Varför göra en lista med bra musik när man kan göra en lista med dålig musik och sen göra sig lustig över den?
Så gick tankebanorna inför veckans lista men jag ändrade mig
för att, tja det är ju roligare och mer givande att lyssna på bra musik.
Veckans text blir kanske inte heller lika kul som utkastet till den tänkta
listan men det är som det är. Med det skrotade temat i bakhuvudet och en
deadline som passerat kändes det helt rätt att gå tillbaka till kärnan, banden
som alltid varit där, i vått och torrt, och som jag nog aldrig kommer tröttna
på. Det låter kanske lite sentimentalt men jag är en sentimentalt lagd person,
speciellt när det kommer till musik.
Nog med svammel nu blir det skrammel!
Listan hittar ni HÄR.
Vi styr skutan till staden Winnipeg, Manitoba, Kanada och säger hej till Chris Hannah, Todd the rod och Jordy. Ni som kan er Propagandhi vet såklart att det är PROPAGANDHI vi ska lyssna på. Detta är ett band som jag nördat ner mig i ungefär lika mycket som ett standard TOOL-fan nördat ner sig i TOOL. Debuten How to clean everything kan beskrivas som en klassisk skatepunkplatta, utgiven på Fat Mike i NOFXs label Fat Wreck Chords. Inte jätteintressant men från andra släppet Less talk, more rock börjar det bli riktigt bra. Tvåtakten varvas med thrashiga och proggiga riff och Jordans smattrande på trummorna luktar Neil Peart och andra hjältar. Låten Purina hall of fame är hämtat från tredje plattan, Today’s empire, tomorrow’s ashes, som är första plattan med Todd på bas efter den förre basisten John K. Sampson hoppat av och bildat The Weakerthans, ett annat toppenband som är värt att kolla in. Det är politiskt, argt och eldigt. När viskningarna innan gitarrsolot i slutet kommer reser nackhåren sig minst lika mycket som under en förbannat stark kopp kaffe.
Nu jävlar blir det skrammel och bröl för i Lund 1993 kom en EP som satt ett otroligt stort avtryck på min musiksmak och framtida musicerande. Jag pratar såklart om mästerverket Skate to hell av SATANIC SURFERS. Även om jag älskar resten av diskografin slår ändå hjärtat lite extra här, kanske främst på grund av ljudbilden och de svängiga melodierna. Om någon undrar hur man ska börja en platta är här ett vägledande exempel.
När Spotify varje år gör en lista över vilka artister jag spelat mest hamnar alltid Reinventing Axl Rose av AGAINST ME! Högt uppe. Against me är ett av de märkliga banden som släpper en bra första EP, en debutplatta som är helt fantastisk och följer upp med en kass diskografi (någon bra låt/platta på sin höjd). Det är synd. Men istället för att deppa kan man låta plattan gå om och om igen. Hade jag haft lite mindre självkontroll hade det förmodligen stått Dance like nobody’s watching någonstans på kroppen. Det är förvisso aldrig för sent.
Jag vet att detta är en blogg som behandlar ”den tuffare och hårdaste musiken som är ond som fan osv osv” men vi måste ändå uppmärksamma att gamla goda NOFX satt tofflorna och gick i pension för någon vecka sedan. Jag har sett dem väldigt många gånger, druckit otaliga öl till deras musik, stulit riff och spelat covers. Genom åren har jag även hunnit älska dem, tröttna på dem och fått feeling igen. Min favoritskiva heter So long and thanks for all the shoes… så jag antar att det inte är mer än rätt att nästa låt är hämtad därifrån.
För att detta inte ska bli en renodlad skatepunklista slänger vi in två guldplattor från guldbandet SKITKIDS. Nr 1 heter Onna forpleassure och Nr 2 heter Besöket vid krubban. Bättre än såhär blir det inte så maxa volymen, kasta ut en kopiator genom fönstret och starta en moshpit på kontoret.
Vänligen
/Oskar S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar