Det har blivit dags att ta ta i den verkligt viktiga frågan - vilka skivor kan komma ifråga för årsbästalistan 2019? Jag är säker på att ni har ett antal skivor som ni håller som starka kandidater för era egna listor, och jag kan lova er att på flertalet webzines, bloggar, vloggar och andra nätbaserade tillhåll för metalheads där filas det nu för fullt på listor. Jag har inte på långa vägar bestämt mig om placeringar, men har hyfsad koll på vilka skivor som är mest intressanta för mig i år. Mitt upplägg följer tidigare år - det blir ett antal inlägg där ett gäng nominerade skivor presenteras.
Vi kör!
Ni som har följt mina eskapader i den meckigare musikens träskmarker på måndagarna här på bloggen är detta kanske lite av en no-brainer då jag i stort sett bosatte mig i den här skivan. Brittisk/österrikiska COGNIZANCE levererade här en skiva så späckad med både genrekonformistiska grepp och ystra krumsprång som sannerligen fick mig att studsa omkring i ringdans till familjens stora glädje. Föreställ er en energizer-bunny i THE BLACK DAHLIA MURDER-tisha som kutar omkring med tårar i ögonen så kommer ni rätt nära hur det såg ut.
Aldrig har väl mörkret svängt på ett så övertygande sätt som i öppningslåten, Disciple of the Serpent Sun, på den här skivan. WORMWITCH får min nackmuskulatur att arbeta på ett högst angenämt sätt genom hela den här skivan - och det har jag alls inget emot.
Jag skrädde inte orden när jag recenserade "Verkligheten" på Werock i början av året. Den här skivan är till stora delar helt fantastisk, inte bara för att Strid sjunger på - förväntad - hög nivå, utan också för det rent magiska gitarrarbetet som Andersson och Coudret står för. Jag skrev också att jag högst troligt skulle återkomma till skivan under året för att skämma bort öronen. Det var inte ljug, haha!
Det här är en ren dröm till dödsmetallplatta. Jag formligen älskar "Planetary Clairvoyance" så till den milda grad att den varje gång jag lyssnar på den så tydligt minns varför jag älskar dödsmetall överhuvudtaget. Med en bergfast känsla för hur verkligt bra och minnesvärda låtar ska skrivas bjuder kanadensarna upp till en underbart blasfemisk ringdans. Här finns gott om mumma för oss, och alla andra såklart, som minns hur fantastisk 90-talsscenen var - ofta parat med en helt suverän vurm för sväng. För gosse - här svänger det så brutalt bra att jag baxnar.
En helt underbar skiva om man gillar melodier med fast bas i 1980- och 1990-talets melodiska hårdrock. GOK är ett minst sagt medlemsdigert band - alla mer eller mindre kända - samlade kring primus motor Victor Olsson som står för låtskriveriet helt och hållet. Gillar man den här typen av platta med många olika sångare, ja då kan man stöta på betydligt sämre än "First Mission" som i det närmaste glöder av inspirerade insatser från samtliga. Jag gick ner mig fullständigt i plattan under en vecka då den är gravt beroendeframkallande.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar