Idag är det dags för ännu en minnesruna, denna gång för JÜRGEN BARTSCH, som efter en tids sjukdom lämnade jordelivet i slutet av augusti, 62 år gammal. Bartsch var basist, låtskrivare, konstnärlig ledare och enda kvarvarande originalmedlem i tyska BETHLEHEM, som han startade 1991.
BETHLEHEM var tidiga, antagligen först, med att använda termen Dark Metal, som var titeln på deras debutalbum från 1994, för att beskriva sin musik. Vad det innebär, om det alls är en subgenre eller bara ett sound, kan diskuteras tills månen går ner, men den som lyssnar på BETHLEHEMs tidiga skivor kommer få en bra bild av hur mörkmetallen kan (bör?) låta. Dunkel, långsam metal med en fot i doom och black metal, och en fot i gotisk rock och annan atmosfärisk musik. De blev allt mer experimentella i takt med att åren gick, ett band som aldrig brydde sig om att gå lyssnaren till mötes.
Texterna är lika surrealistiska och beckmörka som som musiken. Långt innan självskadare som SHINING, SILENCER och LIFELOVER fick sin första SSRI-dos dök Bartsch & gänget djupt ner i själens mörkaste och sjukligaste vråer och drog fram både det ena och det andra otrevliga. För den som är intresserad lägger Bartsch ut texten här om drogmissbruk, nära döden-upplevelser, alternativa världar (Alexander Welt, som återkommer i hans texter), och vad BETHLEHEM handlar om.
Jag erkänner direkt att min koll på vad BETHLEHEM gjort de senaste tjugo åren är knapphändig. En handfull nya album, två (!) tveksamma nyinspelningar av ett nittiotalsalbum, det kanske är dags att gräva lite där. Men idag håller jag mig främst till de första tio åren, som jag känner betydligt bättre.
1. Veiled Irreligion (Dark Metal, 1994). Mörkt var det ja. Kommentar överflödig.
2. Schatten aus der Alexander Welt (Dictius Te Necare, 1996). Rainer Landfermanns sång här kan vara något av det mest extrema jag någonsin hört.
3. Schuld uns'res Knochriges Faltpferd (Gummo, 1997). En av två låtar som Harmony Korine tog med till det idag legendariska Gummo-soundtracket. Musiken hörs "during a scene showing 2 kids torturing a cat", ja det låter väl rimligt.
4. Gestern starb ich schon heute (Sardonischer Untergang im Zeichen irreligiöser Darbeitung, 1998). Här börjar influenserna bortom metal höras, med Bartschs gotiskt drivna bas i förgrunden. Albumtiteln brukar förkortas till SUiZiD och är BETHLEHEMs mest hyllade (och återinspelade, två gånger om, till ingens höga nöje).
5. Mary Samaels NFB 418 (Schatten aus der Alexander Welt, 2001). Första delen av en trilogi som är lika delar radioteater som en eklektisk mix av Neue Deutsche Härte, triphop, och nån slags doom metal.
6. Egon Erwin's Mongo-Mumu (från Hexakosioihexekontahexaphobia, 2014). Ett exempel på BETHLEHEMs senaste två årtionden, trilogins tredje del. Albumtiteln betyder "fobi för siffran 666" och låttitlen är den bästa någonsin.
7. Wintermute (Thy Pale Dominion, 1993). Avslutningsvis, B-sidan från deras första EP. Det var här det började.
Lyssna på listan HÄR, och om mörkret blir för påträngande, sök den hjälp som finns. Nu tar vi helg och minns de som lämnat oss.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar