Fredagslistan 2025, vecka 24: Nytt och notervärt

 Gott folk! 

Snart har halva året gått, och det har i alla fall för min del börjat fladdra i skallen om vilka skivor som kanske, möjligtvis kan hamna på en årsbästalista. Jag märker att jag har grävt ner mig mer i enstaka skivor som har satt sig som hammaren mot städet och bitit sig fast med emfas. Minst en sådan skiva har jag en låt med i veckans lista som i vanlig oregelbunden ordning avhandlar nyare musik som jag tycker är värda både er tid och uppmärksamhet. 

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, och här om ni föredrar YouTube. 

Kamrater, vi kör!

KATATONIA har en ny platta ute. Jag är inget jättefan av bandet, men lyssnar alltid på bandet numera. Med den episkt långa titeln "Nightmares As Extensions Of The Waking State" och ett, tydligen, uppslitande bråk mellan Renkse och Nyström är det kanske inte så konstigt att bandet låter om möjligt ännu ledsnare än innan? Jag gillar detta till stora delar, och framför allt gillar jag låten Lilac utav bara helvete. Fantastiskt trumspel och glödande gitarrspel gör att låten är en ren njutning från början till slut. 

Åtta års väntan - jag gissar att det var fler än jag som gladde sig åt att THE HAUNTED äntligen kom med nytt material? Tänkte väl det. "Songs Of Last Resort" låter exakt som jag vill att bandet ska låta. Närmast obarmhärtigt matande av tvåtakt, riffen som ångar och frustar av downstrokefrenesi och Aro som gastar som en galt. Jag valde Death To The Crown, men hade kunnat välja i stort sett vilken låt som helst. 

När 2025 sammanfattas så kommer den skiva jag lyssnat mest på nog vara "Skeletá". Den är så lättsmält - och då använder jag det ordet i betydelsen att den mättar och tillfredsställer på ett mycket sympatiskt sätt. Det finns bara en enda rejält dålig låt - och det beror inte på musiken, utan mycket ostig text i Missilia Amori som jag spolat förbi varenda gång sedan jag lyssnade på den första gången. I övrigt är skivan löjligt underhållande. Jag har valt Satanized för den svänger fint, jag älskar övergången från hi-hat till ride i refrängen och riffet som kommer efter refrängen har fått mig att nicka förnöjt varje gång jag lyssnat på låten. 

Från Toronto i Kanada kommer WITCHROT. Jag snubblade över bandet ganska nyligen och blev lite lätt till mig. Det är tungt svängande sludgig doom för hela pengen. Såklart med oerhört vass och hemsökande sång från Lea Alysandra Reto. Jag har tagit Tomstoned från bandets senaste platta "Soul Cellar". 

    WALG från Groningen i Nederländerna är en duo som "bara" spelar in plattor, inga konserter, turnéer för att konstra till det eller dra fokus från att skriva musik som, tydligen, har hållit en vansinnigt hög nivå på alla plattor bandet släppt. De ligger inte på latsidan heller. Bandet bildades 2021, och har släppt en platta per år sedan dess, ruggigt hög arbetsmoral måste man ju säga. Melodisk black metal är genren, och satan vad bra Robert K och Yorick K är på att skriva musik som berör. Den emotionella tyngden finns där, melodierna än mer så. Jag har blivit försatt i lyriskt stadium mest hela tiden när jag lyssnat på senaste plattan "V" som kom i slutet av maj. 

Folks, vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 7: Melankoliska melodier

 Gott folk!

Det är dags att drämma i med den stora känslomässiga släggan. Det kan behövas i denna dubbelt dystra månad som vi befinner oss i, en månad i vilken det faktiskt behövs tröstande toner. Veckans lista hittar ni här - om ni använder Tidal. Och här - om ni föredrar YouTube. 

Vi inleder med HeavyDevy. Vet ni att jag struntade helt i att lyssna på "Powernerd" när den kom förra året? Jag var sur på Devin för att jag tyckte att "Lightwork" var så fruktansvärt tråkig. Men när jag väl tog tag i "Powernerd" så, ja, ni fattar ju att det finns en anledning till att jag har med en låt från skivan. Jag har valt Falling Apart som kanske är aningen mer triumfatoriskt tröstande än renodlat melankolisk. I vilket fall, den är fin, och har en refräng som jag tycker mycket om. 

Storsnyftarna i PARADISE LOST. Ytterligare ett band som jag har kommit att omvärdera. Jag inser att jag aldrig kommer få samma förhållande till bandet som de som upptäckte bandet vid exempelvis "Draconian Times" har, men tiden är förbi när jag inte ens tryckte på play om det fanns möjlighet därtill. Så har det varit sedan "Faith Divides Us - Death Unites Us" kom 2009, och ni får - såklart - titellåten från den skivan. 

