Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren

I början skapade Gud Jorden etc, och lite efter det så började Herr B lyssna på musik.

Det började egentligen med country, gammal rock och popmusik från 80-talet men det är ju inte varför vi är här. Vi är här för tunggunget, så nedan presenterar jag den smutsiga sanningen om vad som gick i lurarna där i tidiga tonåren. Åtminstone det som jag kommer ihåg. 

Vi kan dela in det i 3 olika sjok, varav det första är “Band som man lyssnat på och ångrar i efterhand”. Och vilket band passar bättre in här än Five Finger Death Punch. Herregud vad det har slösats tid på att lyssna igenom deras skivor. De var ju så TUFFA… och rätt fjantiga. Jag var vid något tillfälle oerhört inställd på att köpa en av gitarristernas signaturmodeller, något som privatekonomin lyckligtvis satte stopp för. Låtarna är lite catchy dock…

Andra bandet i grupperingen är Avenged Sevenfold, som har bra musik fram till trummisen Jimmy “The Rev” Sullivan dog av en överdos 2009. De fick då in MIKE PORTNOY att gå med i bandet, han lämnade för böfvelen Dream Theater för det här. Och sen sparkade de honom efter en skiva. Det har inte varit speciellt intressant sen dess.

Tredje och sista bandet är Deathstars, som var förband till min första riktiga konsert (Rammstein i Oslo 2012). Nu ska det påpekas att jag faktiskt lite kommit tillbaka till dem igen efter en lång tid, men jag tröttnade snabbt på dem efter högstadiet.

Andra sjoket är “Band man önskar att man lyssnat mer på men inte gjorde”. Här öppnar vi med Follow med Breaking Benjamin. Och nej, jag ångrar inte att jag inte lyssnade på Breaking Benjamin. MEN låten är skriven av Billy Corgan från Smashing Pumpkins (på bild ovan), en av mina favoriter som jag upptäckte långt senare efter gymnasiet. Vem vet var man varit om jag upptäckte dem tidigare.

Andra bandet är Skindred, ett sjuk häftigt Walesiskt band som lyckas kombinera metal med jamaicanska musikaliska influenser. Det gungar nåt å det jävligaste och frontmannen Benji Webbe är fantastisk. Det blev liksom aldrig till att lyssna på dem ingående bara.

Sista bandet i andra sjoket är Deftones. Flera manodepressiva vänner säger att de är fantastiska och det är ju alltid ett gott tecken, men kommer aldrig till skott med dem. Mein är den låt jag lyssnat på mest, och den älskar jag. Får väl rycka upp mig och ta tag i det. Eller bli manodepressiv.

Tredje sjoket är “Band som stannat kvar.” Här finner vi Maximum The Hormone (bild ovan), som jag redan haft en utläggning om tidigare. Vi hittar Korn, ett band som kan vara genuint dassigt och fjantigt ibland, sen kommer en ett drop med ett Jonathan Davis-skrik och allt är förlåtet.

Ozzy Osbourne representeras av Zakk Wylde-eran. Robert Zombiesson gör revansch från förra listan, och vi avrundar med System of a Down, för det tror jag alla är okej med. De är ju rätt coola, och John Dolmayan är ju helt jävla provocerande otrolig på att spela trummor.

Herr B, nu mera i de mellan-tidiga åren, signing off

Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren!