Fredagslistan 2016, vecka 44: Nytt mark II

Gott folk!

Jag vet inte hur mycket ni tänker på det, men 2016 är ett riktigt bra skivår för metal. Så pass bra att jag känner mig nödgad att göra ytterligare en fredagslista med någorlunda nytt material. En del av låtarna i veckans fredagslista är från skivor som inte är släppta i sin helhet, andra är det, och vi pratar om skivor som i det fall de är utgivna har kommit ut den senaste veckan.

Vi kör!

DARK TRANQUILLITY släpper nytt idag faktiskt. "Atoma" heter skivan som jag har haft tillgång till ett tag, men faktiskt inte lyssnat igenom! De smakprov som bandet har släppt i förväg har dock fått mig att se fram emot skivan nåt enormt. Amelies recension av skivan på WeRock har fått mig att bli än mer intresserad. Det var ett tag sedan jag såg fram emot en skiva från denna veteranorkester faktiskt, och det är riktigt kul att faktiskt ha denna känsla inför ett skivsläpp. Jag har valt Forward Momentum som är en vacker, ödesmättad låt med ack så snygga harmonier och är en låt som drar lite åt INSOMNIUM-hållet. Och så har vi Mikael Stanne  som sjunger bättre än någonsin.

Jag tyckte faktiskt att "Desideratum" som kom 2014 var lite av en mellanskiva för ANAAL NATHRAKH, och det var jag inte ensam om att tycka. Först tyckte jag att nya "The Whole Of The Law" var likadan. Men snälla ni - ge den här skivan en chans, för den växer ut till en riktigt fin stund. Jag har valt en låt som jag direkt föll för, We Will Fucking Kill You, ja AN är inte ett band som satsar på finkänslighet i låttitlarna i alla fall. Musikaliskt är det dock annorlunda. Få band som sysslar med extremmetal har den väl utvecklade känsla för melodier och maffiga refränger som Birminghamduon har. Här finns ett fint episkt anslag, ett jättefint driv och ett - wait for it - magiskt bra gitarrsolo! Ja!

Band nummer två som övertygar mig att de är tillbaka i fin form är TESTAMENT. Jag tyckte att "Dark Roots Of Earth" var ganska tråkig och den hamnade raskt i högen av skivor som jag inte lyssnar på mer. Men jag ger alltid bandet fler chanser, och "Brotherhood Of The Snake" är en skiva som jag verkligen tycker är bra. Bettet och drivet är tillbaka på väldigt övertygande sätt. Riffen sitter som en keps, och bandet har numera en rent skrattretande kompsektion i Gene Hoglan och Steve DiGiorgio som med osviklig precision styr upp verksamheten. Har ni hört TESTAMENT sedan innan så kommer ni känna igen er - det här bandet handlar inte om förnyelse - utan om att visa på precis hur tajt, kul och driven thrash kan låta när den liras av kompetent folk.

Ytterligare ett smakprov från METALLICAs kommande skiva. Atlas, Rise! får mig att ytterligare längta efter att få höra mer, för ta mig satan om METALLICA inte låter mer tända än på bra länge! Att ljudet är betydligt bättre än på "Death Magnetic" gör ju inte saken sämre. Atlas, Rise! har jättefint gitarrspel. Gitarrsolot som börjar vid 3.30 är bra och jag älskar när Hetfield blandar sig in i leken vid 4.23. De hade kunnat mata på längre med den grejen. Och på tal om Hetfield - jävla krut i pipan han visar upp här! Ja, ni fattar - jag är lite till mig i trasorna, och det känns helt kung att vara det över ett band som har hållit på så länge som METALLICA.

I en värld med så mycket musik som vår så finns det få konstanter. Men en sådan är att det tar tid att lyssna in sig på skivor från ULCERATE. Jag har dragit varv på varv på nya "Shrines Of Paralysis" och det enda säkra jag kan säga om den är att den är löjligt bra. Jag har valt Yield To Naught från skivan, men jag rekommenderar er verkligen att lyssna på hela skivan då ULCERATE alltid har handlat om hela album snarare än enstaka låtar. Av band jag inte sett live så ligger Nya Zealändarna på topp 3 med övertygelse. När jag recenserade "Vermis" för 3 år sedan skrev jag att den var en skiva som kräver uppmärksamhet. "Shrines Of Paralysis" är exakt likadan i denna aspekt. Men den är verkligen värda er tid.
/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 44: Nytt mark II

Fredagslistan 2016, vecka 31: Wacken Open Air

 

 Gott folk!

Ni känner säkert till Wacken Open Air. Det är en av världens mest respekterade festivaler, och den säljer ofta slut redan dagen efter biljetterna släpps. Ofta är inga band ens färdiga att presenteras vid det laget, vilket verkligen är ett tecken på hur stark festivalen är. Jag har varit där en gång - 2008 - och då var det första bandet som festivalen annonserade IRON MAIDEN. På kuppen fick jag se AT THE GATES (ja, spelningen som återfinns på DVD:n Flames Of The End), CARCASS, OPETH, CYNIC och en hel radda andra band.

I år firar festivalen 27 år i gamet. Vilka band - förutom då de stora namnen - är värda att kolla in på årets festival, eller för den delen, skapa ett förhållande till?

Vi kör!

CALM HATCHERY är ett death metalband från Polen, och det landet har ju sannerligen skämt bort oss med verklig kvalitet i den subgenren. CALM HATCHERY är kanske lätta att avfärda på grund av det minst sagt konfunderande bandnamnet. Bandets musik är å andra sidan inget som går av för hackor, grävmaskiner, vinkelslipar, bandsågar eller vässade skedar för den delen. "Fading Reliefs" är skivan som bandet släppte ifrån sig 2014 och den är verkligen inte dålig. Det är supertekniskt utan att för den sakens skull alienera er lyssnare som kanske har svårt för denna typ av musik när den blir för navelskådande. Här finns rejält med riffmumma och tydlig bas för att jag ska gå igång på allvar. Visst - kommer du från ett land som har vräkt fram band som DECAPITATED, VADER och BEHEMOTH så får du kanske acceptera att du inte är herre på täppan. Men, vad jag hör här (och vad juryn i en tävling som hölls i Polen som gav bandet en plats på affischen) gör mig ändå tillräckligt imponerad för att jag garanterat hade kollat in bandet om jag varit på festivalen.

BORKNAGAR - ett band jag verkligen vill se någon gång innan jag kastar in handduken. Jag gillar storligen bandets senaste alster "Winter Thrice" som är en vacker, storslagen i ordets mest episka bemärkelse, och genomarbetad skiva. Och har ni häng med oss på bloggen ett tag så vet ni att jag är ytterst svag för låten Colossus från "Quintessence".

Att ICS VORTEX är tillbaka i bandet ser jag som en ren jävla present för alla som gillar bandet. Herregud vilken stämma, scennärvaro och pondus i basspelet den resen har.

Det finns gott om väldigt tekniskt skickliga band på vilken metalfestival som helst, Wacken är ju inget undantag. Men i fråga om sväng, att lira som ett band där summan blir större en de enskilda delarna där klår CLUTCH alla band med en ledighet som är svårslagen. Att bandet dessutom har hittat tillbaka till att verkligen skriva bra låtar gör ju saken bara bättre. Senaste skivan "Psychic Warfare" är en suverän uppvisning i vad det handlar om att verkligen dra på ett fläsksväng från helvetet. Synnerligen väl investerad tid att kolla in. Live är bandet lika bra, om inte bättre än på skiva.

SERIOUS BLACK är ett multinationellt power metalband där medlemmarna har förflutet i bland andra BLIND GUARDIAN, PYRAMAZE och EDENBRIDGE. De vet med andra ord vad de pysslar med. Jag avskydde verkligen modern power metal som pesten innan. Nu, med åldern kanske, tycker jag det är mycket roligare att testa musik som jag tidigare inte bevärdigade alls. Ration doom/sludge har även den ökat. Det här är musik som är snygg, den är rolig att klappa i takt till. Ren underhållning, vilket verkligen inte är att förakta, med andra ord.

 

TESTAMENTs senaste albumeskapader gav jag inte mycket för, men bandet är och kommer nog alltid att vara förknippat med bra, roliga och svettiga minnen. Hade jag varit på Wacken hade jag gått och sett bandet för dessa minnen. Jag skattar fortfarande bandets konsert på Malmöfestivalen av alla ställen för snart 10 år sedan som ett väldigt fint minne. Herrejävlar, det är ju nästan helt otroligt att TESTAMENT har lirat på Malmöfestivalen! Live är bandet väldigt bra - de har dessutom en gedigen låtskatt att gräva ur - och jag måste erkänna att jag ser fram emot kommande plattan då en av referenspunkterna som bland annat Alex Skolnick har nämnt är "The Gathering", den kanske hårdaste plattan bandet släppt ifrån sig och på vilken Dave Lombardo fullständigt slaktade kaggarna.

Förresten. Är ni bittra över att ni inte är på Wacken? Då kan det vara värt att veta att festivalen livestreamar flera bands konserter. För mer info om detta klickar ni här.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 31: Wacken Open Air

Fredagslistan 2014, vecka 43: Upptempo!

Godmorgon!

Vi går denna vecka från svängiga låtar till låtar som går i upptempo. Snarlikt kan tyckas, men upptempo handlar i detta fall om så mycket mer än bara tvåtakt (som såklart finns med, haha!). När vi pratar om låtar som går i upptempo så ställer i alla fall jag upp följande kriterier:

1. Det ska finnas ett hetsigt driv i musiken eller den vokala leveransen
2. Tvåtakt får gärna förekomma, men det är inget krav.
3. Bruket av dubbeltramp ses som premierande, men är inget specificerat krav.

Med så långt? Gött!

Vi kör.

Fler än jag som gick i spinn över "Exit Wounds"? Trodde väl det. Marco Aro hade rätt när han sade att det finaste i bandets musik hade återfunnit sin hemvist på nya skivan: tvåtakten. Det finns en myckenhet av denna dräpande faktor på skivan genomgående. Ingen låt uppvisar det lika stringent som My Enemy, ett frustande 1-minutsmonster till låt lika effektiv och förödande som en rivningskula. Fruktansvärt gött gastande från Aro, dräpande driv i gitarrerna, och skoningslöst hamrande på trummorna gör denna låt till en synnerligen lämplig öppnare.

TESTAMENTs i mitt tycke bästa skiva finns inte på Spotify. Vi pratar "The Gathering", 1999 års skiva som bjöd på gästspel av ingen mindre än Dave Lombardo. Skivan kan vara det tuffaste bandet gett ut. Min favoritlåt på skivan är Legions Of The Damned som är ett fartmonstrum av rang, men då den inte finns att tillgå blir det D.N.R som öppnar skivan. Här i en finfin version från liveskivan "Dark Roots Of Thrash". Här har ni ett band som verkligen har ett driv och ett självförtroende som imponerar. Det är helt enkelt svinbra.

Med "Cursed Redeemer" bjöd MIASMAL oss tidigare i år på en fin skiva. Old-School döds går hem hos mig - det vet ni sedan innan - och här är utförandet exemplariskt. Det låter som det ska. Det är nedstämt så att gomseglet sätts i dallring, det är bra fills på trummorna, gitarrerna surrar på exemplariskt, sången är grovt brötig, och det går undan, vilket ni kommer höra i trevliga dängan Call Of The Revenant. 

 "Back To The Front" är återkomsten av en version av ENTOMBED. Denna sättning ger ut musik, vilket ju ger ett visst försprång mot den andra sättningen med Alex Hellid i spetsen. Ja, du glade. Torbjörn Hallgren på Bara Metal hade förresten en snygg lösning på vad AD i bandnamnet står för. Asbra Döds. Han har rätt i det för skivan är verkligen bra, och synnerligen stringent i sin kvalitetsnivå. Kolla in The Underminer så har ni koll på prick hur bra detta gäng är.

När ZOMBIEKRIG gav ut "Undantagstillstånd" 2010 skrev Jonas Andersson, tidigare medarbetare på Werock, att [d]etta är old-school thrash – på svenska – som river tag och förvaltar arvet från gamla rävar som EXODUS, KREATOR, SODOM och självklart (gamla) METALLICA. Inget revolutionerande men ack så trevligt för oss thrashälskare. 
Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall och den funkar fortfarande som uppiggande medikament mot melankoli. Det är svårt att inte stampa takten om jag säger så. Avslutande låt Den Mörkaste Tiden Är Här står upp för hårt riffande, tvåtakt och verser som

Vind förgör i vinterköld som varar flera år. Hagelstorm blir en norm, en istid som består.
Regn av sot, svarta klot, folk på knä och ber.
Eld och damm, moln av sand, himlen faller ner. Skräck, förvirring, panik.
Den mörkaste tiden är här. 

