Fredagslistan 2022, vecka 34: Europa Endlos - Medelhavet

 

 

Den antropocena sensommarhettan hänger kvar som en kvävande filt över de södra delarna av riket, så det är väl rimligt att få lite medelhavsfeeling innan hösten förhoppningsvis knackar på? Eftersom vissa av länderna inte riktigt dignar av band jag har koll på får det bli en båtluff istället längs den europeiska sidan av havet, rätt ut i Atlanten.

Vi börjar längst österut och djupast i underjorden: är ni nere med EBONSIGHT? Enligt uppgift det första helt kvinnliga black metal-bandet, som drog igång som en trio redan 1991. (Av någon outgrundlig anledning finns det ingen samlingsutgåva av de två demos de släppte på nittiotalet. Tjänstefel från exakt alla skivbolag någonsin. Men visst, vi kan ta en ny Mayhem-kassettbox, det behövs.) Låten vi hör här är Dying Breath of Ephesians, från demon "As the River Runs through Pain" (den finns även på samlingsplattan "Awakening: Females in Extreme Music", från 1997).

Cypern är inte ett land med speciellt många metalband, så desto gladare blev jag när jag bläddrade fram NECROSADIST i en Malmöbutik tidigare i år - cyprioter, femtio spänn, och dessutom bra! Nån slags maxad blackdeathbröt. Här får ni titelspåret till enda albumet "Abstract Satan". Något för alla mangelfantaster.

Grekland sedan har en lång historia med black metal i en lite egen stil - Necromantia, Varathron, Rotting Christ, Zemial, med flera. Ofta slött tempo, mycket synthar, gärna extremt högt mixad bas, väsande sång, det var något i det grekiska vattnet i nittiotalets begynnelse. Här får ni NERGAL, The Wizard of Nerath, från skivan med samma namn.

Italien har jag redan avhandlat till leda på den här bloggen, så svartkonstnärerna i MORTUARY DRAPE känner ni redan till. Deras nästan längsta låt, och helt klart en av de bästa: Laylah, från "Tolling 13 Knell"! Det låter precis som omslaget ser ut. Stark rökelse.


(Vän av ordning noterar att både Balkan och Frankrike får stå åt sidan idag - vad gäller Albanien och Kroatien känner jag verkligen inte till några band därifrån, och Frankrike behöver minst en separat lista, antagligen två. Jag känner bara till ett korsikanskt band.)

 

Spanien nu! Inte ett framstående hårdrocksland direkt, men det finns ändå band. Efter en radda svartmetallockultister behöver vi lite motorsågar, och det bjuder KÖRGULL THE EXTERMINATOR på! Metal Fist Destroyer! Spaniens argaste kvinna på sång, och Spaniens otajtaste trummis på trummor. Rått så det förslår, otyglad thrash metal så långt ifrån Bay Area du kan komma. (Bandnamnet är från Voivod, om ni inte visste.)

Vi passerar Gibraltar, och når ännu öppnare hav; seglatsen når sin slutpunkt i Lissabon där vi hittar DAEMONARCH. Vilka tusan är det undrar ni? Det enkla svaret är ett kortlivat sidoprojekt till MOONSPELL, som gjorde ett enda album, "Hermeticum". Lustigt nog ett av de första black metal-band jag hörde, eftersom de låg högst på listan på mp3.com-sidan typ 1999. Incubus hette låten, och den är fortfarande en demonisk-symfonisk jädra banger. Lyssna och njut.

Och därmed: helg! Listan hittar ni här!
/Andreas

Fredagslistan 2017: vecka 4 - Januarimörkret

God fredag kamrater!

Veckans lista består till stor del av black metal av det mer ambienta slaget. Ont ska ju med ont fördrivas och vad är bättre att mota januarimörkret med än en svavelosande tur i beska ljudlandskap? Noll och intet. Vi kör!


DER WEG EINER FREIHEIT är först ut och det här är en ny kärlek för mig som dök upp som tips i Spotifylistan. Jag blev så glad som en bara kan bli av riktigt väl utförd extremmetal att jag höll på att trilla baklänges! Season of Mist har signat detta tyska gäng och det har de gjort helt rätt i. Bandet bildades 2009 och har hunnit släppa tre fullängdare till dags dato.

