Recension: Copenhell 2016 incl. Black Sabbath

Efter en otrolig eftermiddag med KING DIAMOND på Köpenhamns stadsbibliotek (det blir ett annat blogginlägg det...) så for jag ut till Refshaleöen och COPENHELL för tredje gången i mitt liv. Jag åkte för att se BLACK SABBATH ta farväl av Danmark och skulle inte bli besviken.

Jag tycker om Copenhell, men de har växt sig lite för stora nu. Området är värdelöst, det har det alltid varit - ett gammalt varvsområde med betongmark, men det var inget man tänkte på när publiken bestod av knappt 10000 personer. I år slog de rekord med det dubbla, och möjligheterna att sitta ner och ta det lugnt är inte så många längre. Arrangemanget är dock oklanderligt, kanonbra personal, inte så stora avstånd att gå och bra mat (!) att välja på. Däremot blev jag jättebesviken att de tagit bort parkeringen som låg intill entrén. Jag förstår det av logistiska skäl när de nu är så sjukt stora, men det framtvingade en vild chansning för mig att hitta någonstans där jag kunde ställa bilen. Jag slapp böter denna gång. Skönt det :)

Det första bandet jag såg var HAVOK från Denver, jag visste inget om dem innan utan såg namnet på affischen, googlade lite snabbt och tycket att de verkade lite småkul. Lite ny Speed/Thrash kan man ju inte må dåligt av. Nej sannerligen inte, fyra oerhört kompetenta musiker presterade en fyrtiofem minuter lång spelning som slog undan benen på mig. Det var ett sant nöje att se dem, och jag hoppas att de återvänder till våra breddgrader inom en snar framtid. Sweden Rock 2017 måhända?

Nästa band jag hade på min lista var DARK FUNERAL. Det var synd. På förhand - skoj med lite old school Black Metal och framförallt Lord Ahriman såklart, men det föll pladask. De spelade på den lilla scenen, samma som Havok, men där Havok hade ett kristallklart, tungt och krispigt ljud så hade Dark Funeral bara oväsen. Med all sannolikhet det sämsta ljud jag någonsin hört ett så etablerat band ha. En obegriplig sörja av blä. Trummisen var otight som fan, och det där riktigt mörka, onda ville aldrig infinna sig. Jag stod ut i tre låtar sen gick jag sakta bakåt. Ljudet blev inte bättre. Inte bandet heller. Jag gick och köpte kaffe.

BLACK SABBATH hade jag höga förväntningar på. Inte på Ozzy, han slutade sjunga rent för tio år sedan, men bandet låter förbannat bra. Och så även i lördags. De hade stopp för fotografer i piten vilket grusade mina planer en smula, de få jag lyckades ta från publiken blev inget vidare, men utöver det levererade de en fenomenal spelning där det faktiskt var - hör och häpna - Ozzy som överraskade. Under den inledande halvtimmen sjöng han lika falskt som 2013, youtubea After forever från giget så hörs det hur han konstant ligger en halvton under tonarten. Men han sjöng upp sig, rejält dessutom, och när vi kom en bit in i setet så började han hålla tonen plötsligt. Han såg lika förvånad ut som jag, och Behind the wall of sleep blev en riktig mördare. Den i det närmaste pinsamma Dirty women från Köpenhamn 2013 ersattes av en betydligt vassare sådan 2016, och i just den låten spelade Tony som om det gällde livet. Tyvärr plockades min stora förhoppning Hand of doom bort av någon anledning, men spelningen var så bra att jag var nöjd ändå. Jag vinkade lite farväl till bandet när vi närmade oss slutet och håller nu tummarna för att ryktet om att Tony Iommi ska spela med Tony Martin nästa år verkligen stämmer.

För om vi får Tony + Tony på en scen med samma premisser som HEAVEN & HELL (inga Ozzylåtar!) - då åker jag var som helst i världen om det behövs. 90 minuter "Cross Purposes", "Tyr", "Headless Cross" och "Eternal Idol". Det vore sannerligen en dröm. Hoppas den går i uppfyllelse!

/Alex

Veckans Youtubeklipp: Havok visar hur en thrash metalvideo ska se ut

Det finns ett antal grejer i musikvideor som jag uppskattar mer än andra. HAVOK uppvisar en hel del av dem kan jag säga. Nedan ligger Covering Fire. Låten är bra - videon ännu bättre. För det första - skicka ut bandet i valfri bush. Det är ju metal. Jag tror aldrig jag har sett ett trumset se mer malplacerat ut än i den videon, haha! Å andra sidan är trummorna det enda instrumentet i videon som skulle höras med volym i verkligheten där ute i bushen. Filma när trummisen stampar loss på pedalerna. Förresten, trummisen får inte ha tröja på sig.