Nog sagt - dags för ringdans.

Fredagslistan 2014, vecka 43: Upptempo!

Copenhell - indeed!

Nu är hela lineupen för årets COPENHELL-festival klar, och jösses så mycket godis de har fått med sig. Allt från IRON MAIDEN som headliners ner till fräckheter som OBITUARY och LYNCH MOB längre ner på listan. Stort är även, för min del, BEHEMOTH, ANTHRAX och ZAKK WYLDES BLACK LABEL SOCIETY. Festivalen har ju utökats till en tredagarstjohejsan, och dessutom börjar den redan på onsdagen den 11/6 för att passa med Maidens schema, men som jag skrev förra året - Copenhell är en festival som är stor i det lilla formatet och som innehåller allt jag älskar och hade glömt att jag älskade med en festival.

Det gläder mig att det går så bra för dem, och jag lovar en bra rapport från festivalen när det är dags.

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 44: 1980-1989

Jag fick lite blodad tand med förra veckans fredagslista då jag ju tog upp musik från bland annat 1985. Och då började jag ju fundera. 1980-talet. Det var ett årtionde som jag växte upp under - jag föddes 1976 så början av 80-talet har jag ju minst sagt dimmiga minnen ifrån. Att jag köpte IRON MAIDENs "The Number Of The Beast" 1988 kommer jag dock ihåg tydligt.

I vilket fall - jag bestämde mig ganska fort för att jag skulle göra en fredagslista som spänner över åren 1980-1989. En låt för varje år. Varför göra det lätt för sig? Nä, precis.

1980. IRON MAIDEN släpper sitt första album. Vi som gillar bandet vill gärna hävda att hårdrocken med detta släpp förändrades i grunden. I vilket fall så är låten The Phantom Of The Opera en av de bästa låtarna som bandet gjort. Att den håller fortfarande över 30 år efter det att den skrevs är jag fullt benägen att hålla med om.

1981. MÖTLEY CRÜE släpper "Too Fast For Love". Vill man vara elak skulle man kunna säga too high too fuck, men det stämmer uppenbarligen inte med detta band heller. Hair metalscenen som den såg ut under det dekadenta 80-talets Los Angeles handlade så mycket mer om att se "rätt" ut än att kunna erbjuda verkligt habil och stringent spelad musik. För som kollega Lina S har sagt så är detta  "musik där byxan är tight och håret brandfarligt". Observera det fejkade dubbeltrampet från Tommy Lee i Live Wire som är låtvalet.

1982. Finns det ett band som förkroppsligar ett hat mot hair metalscenen så måste det vara VENOM. Jag fascineras av att dylik musik som "Black Metal" som VENOM släppte just 1982 existerade samtidigt som Vince Neil och kumpaner struttade omkring och var höga mest hela tiden. VENOMs musik låter numera inte speciellt skrämmande, men 1982 måste detta ha framstått som oerhört hårt och chockerande, haha!

1983. MERCYFUL FATE släpper alla tyglar vad gäller falsettskrik på "Melissa". Detta är ett av Alexanders favoritband, mycket gissar jag på grund av att King Diamond återfinns på sång i detta gäng som enligt Metal Archives är "on hold". Ni som tycker att ni känner igen låten - METALLICA har gjort den i en coverversion som låter betydligt hårdare, men inte nödvändigtvis bättre. Jag har lyssnat (såklart på Alex inrådan) en hel del på just denna låt jag valt till listan - Curse Of The Pharaohs och fascineras fortfarande av vilka sinnesjuka skrin som dominerar låten.

1984. TWISTED SISTER släpper "Stay Hungry". Alldeles oavsett om man känner till skivan så kan jag garantera att man hört minst en låt från den skivan någon gång. Jag tänker då framför allt på We're Not Gonna Take It eller I Wanna Rock, två monsterhits som förfärade föräldrar. Jag menar allvar. Videon till I Wanna Rock var det tuffaste man sett. Det tyckte i alla fall en mycket ung undertecknad (jag var 8). Mamma var chockerad. 2009 såg jag bandet på SRF då de körde hela skivan. Det var magiskt bra och bandet golvade mig totalt och visade med emfas alla andra headliners det året (IN FLAMES och HEAVEN AND HELL) inte hade där att göra. Prick så bra var TS. Låtval Burn In Hell. 

 1985. PENTAGRAM släpper sitt debutalbum. Detta gäng har i stort sett blivit ihjälkramat av hipstermaffian då de låter precis rätt retroartat även idag för att folk ska gå i spinn. Relentless är en fint svängande låt som med tydlighet visade att även 1985 fanns det band som ville låta som om det fortfarande var 1978.

1986. ACCEPT släpper "Russian Roulette". Andra skivor som släpps detta magiska år inom metal: "Master Of Puppets", "Reign In Blood" och "Peace Sells...but Who's Buying". Alla känner till detta, så därför tyckte jag att det kunde vara på sin plats att ta en låt från ett band som har gjort sig ett namn på att streta på och leverera habil musik år ut och år in.

1987. TESTAMENT släpper "The Legacy". På denna skiva finns en av mina absoluta favoritlåtar med bandet. Det kan fanimig vara en av mina favoritlåtar överhuvudtaget: Burnt Offerings. Den har allt en bra thrash metallåt ska ha om ni frågar mig. Inser ni inte detta när ni lyssnar på den är något fel, haha!

1988. HELLOWEEN släpper "Keeper Of The Seven Keys pt. II". Jag gick fullständigt bananas när jag hörde Eagle Fly Free första gången. Jag tycker fortfarande att det är en av de bästa power metallåtarna som gjorts genom tiderna. 12-åringen Martin häpnade över hur många cymbaler som Ingo Schwichtenberg tycktes ha på sitt trumset. Jag hade 2. Men här var det ju cymbalmarkeringar i varenda jädra takt. Ja, ni fattar varför jag har valt denna låt, eller hur?

1989. MORBID ANGEL släpper "Altars Of Madness" och förändrar hela metalvärlden. Alla andra band gömmer sig i skräck över två saker:
1. MORBID ANGEL kan spela skjortan av alla
2. Metal har aldrig låtit mer ondskefull och hård som på denna skiva.

