Tommy Bolin

Idag är det 36 år sedan TOMMY BOLIN lämnade oss.

Sad day.

/Alex

Deep Purple-nedräkning, plats 1 - COME TASTE THE BAND

Jag älskar "Come Taste The Band" mer än livet självt. Den slår inte bara allt som DEEP PURPLE gjort, den slår i princip allt som alla andra gjort också. Mycket tack vare, såklart, TOMMY BOLIN. Hans faiblesse för idiotstimulantia vilket ofrånkomligen orsakade hans alltför tidiga frånfälle är en av de största sorgerna i mitt liv, men det lämnar vi nu därhän och gläds istället åt det vi fick ta del av tack vare honom.

Det måste ha varit magiskt den där dagen då han klev in i replokalen 1975. Det måste ha känts i luften att "fan, det här kommer att bli bra". I lokalen står ett Deep Purple som ingen trodde kunde återhämta sig efter att ytterligare en nyckelperson hoppat av (svårt jävla band egentligen, eftersom alla fem medlemmarna i Mark II faktiskt var nyckelpersoner). Skulle det vara lönt att fortsätta? På vilket sätt isåfall? Enter - Tommy Bolin.

Riktningen som alla sedan sade var helt fel var snarare helt rätt skulle jag vilja säga, i efterklokhetens bedrägliga sken. Alla bandets signum fanns kvar, rockrökare, svängiga låtar, dynamiska låtar - allt det som definierat bandet tidigare bestod men lyftes till nya höjder av en som knappt kände till bandet innan och därför kunde ta ut svängarna ytterligare, snarare än att fastna i gammalt tänk. Detta märks inte minst i valet av låtar på konserterna - för första gången i bandets historia så spelades verkligen ALLA låtarna från skivan live minst en gång under turnén. Man testade, jammade, prövade nya sätt och vägar. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag önska att man vågat skita i de "obligatoriska" hitsen Smoke on the water och Highway star, behållt Lazy som ett verktyg för solopartierna och sedan och istället kört fler låtar från "Stormbringer" och "Burn". Lämnat den äldre tiden bakom sig, som de tidigare sättningarna gjort. Men det kan vi ju strunta i nu, 37 år senare.

Gettin´ tighter i liveversion klockar oftast in på runt en kvart. Love Child är dubbelt så lång som på studioskivan. Låtarna andas live trots problemen som skulle ligga som ett mörkt täcke över hela turnén. Man får självklart tycka vad man vill om denna sättningen, Tommys heroinproblem, mördade managers och allt annat som hände. Däremot kan INGEN kan få mig att ändra mig när jag säger att "Come Taste The Band" och de numera utgivna liveskivorna "This Time Around - live in Tokyo 1975" och "On The Wings Of A Russian Foxbat - live in Long Beach 1976" är det absolut bästa jag vet med Deep Purple, det jag lyssnar mest på och njuter av och det jag håller som en av musikhistoriens bästa men också tyvärr sorgligaste stunder.

Lyssna på "Come Taste The Band" HÄR!

Lyssna på Long Beach 1976 HÄR!

Lyssna på en Tommy Bolins mästerverk "Teaser" från 1975 HÄR!

Det var en rolig vecka detta! Det är alltid kul att få tillfälle att återbesöka favoritskivor som man hört så ofta att man inte behöver lyssna på dem längre, både "In Rock" och "Machine Head" är typexempel på sådana för min del. Jag återkommer säkert med fler nedräkningar.

Tills dess,

/Alex

Tommy Bolin - 35 år sedan

Som om det inte räckte med att det var 20 år sedan Eric Carr´s frånfälle i november så noterar vi idag den 4/12 att det är 35 år sedan TOMMY BOLIN dog av en överdos.

Han blev 25 år gammal. Det är HELT otroligt när man tänker på det, på 25 år hann han sannerligen visa världen hur en fantomgitarrist spelar. Inte med fart utan med ton.

Tommy Bolin är i mina ögon en av de klart bästa gitarristerna världen skådat, hans resumé talar för sig själv med JAMES GANG, DEEP PURPLE, ZEPHYR, soloprojekten, BILLY COBHAM, ALPHONZE MOUZON, ja jösses.

35 år har gått men hans arv lever kvar.

/Alex

Deep Purple BBC Sessions

Den uppmärksamme läsaren har märkt att jag gärna grottar ner mig i gammalt mög, jag är inte bara nostalgiker utan jag hävdar med bestämdhet att det var bättre förr. Speciellt hårdrocken. Så medan Martin och Susanne håller fanan högt och upptäcker ny musik så lyssnar jag mycket hellre på en nyupptäckt tafflig kassettinspelning med DEEP PURPLE från Folkets Hus i Bollmora 1970 än en enda sekund på ett nytt band vars namn jag varken kan uttala eller stava till. Det är nog tur att vi är olika annars hade det blivit vääälddigt enahanda läsning oavsett inriktning.

I vilket fall - förra veckan såg till att skänka mig en liten ljuspunkt i form av den nyutkomna "Deep Purple - The BBC Sessions", en dubbelcd med alla överlevande BBCinspelningar med de första två sättningarna av bandet. Skivorna spänner från 1968 till 1970 och låter oss med roliga liveversioner av olika (och ibland samma) låtar få följa bandets utveckling från det lite enklare nästan coverorienterade ursprungsPurple till den formligen explosiva versionen av samma band som tog fart när Nick Simper och Rod Evans ersattes av Roger Glover och Ian Gillan.

"Made In Japan" är många fans favoritskiva, det är säkert trevligt för dem och det är definitvt en trevlig skiva, men mitt favoritPurple är definitivt 1969-70, de formativa Mark II-åren. Stockholm 1970 är en av världens bästa liveskivor och på det hela taget var Purple då så bra att ingen ens var i närheten att slå dem på fingrarna. Den sista sessionen på BBC Sessions är favoriten just nu, en fyrling låtar som krossar allt mostånd: Black night / Grabsplatter / Into the fire / Child in time. Just versionen av Child in time är magisk, som så många andra versioner av samma låt från denna tid.

Mitt i allt detta tog mitt samlande av Purple Mark IV fart igen, TOMMY BOLIN är i mitt tycke en av de bästa gitarristerna någonsin och även om han inte riktigt levde upp till det under sitt år i Deep Purple så finns där ändå riktiga guldkorn att vaska fram om man letar lite. Konsertupptagningarna från USA-turnén 1976 är emellanåt fantastiska, och även den "nya" versionen av Tokyo 1975konserten, "This Time Around", är emellanåt så bra att mitt näshår står rakt ut.

Hmm, jag fick en idé.....Martin - du kommer att få ett mail.

/Alex