Fredagslistan 2023, vecka 38: New wave of Norwegian old school black thrash metal (TNWONOSBTM) Del 1

Det finns en lite speciell subgenre jag gillar och det är "modernare" band som spelar black/ thrash metal. 

Av någon oklar anledning verkar det vara så att just norrmännen lyckas med att skapa den sorts musik jag tycker mest om.  Nåväl. Detta är bara ett axplock av de akter som finns och jag rekommenderar alla att utforska vidare själva. Ni som njöt av förra veckans lista med Birdmetal kommer också få stöta på en fågel i denna veckas lista.

Först ut är Aura Noir med låten "Condor" från skivan "The Merciless" som släpptes 2004. Aura Noir är ju rent tekniskt inte den nya vågen då bandet bildades redan 1993 men jag tänker ändå ha med dom som en sorts startpunkt för det som senare kom från Norge.

Första gången jag hörde Aura Noir var på en så kallad Iron Maiden fest. En Iron Maiden fest för den som inte vet vad det är, går kortfattat ut på att man lyssnar på hela Iron Maidens diskografi i kronologisk ordning och dricker folköl. Jag som inte är ett die hard fan av Maiden eller folköl för den delen heller var glad när någon bytte musik och satte på en cd med Nifelheim och lite senare även Aura Noir.

Det var någonstans där jag insåg att den oheliga blandningen av black metal och thrash metal var spännande och något för mig.

Spola fram ett par år och jag ser Aura Noir live i Gävle på en festival. Detta var efter att Aggressor, trummis i bandet, hade haft sin olycka där han föll ner från fyra våningar och fick sådana skador att han helt enkelt började spela gitarr i bandet. Det kan man kalla dedikation.

Musiken då? Det är riktigt bra black/ thrash med aggressiv sång och mäktiga riff. Det piskas inte på supermycket men det är hela tiden på rätt sida om gränsen mellan black metal och thrash metal. Sen att bandet döper skivan till "The Merciless" och har låttitlar som "Upon the dark throne" skvallrar också om hur djupt rotade bandet är i sin lokala musikhistoria. Bandet var också signade till "Tyrant Syndicate" som var en underetikett till Peaceville Records som Nocturo Culto från Darkthrone skötte.

(Om man vill se Nocturno Culto glida runt och vara sur och hänga med gubbarna i Aurs Noir kan man med fördel kolla in dokumentären "The misanthrope").

Fantastiskt band och jag rekommenderar starkt det mesta ur deras diskografi även om jag tycker att "The Merciless" är deras bästa skiva.

Aura Noir - Condor (Från "The Merciless" utgiven 2004)

Nästa band har inte hållt på riktigt lika länge men Condor startade någonstans kring 2009 och har nu splittrats. Bandet ingick i den så kallade Kolbotn Thrashers Union tillsammans med Darkthrone och  Nekromantheon samt flera andra.

Låten jag har valt är öppningspåret "Embraced by the evil" från skivan "Unstoppable Power" som släpptes 2017.

Skivan har ett magiskt omslag gjort av Rok från Sadistik Exekution vilket känns igen på mils avstånd.

Jag hoppas att Condor tagit namnet från Aura Noir låten ovan men även om det inte är fallet så rör vi oss ganska mycket i samma trakter. Titeln på låten osar Sodom och musiken känns tysk ondskefull men med aggressiviteten upphöjd ännu ett snäpp. Vi får också lite Slayer inspirerade vrål och bra trumpisk. Inte alls dumt måste jag säga. Debutalbumet "Condor" är också bra och har ett sound som låter ännu äldre.

Condor - Embraced by the evil (Från "Unstoppable Power" utgiven 2017)

Vi var inne och snokade på Kolbotn Thrashers Union och då måste ju Nekromantheon nämnas.

Här med låten "Coven of the Minotaur" från skivan "Rise, Vulcan Spectre" som släpptes 2012.

Det verkar vara ganska poppis bland black/ thrash band att använda sig av historiska teman. Nekromantheon baserar mycket av sina texter på grekisk mytologi.

Musikaliskt är det riktigt manglig black och thrash med mer modern touch och produktion vilket gör att det känns fläskigt och intensivt. Det passar väldigt bra in på bandets låtar. Sången är något mer dödsig än på de två tidigare banden.  Bandet släppte även en skiva 2021 som är ännu mer vansinnig när det kommer till tempo och aggressivitet vilket är bra men jag har inte lyssnat in mig helt på den skivan.

Som jag förstått det är även två av medlemmarna i Nekromantheon även med i Obliteration men Obliteration är mer dödsmetall istället för black. Obliteration kan jag också rekommendera starkt. Ganska skev dödsmetall med luriga melodier. Jag tycker att det märks att banden delar medlemmar men jag föredrar Nekromantheon.

Nekromantheon- Coven of the Minotaur (Från "Rise, Vulcan Spectre" utgiven 2012)

Vad har Norge mer att erbjuda då?

Vad sägs om Infant Death, ett band som bildades 2012, släppte tre fullängdare men som nu har lagt ner sin verksamhet.

Här snackar vi död, blod och ondskefulla texter i hiskeliga tempon. Låten "Total Hell" från deras andra fullängdare med samma namn som kom ut i slutet av 2014 får representera detta.

Jag tycker att skivan är ett steg framåt om man jämför med deras första skiva "War" som kom ut 2012.

"Total Hell" bjuder på låttitlar som "Deathrush", "Buried in blood" och "Demonic Perversion" vilket är en ganska stark indikation på vad det är för texter lyssnaren bjuds på.  Det finns en lätt vansinnig nerv i låtarna som gör att jag fastnar och gärna lyssnar vidare. Vissa slingor och partier skulle nog också klassas som speed metal av folk som är experter. Extrapoäng för sången som är riktigt sluskig på det där goa sättet.

Infant Death- Total Hell (Från "Total Hell" utgiven 2014)

På tal om sluskig sång, skev musik, underbara omslag och en rejäl dos med alkohol så avslutar vi denna lista med det band som jag tycker brinner klarast när det kommer till "The New Wave of Norwegian old school black thrash metal" (TNWONOSBTM som det så smidigt kan förkortas), Deathhammer!

Kolla bara in några av de tuffa omslagen och grymma namn på alster som "Savage poser Hunt" vilket ett av deras första släpp heter från 2006. Detta är ju så klart helt fantastisk musik. Två någorlunda kompetenta män som piskar på i hastigheter som de definitivt inte klarar live under alkoholpåverkan (i alla fall inte när jag såg dom i Malmö) kan liksom inte bli dåligt. Falsettsång, coola texter och allmänt fräck attityd. Kan ju tyckas vara barnsligt men det struntar jag fullständigt i. Detta är helt underbart på alla sätt

Låten jag har valt är "Fullmoon Sorcery" från skivan "Onwards to the Pits" som kom ut 2012. Detta är riktigt go black /thrash med inslag av speed och heavy metal. Det känns också någonstans som att medlemmarna kan spela mer tekniskt men medvetet väljer att köra lite halvrötet.

Den som har hört "Fullmoon Sorcery" och inte gillar låten kan nog göra bäst i att skippa resten av Deathhammers diskografi. Senaste skivan "Electric Warfare" som kom ut 2022 håller även den måttet och jag föredrar den över "Chained to Hell" som kom ut 2018. Sergeant Salsten och Sadomancer håller fanan högt och förvaltar arvet från den norska black/thrash scenen. Hoppas de fortsätter jaga posers i flera år till.

Deathhammer- Fullmoon Sorcery (Från "Onward to the pits " utgiven 2012)

Det var allt för denna vecka som kan anses fungera som en introduktion och jag kommer garanterat återkomma med fler låtar inom denna smala subgenre. Veckans spellista hittar du här
/Oscar K.

Fredagslistan 2022, vecka 35: För 10 år sedan.

 Gott folk! 

Det kommer några listor från mig framöver som kommer att ta oss till en del udda regioner och länder, men jag är inte riktigt färdig med urvalet till dessa, så istället blir det en retrospektiv lista idag. Med tanke på hur skivor står som spön i backen har jag - det tillstår jag villigt - oerhört svårt att minnas när verkligt bra skivor, eller låtar för den delen, gavs ut. Därför ville jag friska upp minnet. Vilka låtar från 2012 tyckte jag var riktigt bra? Jag kom inte hela vägen i mål - veckans lista har bara låtar från 2012 års första hälft. Kanske blir det en fortsättningslista, kanske inte, vi får se. 

Vi kör!

Rise, Vulcan Spectre! Fler som går igång på de orden? Tänkte väl det. Den oerhörda kraften i norrmännens thrash som den manifesteras på deras andra skiva är helt galet bra. För min del så gick jag igång utav bara helvete bara på titellåten, men resten av skivan är magiskt förträfflig. När den här skivan kom så insåg jag att jag hade kommit  bort från hur riktigt förträfflig den här sortens thrash är och istället snöat in på mer avrundad dito. Det kändes bra att bli korrigerad, haha!

Sonisk pugilism från Kalmar! Jag är fortfarande djupt bedrövad att SPAWN OF POSSESSION inte finns mer. 2012 släppte bandet "Incurso", en skiva som - om ni inte gillar teknisk death metal - det kostar på att lyssna på. För oss andra är det bara att sätta på sig haklappen. The Evangelist är en gitarrmässig uppvisning. Det gnisslas och bänds nåt så in i bänken. Det meckas med taktarter. Det är helt fantastiskt. 

"The Weight Of Oceans" kom 2012. Det är lite av en no-brainer att jag tar med Colossus här. Ni får ursäkta, för den här låten och detta band har dykt upp en förfärlig massa gånger på bloggen, och min kärlek till bandet är nästan grundlagsstabil. Men det är helt orimligt att inte gilla det här bandet, för de lirar så bra, och skriver så fantastiska låtar att jag baxnar. 

CATTLE DECAPITATION - ett band som jag har pendlat fram och tillbaka till under åren. Med "The Harvest Floor" föll jag i djup förälskelse med bandet, när "Monolith Of Humanity" kom ut 2012 var jag inte lika imponerad även om jag tyckte att skivan bjöd på stunder av genialitet. Ändå återkom jag till den. Och den har levlat upp för mig, det förstår ni när Kingdom Of Tyrants är med i veckans lista. 

Thrash på svenska? ZOMBIEKRIG regerar denna subgenre till max. Som jag tokdyrkar "Undantagstillstånd", bandets debut från 2010. Två år senare dök "Den vänstra stigens ljus" upp. Svårt att toppa debuten, men bandet kommer bra nära tycker jag. Träl är en tung låt, med viss finess. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 35: För 10 år sedan. 

 Goder afton! Fredagen är här igen och i dagens lista har jag spårat upp lite trivsamma nysläpp. Gemensamt för låtarna är att de alla går hyfsat undan tempomässigt sett och därav får listan namnet Snabba puckar. Vi kör igång direkt.

Norska NEKROMANTHEON känner vi igen sedan tidigare och då tänker jag främst på albumet "Rise, Vulcan Spectre" som släpptes 2012. I dagens lista tar vi en titt på nysläppet "The Visions Of Trismegistos" och en snabb jämförelse de plattorna emellan ger vid handen att NEKROMANTHEON finslipat sin effektiva och mörka thrash ännu ett snäpp sedan sist. Rå men tydlig ljudbild och framför allt inga fillers eller dödkött så långt ögat kan nå. Perfekt musik att sparka igång helgen med om ni frågar mig.

Bidrag nummer två i listan kommer från polska ANGRRSTH som släpper sitt debutalbum "Donikąd" i dagarna hos Godz Ov War Productions. Vi bjuds på en karg och atmosfärisk black metal som ger tydlig mersmak av detta sammanbitna gäng. Klara pluspoäng också för det som jag brukar tänka på som psykbryts-ylet i början av Niebiański Pogrzeb (ett uppgivet AOOOUH) som jag först och främst associerar med SILECER men som när allt kommer omkring för tankarna till allsköns eländesband i det stora hela. Musiken är dessutom väl utförd och känns genuin.

Dags för dagens historielektion! Vi beger oss till grannlandet Danmark och en ny favorit för min del, ILDSKÆR, som ju släppte fenomenala "Den rædsomste nat" för något halvår sedan. Herrar Garðarsson och Skóggangr ligger sannerligen inte på latsidan för nu kommer en ny EP som heter "Paa dækket kalder de døde" och från den har jag valt Blodrøde bølger som är en mustig och melodisk black metal-anrättning. Jag tänker inte orda så värst mycket mer om den annat än att jag tycker att den håller en episk "nu drar vi ut i krig"-nivå. Trevligt också med band som har tydlig estetisk tematik, i detta fall kanonbåtskrigen mellan den dansk-norska styrkan och den brittiska (1807-1814).

WODE från Manchester utgör listans nummer fyra och från deras "Burn In Many Mirrors" kommer låten Lunar Madness som är en ganska lättsmält och svängig historia inom ramarna för black metal med apokalyptiskt ockult tema. Må hända karvar den inte in några bestående ärr i öronen på den som lyssnar men ibland är det skönt att bara luta sig tillbaka och njuta av lite habilt riffarbete som för tankarna till det landskap som stavas heavy metal. Gott så!