Jag kan inte tänka mig en värdigare avslutningslåt på veckans fredagslista än magiska Maze Of Torment.


/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 44: 1980-1989

Läsvärt på WeRock

Kom på att jag försummat att pusha för Henrik Nygrens minst sagt läsvärda reportage från årets Getaway Rock Festival som ni hittar på Werock.se. Det är ett veritabelt multimediainlägg då Henrik minsann inte glömde att filma en del låtar under festivalen.

Mest uppseendeväckande är, såklart, Blow Your Trumpet Gabriel av BEHEMOTH - en pinfärsk låt som kommer att vara med på bandets kommande album "The Satanist". Och ja, anticipationen sänktes ju inte direkt av den om jag säger så.

Övriga band som sätts under lupp är bland andra KATATONIA, ABORTED, SOILWORK, TESTAMENT, ALCEST, SYLOSIS och SYSTEM OF A DOWN.

/Martin

Copenhell 2013, en recension

Jag hade aldrig varit på Copenhell tidigare men kunde naturligtvis inte låta bli att åka när KING DIAMOND visade sig göra sitt första gig på hemmaplan sedan 2006. Sagt och gjort, biljett köptes och väntan påbörjades. Jag åkte bara på lördagen, jag är för trött för att stå och slösa dagar på festival där jag intehar så många band jag vill se och fredagen boastade inte mycket för mig även om jag gärna sett GHOST och BETWEEN THE BURIED AND ME. Lördagen inleddes dock svinstarkt för min del med ACCEPT. De fick bara en timme, men det var en sån benknäckartimme att man knappt kunde stå upp efteråt. Breaker och Losers and winners var bäst, tveklöst.

 

Efter Accept knatade jag bort till nästa scen för att se NEWSTED, det var Jasons första gig i Danmark sedan uppbrottet med Metallica och det var ett välkommet återvändande. Musiken är inte märkvärdig mer än att den är tung, låter bra och svänger grymt. Hans egna favorit sades vara Long time dead men jag gillade King of the underdogs bäst. Och Whiplash, såklart. Bäst att kolla upp den där EP'n han mumlade om.

Efter Newsted såg jag några låtar med SABATON, mest för att SNOWY SHAW spelar trummor. Jag kan verkligen inte med musiken så jag försvann snart bort till pizzatältet istället dock. Lite tokjävlaösregn efter detta slog ned stämningen en smula men exakt när TESTAMENT gick på scenen tittade solen fram igen. Det är ju helvete vad bra de är, ständigt och jämt. Dock så tappade de bort sig så hårt i Native blood att Chuck Billy stoppade låten och startade om den, det var ganska roligt att se och alla i bandet skrattade hårt åt fadäsen. Bästa låten för min del var True american hate, den är tveklöst en av de styggaste alster de någonsin åstadkommit.

Lite mer väntan efter Testament men sen jävlar rasslade det igång. DOWN med en Phil Anselmo i högform sparkade sån stjärt att man blev alldeles öm. Han passade på att tycka till lite nedsättande om band som SKID ROW och MOTLEY CRUE dessutom, kanske med en glimt i ett öga, kanske inte. I sista låten Bury me in smoke dök det plötsligt upp massor av folk på scenen och vips stod alla medlemmarna i Down och bara sjöng medan Eric Peterson, Gene Hoglan och Alex Skolnick från Testament tagit över instrumenten och avslutade låten. Det var jävligt häftigt att få se på en scen må jag säga. Bilden säger kanske inte så mycket men det var exakt så det såg ut.

Efter Down äntrade GOD SEED den mindre scenen, det var tvättäkta ondska som serverades courtesy of herrarna King Ov Hell och Gaahl. Grötigt ljud bjöds det på tyvärr, men det var bara att framhärda för det var en bra spelning i övrigt. Man kan inte gå fel med Alt liv.

Och till sist, Kungens hemvändande. Han körde i princip samma låtlista som på Sweden Rock förra året men hade stuvat om det en smula och bytt ut Halloween mot Evil. Setet flöt lite bättre och han sjöng lite bättre, man märker att han börjar bli väldigt säker i rösten nu. At the graves var fenomenal igen, Voodoo var fantastisk och Evil satt som en smäck. Måtte han snart komma tillbaka igen, och då gärna inomhus på typ Amager Bio. En bonus var att Phil Anselmo tog sig en promenad i fotodiket i tredje låten, och när jag sträckte fram handen för att hälsa så flinade han bara och drog tag i mig och gav mig en bamsekram. Han hade nog druckit vuxenläsk, men det var väldigt trevligt iallafall!

Mitt första Copenhellbesök blir inte det sista. Jag visste inte det förrän jag stod där, men jösses vad jag saknat detta lilla formatet, den intima känslan med kanonband på små scener och inte en endaste människa som bara var där för "vara på festival". God stämning, hygglig mat och massor av toaletter, nej - detta var sannerligen inte mitt sista besök. Tak skal I ha Copenhell, vi ses i 2014!

(ögonblicket då King tittade rakt in i min kamera och jag fick kramp i ren lycka)

/Alex

Testament klara för Getaway

Återigen en kanonuppdatering från FKP Scorpio som förra året tog över Getaway - klassiska och ett av undertecknads favoritband, TESTAMENT, är bokade till sommarens festival. Även om senaste skivan, "Dark Roots Of Earth",  var en besvikelse så kan jag inte säga något annat än att bandet utgör ett gött kvalitetstillskott till festivalens lineup. För TESTAMENT har en magisk bakkatalog som gör att konserten nog kommer att bli fin i vilket fall.

/Martin

Fredagslistan vecka 48: Back to the 90s

1990. Ett oerhört fint år inom metal. Det var en ren chansning kan jag säga att vi valde att fokusera veckans fredagslista på just detta år. Glädjen blev stor när vi upptäckte vilka makalösa skivor som släpptes det året. Lite skrämmande att man hade glömt det.

Susanne inleder på det enda sätt som det är möjligt att inleda på - med ENTOMBED och titellåten från "Left Hand Path". Inte så mycket att orda om där inte - klassisk platta som piskar upp alla wannabedödsare med ena handen bakbunden.

CARNAGE - ytterligare ett band som hade svängdörrar för sin personal. Inte helt ovanligt under det tidiga 90-talet när det gäller dödsmetallscenen. Bandet befolkades Johan Liiva Axelsson, Michael Amott, Johnny Dordevic, Jeppe Larsson, Fred Estby, Matt Karki och David Blomqvist. Inte så konstigt att det bara blev en skiva, "Dark Recollections" under bandets korta och intensiva levnadsbana. Skivan är, enligt Metal Archives, den tredje bandet som spelades in i klassiska Sunlight. De övriga två var, rätt gissat, ENTOMBED och TIAMAT. Och det hörs verkligen på Death Evocation att det just är den studion som har begagnats. Fläsksvål säger jag bara.

DEICIDE. Ni vet bandet som ryktesvis fick kontrakt genom att Glenn Benton - mannen med mest inställda spelningar någonsin på sitt bildliga samvete -  stormade in på Roadrunners kontor och levererade demon med orden Sign us you fucking asshole till Monte Conners som var A&R-ansvarig för labeln vid den här tiden. Dagen efter var tydligen kontrakten på väg. Jag har sett bandet en enda gång på Copenhell för ett par år sedan. Nja säger jag. Nja. Avgör själva dock - Sacrificial Suicide är inte helt tokig emellanåt.

"Harmony Corruption" är inte vanligt förekommande i högtalarna hemmavid. Och då är ändå NAPALM DEATH ett band jag tycker hyfsat mycket om för att använda ett understatement. Barneys sång är betydligt mer guttural än vad den har varit de senaste åren. Det är mörkt, det är dystert, det är tydligt influerat av den begynnande dödsscenen.

DEATH. Ett ofrånkomligt band. Fy fan vad bra de var. "Spiritual Healing" spelades in i ytterligare en klassisk studio, Morrisound, i Tampa. Också en väldigt distinkt produktion. Och Chuck Schuldiner - mannen med en låtskrivartalang utöver det vanliga och med ett verkligt personligt uttryck i sin sång - levererar precis som vanligt.

Sen gothar vi ner oss. PARADISE LOST, flera mil från den svulstiga väl avrundade produktion bandet har skämt bort oss med på senare år. Här, på "Lost Paradise", låter det skitigt och hamnarbetarrått så det räcker och blir över.

Ytterligare ett ofrånkomligt band: PANTERA. Ett band som jag minst sagt är bitter över att jag aldrig fick se. Jag var nära lipen när polaren Daniel berättade om bandets gig på någon av Hultsfredsfestivalerna under 90-talet. Marken hade tydligen nästan pulvriserats. Anselmos intåg i bandet ledde till en markant uppning av anten ifråga om hårdhet. "Cowboys From Hell" inledde denna nya era med ett sväng som inte många band nådde upp till varken förr eller senare.

ANACRUSIS. Hört namnet? Jag hade det inte kan jag säga förrän jag såg det i listan. Meckig thrash som, enligt många kritiker, skulle ha gjort bandet mycket större än det blev. Symptomatiskt för den tidiga thrashscenen minst sagt där de allra flesta lyssnarna verkar ha gått till METALLICA, SLAYER och MEGADETH.  Det låter inte helt tokigt om Quick To Doubt om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Sen, ta mig tusan, går Susanne ner sig i grungen. Vi pratade om det tidigare i veckan - var grungen bra? Jag har länge hävdat att grungen mer, i det långa loppet, hjälpte metallen att återfå den gnistan som hade försvunnit i och med alla jävla hårmuppsband som fördärvade scenen under senare delen av 80-talet än att skälpa scenen. ALICE IN CHAINS hade åtminstone en skönt ångestdriven ton som jag gillade oerhört mycket, framför allt på den skiva som lyfte bandet till de övre nivåerna - "Dirt". Nu har Susanne valt en låt från "Facelift" - It Ain't Like That - som också är fin.

DANZIG. Gick förbi bandets gig på GRF för två år sedan. Eller band och band - det var mest Glen Danzig som hade sig nåt så förfärligt att jag fick bråck på trumhinnorna. Och detta väljer Susanne att avsluta sin lista med ;-) Jag kan se ett reellt syfte med DANZIG - att avslöja MUSTASCH som ett renodlat DANZIG-coverband. Du glade vad likt det är.

Så nog rantat om detta. Lite hederlig ilska? Då är KREATOR ett go-toband. "Coma Of Souls" är en dänga till skiva. World Beyond - nu snackar vi två-takt. Och en illgastande Mille Petrozza. Inga krusiduller med andra ord.

"Seasons In The Abyss". Ni såg den komma eller hur? Jag har för ovanlighetens skull inte valt Spirit In Black från den skivan. SLAYER har ju trots allt en hel del annan musik att götta ner sig i. Nu valde jag Hallowed Point eftersom den innehåller några textrader av absolut toppklass i form av

Riddled convulsions
Confetti of flesh
Scattered helplessly

och dessutom har en del extremt njutbara markeringar i sig.

Nu ska vi prata undervärderad platta. Hur många gillar "No Prayer For The Dying"? Jag ska säga så här - det var ett glatt återseende när jag lyssnade igenom skivan härförleden. Står den sig mot de klassiska albumen? Nej, men den är inte dålig. Jag är till och med villig att hävda att singeln som gick rakt in på förstaplatsen i England, Bring Your Daughter To The Slaughter, är en klämkäck dänga i all sin enkelhet. Nu har jag inte valt den utan Public Enema Number One. Jag köper den extremt dåliga ordvitsen med viss tvekan för låten är så pass bra.

"Rust In Peace" - ytterligare en klassiskt kvalitativ platta. MEGADETH har aldrig varit bättre än på den plattan. Jag har tjatat mycket om denna skiva - ofta har valet landat på andra låtar en den som nu finns representerad i listan - Five Magics. Det händer verkligen mycket i den låten om jag säger så.

Kör vidare på thrashspåret med TESTAMENT och titellåten från "Souls Of Black". TESTAMENT är, det vet ni, ett av de mest drabbade banden av medlemsbekymmer. Bekymmer som har lett till att ett jävla skitband som ANTHRAX räknas till the big 4. Så ser jag det i alla fall - för TESTAMENT har till största delen av sin karriär skrivit låtmaterial som är stabilare och vida bättre än det ANTHRAX presterat. Svänget i Souls Of Black är klockrent. Chuck Billy är en vokalist av rang, och gitarrarbetet toppklass.

Vi hoppar över till textmässigt väldigt förbryllande OBITUARY och "Cause Of Death". Jag har alltid föredragit bandet på platta. De två gånger jag sett bandet live har bara förstärkt den tanken. John Landy måste vara den tröttaste frontmannen i  metal. Han gäspade nämligen bägge gångerna jag har sett bandet, haha! Musikaliskt är det dock väldigt underhållande.

Vi dänger till med ytterligare en låt från "Cowboys From Hell". Den håller för det, listan. Clash With Reality. Bara att sätta igång och helikopterveva med armarna. Fy fan vad bra det är.

SACRED REICH har jag ju nämnt tidigare. Det är inte ett dumt band faktiskt. Jag gillar Phil Rinds stämma. Jag gillar att bandet inte krånglar till det i onödan.  The American Way är dessutom ett inte speciellt originellt men ärligt känt angrepp över att USA förvandlats för jag vet inte för vilken gång i ordningen till ett girighetens paradis där de rika trampar på de fattiga.

Sen kör vi på med lite Yngwie. Ni vet vad hans musik går ut på så jag dryftar inte mer om det, utan nöjer mig med att konstatera att den mannen för all tid kommer att låta som om 80-talet är en konstant idé att dröja sig kvar i ad nauseam.

Vi rundar av listan med lite köttdöds. MERCILESS drar igång köttkvarnen i Pure Hate, en fullt rimlig titel om ni frågar mig. 3:29 minuter okonstlad metal som visar att enkelhet i vissa fall är en dygd.

/Martin

Fredagslistan vecka 48: Back To The 90s

Måndagsfunderingar

Ach du lieber montag, finns det något bättre än en dag att vara vaken på? Sova är inget för mig, jag vill hellre leva la dolce vita tills korna kommer hem.

Det blev skivvård i helgen då jag i fredags fick min senaste beställning med japanska förseglingsbara plastfickor. 100 till vinylsinglar och 100 till lpskivor. Jag beställer 100 åt gången, det blir säkert dyrare rent fraktmässigt eftersom jag har rätt många hundra kvar att beställa, men jag gör det inte för att spara pengar. Att sitta och pilla med skivor jag inte hört på hundra år är ren sinnesfrid, och bland singlarna hittade jag flera som jag glömt att jag hade. Roligt!

Jag passade på att köra igenom TESTAMENTs nya igen, och de fyra första låtarna är fortfarande exakt det jag vill ha av ett band av deras dignitet. Andra halvan känns lite mer slentrian dock, låtarna sätter sig inte på samma sätt. Nåväl, det blir med all säkerhet grymt bra live, det dök upp några europadatum för november/december men vår lilla avkrok till land var inte med. Synd.

Annars är det mycket skivor nu, jag märker att samlaren i mig vaknat lite efter att ha sovit ett tag. Jag har den senaste tiden återigen fördjupat mig i den svenska proggen, vilket jag kommer att skriva betydligt mer om annorstädes, men har även börjat flukta lite efter ett par gamla KISS-dyringar som jag vill ha i skivsamlingen. En av dem, den argentinska Kiss Alive! (En Vivo!) del ett med helt annorlunda omslag, fick jag hem för ett par veckor sedan till stort tjo och tjim. Jag hade aldrig sett den i verkligheten innan. Därför ligger nu ytterligare ett par argentinare på listan, de har dessutom fräsiga översatta titlar så ni får vjälva lista ut vilka skivor det är jag ämnar leta reda på: "Descenmascarando", "Mas caliente que el infierno", "Vengeanza" samt "Criaturas de la noche" ligger högt på önskelistan. Speciellt "Vengeanza" då den faktiskt har en annan mix på skivan än vad som släpptes överallt annars i världen, typ en förhandstape som råkade bli skiva. Mumma!

Det är en lugn månad konsertmässigt, jag laddar således batterierna för den ursiniga hösturladdning jag valt att kalla "HELVETESALLAJÄVLAR 2012". You will be notified.

/Alex (som i den andra kanalen senare i veckan kommer att skriva om ett av sina stoltaste ögonblick)

Måndag. Jubileum. Ålder.

Everybody´s got a story. This is mine.

Nästa vecka är det tjugo år sedan jag böev konsertfrälst. Visst, jag hade sett konserter innan dess, sju stycken inkl. KISS, men den 25/8 1992 på Valbyhallen i Köpenhamn förstod jag på riktigt vad det handlade om. TESTAMENT öppnade, en gedigen öppning även om jag uppskattar dem mer idag än vad jag gjorde då. Jag hittade min personliga anteckning från giget häromveckan där det står "fjärde låten jävligt bra". Konsulterar vi min hemsida så står det klart att det var Into the pit jag gillade på plats, men när jag ser hela setlisten så vet jag idag att det var en otroligt bra låtlista på det hela taget.

Efter Testament och den sedvanliga pausen var det så dags. Bandet jag skulle komma att älska mest av allt i livesammanhang. IRON MAIDEN formligen krossar allt mostånd med Be quick or be dead. Där och då visste jag att det var detta jag var ämnad att göra. Gå på konsert. Inget annat har tagit större plats i mitt liv än att stå i en cementlada någonstans i världen för att se ett band spela live. Och inget annat band än Iron Maiden har tagit mig till sju länder, nio städer och hittills totalt tjugotre konserter.

På tjugo år hinner man göra mycket. Det har fötts och dötts, det har gifts och skiljts, det har krökats och kräkits. Och det har, i mitt fall, gåtts på konsert. 513 stycken närmare bestämt. Nästa vecka firar jag lite, kanske med bootleggen från Köpenhamn (kanonljud och fortfarande en kanonkonsert), kanske med något nytt roligt, alldeles oavsett vilket åtminstone med all säkerhet med kaffe och kaka.

En snabb favorit per år:
1992 - Iron Maiden Köpenhamn
1993 - =Y= Köpenhamn
1994 - Pride & Glory Stockholm
1995 - Black Sabbath x 2
1996 - KISS KISS KISS KISS KISS
1997 - King Diamond Köpenhamn
1998 - Spice Girls x 4
1999 - Mercyful Fate Sweden Rock
2000 - Marillion Oslo
2001 - Träd, Gräs & Stenar Malmö
2002 - Iron Maiden London x 3
2003 - David Bowie Köpenhamn
2004 - Trettioåriga Kriget Stockholm
2005 - Iron Maiden x 3
2006 - Paul Stanley New York
2007 - Genesis Helsingfors
2008 - Return To Forever x 2
2009 - Jean Michel Jarre Malmö
2010 - Roger Waters New York
2011 - Fish Köpenhamn

2012 då? Vi får väl se. Än så länge leder ALLMAN BROTHERS.

Is this the real life?

/Alex

Semestersviter

Så är en metallbibliotekarie tillbaka från semestern. Fyra veckor går fort, speciellt när man reser runt och letar skivor och annat. Och går på konsert. Jag ser att Martin inte är helt tillfreds med TESTAMENTs nya LP, jag tycker synd om honom och spelar min lite extra högt med honom i åtanke ikväll. En stark skiva enligt mig och True american hate kan mycket väl vara en av de bästa låtarna bandet någonsin presterat.

En annan skiva som äntligen kommit är ÄNGLAGÅRDs tredje skiva "Viljans öga". Jag fick cd´n för någon vecka sedan men har avstått från att lyssna eftersom jag väntar på den limiterade LPn som innehåller lite bilder och annat krafs som förhoppningsvis förhöjer initiallyssningen. Dessutom har det varit alldeles för bra väder för att lyssna på sådan känslosam, nästan tungsint musik. Jag längtar efter att höra skivan, titta på bilderna och njuta en stilla kopp kaffe alltmedan regnet rinner längs fönsterkarmen. Allt har sin tid.

På Repeat Records i Lund hittade jag två förnämliga nypressade dundersvåra skivor, MESSAGEs lilla mästerverk "From books and dreams" och JOSEFUS hårda "Dead man". Message har gått varm där hemma under de senaste veckorna, en intrikat liten rackare att sätta tänderna i. Det gillar jag.

Häromdagen läckte den kommande ommixade "Destroyer" av KISS ut på iTunes, och vips fanns den såklart även hos oss som inte har möjlighet att köpa därifrån. Varför man släpper den i endast detta format innan de fysiska skivorna kommer ut är för mig en gåta, man dödar ju sin egen marknad lite. Jag har både vinylen och cdn bokade sedan länge så jag lyssnade med gott samvete bums igenom den utläckta iTunesversionen. Jag ska inte döma grisen efter båren eftersom det trots allt är en mp3:a jag lyssnat på, men sådär vaaaaaaansinnigt stor skillnad är det inte. Lite punchigare, säkert en massa loudness som vanligt, Aces hemska originalsolo i "Sweet Pain" och lite annat ska locka människor att köpa skivan en gång till. Det som glädjer mig mest är att Peters trummor hörs lite mer i denna mix och hans spelande blir därmed faktiskt höjdpunkten på en skiva som de flesta Kissfans kan helt utantill. En passus, som i princip alla ommixar är, men en rolig sådan.

Nu går vi en hård jävla höst till mötes gott folk. Taget ur huvudet har vi inom kort ALICE COOPER på Liseberg (på onsdag!), WASP i Varberg, ACCEPT i Köpenhamn, SNOWY SHAW i Varberg, KREATOR & MORBID ANGEL i Köpenhamn, och med guds försyn MARILLION i Tyskland någonstans. Och lite annat. En bra höst helt enkelt.

Från en av de fina kvällarna jag såg för knappa två veckor sedan bjuder jag på en hit.

/Alex (som i den andra kanalen senare i veckan kommer att skriva om en gammal Kissadress igen. Det tar aldrig slut.)

Testaments nya

Antar att de flesta av oss som gillar TESTAMENT har sett att skivan nu ligger ute på Spotify.  Jag har sett fram emot skivan något oerhört. Nu när jag har lyssnat igenom skivan en ynka gång kommer jag på mig själv med att faktiskt fundera över om skivan lever upp till mina (höga) förväntningar. För helt övertygad är jag faktiskt inte, även om gitarrarbetet ligger på en nivå som får mig att till stora delar gå batshit crazy. Bredvid detta står till exempel Dragon Attack och Animal Magnetism två låtar som kan vara bland det sämsta bandet presterat på skiva överhuvudtaget. Och varför i hela helvetet tar man med en cover?! Det spelar liksom ingen roll att det är IRON MAIDENs Powerslave - covers är något som man ska pyssla med när man inte är ett etablerat band. Skriv egna låtar.

Återkommer om ett antal lyssningar - då jag hoppas att skivan växer med fler lyssningar i bagaget.

/Martin

Testament uppar anten!

Releasen av en av årets mest emotsedda plattor, TESTAMENTs "Dark Roots Of Earth" närmar sig. Och när man hör första sången True American Hate från skivan så kan man inte låta bli att tagga till ännu mer, från redan absurda nivåer.

Det låter ruggigt bra - produktionen är suverän, riffen och solona klockrena, Chuck sjunger fruktansvärt bra, och Gene Hoglan är...Gene Hoglan och därmed per definition asbra.

För mer info - och själva låten såklart - kollar ni här.

/Martin

Testament Returns

Okej, jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att ovanstående bild är bland det snyggaste jag sett. Och det gör bara att jag ser fram så oerhört mycket mer inför skivsläppet, som nu äntligen har blivit spikat. 27 juli kommer uppföljaren till 2008 års "The Formation Of Damnation" skivan som nog får anses vara en sådan pungspark till comeback för TESTAMENT efter fantastiska "The Gathering" 1999 att jag fortfarande kippar efter andan.

Efter det att Henrik Nygren på allvar fick in mig på TESTAMENT (jag hade lyssnat en del på bandet tidigare, men inte riktigt fastnat) i början på 2000-talet har jag emotsett varje släpp bandet gjort med stor förväntan. Och jag tror inte att "Dark Roots Of Earth" kommer göra mig besviken.

/Martin

Plattor på ingång

Nya plattor på ingång till Helsingborgs Stadsbibliotek - det var min själ ett tag sedan!
VOMITORYs "Carnage Euphoria" är en av de bästa death metalsläppen överhuvudtaget - ett knippe kvalitetshårda låtar och spelskicklighet borgar för detta.









Lombardo på trummor. Det borde räcka egentligen som premiss att köpa "The Gathering" av TESTAMENT. Nu får man en idiothård platta späckad med fullständigt asgrym musik på köpet. Hålls som en av bandets starkaste plattor överhuvudtaget - jag är mycket benägen att hålla med!











Jag gillade "Paradise Lost" riktigt mycket. "Iconoclast" är verkligen inte sämre!

Skivorna kommer att finnas på avdelningen på tisdag vid lunchtid ungefär.

