Visar inlägg med etikett type o negative. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett type o negative. Visa alla inlägg

fredag, augusti 30, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 35: Drömlivebanden och Megalomana japaner

 Alla har vi de där banden man önskar att man fått se åtminstone en gång, som man oftast dessvärre aldrig kommer få chansen att uppleva. Antingen har någon i bandet hälsat hem (eller “Flyttat till Flen” som vi säger i släkten), alla hatar varandra eller så suger de bara så illa att projektet tappat sin lyster. Idag avslöjar Herr B några av sina stora drömmar, i alla fall de som är lite roliga, med en rad videoklipp. Los gehts!


Vad sägs om att börja med något snabbt och enkelt? Sepultura precis efter Roots (1996) och innan Max Cavalera lämnar. Behövs det någon djupare förklaring? Trodde väl inte det, vi går vidare…



Faith No More för böfvelen! Jag tror alla eror hade varit lika tilltalande, bara jag får se Mike Patton skrika omänskligt och rabbla osammanhängande nonsens så är jag nöjd. Det hade kanske varit kul att se dem med Jim Martin som lirade gitarr till Angel Dust (1992) men nu ska vi inte vara kräsna.





Är det här godkänt? Jag tycker det är punkigt nog men det kanske blir kontroversiellt att ha Mano Negra med. Vad de inte har i distade gitarrer och…ja, allmänt skräpigt sound tar de igen genom ren energi och folklighet. Jag är uppväxt med Mano Negra och Manu Chao som bakgrundsmusik och de är än idag bland mina absoluta favoriter och att inte ha sett Manu Chao åtminstone grämer mig.



Nu åker vi drygt 860 mil österut till Japan ett tag. Först ut är ett band vi pratat om tidigare, Maximum The Hormone. Det är hetsigt, snabbt och ROLIGT. Se hela klippet på eget bevåg, den första minuten räcker långa vägar.



Näst upp måste vi lämna youtube bakom oss. Varför är oklart, men de japanska skivbolagen ska vara oerhört juridiskt aktiva. Jag vågar tippa på att ingen ens hört talas om bandet B’z, trots att de sålt dryga 100 miljoner skivor och haft 49 singlar och 25 album nå nummer 1 i Japan…i rad, sedan 1988. Tack vare Mr.Children BUMP OF CHICKEN JUDY AND MARY Dragon Ash (oklart om det är ett taget namn eller hens föräldrar tycker ungen behövde lite fler motgångar i livet) kan vi uppleva detta spektakel från 1995. Varför klär sångaren ut sig till Zorro? Varför har gitarristen en massa polistejp på sina förstärkare med något om “keep away unless your top goes all the way up your legs to your pussy”? Det är bara förbryllande och får mig att önska att jag var en hårdrockare i Japan på 90-talet. 



Nästa band är också lite obskyrt. X Japan är det mest megalomant dramatiska band jag varit med om. I början var det mest bara en massa galet smink och några sjuka frisyrer och att spela i rasande fart (Exhibit A). Sen blev det överdådiga stadiumkonserter i Japan där varenda jävel i publiken verkar ha the time of their fucking lives (Exhibit B). Men deras kronjuvel, deras Magnus Opel, är när trummisen YOSHIKI ska spela solon. De mer uppmärksamma av er kanske märkt att han i klipp numero dos har ett jävla nackstöd på sig. Efter åratal av alldeles för vilt headbangande och trummande så fick han såna jävla nackskador att det krävdes 2 operationer och han är FORTFARANDE inte okej.




Men det stoppar inte den japanska musikindustrins mest megalomana man, nej nej. Under pandemin spelade bandet en konsert utan publik. Jag har sett flera av hans trumsolon och de är lika roliga varje gång, men den här kan vara den sjukaste. I (Exhibit C) får vi se denna karl se ut som han ska börja gråta i drygt 9 minuter till filharmonisk musik han själv komponerat (trummor är inte nog för en sådan storslagen karaktär) och spela ett av de mest oinspirerade trumsolon jag någonsin hört. Det är nästan lika illa som när han framställdes som en staty av Jesus i en av deras musikvideos. Jag tycker inte ens om det här jävla bandets musik men jag vill så gärna åka och se dem bara för att det verkar vara en upplevelse utan dess like.



Vi avslutar med bandet jag nog allra helst önskat mig av alla på listan. Jag började lyssna på Type O Negative under pandemin, dessvärre långt efter att den oefterhärmlige Peter Steele gått bort. Hans otroliga röst och deras perfekta blandning av doom, goth och sjukt dumma morbida humor passar mig perfekt. 





Vi kan inte få allt här i livet, men vi kan åtminstone hålla helg.

