Visar inlägg med etikett Grave. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Grave. Visa alla inlägg

fredag, mars 14, 2025

Fredagslistan 2025, vecka 11: I spit on your grave!

Gomorron. Idag har jag kokat ihop en lista som har temat gravar. Det finns ju idel band som heter något med grav och otaliga fler som har med ordet i sina låttexter. För att göra listan lite mer matig lägger jag också till filmtips och något som gifter sig väl med gravar är en filmgenre som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, nämligen rape/revenge-filmer. En av de allra bästa är som ni kanske redan vet eller kan gissa sig till den episka film som fått namnge dagens lista, I spit on your grave från nådens år 1978. Så gör er beredda med dödgrävarspaden så åker vi och det blir en wall of text, jag hade svårt att hejda mig och sätta stopp, så är det ibland. Listan finns i youtube-format HÄR och längst ner. 

PISSGRAVEs senaste släpp har den underfundiga titeln "Malignant Worthlessness", jo jag tackar jag - det är ett namn som förpliktigar. Vi lyssnar till låten Interment Orgy som har en skön svängighet och den där surrande svajiga bisvärmsaktiga ljudet som jag är svag för. Invasiv döds med mycket attityd och bröt helt enkelt. Filmtips: Till detta kör vi en riktig klassiker, Last house on the left från 1972 i regi av Wes Craven. Det här är en rak och mycket brutal hämndhistoria med en av mina favoritskådisar David Hess som spelar Krug Stillo, ledaren för ett gäng råa brottslingar som gör processen kort med en stackars tonårig tös. Gänget hamnar sedan slumpartat hemma hos tjejens föräldrar och när de inser vilka avskrap till människor som befinner sig på deras domäner ger de så att säga igen för gammal ost. Den här kultfilmen SKA ni se, den fastnade förstås i filmcensurens klor när den kom och var faktiskt bannad i Storbritannien ända fram till 2002. Inspirationen till filmen tog Craven från Bergmans Jungfrukällan som kommer lite längre ner i listan.

Vi går vidare. Veteranerna CRYPTOPSY får slinka med på ett hörn, det var länge sedan jag lyssnade på dem men under de år då den tekniska dödsen tog som mest plats i livet var detta ett band jag återvände till. Jag har valt en äldre låt, Mutant Christ, från "Blasphemy made flesh" för att jag gillar den ganska klara ljudbilden här. Filmtips: Death Wish från 1974 av Michael Winner med en oefterhärmlig Charles Bronson i huvudrollen. Bronson spelar en arkitekt som lever ett puttrigt borgarliv på Manhattan med fru och dotter när tillvaron plötsligt ställs på ända då ett rånargäng tar sig in i hemmet och gör saker man inte ska. Och följden blir att Bronson tar lagen i egna händer då han menar att rättsväsendet inte riktigt sköter sitt jobb. Death wish (eller Death wish - våldets fiende nr 1 som den fick heta i Sverige) är ett glimrande tidsdokument över 1970-talets New York och en man i sönderfall. Stark rekommendation.     

Vi kan förstås inte ha en lista med tema gravar utan att dra med svenska GRAVE. Jag såg dem för en herrans massa år sedan på KB i Malmö och det var en helgjuten kväll. Tänk vilken misspass det blev för dem ändå, att de kom så samtidigt med ENTOMBED och DISMEMBER att de liksom slukades upp i dess skuggor och försvann. Musiken är värd bättre än så. Vi kör Soulless från albumet med samma namn från 1994. Filmtips: Nej vi kan lika gärna riva av Jungfrukällan nu, det är hög tid. Jag talar förstås om Ingmar Bergmans episka film från 1960 som utspelar sig redan runt 1300-talet då jungfru Karin blir våldtagen och mördad av flåbusar. Som pappa till den olycksaliga Karin ser vi Max von Sydow och han myntar många minnesvärda repliker i den här filmen, bland annat "Nu får du gå och hämta slaktkniven åt mig!" Jungfrukällan belönades med både en Oscar och en Golden Globe för bästa utländska film och det förstår man, den utgör en del av själva roten till det som utvecklade sig till rape/revenge-genren.