Jag har valt öppningsspåret Repulsion från "Stellar" men hela skivan är lika bra så gör er själva en tjänst och lyssna igenom den från början till slut. Kraften i eländet i den här musiken tycker jag påminner om ANAAL NATHRAKH fast med nerdraget tempo. Mässande svartmetall med riktigt tung frenesi. Rensång blandas med häxväs, blastbeats med melodislingor. Bara att gå ner i fosterställning och börja dyrka Satan på en gång. Fem av fem äpplen!


NIGHTBRINGER härnäst, från Colorado. Även här vankas det black av episka mått, det hör vi redan i de inledande tonerna av Serpent Sun som ligger på albumet "Terra Damnata". Det skandinaviska arvet ligger nära i ljudlandskapet (tänk WATAIN) och NIGHTBRINGER lyckas väva in en fenomenal luftighet i musiken, vilket är angenämt som kontrast till intensiteten i sången. Vän av bildkonst kan även spana in skivomslaget lite närmre, herrejistanes vad grannt det är!

Om en dessutom har en faiblesse för ockultism kan det intressera att läsa dessa rader där bandet beskriver innehållet: “From the Low House of Black Apollo logoi resounds from the heart of the world, is answered in the heavens by the trumpeting angels of apocalypse, the clarion of an aeon's end. The eight tracks presented here are eight aspects of a sorcerous path that shines like dreadful starlight in the long night of the close of the Kali Yuga."

Tredje bandet för dagen heter MURG och kommer från mina gamla hemtrakter, nämligen Bergslagen! Vargens ständiga vakan ligger som låt nr sex på fullängdaren "Gudatall" som är en skönt smutsig historia. Avskalad, rå 90-talsblack utan onödig garnering med riktigt snygga riff rakt igenom. Har vi hört det förut? Ja, det har vi - fast ändå inte. För trots de solklara influenserna från tidigt -90tal känns det här nytt och fräscht. Som att kliva ner i en helt ny svartmetall-grotta och bara njuta av kylan och lukten av gammal härsken jord. Av bandbilderna att döma rör det här sig om två gärningspersoner (vars identitet ännu icke röjts) som fotas iklädda svarta luvtröjor och med snöig skog som fond. Trve? Jajjebox!

THRÄNENKIND härnäst. Jag som har mycket decimerade kunskaper i tyska språket letade mig in på bandets hemsida och fick som svar på min i undran rynkade panna veta följande: "THRÄNENKIND came to be in 2007 near Munich in the south of Germany. The band name could be translated as "child of tears" or "child that causes tears" and was chosen as contrast to the "grim" and cliché names in black metal. The name links the open-minded and savage nature of children with the depressing artificial realities of modern human society." Så nu vet vi det!

Bandet skriver om anarkism, frihet och människans förhållande till naturen och låter post- (rock/metal/valfritt) så det skriker om det. Och de gör det riktigt riktigt bra! Ledsna plinkgitarrer som går över i blastbeats och melodier som trixar sig ända in i hjärteroten. Lyssna och kapitulera till Desperation, go' vänner. 

Vad gör egentligen Nergal hela dagarna, när han inte pysslar med BEHEMOTH? Den gåtan vet jag numera svaret på, han har nämligen ett sprojlans nytt sidoprojekt med John Porter som heter ME AND THAT MAN. Det här är country/folk med en känsla av svärtad Nick Cave. Inte ett dugg metal men vi behöver något att pigga upp oss med så här på sluttampen och då passar My church is black som handen i fredagshandsken.

Albumet som låten är tagen från ska enligt utsaga heta "Love Is A Dog From Hell" (vilket ju också är titeln på en bok av Bukowski) men releasedatumet är än så länge bara angett som det något luddiga "early 2017". Jaja, kom igen already med sträckbänken säger jag - det ÄR ju tidigt 2017 nu! Jag är personligen svinigt nyfiken på hur resten av skivan kommer att låta.
Min gissning är att det blir våldsamt bra!

Ha en helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017: vecka 4 - Januarimörkret

Behemoth

Nergal - sångare/gitarrist/odisputerat geni i BEHEMOTH har skrivits ut från sjukhuset i Gdansk där han har genomgått benmärgstransplantation mot sin leukemi. Man kan läsa en hel del mer på BEHEMOTHs hemsida.

Detta känns ju bara så oerhört bra - BEHEMOTH är ett av mina absoluta favoritband, och Nergal är en person som verkligen imponerar med sin totala hängivenhet i allt han tar sig för. Det känns bra att ett stort hinder har överkommits för honom i kampen mot cancern, så att han kan fortsätta i samma goda stil.

/Martin

NP: "Evangelia Heretika - The New Gospel"