Fredagslistan 2022, vecka 21: Tvåmannaband!

 Gott folk!

Enmansband har ju sin givna plats här i fredagslisteland, men jag tycker att det är minst lika intressant med band som består av två personer. Det finns gott om dessa, och ofta otroligt bra dessutom så jag tyckte att det kunde vara dags att göra en lista på detta tema. 

Vi kör!

Denna finska duos återuppståndelse tror jag det är fler än jag som gläds åt. Jösses vilka smäktande melodiska dängor detta band är kapabla till, och det vill inte säga lite då det ju är Finland som är mästarland på detta flera gånger om. Event Horizon gör i alla fall inte mig besviken!

HOTH - nu tänker ni säkert Star Wars och "The Empire Strikes Back", eller hur? Jag gjorde det i alla fall, och helt fel ute är vi inte. Detta band från Seattle hade en tematik som handlade om Star Wars, men växlade snart över till tragiska hjältar och svart magi. Jag hoppas ni gillar långa intron, för A Blighted Hope har ett sådant, för att sedan braka loss i en inte helt föraktfull blandning av melodisk döds och black metal. Nydanande? Nä, men klart njutbart!

Ni såg det komma eller hur? Klart att jag inte kan undanhålla mig från en slev av ANAAL NATHRAKH, men det blir inte en låt från senaste given, med tanke på att jag har tagit alla chanser att lovprisa den, haha! Nä, det blir Hold Your Children Close And Hope For Oblivion från "The Whole Of The Law". Dave Hunt på sång - helvete vilken insats han gör inte bara på skivan i stort, men framför allt i den här låten. 

Från oroväckande sång, till ingen sång alls. FERMENTOR består av en trummis, Dylan Marks, och på gitarr Adam Wollach. Jag stötte på bandet vid tiden för "Continuance" som kom 2020 och föll stenhårt. Man kan tycka att det skulle bli alldeles fruktansvärt långtråkigt att lyssna på endast trummor och gitarr. Gosse vad jag fick äta upp den tanken! Variationen är helt fantastisk! Thunderboss har ös, tvåktakt, ett satans sväng och detta görs med glimten i ögat vilket jag alltid uppskattar. 

MANTAR! Denna tyska duo som jag stiftade bekantskap med via Robert på WeRock. Jag delar inte hans totaldyrkan, men jävligt bra är det oftast. Cross The Cross är en härligt pulserande låt som gör jobbet alldeles utmärkt. Det är tungt, skitigt och effektfullt. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 21: Tvåmannaband!

Fredagslistan 2020, vecka 24: Dags att bli emotionella!

Gott folk!

En ganska tradig vecka går mot sitt slut. Det har blivit en del vabbande på sistone, plus att jag såklart åkte på samma förkylning som barnen har asat sig igenom. De ljuspunkter som har funnits är mestadels musikaliska, plus en del poddande. Veckans lista är därför ganska spretig, och till brädden fylld med känslosamma låtar. 

Vi kör!

En av de största grejerna på hela veckan, ja på bra länge faktiskt, är att det kom nytt material från ENTER THE HUNT som 2006 släppte sin hittills enda platta "For Life. 'Til Death. To Hell. With Love", en rent sagolikt bra platta. Jag vet med mig att jag inte är ensam med att ha gått omkring och längtat efter ny musik med detta egensinniga band. Och så kom Bastard Sons, en helt himlastormande underbar låt. Framför allt är det Krister Linders sång som jag hänförs av här. Hela låten är underbar, men refrängen är så helvetiskt stark att jag ramlar av stolen nästan varenda gång jag hör den. 

Jag kommer dragandes med Devin Townsend igen, den här gången med hans Devin Townsend Project. Jag såg den här versionen av Devin på Getaway Rock Festival, 2012 tror jag det var. Jag minns inte om han spelade Deadhead då, men jag minns att konserten var väldigt speciell. Den här versionen är inspelad på Red Rocks Amphitheater som ligger en bit utanför Denver, och är helt ärligt en ganska spektakulär konsertplats. Deadhead är inte på några villkors vis den mest komplicerade av Devins låtar (han gillar ju att krångla till det!), men den är så sjukt effektfull i sin enkelhet och sin känsla att jag helt ärligt inte kan få nog av den. Devins underbara interaktion med publiken gör ju också sitt till. 

En fin version av Ghost Of Perdition av OPETH från inte bara samma ställe som Devin lirade på, utan från samma konsert till och med. Visst är det fascinerande hur mycket mörker och scenljus gör för att förstärka upplevelsen. Egentligen är ju grindcore den enda musiken där sådant inte spelar någon roll alls, haha! När det gäller OPETH så har jag sett bandet i den mest skiftande omständigheter, men denna versionen av en fantastisk låt från en otroligt bra skiva, "Ghost Reveries", skickar fortfarande rysningar nerför ryggraden. Roligt faktum: på dagen var det såklart varmt, vi pratar ändå Colorado. Men i öknen på kvällen och natten blir det kallt. När OPETH spelade så låg temperaturen närmre 0 grader. Att bandet ändå lyckas lira så pass bra är ju imponerande!

FERMENTOR är ett tvåmannaband bestående av trummisen Dylan Marks och gitarristen Adam Wollach. De här två lirarna visar verkligen på hur sjukt varierad musik det går att göra med den här minimala sättningen. Det gäller inte bara The Stench utan hela det kommande albumet "The Continuance". Videon är helt ljuvlig. Jag gillar att Adam och Dylan tydligt visar att de har kul, samtidigt som vi får lite fin lågbudgetzombiefilm på köpet. 

Jag kan lova att Michael Ende, författare till "Den oändliga historien" aldrig kunde tänka sig att ett band skapat under en pandemi skulle göra en cover på en synthlåt som skrevs till filmen som kom 1984. Boken kom på tyska 1979, och har sedan dess blivit översatt till en ohemul mängd språk. För ett tag sedan kom en ny upplaga på svenska som lånas ut flitigt hos oss. Boken är en sådan magisk hyllning till den mänskliga fantasin och vad den betyder för oss. Innehåller dessutom magiska böcker, antikvariat, drakar och en fin antihjälte i Bastian Bux. Antikvariatsägaren Coreander som Bastian stjäl boken ifrån spelas av Thomas Hill som gjorde prästen i V. Ja, ni fattar - nerdgasm. Originallåten gjordes av Limahl och blev en dunderhit, såklart. Jag blir bara så satans glad av vad AT THE MOVIES gör med den här låten. Undrar ni varför Strid sitter under en filt? Det gör Bastian på sin skolas vind där han sitter och läser boken. Med den här låten lämnar AT THE MOVIES 80-talet för att nästa säsong ta sig an 90-talet. Med tanke på hur galet beroende jag blivit av det här bandet och deras torsdagssläpp så är jag mycket nyfiken på hur nästa säsong blir. 

Vi tar helg!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 24: Dags att bli emotionella!