Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Jag gav "III" en betygsåtta när jag recenserade skivan för Werock. Det betyget står sig. Jag vill be er notera det väldigt njutbara gitarrarbetet från nye strängbändaren i bandet Conor McGouran som gör att skivan sticker ut lite extra.
Bandets progressiva tendenser är något som det tar ett tag att vänja sig vid. På första och andra skivan lyckades inte bandet övertyga mig helt om sin förträfflighet. På "III" gör dem det. Det är sprängfyllt av riktigt mäktig och stringent högnivåartad musik på alstret.
En skiva som gjort att riktigt sjunka in i, den nästan kräver det, för med sin speltid på närmre 1 timma och 10 minuter är det ingen platta som man betar av i en handvändning.
Metal som helhet är ju inte känd som en scen inom vilken man håller igen speciellt mycket. Som en direkt följd av detta är det kanske inte direkt konstigt att flera band bakar in orkestrala, ja direkt pompösa element i sin musik. Symfonisk metal är ett skällsord för många - för lyssnare med samma eklektiska (läs kommunala musikskolan) ådra som undertecknad slinker denna typ av musik ner aningen lättre - kanske till och med med njutning!
Vi kör.
XERATH är ett band som tycker om att släppa omfattande skivor - senaste skivan, bandets tredje för övrigt, "III" klockar in på närmre 70 minuter. Föregångaren "II" var skivan som gjorde att jag fick upp öronen för det basingstokebördiga bandet. XERATH är ett band vars skivor det rekommenderas att man lyssnar på i intervall. Nu rör det sig enbart om en låt på listan, men om tycke uppstår för vidare lyssnande tänkte jag att denna upplysning kunde vara av godo. Machine Insurgency är en ganska typisk låt för bandet. Det är mäktigt, det svänger fint och produktionen är alldeles förträfflig. Gitarrarbetet tycker jag att ni ska lägga märke till lite extra, samt det något STRAPPING YOUNG LAD-minnande partiet som tar sin början vid 1:32 cirka. XERATHs musik är full av infall - det bökas både hit och dit. Tack och lov med oftast lyckat resultat.
Italienska FLESHGOD APOCALYPSE fångade mitt intresse med skivan före "Labyrinth" betitlad "Agony", en skiva som var allt annat än plågsam för öronen. Gruppens juggernautliknande uppvisning när det gällde levande framfträdande gjorde att jag verkligen såg fram emot "Labyrinth". Något svagare än "Agony" får jag nog ändå säga att "Labyrinth" är, men den är ändå en fet och respektingivande skiva. Minotaur (The Wrath Of Poseidon) är en oerhört mäktig och, ja, pompös låt. Smakfull körsång ovanpå symfoniska inslag gör låten till den nog mest överlastade låten på veckans lista.
Kollar ni på Metal Archives emellanåt? Jag gör det. Ofta. Det är ganska många som går i spinn över WINTERSUN där kan jag säga, och det gäller i stor utsträckning bandets första skiva "Wintersun" från 2004. "Time I" kom mycket senare - 2012 - och var en skiva som jag inte fastnade för trots all bruhaha kring den. Jag hade den i bakhuvudet någonstans uppenbarligen då Sons Of Winter And Stars var en låt som kändes bekant när jag sammansatte listan. Med en speltid på 13:31 är detta den längsta låten på listan. Och den mest mångfaceterade också. Den har vissa power metalinslag, men kan man smälta dessa så kan jag garantera att låten kommer sätta sig utan större svårigheter.
Polare Henrik Nygren blev så till sig över "Urd" från BORKNAGAR att han delade ut högsta betyg till den när den kom ut 2012. Och det är klart att när ICS Vortex återvänder med sin fullständigt episka sångkapacitet då är det lätt att tappa alla koncept. Det finns gott om musikalisk mumma på denna skiva som gör att jag tycker att ni ska kolla in den - det mäktiga anslaget är påtagligt i den valda låten Epochalypse, och det är verkligen inte ett band som har valt att hålla igen som bjuder upp till dans här.