Låter det som jag raljerar? Lite kanske - men jag fullkomligt älskar orimligheten i sådana här videor.

/Martin

Fredagslistan vecka 31: Thrash post 1990

Hahaha - trodde ni att ni skulle komma undan så lätt med förra veckans episka thrashlista? ;-)

Att inte göra en lista med thrash gjord efter 1990 hade ju varit att betrakta som i det närmaste tjänstefel så nu kör vi.

1990 släppte MEGADETH "Rust In Peace" - ojämförligt det bästa bandet har gjort. Titellåten är en uppvisning i thrash som smäcker alla wannabethrashers rakt över knäna med furiöst lir över hela linjen. Det är helt enkelt episkt bra.

F.K.Ü. Hur kan man inte gilla det bandet? Detta gäng har fattat precis vad det handlar om: 2-takt. Och glimten i ögat för att särskilja sig från andra band i genren som annars tenderar att bli ganska allvarlig. "Where Moshers Dwell" är en riktig partyplatta som har förmåga att förgylla vilken förfest som helst - försök att inte ha kungligt kul under Twitch Of The Thrash Nerve det säger jag bara.

Insane Oppression - kanske inte den mest originella titeln på en låt. Men så handlar prick noll band i den nya thrashvågen om originalitet - GUILLOTINE är inget undantag alls från denna regel. "Blood Money" är en skiva där gitarrer och ös paras med ilsken sång och två-takt. Värd att kolla in dock.

FORBIDDEN är enligt Metal Archives "on hold". Det är trist när man bara för några år sedan gjorde comeback med skivan "Omega Wave" där omslaget var en -  nick är ett för mesigt ord - skalle mot förstlingsverket "Forbidden Evil" från 1988. En av de verkligt feta låtarna från "Omega Wave" är stänkaren Forsaken At The Gates som har nektarljuvt gitarrarbete från Craig Locicero och Steve Smyth som jag inte tröttnar på i första taget.

HAVOK - vilket genigäng. "Time Is Up" är en fantastisk skiva där till och med omslaget är skönt retro. Tänk ZOMBIEKRIG på "Undantagstillstånd" fast på engelska och med en högre grad av stringens så kommer ni rätt nära. Jag stampar mig själv på foten för att jag inte har upptäckt detta band tidigare - det är ojämförligt mest lyssningar på HAVOK denna veckan totalt sett skulle jag tro. Covering Fire är en kvalitetssmocka om jag någonsin har sett en.

EVILE - bandet vars basist Mike dog på turné i Sverige (Luleå) av lungemboli. Jag skulle ha sett bandet i Malmö, men resten av turnén ställdes förklarligt nog in och ENTOMBED och AMON AMARTH fick fortsätta själva. Sedan dess har bandet rekryterat en ny basist i Joel Graham och ge ut skivan "Five Serpent's Teeth". Låten jag har valt till listan är dock från "Infected Nations" - Devoid Of Thought.

MUNICIPAL WASTE - jag har tidigare, orättvist, dömt ut bandet. Spelningen på Getaway tidigare i somras ändrade på det. I synnerhet en låt - Headbanger Face Rip satte sig nåt förfärligt. Spelglädjen är påtaglig (som i det mesta bandet företar sig) och det går undan nåt ljuvligt. Notera gärna det distinkta avslutet på låten. Så ska det gå till.

Vi drar ner tempot något med EXODUS I Am Abomination "Shovel Headed Kill Machine". Skön låt med köttigt riffande minst sagt.

Avslutningen är från Per Möller Jensens, numera trummis i THE HAUNTED, gamla band INVOCATOR. Det är fint tekniskt lir som presenteras i finfina dängan Forsaken Ones tagen från "Excursions Demise". En något märklig skivtitel kan jag tycka.

Norge trodde jag bara huserade black metalband, men tydligen inte enbart. HARM från Mandal viftar frenetiskt med thrashflaggan. Ett enda album har bandet släppt - 2011 års "Demonic Alliance" som skyltar med skogsavverkarutrustning på omslaget. Bara en sådan sak.

Nu lämnar vi thrashen - vad nästa vecka kan bjuda på återstår att se.

/Martin

Thrash post 1990