Sist ut är Göteborgs stoltheter inom black metal/crust punk-scenen, nämligen HEAVY BLEEDING. Deras album "A Dark Place" (som för övrigt är gruppens tredje släpp om jag räknar rätt) såg dagens ljus i februari 2021 och från den kommer klockrena Curse Of The Mind. Maken till engagemang och desperation får man leta efter och personligen blir jag sanslöst sugen på att gå på livespelning och svepa en fickljummen öl när jag lyssnar på den här låten. Måtte 2021 bjuda på det till sist, det har vi sannerligen förtjänat.

Med detta önskar jag en strålande helg och säger på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 15 - Snabba puckar

Fredagslistan 2013, vecka 47: Refränger!

Tjena!

I veckans fredagslista tar jag upp ytterligare ett känsligt ämne, nämligen detta med refränger. Refrängmakeriet som sådant sammankopplas ju ofta med popen eller, i värsta fall, med schlagern som i alla fall tidigare gärna dängde till med en tonartshöjning innan sista refrängen. Succé och handklapp i mainstreamland. Men så finns det såklart undantag från denna mycket snäva och rent elaka regel. Låtar som min själ dänger dit refränger som får nackhåren att resa sig, pulsen höjas och lusten att dricka öl infinner sig. Det är såklart dessa som avhandlas i veckans lista.

Vi kör.

Jo, jag kommer dragandes med SOILWORK igen. Jag har svårt att låta bli får jag erkänna då bandet i stort sett alltid har levererat musik av klass. Många instämmer nog med mig då jag säger att "Stabbing The Drama" var skivan som fångade uppmärksamheten till bandets verksamhet. Den skivan har fortfarande en härlig charm. Det var fint att lyssna på den igen märkte jag när jag började leta låtar till listan. En låts refräng sticker ut lite extra. Eller lite - den är ju helt fenomenal så jag kan lika gärna skriva som det är: den knäcker som satan. Jag pratar såklart om Distance som med lätthet kan sägas ha en magisk refräng. Ni anar inte hur svårt nerknarkad jag var på den låten. Vi pratar alltså fler än 10 lyssningar per dag. Jag var som en sockerberoende när det gällde just den refrängen. Ja, ni fattar att jag inte kunde öppna med en annan låt.

NASUM sysslade inte med refränger kanske ni nu säger. Jag svarar: bara för att de var extremt korta så betyder detta inte att bandet inte sysslade med refränger. Det är en större dygd att ha effektiva refränger än att skriva en som sedan mjölkas alltför hårt om ni frågar mig. Kolla in låten The Engine Of Death från den i mina öron absolut bästa metalskivan som ett svenskt band presterat - "Shift". Att låten är en genismocka på 1:48 gör inte saken sämre.

Kort låt följs av lång. Jag har tjatat hål i huvudet på folk om att IN MOURNING skall kollas in. Nu gör jag det igen - magiska "The Weight Of Oceans" är en skiva som jag återkommer till med regelbundenhet. Jag tänker då framför allt på låten Colossus vars synnerligen rytmiska refräng fick mig att njuta från första lyssningen. Låten är i sin helhet verkligen inte dum den heller.

 "Come Clarity". Det är ingen dum platta om ni frågar mig, och att säga att den är refrängstinn är ingen överdrift. Det finns dock en låt vars refräng fick mig att haja till lite extra vid första genomlyssningen och då pratar jag inte om titellåten utan om Crawling Through Knives. Refrängen i den låten är, well, fantastisk. Jag kan inte tänka mig ett lämpligare ord faktiskt. Jag älskar också Daniel Svenssons cymbalarbete i just refrängen - pricka klockan på backbeatet brukar det kallas.

Det var ett tag sedan jag hade med en låt av ARCH ENEMY på någon lista, men jag ville verkligen ha med finfina Dead Eyes See No Future då den har en alldeles förträfflig refräng. Jag har på senare tid tappat intresset för bandets musik, men deras äldre material tycker jag fortfarande håller hög klass. Att den sedan är lite väl polerad och i vissa fall rent steril må vara fallet. Jag uppskattar dock Angela Gossows enorma sångleverans och ni som har sett bandet live vet ju med er att hon är en frontperson av rang.