Black metal-light med DIMMU BORGIR. Jag funderade i det längsta över om jag skulle ha med bandet i veckans lista. Till slut så föll jag till föga, men var nöjd med att jag inte valde den förväntade låten Progenies Of The Great Apocalypse från "Death Cult Armageddon", utan istället gick för The Serpentine Offering från "In Sorte Diaboli". Det låter, tja, som det brukar om DIMMU: lagom lättsmält, överlastat utav bara fan, och bra.
Storbritanien - ett landområde det är svårt att undvika då det gäller rätt mycket. Dumdrygt och festheilande kungahus, heltäckningsmattor i badrummen, salt och vinägerchips för att nämna några företeelser. Bandmässigt huserar ön ett antal akter av rang: BLACK SABBATH, ANAAL NATHRAKH, NAPALM DEATH, CATHEDRAL, DEEP PURPLE, BOLT THROWER, CARCASS, IRON MAIDEN, HELL, WINTERFYLLETH räknar i alla fall jag som ganska väsentliga band. Sen har vi ju de med inte så genomtänkta namn: LAWNMOWER DETH, TROLLS IN THE MIST och ZONDERHOOF.
Men vi tänkte inte erbjuda er låtar från något av de banden, i mycket beroende på att vi tidigare kört låtar med dessa akter i fredagslistan. Så med början hos Susanne drar vi igång listan med DESECRATION från det fagra Wales och deras inledningsvis sjukt svängiga When The Heart Stops Beating. Svänget varar i ca 24 sekunder innan blastbeatration ökar dramatiskt. Ljuvligt.
KARYBDIS. Lägg det namnet på minnet så gör ni er själva en tjänst. Det är ett bra band som har vett att ratta fram en fin och mustig produktion. Dessutom är omslaget till "From The Depths" så vansinnigt snyggt att jag ler lite lätt faktiskt. Bandet, bördigt från London, lär förhoppningsvis inte vara osignade länge till.
DYSCARNATE kände jag faktiskt till sedan innan. Wehej liksom! Horshamsgänget har ett antal plattor bakom sig, senaste "And So It Came To Pass" gavs ut av finfina Siege Of Amida som är en etikett som brukar borga för brötig musik. Så även i detta fall. Det går undan, det är tungt, det är elaka riff, det är vredgad sång. Det är bra - Susanne valde The Promethean från skivan, men det finns en hel del annan mumma på den.
IGNOMINIOUS INCARCERATION. Ja, jag fick kolla både en och två gånger innan jag kunde stava rätt. Det var tydligen inte bara jag som hade problem med namnet. Även bandet självt verkar ha haft svårt för att stava rätt, vilket ledde till ett namnbyte 2010 till det i min uppfattning mycket sämre THE SOULLESS. Ah, well. Det här gänget härstammar från den fina anrika badorten Bath och de är arga.
SYLOSIS - Reading. Ett inte helt tokigt band faktiskt. "Edge Of The Earth" hade en del finfina låtar, så även med aktuella "Monolith" (bra titel). Fint driv i Fear The World.
AKERCOCKE - ett numera splittrat band från London. Sataniskt i sin övertygelse. Lika hängivna sin klädstil (bandet spelade alltid iförda kostymer, ibland av tweed), som sin önskan att lira skiten ur vilken publik som helst. Jag fastnade aldrig för bandet helt och hållet - Verdelet är dock en riktigt kul låt.
VALLENFYRE - från Halifax. Nu stämmer vi ner och kopplar på ett gött 16delstriolsgroove på bastrummorna. Om det är bra? Se föregående mening, haha! Desecration heter låten.
Sen kommer en, förlåt Susanne, i mina öron dålig låt. 3 minuter in i ADORIORs Hater Of Fucking Humans önskar jag att den ska vara slut. Nähädå - det är tre minuter kvar. Produktionen låter för jävlig i mina öron. Nej kära Suttonbor - detta funkar inte för mig.
BETRAEUS från Manchester är aningens bättre även ifall proddningen är alltför plastig för mig. Faktum är dock att låten, Frustrate Recluse inte är så dum. Inget som vi kommer att minnas som den bästa låten i mannaminne, men inte heller den sämsta.
Susanne avslutar dock furstligt med INGESTED och en låt från deras "The Surreption". Jag tycker att den skivan är riktigt bra och visar att manchesterborna har höjt insatserna betydligt från första plattan "Surpassing The Boundaries Of Human Suffering" även ifall den mest extrema underjorden tycker att bandet mesat till sig. Avgör själva säger jag, haha!