Säffle represent! DRACONIAN, när man inte trodde att det kunde bli mer melankoliskt. Jag kommer så tydligt ihåg hur fantastiskt drabbande jag tyckte att "Turning Seasons Within" var när jag lyssnade på den 2008. Och mest tyckte jag om Seasons Within som brer på utav bara helvete när det gäller melankoli, ja, nästan så det drar åt sorg. Sången mellan Lisa Johansson otroligt vackra rensång och Anders Jacobssons välartikulerade growl är ju ren magi!

Nä, det blir inte Space Dye Vest från "Awake", även ifall den är mer melankolisk än Bend The Clock från senaste plattan "Parasomnia". Jag var ytterst tveksam till hur denna skiva skulle låta. Och vid första lyssningen tyckte jag att det var samma gamla trötta fills som Portnoy körde vid sin första vända i bandet. Och ja, det är ju ett patenterat lir vi får från denna gigant. Desto mer intressant är vad hans återkomst har gjort med med resten av bandet, för satan vilken känsla de lägger i sitt spel. Jag har alltid varit svag för DTs ballader, och denna är bra också. Mest för att Petrucci lirar mer än gudabenådat på sin gitarr. Det finns bättre låtar på skivan, men jag har svårt att stå emot denna svulstighet, det tillstår jag gärna. 

Vi rundar av med KATATONIA, ytterligare ett band som jag har kommit att uppskatta med åren. Från "City Burials" får ni Heart Set To Divide. En sagolikt vacker och djupt berörande låt. Jag älskade den från första lyssningen, och den känslan har inte avtagit alls. 

Vi tar helg på det! Nästa lista från mig kommer ha punktema!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 37: Birdmetal

 

Cock-a-doodle-doo gott folk säger jag som välkomst till denna Fredagslista som enkom kommer ägnas åt metal som på något sätt berör fjäderfän. Jag kan lugnt säga att detta har varit en av de märkligaste listorna att jobba med - och en av de roligaste. Först trodde jag att detta kommer att bli en utmaning av albatrossliknande proportioner. Och jag har verkligen, i bildlig mening, vadat fram bland pippikråkor under ungefär en veckas tid. Den största utmaningen var att hitta en bra källa till vad fåglarna heter på engelska - med begränsat med tid blev jag helt till mig av lycka när jag hittade en uppsats om bird biodiversity in heavy metal. Jag skojar inte, vilken guldgruva på fler än ett sätt. 

Här fanns det rikligt med både fåglar och metal, men börjar jag skriva om uppsatsen kommer det att bli en av de längsta blogginläggen någonsin, så det struntar jag i. Jag har ansträngt mig, lite, i att inte välja typiska fåglar som dyker upp i metallåtar. Ja, ni kommer hitta både örnar och asgamar, men också helt andra flygfän. 

Vi flyger!

KATATONIA med sin Birds från senaste plattan. Jag tänkte att vi får börja allmänt med ett ganska känt band, och ingen specifik fågel. 

VULTURE från Tyskland. Jag vet inte hur det är med er, men när tyskar får till sin speed/thrash metal då brukar det bli asbra. Jag har stött på VULTURE i något annat sammanhang, men minnet undslipper mig. Dealin' Death är en magiskt bra och retroartad dänga där prick allt signalerar en djupt liggande kärlek till 1980-talet. Kedjebudgeten måste ha spräckt Tysklands BNP, trummisens cymbalhöjd ger mig nackspärr och det är omöjligt att inte gilla gitarristen med kalt huvud men med polisonger. 

Where Eagles Dare. Tycker ni att det är ett trött låtval? Kanske lite, men det är inget trött över den liveversion av låten som bandet brände av på Ullevi 2005 som SVT sände. En av bandets allra bästa spelningar i Sverige och varenda bandmedlem lirar bra som bara den!

Pausfåglar

ROTTEN MONARCH från USA och Portugal. Bandet har gjort en övergång från metalcore till atmosfärisk black med förkärlek för långsamt spel. När jag upptäckte att bandet hade gjort en EP med titeln "Albatross" började jag spontant tänka på John Cleese med Monty Pythons "Live at the Hollywood Bowl" när han går runt i publiken och försöker sälja just en albatross. ROTTEN MONARCH låter oss inte ha lika kul, faktum är att detta är lite av en tempo- och humörsänkare. Tänkte att det behövdes också. 

