Cirkeln är sluten! För nio år sen skrev jag min masteruppsats på biblioteksutbildningen om folkbiblioteks musikbloggar. Ett smalt ämne redan då, och ren arkeologi idag. Förutom en livskraftig och entusiastisk sak som drevs av ett par svartklädda typer på Helsingborgs stadsbibliotek: Metallbibliotekarien. Och nu är jag här. 

Vem är jag då? Andreas, bibliotekarie, malmöbo, basist i ett otal band (Deranged och Stilla, med flera), pysslar även med synthar och oväsen i andra sammanhang (Arkhe, Grauväer). 

Dagens tema: idiosynkratiskt mangel. Allt eftersom jag blir äldre och bistrare har jag svårt att hitta till nya ("nya") band, men det är några som stuckit ut ordentligt i drivorna av retro/trendkloner som väller fram utan hejd i de digitala sfärerna. Udda fåglar med besynnerligt sound och esoterisk estetik, som liksom inte passar in någonstans. Janusansikten som både ser tillbaka och stirrar in i en okänd och otäck framtid, som visar att även en konservativ medelålders genre som METAL inte behöver stå och stampa i trygga hjulspår. 

1. StarGazer - Old Tea ("A Merging to the Boundless", 2014) 

Med "nya" menade jag nya för mig - australiensiska StarGazer har jobbat på sedan 1995, men det var först 2015 jag öppnade porten till deras psykedeliska universum. Har ni sett när ormar ringlar ihop sig sådär så man inte vet om det är en parningsdans eller strid till döden? Så låter StarGazer. De har en sinister råhet och brutalitet - den där australiensiska Mad Max-känslan - men utan att kännas pretto lyckas de veva fram en sublim skönhet i sina skapelser. Basisten, även känd från Mournful Congregation (och mängder med andra band), är helt bortom med sina bandlösa spiralmelodier. Inväntar med spänning deras senaste skiva Psychic Secretions, som antagligen sitter fast i tullen. Tänker inte spoila med att lyssna digitalt. 

2. Khthoniiik Cerviiks - SeroLogiikal Scars ("Sequence 1.0: Vertex of Dementiia") (2015)

Det tog ett tag innan jag lärde mig stava till det här bandnamnet, men det är det värt. Be mig inte memorera deras titlar bara (sångaren kallar sig för Khraâl Vri*ïl, bara en sån sak). Tysk trio som är nån slags hybrid av Voivods mest stukade cyborgriff och Sadistikk Exekutions snorförbannade virvelstormar till låtar. Enligt uppgift spelar de in live i studion, vilket knappast tillfredsställe den mer finkänsliga lyssnaren, men för oss med mer krävande (avtrubbade) öron är hotet av kollaps in i ett svart hål bara ytterligare charm. 

3. Howls of Ebb - Of Heel, Cyst and Lung ("Vigils of the 3rd Eye", 2014)

Den här amerikanska/utomjordiska duon upptäckte jag genom en split med Khthoniik Cerviiks, där HoE tog hem segern med ett rejält nacksving. Jag vet inte hur det här ska beskrivas. Som att få stryk av ett gäng utomjordiska mutanter som föraktfullt reciterar poesi? Det mest kortlivade bandet i listan, fyra släpp på fem år innan de bröt upp, men frontmannen zELeVthaND (ja, på riktigt) fortsatte i samma stil i soloköret Herxheim.

4. Ysengrin - Mysteres de l'Artifex part 1 ("Alchimete", 2010)

Ett till band med tydlig och framstående basspel - kan det vara så att jag är basist själv...? Det här franska gänget har tillbringat många timmar med att studera medeltida manuskript och iaktta gamla katedraler. Deras alkemiska arbete tar sig uttryck i en slags slö och doomig svartmetall, med sång som växlar mellan dödsgruff och sakral deklamation. Det låter som ett apart sydeuropeiskt band från innan svartmetallen utkristalliserade sig som sound, dränkt i mängder med chorus och reverb från andra sidan graven. Det luktar gammalt läder och mystiska örter, och låter som ett arbetsrum i Paris katakomber. 

5. Oksennus - Live från Never Surrender, Berlin 2018

Finsk band, numera enmans-, vars digra katalog jag egentligen bara börjat skrapa på ytan på (köpte Sokea Idiioti från 2016 enbart baserat på omslaget, har inte förstått skivan fullt ut än). Svårgooglat band eftersom oksennus betyder spya på finska. Deras sladdriga, till synes halvt improviserade dödsslammer gör namnet rättvisa, på ett bra sätt. De tar de märkligaste sidorna av den gamla finska urdödsen & begravningsdoomen (hallå Demilich och Thergothon!) och karvar fram ett riktigt styggt och rent konstigt monster. Snyggaste omslagen i mannaminne, extremt tatueringsvänliga. De släpper mycket på egen hand i små upplagor, så bara leta upp deras bandcamp och börja rota. Det ska jag göra. God helg!

Fredagslistan 2021, vecka 6: Gästlistare - Andreas Johansson

Tisdagstipset

Ave tisdag!

HOWLS OF EBB ska vi tala om idag. Tredje fullängdaren närmare bestämt, som heter "Cursus Impasse: The Pendlomic Vows" och gömmer sig i youtube-format här nedanför i form av en bild. Vi ska begrunda, lyssna, fundera, vila hjärnan och så lyssna om igen. Det här är ingen lek mina vänner, det här är som att fullkomligen dränkas i ljud. Sällan i mitt liv har jag hört så intensiv och matig musik som detta och då står jag ändå med ena foten stadigt i den musikaliska mylla som byggs av noise och power electronics. Vid första anblicken infinner sig en "men vad sjutton"-knasförvirring som sedan byts ut till "det här är ju ta mig satan obehagligt på riktigt"! Vilken sjukt massiv stämning de får till! Hur gör de? Allt på en gång och i olika tempon. Ungefär.

Det är svårt att sätta ord på den här hata eller älska-skivan och den är verkligen inte för alla. Men den är garanterat för mig, jag har problem med att sluta lyssna. Bland det mest nyskapande jag hört på år och dar i extremmetalsammanhang, som att kliva rakt ner i ett bisarrt virrvarr av rottrådar från olika skolor av musik men där betoningen ligger på black metal. Allehanda monster från Lovecrafts sinnevärld tycks flåsa en i nacken vid en närlyssning av det här albumet, det sätter igång nackhår och kallsvett alltså. För er som väljer att hoppa ner i badkaret säger jag badmössa på och simma lugnt. We are all mad here.

/Susanne

Och vi klickar på bilden. Vips! Magi.