Jo, jag tog med World In Silence från DIABOLICALs senaste alster. Det är en sjuhelvetes refräng i den låten som gör den omöjlig att stå emot. Ödsligheten och ångesten alltså - den sitter ju som en smäck!

Kommer ni ihåg förra året när NEKROMANTHEON släppte "Rise, Vulcan Spectre"? Du glade vad alla skulle krama ihjäl det bandet och den skivan. Det var full credd rakt av. Själv tyckte jag att skivan var ok som helhet. Titellåten däremot: den är klockren. Framför allt refrängen som visar på dygden av att hålla det enkelt som de säger i USA.

Grunge? Japp - jag gör gärna ett undantag för ALICE IN CHAINS då det bandet i sin tidiga karriär stod för en starkt ångestladdad och nervig musik. Jag lyssnade i princip sönder "Dirt" när den kom och har fortfarande kvar mitt fysiska exemplar. Jag tyckte (och tycker) att den skivan är helt överlägsen exempelvis NIRVANAs "Nevermind". "Dirt" är ju fylld till brädden med kvalitetslåtar och starka refränger. Jag har alltid varit svag för Junkhead som har en skönt driven och lite lätt oroväckande refräng. Låtens ämne och i stort sett oförblomerade advokerande av narkotikamissbruk är i backspegeln inte speciellt vackert - Layne Stayley dog nämligen av en överdos 2002.

Vi fortsätter med dyster musik. PARADISE LOST - ett band jag fått upp ögonen för på senare tid. Jag märker att jag återvänder oftast till "Faith Divides Us - Death Unites Us" och då främst titellåten som har en sjukligt episk refräng. Satan vad bra den är!

Jag avslutar listan med en låt från "Internal Affairs", skivan som jag placerade på plats 2 på 2012 års årsbästalista. Att bandet är bokat för nästa års SRF gör att jag starkt överväger att åka dit. Transatlantic Blues är en lång låt - över 8 minuter - men inte en enda gång har jag upplevt låten som just lång i den negativa aspekten. Refrängen har en skönt släpig attityd som varje gång får mig att sluta ögonen och bara njuta.



/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 47: Refränger!

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 17-19

I Norge vet man hur man gör metal - det är nedanstående skivor bra exempel på.

Nominerad: "RIITIIR" - ENSLAVED.

Det här är ganska kul - jag har faktiskt inte hållt ENSLAVED som ett viktigt band för mig personligen. Men "RIITIIR" har ändrat på det faktumet. Mörk, majestätisk, mastodontartad skulle man kunna säga att denna skivan är. Med råge. Och det blir sällan ointressant.

Nominerad: "Urd" - BORKNAGAR.

Du glade vad jag har lyssnat på "Urd" under det gågna året. I mycket beror det på att nu har ICS Vortex återvänt till fållan med sin fullständigt episka sångförmåga. Låtarnas kvalitet är också bra mycket bättre än de varit på länge tycker jag.

 

Nominerad: "Rise, Vulcan Spectre" - NEKROMANTHEON

En av årets mest hypade skivor. Bandet har gjort en solid, skitig, frustande thrashplatta med en produktion värd att hoppa på ett ben för som med rätta är värd alla lovord. Det tror jag att ni kan konstatera efter att ha lyssnat på titellåten.

/Martin

Fredagslistan vecka 47: Den braiga listan

Tjena.

Efter alla tematiska listor vi har kört på den senaste tiden kände både jag och Susanne att nu fick det räcka med det ett tag. I synnerhet efter förra veckans i stort sett utmattande lista så kände i alla fall jag att jag längtade efter en lista utan krusiduller.

Susanne inleder med lite metal med påtaglig spelglädje i SOPHICIDE. Måste vara ett taget namn, haha! Skämt åsido, bandets melodiska metal med flinkt gitarrarbete går jag igång på utan större tvekan. Within Darkness är en klämkäck dänga som på ett värdigt sätt inleder veckans lista.

Redan i låt två slänger Susanne in ANAAL NATHRAKH och Of Fire, And Fucking Pigs. Inte mig emot - jag tror att ni har noterat att brittduons musik är något som jag och Susanne har gemensam sympati för. Varje gång bandet släpper nytt så kan ni räkna med att vi står som två saliverande lågstadieelever utanför en godisaffär i spänd förväntan.

