God afton. Fredagslistan tar idag tag i den stora och kanske kluriga frågan kring hur det kommer sig att man blir som man blir. Hur formas man av årens pressande tryck sakta sakta från kol till diamant (eller möjligen grafit)? Och kanske framför allt, vilka nyckelpunkter formar ens musiksmak? Jag tänker göra åtminstone ett nedslag i min egen historia (kanske blir det fler allt eftersom som rubriken antyder) som påverkat mig i den riktning jag hamnat både musikmässigt och som människa. 

Kamrater, vi beger oss tillbaka till nådens år 1995 och tar en titt på den platta som gick varmast i min cdspelare där och då och som formade min musiksmak å det grövsta. Jag talar om en gratisskiva som medföljde nummer 13 av tidningen Close-Up, nämligen Independent Music For Independent People vol. 1. Den utkom på våren vilket betyder att jag var 17 år gammal och snart skulle fylla 18. Jag hade flyttat hemifrån och bodde i en studentlägenhet i Örebro på 15 kvadrat (plus två extra för kokvrå och toalett, duschen var gemensam och låg i korridoren). Livet var som livet är när man är 17, hårt och svårt och dramatiskt men samtidigt något utöver det vanliga, en sorts magi som är svår att hitta igen. 

Men först en snabb tillbakablick på vad som egentligen hände år 1995:

- Sverige går tillsammans med Finland och Österrike med i EU.

- Homosexuella kan ingå partnerskap i Sverige.

-Windows 95 släpps.

-Det bestialiska mordet på tonåringen John Hron äger rum.

-Varumärken som Kalles Kaviar, Ramlösa, Abba och Ekströms hamnar i norsk ägo.

-Det svämmar över lite varstans, bland annat i Älvsbyn och Guldbrandsdalen men inte i Kap Verde som i gengäld får ett vulkanutbrott.

-En domedagssekt släpper ut giftgasen sarin i Tokyos tunnelbana.

-OJ Simpson åker dit för mordet på sin fru.

Okej, då vet vi var vi befinner oss i historien och går raskt över till musiken! Vid det laget som jag fick tag på den här skivan var jag redan en bra bit inne i både DISMEMBER och DARK FUNERAL men jag vill påstå att det beroendet både klarnade och fördjupades här. Jag hittade dessutom MARDUK via den här samlingsplattan (här var de fortfarande bra) och det vete tusan om det inte också var en av de allra tidigaste bekantskaperna med MESHUGGAH och UNANIMATED. Mycket guld här helt enkelt. Vad hände egentligen med LORD BELIAL och UNANIMATED? Nåväl, låtordningen ser ut som följer:

1. DISMEMBER - Casket Garden ("Casket Garden")

2. DARK FUNERAL - My Dark Desires ("Dark Funeral")

3. STUCK MOJO - Not Promised Tomorrow ("Snappin' Necks")

4. EXTREME NOISE TERROR - Raping The Earth ("Retrobution")

5. MARDUK - The Sun Has Failed ("Opus Nocturne")

6. ENSLAVED - Wotan ("Frost")

7. IMMORTAL - Cursed Realm Of The Winterdemons ("Battles Of The North")

8. EMPEROR - I Am The Black Wizards ("In The Nightside Eclipse")

9. TAD MOROSE - Sender Of Thoughts ("Sender Of Thoughts")

10. DUB WAR - Gorrit ("Pain")

11. MESHUGGAH - Vanished ("Death Is Just The Beginning")

12. IN FLAMES - Ever Dying ("Subterranean")

13. SENTENCED - Nepenthe ("Amok")

14. LORD BELIAL - Satan Divine ("Kiss The Goat")

15. UNLEASHED - Victims Of War ("Victory")

16. UNANIMATED - Life Demise ("Ancient God Of Evil")

Jag tänker inte gå in och prata om varje låt för sig utan vill istället uppmana er att i tanken färdas tillbaka till den där studentlägenheten på Rudbecksgatan, tänk att ni är 17 och att er äldre kompis Glenn fixat både folköl och en påse chips, luta er tillbaka och lyssna igenom skivan i sin helhet och njut. Ni har för några veckor sedan gått från platinablont hår till kolsvart och det krävdes tre genomfärgningar för att få den manövern att gå igenom. 

Låtmässigt var jag oerhört svag för samtliga bidrag på skivan förutom dessa fem:

Nr 3: skeptisk till all rap-metal som inte var CLAWFINGER (och det står jag fast vid än idag), nr 9 som kändes för utsvävande och melodisk, nr 10 fick jag inget riktigt grepp om, nr 12 för det symfoniska i slutet och nr 13 - ballad, vadfalls! 

Nog med introspektion, nu tar vi helg! Eftersom jag känner mig bjussig idag får ni även en hälsning från mitt forntida jag samt mina ögonbryn anno 1995.

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 19: Hur man blir som man blir, del 1.

Fredagslistan 2019, vecka 39: Hej då Close-Up Magazine

Jag antar att det var fler än jag som fick beskedet att Close-Up Magazine lägger ner när det nya numret damp ner i brevlådan i måndags. Det sista numret, skulle det visa sig.

Det är en institution som går i graven. Innan jag var prenumerant - något som jag har varit sedan minst 15 år - brukade jag gå till biblioteket och läsa tidningen. Alltid var det minst ett band som jag fick med mig från varje nummer som var värt min uppmärksamhet, ofta betydligt fler än så.

Alldeles oavsett om jag gillade bandet, eller banden som prydde omslaget, så visste jag att det ändå skulle vara kul läsning. Hur ofta har jag inte skrattat gott åt MANOWAR till exempel?