Nu kommer kråkan! Och då pratar jag inte om kråkan från Mamma Mu, utan den från Irland. Svårt att undvika kråkan, men jag valde en - för mig - ovanlig låt. CRUACHAN lirar nämligen folklig celtisk black metal. Inte min go-togenre alls. Jag kan inte säga att The Crow har fått mig att ändra ståndpunkt, men jag kräktes inte i munnen av irländarnas låt. Alltid nåt. 

Strutsen, denna så bespottade fågel. Inte bara är den oförmögen att flyga, den gömmer sig dessutom från problemen. Å andra sidan kan den springa snabbt som satan, och kan sparkas utav helvete. Om det var dessa förmågor som GRIEF tänkte på när de skrev Ostrich kan jag inte svara på. Ont gör det i alla fall, på rätt sätt. Här finns en fullständigt ljuvlig desperation som jag gillar. 

Jag avslutar med Nightingale av HAKEN. En låt som kommenterades med orden this might be the most Haken has ever Hakened. Det kan vara så, det finns det säkert andra som kan bedöma, haha! I vilket fall är det en fantastisk låt om näktergalen vi får här. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 37: Birdmetal

Fredagslistan 2023, vecka 30: Wedding Crashers

 

En sak som hör sommaren till, förutom sönderinstagrammade festivaler och badutflykter, är bröllop. Denna livets största fest för att fira kärlek, trohet och ömhet är kanske inte speciellt... metal. Eller? Vad hittar vi på Metal-Archives med lite fritextsökning? En del riktigt bra bitar ska det visa sig! 

Bring the bride the altar, priest!

CRADLE OF FILTH - Darkness Our Bride (Jugular Wedding) ("The Principle Of Evil Made Flesh", 1994). Introt på de brittiska blodsugarnas debut handlar såklart om att bli, ja ni vet, vampyr. Den som sett Interview with the vampire, eller för den delen What we do in the shadows, vet hur starka de blodsäktenskapliga banden kan vara. Dani Filth lär ha skrivit om fler bröllop genom åren, men vi börjar här (trots allt det här spåret som lärde mig ordet "jugular").

 

 

BRUCE DICKINSON - Chemical Wedding ("The Chemical Wedding", 1998). På sitt sista soloalbum innan återföreningen med Maiden djupdök Dickinson i poeten, konstnären och visionären William Blakes verk. Här är äktenskapet alkemiskt, förenandet av motsatser som skapar en ny större helhet, och antagligen inget juridiskt bindande partnerskap. Solve et coagula, osv. 

KATATONIA - Funeral Wedding ("For Funerals To Come...", 1995). Muntert värre från Stockholms mesta depprockare. Det finns filmreferens-skämt att hämta här, men så kul ska vi inte ha det. Jag är mer en "Brave Murder Day"-entusiast, om jag ska vara ärlig, men den här var inte alls otrevlig.

KING DIAMOND - The Wedding Dream ("Conspiracy", 1989). Jag har dålig koll på handlingen på Conspiracy, men jag chansar på att det handlar om spöken. Och i drömmen här är det en Mother och en Doctor som gifter sig. Eller händer det på riktigt? Är det en profetisk dröm? Bara Kim Bendix vet...

MARDUK - Bonds of Unholy Matrimony ("La Grande Danse Macabre", 2001). Lite oväntat att hitta Marduk på den här listan, men vid det här laget har väl Mogge skrivit texter om allt. Här en utdragen midtempo-bit från Peking-grabbarnas minst uppskattade skiva - blasten kommer inte förrän halvvägs in, så ha lite tålamod. Oväntat mycket dur-toner i basspelet.

ULVER - Plates 21-21 ("Themes from William Blake's The Marriage of Heaven and Hell", 1998). En bubblare, eftersom spårets faktiska titel bara syftar till vilket kapitel i ovan nämnda William Blakes diktverk som texten kommer ifrån. För när Ulver vände sig ifrån norsk folktro och rå black metal började de göra nån slags electro/industri/rock/whatever med ännu större litterära anspråk. Den här texten handlar dock inte om något specifikt bröllop, vare sig symboliskt eller bokstavligt, utan litteraturkritik: en hänsynslös dundersågning av Sveriges egen mystiker Emmanuel Swedenborg. (Ställningstagandet är William Blakes, och representerar inte nödvändigtvis bloggredaktionens åsikter.)

Hör listan här! God helg!

/Andreas 

Fredagslistan 2022, vecka 50: Nytt och notervärt!

 Gott folk! 

