss på. Värt en extra lyssning om ni frågar mig.
THE PROJECT HATE (som också har ett gäng romerska siffror efter sitt namn) lyckas med konststycket att göra den kniviga genren industri-dödsmetall intressant. Det tycker jag att de ska ha en eloge för.
Avslutningsvis tar vi en titt på occult/doom/stoner-vågen som väl inte har gått någon förbi vid det här laget. Jag tänker på band som BLOODY HAMMERS, GHOST, YEAR OF THE GOAT och liknande retrogäng. Men framför allt tänker jag på UNCLE ACID AND THE DEADBEATS. Fenomenalt svängiga I'll cut you down får den äran att avsluta fredagslistan för vecka 7. Adios!
Gillar ni folkmusik? Att jag inte gör det borde inte komma som en större överraskning, men en som gör det är kollega Mats Manhammar som ger ett mycket högt betyg till FALCONERs "Armod". Jag tycker gott att ni kan kolla in recensionen då den verkligen är välskriven och initierad till max. Ni hittar den här.
Janne Sandstén har pressat ur sig två verkligt välskrivna recensioner även han - "Pressure And Time" av RIVAL SONS, och "Arrows And Anchors" av FAIR TO MIDLAND får den gode mannen att gå fullständigt bananas med både betyg och liknelser. Underbart!
Robert Gustafsson faller pladask för AUGUST BURNS REDs "Leveler" trots att han egentligen inte gillar metalcore, och erkänner villigt att han har loggat riktigt mycket speltid av SAXONs "Call To Arms".
För recensionerna av de mer rensiga plattorna står undertecknad, likt en person som fastnat i vikelvolten, för. En så kallad no-brainer, haha! Riktigt bra musik av FLESHGOD APOCALYPSE (bara smaka på det namnet!) på "Oracles", mindre bra av WORLD UNDER BLOOD på "Tactical" och riktigt tråkig av ALL SHALL PERISH på "This Is Where It Ends".
Så, där har ni hela klabbet - bara att surfa på :-)