ROTTEN TOMB kommer från Chile och spelar mustig och malande dödsmetall som är lite sådär halvbra. Jag lyssnade en del på deras "Visions of a dismal fate" när den kom 2022 men sedan har jag tappat bort dem lite. 2024 kom "The relief of Death" och från den hör vi Funeral Urns. Det är en okej låt men kanske inte så mycket mer, kan nog tycka den är för lång också när allt kommer omkring. Filmtips: Autostop rosso sangue, eller Hitch-Hike som den också heter, från 1977 är däremot en fullträff signerad regissören Pasquale Festa Campanile. En alkoholiserad reporter åker med sin fru på en road trip och på vägen hem mot Los Angeles plockar de upp en liftare (aj aj) som dessvärre visar sig vara spritt språngande galen. Liftaren spelas av tidigare i listan nämnda David Hess (hurra) och han tvingar helt enkelt paret att byta kurs mot Mexico. Och som man kan tänka sig uppstår komplikationer. Och våld. Och polisskjutningar. Det här är en liten pärla som jag tror många missat men som förtjänar uppmärksamhet. 

Nu får vi pigga upp oss med lite MASSGRAV! Kan jag få nått att sova på? är en snabb dänga från EPn "Välkommen till blåsningen" som kom 2024. Oj vad bra! Ja, jag har inte mycket att tillägga där utan det är bara att le och se glad ut. Filmtips: Vi backar bandet lite till 1973 och tar en titt på en riktig kultrulle från Bo A Vibenius, nämligen Thriller - en grym film, även känd som Thriller - a cruel picture och They call her one-eye. Jag vill mena att det här är en av de allra bästa exploitationfilmer Sverige har pressat ur sig. Någonsin. I huvudrollen ser vi modellen Christina Lindberg som blivit stum efter ett barndomstrauma. En dag ska hon ta bussen till stan men missar den och upp glider fenomenala skådisen Heinz Hopf i bil och med tjusig kostym och erbjuder skjuts. Med facit i hand borde hon ha väntat och tagit nästa buss istället men hon charmas och hoppar in i bilen och nu börjar en resa som bara kan sluta på ett enda sätt - med gruvlig hämnd! En lysande film rakt igenom. 

Nästa plats i listan blir Bereavement of flesh med TOMB MOLD från albumet "Primordial Malignity" från 2017. Murken manglig döds var det här! Jag har lyssnat en del på deras senare alster men faktum är att denna första fullängdare har ett riktigt skönt sväng. Kanske också att den känns mer primitiv. Filmtips: Vi ska blåsa av ännu en klassiker nämligen Ms.45 från 1981 som på svenska också fick titeln Hämndens ängel. Abel Ferrara står för regin och i huvudrollen som den vackra men dövstumma sömmerskan Thana ser vi Zoë Tamerlis. Storyn då? Jo, Thana är på väg hem från jobbet och går genom de sjaskigare kvarteren i New York och blir antastad inte bara en utan två gånger. Hon tappar det totalt (eller kommer till sans beroende på hur man vill se det) och inleder en så kallad killing spree utan dess like. En total guldfilm som Ferrara gjorde efter att ha blivit inspirerad av Taxi Driver, Thriller - en grym film och Death Wish. Så då förstår ni ju vad som gäller. Titeln syftar förstås på kaliber på ammunitionen som används. 

ENTOMBED då? De kommer nu! Det finns ju så mycket bra låtar att välja mellan så man kan egentligen bara blunda och peka. Crawl från "Clandestine" fick det bli och jag har inte så mycket att orda om där. Frid över Petrovs minne förresten, det var inte länge sedan hans dödsdag 7 mars. Filmtips: Savage Streets av Danny Steinmann och Tom DeSimone från herrens år 1984. I den bärande rollen som Brenda ser vi Linda Blair, känd kanske främst för sin roll som Regan i Exorcisten (1973). Här är hon äldre och mer luttrad. Vi befinner oss i Los Angeles och Brendas lillasyster blir överfallen av ett gäng busar vilket gör att hon hamnar i koma. Nu är det upp till Brenda att hämnas och det kan ni skriva upp att hon gör. Det förekommer en rad påhittiga vapen i den här snygga och lite skitiga filmen men framför allt får vi ta del av ett armborst. Total succé! Plus också för snygga gatumiljöer och industrilokaler á la 80-tal.

Det börjar lida mot sitt slut men än har vi några rullar och låtar att beta av. Näst på tur blir helsingborgarna BASTARD GRAVE och deras Necrotic Ecstasy från plattan "Vortex of disgust". Det här är habil döds och det går snabbt och man kan inte annat än charmas av den köttiga gurgliga stämningen de får till. Filmtips: Vi ska åka in i 90-talet nu och hälsa på Thelma & Louise, Ridley Scotts hyllade storfilm från 1991 som jag kallt förutsätter att samtliga har sett. Geena Davis och Susan Sarandon gör strålande rolltolkningar och jag får säga att även männen som förekommer sköter sig bra. Det som är så fint med den här klassiska road movien är inte bara att det rör sig om kvinnor som hämnas på våldtäktsmän utan det handlar i grund och botten om att vara de allra bästa av vänner och att finnas där för varandra ända in i döden. Jag gråter fortfarande till slutscenen, den är klockren.