/Martin

10 i Topp 2008 Plats 5

TESTAMENT –”The Formation Of Damnation”

Årets snyggaste omslag? Helt klart i min bok! En himmelshär av änglar över en brinnande stad i det utförandet som finns på omslaget till ”The Formation Of Damnation” uppföljaren till kanske en av de bästa metalplattorna överhuvudtaget; ”The Gathering” lämnar inte mycket övrigt att önska. Att dessutom innehållet reflekterar ytan i fråga om kvalitet gör att man i det närmaste börjar böla av lycka från första tonen i thrastitanernas återkomst.

All killer no filler är ett ganska uttjatat begrepp, men TESTAMENT kommer bra nära på denna platta. Klassisk thrash metal har alltid legat mig mycket varmt om hjärtat, och Chuck Billy med mannar i det närmaste förkroppsligar denna genre.

For The Glory Of… inleder denna orgie i tvåtakt, långa briljanta solon och Chuck Billy som här sjunger bättre än på mången god dag. Jag älskade visserligen mannens growlande på 1999 års släpp ”The Gathering”, men hans sånginsats på ”Formation…” är helt enkelt suverän. Gitarrspelet, vilket som förväntat ligger på en extrem nivå, visar att Alex Skolnicks utflykter till jazzen nog var bra, eftersom han visar prov på att nu tycker han det är kul att lira metal igen. Eric Petersons lir är också synnerligen njutbart att lyssna på. Paul Bostaph, inhalkad återigen efter Nick Barkers visumproblem gör som vanligt ett väldigt habilt jobb. Den mannen slår på sin utrustning om jag säger så!

Att TESTAMENT med åren har blivit tyngre gör mig absolut ingenting – som få andra band kan de spela klassisk thrash metal och att de kan komma igen med en så pass stark platta som ”The Formation Of Damnation” efter alla de bekymmer bandet har drabbats av är synnerligen glädjande.

The Formation Of Damnation

Sommarlyssning

Sommaren närmar sig, och med detta i åtanke kommer det en massiv laddning metal till bibliotekets hårdrocksavdelning.

En av de absolut tyngsta plattorna som har släppts - och en av mina personliga favoriter. Panteras Far Beyond Driven är en uppvisning i brutal kraft och sväng och fick med rätta höga betyg när den släpptes 1994. Det solida kompet signerat trummisen Vinnie Paul och basisten Rex Brown är tungt, svängigt och bildar den massiva grunden till sångaren Phil Anselmos gastande - fast den som lyser starkast är Dimebag Darell. Gosse vad den mannen kunde spela. Tyngd, speed och ackuratess är bara förnamnet på denne fenomenale gitarist.

Plattan gick för övrigt in på Billboardlistans förstaplats vid sin release!

Personligen har jag inga problem med Amy Lees fascinerande sångröst, inte heller på denna liverelease som Evanescence släppte mellan hyllade debutalbumet Fallen och nya The open door. Att konsertpubliken inspelningskvällen ifråga dyrkar bandet tar det inte många sekunder in på plattan för mig att inse detta faktum. Allsången är massiv. Som en bonus har bandet slängt med en DVD.





En god vän till mig är inbiten lyssnare av black metal, och då i synnerhet Darkthrone. Sällan har jag sett ett så missvisande omslag - jag förväntade mig en sonisk slakt som totalt skulle golva mig - men till min stora förvåning är Darkthrone på F. O. A. D. förvånande lättlyssnat med en stark dragning till äldre, tyngre och skitig rock.




Jag har redan skrivit upp denna skivan så mycket att det inte torde förvåna någon att jag köper in den till biblioteket. 25 år efter grundandet av denna klassiska thrash metalgrupp är Testament fortfarande relevanta och lika tunga. The Formation of Damnation är en uppvisning i Bay Area thrash när den är som bäst.





Ytterligare en klassisk thrashplatta från legendariska Exodus är Bonded by blood ett givet inslag i varje diggare av thrash metals skivsamling. Detta är en no-nosense platta från början till slut och den har med rätta hyllats som ett mästerverk inom metal.


Niclas Engelin (ex-In Flames) återkommer på denna platta, Absolute Design producerad av Anders Fridén (gastare i In Flames) och mixad av Daniel Bergstrand som också har jobbat med, trumvirvel, In Flames. Engels känslomässiga metal funkar oftast helt ok i min stereo, i lagom doser. Tyngd snarare än hastighet är ledordet på denna habila debutplatta som lovar mer. BiblioteKarin recenserade plattan på Werock, den recensionen hittar du här plus en intervju med Niclas Engelin.


Det tog mig en stund innan jag kom in i Paradise Losts Icon trots att den anses vara ganska lättlyssnad. Bandet maler på med sin gotiskt färgade doom metal, och oftast funkar det alldeles utmärkt. Jag gillar verkligen sångaren Nick Holmes röst. Majestätiskt är bara förnamnet, mycket genom Gregor Mackintoshs fantastiska gitarrspel.







Ytterligare en tung och dyster platta, denna gång från ett, om man lyssnar på skivan, absolut blygrått Irland. Primordials juggernautmetal är ingen upplyftande lyssning - sorg, blod och död är dominerande teman på dystra To the nameless dead. Stämningsfullt så det förslår och en mästerlig uppvisning i tung metal. En längre recension av plattan signerad mig hittar du här.

Att Steve Vai får många gitarrister att få tokspel bevisar han ytterligare en gång på The Ultra Zone. Inte lika bra som klassiska Passion & Warfare, men ändå tillräckligt intressant i vissa stycken. Steve Vai tillhör inte mina favoriter, men att han kan göra fantastiska saker med sin sjusträngde gitarr kan man inte betvivla. Musiknörderi på hög nivå, och gillar man det är denna skivan ett givet lån.

John Bush fixade sånginsatserna på Anthrax makalösa The sound of white noise, och det var där jag hörde hans mäktiga stämma för första gången. Johns tidiga band Armored Saint är inte bättre men minst lika bra som Anthrax. Av många ansedd vara deras bästa skiva kan Symbol of Salvation skryta med utmärkta insatser av samtliga medlemmar i bandet, plus att låtmaterialet håller extremt hög klass. Utgåvan jag har skaffat är en maffig 3-cd utgåva, där cd 2 innehåller demoversioner av samtliga låtar på skivan, och cd 3 innehåller en lång intervju med Brian Schlagel, grundare av klassiska Metal Blade Records.

Plattorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med 2 juni.