//Herr B som borde varit född lite tidigare


fredag, april 28, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!

Vartenda ord i denna skrift är verifierade och pålitliga.

Vi kommer tackla ämnet covers inom den tyngre musikskalan, eller varför vad många tror är covers egentligen är originalen.



Börjar gör vi med I’m Your Boogieman, skriven och inspelad av bandet White Zombie under det tidiga 70-talet. Det 9-åriga geniet Robert Zombieson (som går under pseudonymet Rob Zombie) komponerade stycket tillsammans med sina lågstadiekompisar och spelade in en demoversion på en enkel kassettbandspelare. Vad som hände sedan är lite luddigt, men på något vis blev kassetten i fråga stulen av discogruppen KC and the Sunshine Band som sedan spelade in den till sin platta Part 3 (1977) och den blev snabbt en hit. Zombieson & Co försökte förgäves hävda sitt ägandeskap till låten, men ingen tog de stackars ungdomarna på allvar. 1996 släppte White Zombie, nu ett etablerat band, en rerecorded version. Enligt källor är stämningen fortfarande spänd mellan alla inblandade aktörer.


Vi går vidare till en mer lättsam historia. Under det sena 2000-talet genomgick Korn lite av en svacka. De förlorade sin ursprungliga trumslagare, David Silveria, och fick inte riktigt till det som de tidigare sköna melodierna. De bestämde sig då för att lägga om helt och testa sig på musikalmakandets konst. Projektet gick käpprätt åt helvete. Det enda som blev lite bra var deras proof of concept-inspelning av Kidnap the Sandy Claws, ursprungligen från musikalfilmen The Nightmare Before Christmas (1993).




1963 släppte gruppen “Gert Stjärt och Kavalleristerna" på sin skiva, Älskog, Gagnef & Fogdens blod, en liten låt vid namn Hej Petter. Låten är makaber och utanför gruppens dedikerade, pensionerade fanbase är den föga känd. Låten är skriven av Gert Gyldenlindt (född, uppvuxen och avliden i Höör kommun) som grundade bandet i början av 60-talet. Deras musik var då lite råare och mer i linje med extremmusikens utsvävning som senare skulle dominera topplistorna i Laos, Djibouti såväl som Färöarna. När den evige Jimi Hendrix hörde låten sägs han ha sagt "det var ju inte dumt". Men Petter var ju inte ett passande namn för en engelskspråkig marknad och ändrades hastigt till Joe. På detta vis blev låten en internationell storhit och en rockklassiker. När Type O Negative sen skulle släppa sin andra platta The Origin of the Feces (1992), lyckades frontman tillika basist Peter Steele hitta en sällsynt kopia av det svenska originalet och bestämde sig för att gör en mer trogen cover. “Den var förjävla tung, äcklig och grotesk", kommenterade Steele i en intervju med Höör-t & Sett.




Mastodon var ett band som existerade någon gång innan den senaste istiden, drygt 11000 år sedan. De spelade förjävla tung musik, och forskare hittar nya spår av råa riff och geniala musikstycken varje år. 1884 grävde arkeologen Roger Dodger Bogsman fram en nästan helt bevarad vinyl, märkt i urblekta bokstäver Stairway To Heaven (årtal okänt). Då vinyspelaren in skulle uppfinnas på mer än 60 år glömdes upptäckten bort i ett arkiv i centrala London tills sin återupptäckt 1970 av musikerna Robert Plant och Jimmy Page från Led Zeppelin. Nu utrustade med rätt teknologiska förutsättningar lyssnade duon igenom inspelningen och blev så oerhört tagna av dess briljans att de omedelbart gav sig på att spela in en egen version av den förhistoriska melodin. Resultatet är vida erkänt som en av rockmusikens största klassiker. 2019 lyckades forskare med moderna redskap återställa Mastodons original till sin forna glansdagar. Jämförelsen är intressant, men man får ge Page & Plant pluspoäng för hur nära de kom givet tekniska begränsningar.





Sist men inte minst har vi en språklig utmaning. Här orkar undertecknat inte ens hitta på något… eller jag menar utföra verifierade kvalitativa efterforskningar. Rammsteins keyboardist Flake låter som Uli Kunkel (även känd som Karl Hungus) och de andra nihilisterna från The Big Lebowski (1998) när han sjunger och det tycker jag är rätt fint.


Tack och/eller bock, valfritt,

Herr B, Vice-Odugling Andra graden


Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!



Featured Post

Fredagslistan 2025, vecka 42: Fem finska trumpinnar del 2

Då är vi tillbaka i det glada Finland för lite mer upplyftande musik. Jag passar på att lägga in en rejäl varning här. Många av banden och a...

Populära inlägg