Det är sent i december - en månad då skivbolag släpper hela skivor lite som en eftertanke. Tror de ens på skivorna? Nej, har jag svarat innan. En skiva som är med i veckans lista har fått mig att ändra åsikt i frågan - den är nämligen mycket bra. I övrigt kommer ni att få en hel del låtar som får mig att se fram emot 2023 då fullängdsskivorna de är tagna ifrån släpps först då. 

Vi kör!

Vi öppnar med KATATONIA, och deras nya låt Austerity. KATATONIA är ett band som väldigt många i min omgivning har hyllat och insisterat på att jag ska kolla in. Det har jag också gjort. Jag lyssnade mycket på "Dead City Burials" och gillade den. Men nu har jag trillat dit hårdare. Jag älskar den här låten, och har lyssnat nästan oförsvarligt mycket på den, framför allt med tanke på att jag borde lägga min tid på årsbästalistan, haha! Svänget, närvaron, melodierna. Det är så uppslukande att jag baxnar. Och solot ska vi inte prata om hur bra det är!

Ytterligare ett band med smal logga - INSOMNIUM. Finnarna har alltid varit ett gå-till-band. Jag ger inte mycket för senaste singeln, White Christ, då gillar jag betydligt mycket mer Lilian som i vanlig ordning bjuder på oerhört fina melodier, smäktande musikaliska vyer och mycket natur. 

Vi håller oss kvar i Finland för nu, äntligen, är ROTTEN SOUND på gång med ny platta. Hela 7 år efter det att "Abuse To Suffer" kom, och fem år sedan "Suffer To Abuse" (EP) kom. Sharing får mig att tugga fradga av lystnad efter hela skivan. Fy fan vad jag gillar ROTTEN SOUND. Grindcore är, när den framförs av mästare, helt beroendeframkallande. Något annat kan man inte kalla ROTTEN SOUND, de är helt magiska i sitt hantverk. 

Tvärt genrehopp till HAKEN som ni sedan innan vet att jag gillar. "Fauna" släpps nästa år, och låter skivan som The Alphabet Of Me så är det ett avsteg från vad bandet har gjort på tidigare skivor där progressiviteten har varit mer framträdande. Detta är, ja vad ska vi kalla det, mer pop. Det jag verkligen gillar är den otroligt förträffliga refrängen, och trumpeten i slutet. 

Vi avslutar med ELDER som, helt under min radar, släppte "Innate Passage" i slutet på november. Jag har gillat bandet sedan 2017, och den senaste plattan har inte fått mig att ändra uppfattning. Jag delar denna åsikt med vår programsamordnare Jonas på biblioteket. Vi har pratat, ska vi säga, ganska mycket om skivan. Detta är så klassisk ELDER att det är omöjligt att inte gilla. Proggen i centrum såklart. Bra sväng. Sången från Nick DiSalvo fruktansvärt bra, och en nästan total närvaro gör den här plattan så fruktansvärt nöjsam att lyssna på. 

Nästa vecka kommer Susanne med sin del två av sina bästa skivor från året, det ser jag fram emot!

God jul och gott nytt år!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 50: Nytt och notervärt!

Fredagslistan 2020, vecka 43: Lyssnat denna vecka!

 Gott folk!

Vilken helt för djävla bra musikvecka det har varit. Den stora höjdpunkten för mig var såklart att Devin Townsend släppte en finfin DVD, "Order Of Magnitude" med en filmad konsert från London från förra året. Men vi ska inte springa händelserna i förväg, jag har hunnit med att lyssna på en del annat också. 

Vi kör!

Jag har svårt att stå emot musik av DARK TRANQUILLITY. De är ett av musikvärldens mest sympatiska band, och jag känner att de alltid lyckas med att snickra ihop flera låtar på varenda skiva de gör som sannerligen inte går av för hackor. Kommande plattan "Moment" verkar dock vara något i hästväg för de låtar som har släppts från skivan lovar mycket. 

Min kärlek till Devin Townsends musik är så väl bekräftad vid det här laget på bloggen att ni nog har vant er vid att han dyker upp titt som tätt i fredagslistor. "Order Of Magnitude" är filmad under en konsert på klassiska Roundhouse i London, och det jag tycker är det bästa med konserten är att Devin visar att låtar inte är något statiskt som är huggna i sten. Det händer saker när levande musiker är involverade, och frågar ni mig så lyfter så många låtar från redan förträffliga studioversioner till rent löjligt stratossfäriska nivåer på den här DVD:n. 