Pausfilm
Så, välkomna tillbaka. Fin film tycker jag.
Vi höjer prettoration något fruktansvärt med LINEAR SPHERE från västra London. Proggigt utav bara helvete. Det funkar inte för alla, jag vet. För mig är det dock till stora delar musikalisk mumma som bandet bjuder på. Kompetent är ett ord jag ofta tänker på när jag lyssnar på bandets musik.
MARTYR DEFILED handlar dock inte om finess - det är rens. Bandet kommer från Lincoln som vi alltså inte ska förväxla med staden med samma namn i filmen "Young Guns" från 1988, utan är en universitetsstad i östra England. Vultures heter låten.
Renset fortsätter med NEXUS INFERIS från Wales. Inga konstigheter - lite för mycket blipp-bloppande men annars ok.
XERATH som bandet heter, Spotify har stavat namnet fel, från Basingstoke. En stad som kan skryta med att klädesföretaget Burberry startade där 1856. Det är rejält pretentiös musik. Och det är bra - bandets musik är mäktig, episk och progressiv. Ta gärna er tid att sätta er in i bandets musik. Nocturnum från bandets första fullängdare är riktigt bra.
Sen kunde jag inte låta bli att ta med TRIGGER THE BLOODSHED trots att jag har haft med låtar av bandet innan. För det är för bra då bandet från Bristol drar igång rensmaskinen på det sätt som i en finstämt betitlad låt - Lovers.
Vi höjer meckighetsgraden med Drone Of The Nychomist från AGELESS OBLIVION från Hampshire. Den låten har förutom ett fint tekniskt kunnande ett oerhört fint driv. Sväng kanske är att ta i för mycket, men det finns helt klart ansatser till detta i bandets tonkonst.
Sen lugnar vi ner det betydligt med LOST IN THOUGHTs Blood Red Diamond. Bandet kommer från Swansea som förutom att kunna skryta med att bandet kommer därifrån även är det första laget från Wales som spelar i Premier League. Visst, jag håller med - det är inte det hårdaste som har funnits med på listan - men harmonierna är oerhört effektfulla. Plus att jag faktiskt tycker att det kan vara skönt att byta av med något mot det övriga brötet vi vanligtvis brukar presentera på listan, haha!
Vi avslutar dock någorlunda hårt - från Colchester kommer SANCTORUM som verkligen kopplar på svänget i finfina Son Of Perdition och från Peterborough/Colchester kommer bandet som med lätthet har det mest pretentiösa namnet bland alla på veckans lista - FORNOST ARNOR. Fornost är alltså en oerhört gammal stad i Tolkiens Middlearth. Och de kan lira progressiv metal kan jag säga.
Så, 19 låtar från band som ni kanske hade hört innan, kanske inte.
Jag var, i ärlighetens namn, lite frågande till om Alex skulle hinna leverera låtar till veckans lista då han har haft familjemedlemmar av den animala sorten i sjukdom hemmavid och således har haft annat att tänka på än musik. Men då denna situation åtminstone har ordnat upp sig något så blev jag så glad av att se ett mejl med låtar i lådan när jag kom till jobbet idag - och att se Alex något gladare än han varit tidigare i veckan.
Så - mycket extremmetal från min sida (som vanligt kanske?) och mycket, mycket svängigare och tyngre musik från Alex sida. Inga konstigheter således. Två av banden kände jag dock inte till när veckan började - XERATH som jag tipsade om igår, och PROTEST THE HERO som jag inte riktigt har hunnit försjunka i totalt. Men det låter mycket intressant bitvis, och bitvis precis på gränsen av skitnödigt. Jag återkommer med utvecklingen i detta fall. Och, såklart, ANAAL NATHRAKH. Jösses vad bra musik!
Alex förnekar sig inte med att bjuda på helt andra tongångar. Ni känner igen tongångarna: BLACK SABBATH, KISS, KING DIAMOND. Men jag tror att det kanske kommer att bli ändring på detta då Alex efter lång tid har skaffat sig Spotify. Jag säger bara - let the madness begin!