CRYPT från Australien är näst ut i listan. Det finns (åtminstone) två band i Australien som heter samma, det ena spelar stoner och kommer från Adelaide men detta gäller alltså gänget från Rochedale som lirar döds. Den självbetitlade EPn "Crypt" kom 1996 och från den hör vi The Undead, en rå och lyckad historia. Filmtips: Inte lika lyckad är tillvaron för Pollyanna McIntosh som spelar The Woman i filmen med samma namn från 2011. Lucky McKee har regisserat den här obehagliga men lysande filmen om en misogyn advokat som bor på landet med sin under ytan lite smått dysfunktionella familj. En dag hittar han en förvildad kvinna som till synes bor i skogen helt obrydd om civilisationen. Så han plockar helt enkelt med henne hem, kedjar fast henne i källaren för att "göra folk av henne". Ja, ni kan ju förstå att det här blir trubbel på många nivåer. Det blir smått medeltida kan man säga, utan att säga för mycket. Och det här är en film som man minns efter att man sett den, dels på grund av våldet men också för de mycket starka skådespelarprestationerna. Fun fact, Pollyanna McIntosh skriver sedermera manus, regisserar samt skådespelar i en uppföljare till The Woman som heter Darlin'(2019), också den klart sevärd.

Och sist men inte minst bandet med det vackra namnet SPIT ON YOUR GRAVE som jag misstänker också sett filmen från 1978. Låten jag valt är You will be my torture från fullängdaren "Existential Murderer" som kom 2014. Det här är brötig dödsmetall från Mexiko utförd av fyra kvinnor och en man. Jag vet inte mycket mer än så men det låter seriöst och bandloggan är spretig. Filmtips: Ja, då var vi här. I spit on your grave eller Day of the woman som den också heter kom 1978, regisserades av Meir Zarchi och gjorde ett outplånligt spår i filmhistorien om ni frågar mig och det är ju just det ni gör. Författaren Jennifer Hills åker till en ödsligt belägen stuga i skogen vid en sjö för att få lite lugn och ro. Men se, lugn och ro blir det tyvärr inte. Icke mindre än fyra förövare dyker upp och dummar sig och när de är färdiga lämnar de den arma Jennifer att självdö i skogen. Men hon kämpar sig tappert upp och iväg och när hon återhämtat sig från traumat blir det inte grant att vara skurk. Filmen var kontroversiell när den kom men har med tiden blivit en feministisk kultrulle. Slutscenen är inget annat än magisk och det är väldigt fin natur som skildras filmen igenom.Man behöver däremot verkligen inte se remaken som kom 2010.

Nu är det hög tid att ta helg, på återseende. Och glöm aldrig att revenge is a dish best served cold.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 11: I spit on your grave!

fredag, november 11, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 45: Kärlek

Gott folk!

Jag vill bara varna för att veckans lista är en riktigt spretig historia. Temat kärlek är inte ett som vi kört tidigare här på bloggen, och anledningen till att vi kör detta tema denna vecka är att mina fina kollegor här på Helsingborgs Stadsbibliotek tyckte att det var väl ett tema som var bra, haha!

Med tanke på alla andra mer eller mindre krystade teman vi kört under årens lopp så tycker jag att vi kan gott ha en fin, varm och gosig lista på temat kärlek.

Vi kör!

Jag inleder med en låt som heter In Love från en verkligt klassisk platta - GRAVEs "Into The Grave" från 1991. Detta är bandets debut och från den tiden då gruppen fortfarande räknade Gotland som hemvist. GRAVE är så mycket mer än bara ett suveränt namn, det här är en dödsorkester som väldigt många har ett väldigt innerligt förhållande till. Sannolikheten för att man raskt trillar på bandet när man börjar utforska dödsmetallens underbara tongångar är väldigt stor. I jämförelse med till exempel ENTOMBED och DISMEMBER så är GRAVE inte lika stora, men gosse vilken credd det här bandet har. Numera är det bara Ola Lindgren på gitarr/sång som är originalmedlem - ett faktum som de flesta dödsmetallband har stött på under årens lopp är ständiga  medlemsbyten - men GRAVE har stadigt gett ut skivor som är värda att kolla upp allihopa.