Inget land gör så bra melankolisk dooming döds som Finland, och RED MOON ARCHITECT har seglat upp till fantastiska nivåer på senaste plattan "Emptiness Weighs The Most". Det är alla rätt - tungt sväng, löjligt snygga gitarrharmonier, lysande sång och fruktansvärt bra låtar på den här skivan som har en rimlig chans att komma in på årsbästalistor. 

Jag är typ sist i hela världen med att fatta grejen med KATATONIA, och faktiskt är det en ren slump att bandet är med i veckans lista. Spotify fortsatte att spela efter jag hade lyssnat färdigt på en annan låt, och då tyckte jag att det var ju inte så tokigt detta. När jag växlade över till Spotify så hajade jag till när jag såg att det var KATATONIA jag lyssnade på. 

RADIANT KNIFE och deras två-EP-tvillingverk "The Body" och "The Ghost" har banne mig lyckats snirkla sig in i min hjärna något så in i helvete, och framför allt låten jag har i veckans lista True Believers som har ett sådant underbart sväng att jag är tvungen att varna er - detta är starkt beroendeframkallande om man som jag gillar svängig doom. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 43: Lyssnat denna vecka!

Läsvärt på WeRock

Kom på att jag försummat att pusha för Henrik Nygrens minst sagt läsvärda reportage från årets Getaway Rock Festival som ni hittar på Werock.se. Det är ett veritabelt multimediainlägg då Henrik minsann inte glömde att filma en del låtar under festivalen.

Mest uppseendeväckande är, såklart, Blow Your Trumpet Gabriel av BEHEMOTH - en pinfärsk låt som kommer att vara med på bandets kommande album "The Satanist". Och ja, anticipationen sänktes ju inte direkt av den om jag säger så.

Övriga band som sätts under lupp är bland andra KATATONIA, ABORTED, SOILWORK, TESTAMENT, ALCEST, SYLOSIS och SYSTEM OF A DOWN.

/Martin

Nya recensioner på WeRock

God förmiddag!

Känns som om vi just nu är inne i ett gött flöde på WeRock, så ni får ursäkta att jag tjatar lite om våra uppdateringar.

Igår lade jag upp Fredrik Sandbergs recension av EVOCATIONs gig i Borås på X&Y i fredags. Fredrik skriver bra som vanligt, så jag tycker att ni ska kolla in texten. Jag har faktiskt satt min fot på den klubben där giget hölls när jag pluggade på Bibliotekshögskolan för ett decennium sen. Kan inte säga att jag kommer ihåg så mycket av hur den var, haha!

Ett gäng nya skivrecensioner kom upp tidigt i morse - tre sekunder efter midnatt för att vara exakt - och det är blandad kompott i vanlig ordning. KATATONIA blandas med CONFIDENCE, BETWEEN THE BURIED AND ME samsas med HELLDORADOS, PLECTOR bitchslappar ROYAL REPUBLIC och SPARZANZA konstaterar att döden existerar med absolut säkerhet.

Recensionsidan hittar ni här, och i vanlig ordning kan man sätta egna betyg på skivorna vi recenserar.

/Martin

Chine

Jag fortsätter i samma anda som min bloggkollega och slår till med ett bandtips dagen till ära! CHINE är ett Helsingborgsband man bör hålla ett getöga på om man inte redan gör det. Bandet gick tidigare under namnet CHAEOSTRIBE och hade då två sångare men har i nya sättningen minskat ned till en. Deras nya album (vet inte hur offentliggjord titeln är än så jag avslöjar den inte här heller just in case) ligger i startgroparna och det är ingen mindre än jag själv som står för skivomslagsdesignen och även den kommande hemsidan. (Så snart jag får ordning på lite css som bråkar med mig, vill säga...) Det är teknisk/melodisk dödsmetall med en del futuristiska inslag som leder tankarna till både FEAR FACTORY och MESHUGGAH på sina ställen. Mixning och mastring av nya skivan står ingen mindre än David Castillo för (som också lattjat med soundet hos bland andra OPETH, KATATONIA och en av undertecknads favoritplattor: BLOODBATHs "The Fathomless Mastery"). Mer om CHINE finns här och här.

(Såhär såg för övrigt omslaget till förra skivan "Repulsive Sonatas" ut så ni förstår ju att jag har en del att leva upp till...)

Avslutningsvis en blinkning till föregående inlägg om Umepojkarna MOLOKEN, bandet har ju haft den goda smaken att lägga upp hela RURAL i streamad form, exempelvis på soundcloud. Där kan man gå in och lyssna och sedan rusa till affär'n och köpa hela härligheten. Råkar man befinna sig i Umeå den 30:e november kan man också gå på releasepartyt där även GHAMOREAN medverkar. Over and out.

/Susanne