Lite CONVERGE kanske? Jag kommer ihåg hur bra jag tyckte att "Axe To Fall" var. Nu är det inte från den skivan Susanne hämtar låten till listan utan från nya "All We Love We Leave Behind". Låten Trespasses får mig att varva upp för lite härlig ringdans. I motsats till hur det faktiskt låter så blir jag verkligt glad av denna låten.

"Plaguempire" från GHAMOREAN. Jag har faktiskt missat denna platta. Får nog ta och ändra på det efter att ha hört Existence Without God som man väl få anta har ett antikristet tema.

THIS GIFT IS A CURSE. Jag lyssnade på bandets "I, Guilt Bearer" häromdagen. Nja säger jag. Nja. Nog för att jag gillar kaos, men detta blir lite för mycket. Produktionen gillar jag inte alls.

Susanne hoppar vidare med SOLSTAFÍR och över åtta minuter långa 78 Days In The Desert. Jag har lyssnat väldigt lite på islänningarna. Det jag hör i denna låten får mig att tänka att det nog är dags att kolla upp bandet mer. För det låter alldeles för bra för att negligera mycket längre. Musiken har en ljuv mustighet, ett gött driv och en retroartad produktion som jag verkligen uppskattar.

ENSLAVED för oss vidare på långalåtarspåret med episka i flera bemärkelser Thoughts Like Hammers (titeln, titeln!) från nya "RIITIIR". Vi har haft den med på andra listor, men det skiter vi i rakt av.

Nu kommer vi till fransk metal. GOJIRA och titellåten från "L'Enfant Sauvage". Jag får faktiskt erkännna att jag tröttnat lite på fransmännens musik. Inte för att den är dålig men den säger mig inte så mycket längre.

WHITECHAPEL har släppt en del skivor. Inte en enda finns på Spotify förutom "The Somatic Defilement". Och en annan låt - Hate Creation. Titeln är, jag vet, så fruktansvärt ickeoriginell att jag sprängs lite inombords. Manglet väger dock upp för en del. WHITECHAPEL är inte bandet som håller igen även om just denna låt innehåller lite melodiska element.

Susanne avslutar sin del av listan med A FRAIL BECOMING och deras Hold On To Nothing. Att Susanne är svag för goth kanske ni visste? Här blandas dysterheten upp med lite trevlig growlsång i alla fall, haha!

Jag inleder lite lagom trallvänligt med THE AGONIST och Dead Ocean från senaste skivan "Prisoners". Inga konstigheter, bara musikalisk flinkhet.

Sen blir det skitigare. NEKROMANTHEON har fått ganska många att gå i spinn. De gör det mesta rätt - det låter skitigt på rätt sätt. Det är ett jävla driv. Och så har titellåten från "Rise, Vulcan Spectre" en grym refräng i all sin enkelhet.

Sedan Nosegarden öppnade ögonen för TREPALIUM åt mig så har det blivit några vändor i lurarna med fransmännens musik. Och jävlar vilket sväng de kopplar på emellanåt. Det händer en hel del annat i bandets musik också för den delen. Synnerligen värda att kolla in. Låtval: Daddy's Happy från "XIII".

På tal om sväng - inledningen på Iesus Nazarenus, Servus Mei från THE PROJECT HATEs "Bleeding The New Apocalypse". Där har ni sväng. Låten är i övrigt så sjukt episk att jag baxnar.

Dammar av lite gammal ANAAL NATHRAKH i form av The Lucifer Effect från "In The Constellation Of The Black Widow". Skrämmande bra låt från en tid då bandets musik var verkligt oroande.

Sen drar vi en tvär vänstersväng och brakar in i MEGADETH och trevliga Tornado Of Souls. Skivan: "Rust In Peace" - den överlägset bästa bandet gjort.

Sväng i DECAPITATED? You bet your behind. Flash - B(L)Ack från "Organic Hallucinosis" innehåller förutom ett jävla ställ lite av den varan.

Lite mer dysterhet i form av PARADISE LOST. Ni vet vilken låt vid det här laget tror jag, haha!

Listan avslutas av BRING ME THE HORIZON och IN MOURNING. Av BMTH har jag valt en låt med den orimligt långa titeln. Och från IN MOURNING en gammal fin låt från "Monolith". Har faktiskt blivit lite nerknarkad på det bandet får jag erkänna.

Det var det hela - en inga krusidullerlista - ett inga krusidullerinlägg. Får kanske bli tema nästa vecka, eller vad säger ni?

/Martin

Fredagslistan vecka 47: Den braiga listan.