"Fear Of The Dark" förknippar jag med två saker egentligen. Den första är att titellåten är en stor allsångsfavorit under IRON MAIDENs konserter, och att detta är skivan som blev Bruce Dickinsons sista innan han tog ett väldigt långt uppehåll från bandet och MAIDEN såg till att hamna i en fruktansvärd golgatavandring tills dess att Dickinson och Adrian Smith återvände till bandet 1999 och såg till att bandet åter blev ett band för de stora arenorna.  Wasting Love heter låten och den är en fan så mycket bättre låt än exempelvis Afraid To Shoot Strangers som bandet envisades med att köra på senaste vändan av Maiden England. Skämt åsido - "Fear Of The Dark" är en helt okej skiva, och Wasting Love en riktigt fin och mäktig låt. Nästan lite eftertänksam tycker jag.

Ja, jag drämmer till med STRAPPING YOUNG LAD och "Alien" igen. Har ni hängt med på bloggen ett tag så vet ni att "Alien" är en skiva som brukar dyka upp med oregelbundna intervall. Jag håller fortfarande på att klura på denna skiva från ett av världens mest udda band. Det brukar bli så när Devin Townsend är inblandad. Love? är ändå en väldigt tillgänglig låt i jämförelse med mycket annat som SYL spottade ur sig under sin kaotiska karriär. SYL var ett band som otvetydigt styrdes av Townsend, och det var en bra sak då han verkligen är en musiker som jag känner den största respekt för. Likt Dan Swanö och Mikael Åkerfeldt så är det mesta som Townsend medverkar på intressant i någon mening. Vissa grejer funkar inte, men det är alltid kul att lyssna på vad han släpper ifrån sig.

Frågan är om inte "Futureworld" har det fulaste omslag jag sett. Men smak och stil stod inte högt i kurs vad gällde mycket under 1980-talet egentligen, haha! PRETTY MAIDS har vi haft någon låt med av i någon lista och danskarnas musik är inget som jag skulle lyssna på varje dag, men i lagom doser så funkar detta jättefint. Jag ber er observera titeln på bandets skiva från 1999 - "Anything Worth Doing, Is Worth Overdoing", hahahaha - jag kan inte låta bli att bara älska den titeln. I vilket fall - Love Games ångar så mycket 80-tal och köra bilhårdrock att det är ytterst svårt att inte falla för den. Lyriken är exakt så ostig som i alla fall jag förväntar mig av en sån här skiva.

Idag förknippar jag titeln "Slave To The Grind" med filmen om grindcore som just nu håller på att göras och som jag verkligen ser fram emot att få se. Men 1991 var förknippades titeln med SKID ROWs andra skiva, och den skiva som såg till att bandets fanskara växte till stora skaror. Den sålde 134.000 exemplar under sin första vecka. 1998 hade den sålt 2 miljoner exemplar bara i USA. "Slave To The Grind" bjuder på ett betydligt hårdare sound än bandets debut, och texterna är mycket mer originella. Jag köpte skivan på vinst och förlust när den kom ut, och jag har fortfarande kvar den efter alla dessa år. Jag har tagit låten Psycho Love som är en riktigt feting till låt.

/Martin

fredag, oktober 30, 2015

Fredagslistan 2015, vecka 44: De sju dödssynderna - Lust

Gott folk!

Jag fick lite feeling av Susannes grottande i kroppsvätskor och gick och funderade länge och väl på ett tema som gärna fick sträcka sig över flera listor. Som ni förstår av rubriken ovan så kom jag på det, haha!

De sju dödssynderna är något som förekommer inom katolicismen, och som varande ateist och ej medlem av någon kyrka har jag ju inte någon direkt koppling till dessa, annat än att jag - såklart - såg filmen "Seven"när den kom.

I vilket fall kändes dock ämnet tillräckligt kittlande för att jag i alla fall skulle undersöka om det gick att göra sju listor. Det gjorde det.

På Wikipedia kan vi läsa följande om lust:

Lust, or lechery (carnal "luxuria"), is an intense and uncontrolled desire. It is usually thought of as uncontrolled sexual wants. However, the word was originally a general term for desire. Therefore, lust could include the uncontrolled desire for money, food, fame, or power.

In Dante's Purgatorio, the penitent walks within flames to purge himself of lustful thoughts and feelings. In Dante's Inferno, unforgiven souls of the sin of lust are blown about in restless hurricane-like winds symbolic of their own lack of self-control to their lustful passions in earthly life.
Vill man grotta ner sig ytterligare (och det ville jag, haha!) så får vi också reda på att Asmodeus - en demonkung - anses vara ansvarig för just denna dödssynd. 
Asmodeus. Ja, ni ser ju hur jävla lustfylld den gynnaren är. 
Vi kör.

