Idag ska vi prata melodisk metal. Jag märker att jag mer och mer uppskattar band som är duktiga på att väva in melodier i sin musik. Jag hoppas sannerligen att det inte betyder att jag uppfyllt någon slags mängdkvot när det gäller mer extrem musik och att bloggen inom en snar framtid endast sysselsätter sig med AOR, haha!
Vi kör!
Kanadensiska BOREALIS kom den 19/6 ut med sitt nya album "Purgatory". Både jag och Susanne uppskattade ju bandets musik på "Fall From Grace" från 2011, en skiva som vi i stort sett lyssnade sönder, märkligt nog! Nya skivan är ett välkommet tillskott till kategorin "kommer att lyssna sönder". BOREALIS är ett band som skriver väldigt sympatisk musik. Är det nydanande? Nej, verkligen inte - men här finns en hantverksskicklighet som jag tilltalas svårt av. Plus att jag älskar sångaren Matt Marinellis röst. Jag hade i princip kunnat ta vilken låt som helst från skivan. Nu blev det My Peace då det är den enda låten som bandet har valt att tillgängliggöra från nya skivan på Spotify. Faktum kvarstår dock - "Purgatory" är så bra att jag villigt slantade upp den dryga hundralappen plattan kostar på iTunes.
Jomenvisst, CLOUDSCAPE är ganska obligatoriska i en sådan här lista. Bandet, bördigt från Helsingborg, har alltid varit skickliga på att snickra ihop snygga melodier. Som jag ser det är bandet, likt sina helsingborgskollegor i COLOSSUS och DARKANE, svårt undervärderade och jag lyfter gärna fram bandet så ofta jag kan. Skivan "New Era" kom 2012 och såg inte mindre än tre nya medlemmar. Endast gitarristen Patrik Svärd och sångaren Michael Andersson var kvar från den sättning som spelade in "Global Drama", en skiva som jag gillade även den. Silver Ending är en trevlig låt som nästan lekfullt dansar fram i refrängen. I övrigt är det business as usual.
Jag recenserade bandets "Momentum" när den kom 2013. Bandet har inte släppt något material sedan dess. Då skrev jag att [d]et som verkligen imponerar på mig med ”Momentum” är tre saker egentligen: låtarna är av sådan kaliber att, faktiskt, varje låt innehåller något jag gillar, sången från Mark Basile är så fruktansvärt kraftfull att jag njuter av varenda grej karln gör. Och sen har vi solona. Jag avskyr personligen när det ska liras solon och resten av bandet går av scen för att låta gitarristen/trummisen/basisten gå loss. Fullständigt vedervärdigt. Musik handlar om kommunikation mer än något annat och vad som verkligen utmärker skickliga musiker till skillnad från skickliga instrumentalister är förmågan att lira häpnadsväckande grejer tillsammans med andra. Det kan Simone Mularoni på gitarr och Emanuele Casali på keyboard för varenda solo som utförs av dessa herrar är rent öronmumma. Det var oerhört trevligt att återvända till skivan i samband med skapandet av denna lista. Jag har, likt många recensenter, en tendens att bara rusa vidare till nästa skiva. Nu fick jag en chans att återupptäcka en skiva som är lika sympatisk som välljudande.
Jag har haft med en låt av PRETTY MAIDS i någon lista. Emellanåt älskar jag att lyssna på musik som har tydlig tidsmarkörer. We Came To Rock finns med på danskarnas "Future World" från 1987, och det märks. Jo, det finns gott om andra skräckexempel på hur virveltrummorna lät under 80-talet. Här är den faktiskt ganska sansad utan att vara mesig. En trevlig trudelutt!
Jag avslutar listan med keyboardstinna DARKWATER från Borås. Detta är så vanvettigt snyggt producerad musik så jag baxnar. Låten heter Breathe och kommer från "Where Stories End" från 2010. Flera av bandets medlemmar är också med i HARMONY som verkar hålla en högre utgivningstakt. Det är lite synd, för DARKWATER skriver riktigt bra och snygg musik. Jag fick definitivt mersmak!Så, ett styck lista med svårt sympatisk musik. Nästa vecka blir det, säkerligen, andra tongångar!
/Martin