Den kulturgärning som Robban Becirovic och hans redaktion har uträttat under 28 år är monumental. Och tidningen har aldrig framstått som arrogant, trots sin avgrundsdjupa kunskap om extrem musik, utan alltid som rakt igenom genuint intresserad och nyfiken. Det har ofta känts som att få hem en tidning skriven av kompisar som är exakt lika intresserade av musik som jag själv är.

Därför är veckans fredagslista en lista som går i moll, och är späckad av musik som mer eller mindre handlar om sorg.

Tack ska ni ha Close-Up - ni kommer vara saknade.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 39: Hej då Close-Up Magazine

Fredagslistan 2016, vecka 3: Ave Abbath!

Goddagens! Hela den här fredagen ska vi ägna åt en skiva undertecknad sett fram emot likt ett barn ser fram emot att träffa tomten. Den legendariska liksminkning som förknippas med denna artist har fått äran att pryda en ytterst ondskefullsgullig My Little Pony som sitter förevigad på min överarm. Han är dessutom en av två musiker som inramad förgyller min köksvägg (den som gissar rätt på vem den andra är vinner en kanelbulle).

Vi talar naturligtvis om ABBATH! Mannen, myten, legenden som efter brytningen med IMMORTAL pyntat ihop lite göttigt i eget namn. Förra året kom en singel, nu denna dag fredagen den 22/1 är det en fullängdare (självbetitlad sådan) som skådar dagens dis.

Den fryntlige norrmannen bjuder på sluggerblack utan dess like på detta släpp. Inte fullt så melodiskt som "All Shall Fall", inte lika klassiskt kyligt som "Sons of Northern Darkness", men det är riktigt fint ändå! Jag hälsar god helg från min sjuksäng (ja, jag har fått en släng av digerdöden pga är true) och säger det enda rätta denna gudsförgätna, black metal-välsignade fredag: Mot Blashyrkh!

I skrivande stund (torsdag) finns inte plattan på Spotify men exempelvis Close-Up har den goda smaken att lägga ut den på nätet enligt följande:

Fredagslistan 2016, vecka 3: Ave Abbath!

Då länken verkar krångla bitvis kan man också med fördel köra en copy-paste på denna rad: 

http://www.closeupmagazine.net/abbath_full.php 

Arga leken börjar...NU!

/Susanne

Terrorizer

Vet inte om ni tänkte på det men i senaste numret av Close-Up Magazine (alldeles utmärkt nummer för övrigt) så nämns Werock i intervjun med Shane Embury (NAPALM DEATH, LOCK UP, BRUJERIA plus tusen andra band). Bara en sån sak, haha!

Men vi ska inte prata om det, utan om klassiska TERRORIZER. Bandet bakom dunderklassiska "World Downfall" som spelades in och mixades på 8 timmar. Det är dock inte det mest imponerande - det är låtarna såklart. Jag hade inte lyssnat på skivan på bra länge, men när Season Of Mist skickade länk till kommande "Hordes Of Zombies" klickade det till i skallen. Och detta trots att jag vet att det är djupt orättvist att ställa debuten mot kommande skivan. Jag har svårt att tro att bandet toppar "World Downfall". Två saker talar dock för att skivan inte bombar - Pete Sandoval är frisk nog att spela, och David Vincent är tillbaka på bas.

Jo, den Vincent som är skyldig till MORBID ANGELs kaskadspya "Illud...." men detta är ju TERRORIZER och jag tror inte att det ska vara någon direkt fara att just detta band börjar blanda in gabbertechno direkt, haha!

I vilket fall - jag tycker att ni ska kolla in bandets debut "World Downfall" då den är ett klassiskt album som jag tycker att man inte bör missa om man gillar extrem musik.

/Martin

En stilla undran

Close-Up Magazine senaste nummer ståtar med en "stor Eddie Vedder-intervju", och jag kan för mitt liv inte begripa varför.

Det är alltid lite av en högtidsstund när ett nytt nummer av Skandinaviens ledande metal/hårdrockstidning dimper ner i brevlådan - alltid massor av metalmumma, plus att man alltid hittar info om minst ett band som man inte hade en aning om (denna gång ARKAEA). Men med senaste numret förstår jag inte riktigt hur redaktör Robban med skribentstab har filosoferat. PEARL JAM, ett bra band enligt många, och en combo som ovedersägligt har betytt mycket för grungen. Men är det hårdrock, är det metal? Nä, inte i mina öron i alla fall, alldeles oavsett hur mycket jag än gillar låtar som Rearviewmirror och Even Flow. Eddie Vedder är en sångare med en mäktig stämma - men han sjunger inte i ett hårdrocksband, och borde inte vara på omslaget till Close-Up Magazine.

Ordvrängeri

Som skribent faller det sig naturligt att man gillar att läsa - i alla fall enligt mitt sätt att se det - och Nima Daryamadjs krönikor i Close-Up Magazine hör oftast till det jag ser fram emot i varje nytt nummer. Senaste krönikan blev inget undantag - det var längesen jag skrattade så gott åt en text.

Och annat är ju svårt när mannen med det bisarrt välansade skägget får ihop fraser som

"Tonhöjd: KORN har redan stämt ned strängarna så att de fladdrar som gubbtestiklar i styv kuling. Herman LI från Nintendometalbandet [*asgarv* ja jävlar i min låda!] DRAGONFORCE har i sin tur redan (med hjälp av Digitech Whammy-pedalens tonhöjningseffekter) förpestat världen med pipiga solon som låter som skapta av Onanismurfen, smurfvärldens svar på Yngwie Malmsteen."

Och, angående gutturalsång:

"Hur som haver slår inget det tidiga CARCASS, där gutturalsången lät som någon i färd med att spy upp köttfärs gjord på ett ruttet griskadavers röv som paketerats om på ett Icabutiksgolv."

Vad säger man; Världsklass!