Grave - LogoTjolahopp! Det är ju lätt att tycka om GRAVE som, även om bandets musik har stagnerat något på senare år, har bjudit på en hel räcka finfina låtar. Till veckans lista har jag valt en låt från skivan som kom 2008 "Dominion VII". Det fina med GRAVE är att de vet vad de sysslar med. Även om bandet väljer att köra vidare på en formel som spikades för bra många år sedan har de en så pass hög lägstanivå att det finns minst en handfull riktigt bra låtar på varje skiva. Det glasklara valet till veckans lista: Sinners Lust. Lägg gärna märke till det synnerligen SLAYER-lika superwailandet på gitarren i introt!

Image result for Anathema doom logoJag tänkte att jag måste ju ha med i alla fall en långsam låt i listan, och valet föll på ANATHEMAs ...And I Lust från "Pentecost III & The Crestfallen EP". Liverpoolbandet har varit igång ett försvarligt antal år - 26 för att vara exakt - men har inte seglat in på radarn för min del förrän nu. För att de i alla fall i början av sin karriär lirade doom, en genre jag bara har börjat sniffa på egentligen. Det är mycket sorg och pretentiösa anslag i denna låt. Att recitera hör ju definitivt till pretentionsarsenalen om ni frågar mig. Jag uppskattar verkligen den organiska produktionen som verkligen har sin charm.

Agressor - LogoOrganisk ljudbild är inget som franska AGRESSOR sysslar med, även om fransmännens death metal inte hör till den fullständigt söndertriggade sorten, utom såklart trummisen Romain Goulons bastrummor. Detta är typ A death metal av europeiskt snitt efter den första vågen. Men helt utan förtjänster är det inte. Lust Of The Flesh har ett gött driv och fint gitarrarbete från Andramelech (jag tror inte det är hans dopnamn)  och Alex Colin-Tocquaine.

Asphyx - LogoJomenvisst - jag drämmer till med lite ASPHYX, ett band som jag uppskattar men inte har fallit helt och hållet för. Bandets fina blandning mellan death och doom har dock renderat i att bandet har byggt upp en solid fanbas om jag säger som så. Bandets medlemmar har CV:n som talar för sig själva, och också säger en hel del om genrens problem i att behålla fasta sättningar under längre tid, haha! The Incarnation Of Lust är tagen från bandets 90-tal och "The Last One On Earth" som kom 1992. Lägg gärna märke till Bob Bagchus trumspel som lämnar en del att önska men som ändå har sin charm.


Sodom - LogoJag avslutar listan med verkligt klassiska SODOM som tillhör åldermännens skara. Bandet drog igång redan 1981. 1987 släppte bandet "Persecution Mania" med sättningen Tom Angelripper på bas/sång, Frank Blackfire på gitarr och Chris Witchhunter på trummor. På skivan finns det en finfin låt betitlad Sodomy And Lust som minst sagt är en trallvänlig dänga. Jag blir glad varenda gång jag lyssnar på låten och den har fått ett försvarligt antal lyssningar den senaste tiden. Jag älskar bandets goda anslag att breaka vid refrängen för att riktigt hamra in att låten verkligen heter Sodomy And Lust. Sticket är helt fantastiskt och bara lyssna på hur Witchhunters pukor låter!

/Martin




tisdag, oktober 25, 2011

Övertortyr!


Joel Fornbrandt från trivsamma bandet COLDWORKER (som för övrigt kommer från min gamla hemstad Örebro, bara en sån sak...) har slagit sina påsar ihop med Magnus Martinsson, Fredrik Widigs, Jonas Torndal och Mano Lewys (från GRAVE, WITCHERY, MACHINERY, etc.) och bildat OVERTORTURE (alltså är det inte ett briljant namn om något!) vars mission är att "deliver new, fresh, groovy and pure crushing death metal!". Av den beskrivningen kan man ju inte bli annat än glad. Kika in på den här hemsidan för mer info och ett smakprov på hur det kommer att låta. Även en facebooksida finns att beskåda här.

/Susanne

tisdag, oktober 28, 2008

Kaggeslakt

Gillar man, och vem gör inte det, köttig death metal bör man bege sig till KB imorgon då Vader bjuder upp till en tornado på baskaggarna, bland annat tillsammans med klassiska Grave.

Featured Post

Fredagslistan 2025, vecka 42: Fem finska trumpinnar del 2

Då är vi tillbaka i det glada Finland för lite mer upplyftande musik. Jag passar på att lägga in en rejäl varning här. Många av banden och a...

Populära inlägg