Gott folk!
Sommaren är i antågande, och som en sann killjoy så kommer här en lista i moll. Bara för att, liksom.
Vi kör! Ni hittar listan här!
Vi startar med dysternestorerna från Säffle, DRACONIAN. Jag tappade bandet under en period, men med senaste plattan som kom i år, "In Somnolent Ruin", känner jag att min dyrkan av bandet for upp ett antal snäpp. Det är som platta betraktat en jävla triumf av gotisk sorgebearbetning med inte en enda svag låt. Jag misstänker att det har med Lisa Johanssons återkomst till bandet. Hennes röst är rent magisk och framkallar rysningar oavsett vokalt uttryck. Jag har valt
The Monochrome Blade men hade kunnat ta vilken låt som helst från plattan.
Ytterligare ett ikoniskt band. Jag sade ju att jag skulle kolla in mer från detta band då jag verkligen uppskattade senaste plattan, "Ascension" som kom förra året. Såklart var jag tvungen att kolla in klassikern "Draconian Times", känns som ett givet val.
Forever Failure är låtvalet. Ja, det är snyftigt och framför allt extremt snygga gitarrslingor som drämmer hem den här låtens plats i veckans lista. Strängarna formligen bölar fram känslan av överväldigande sorg och det är ju helt i sin ordning.
Men funeral doom måste väl komma med i listan? Jo, och det med besked. För här kommer MOURNFUL CONGREGATION med en längdslägga av rang i låten
The Paling Crest på 18 minuter. Det är stämningsfullt utav bara helvete från det här sydröna bandet från Adelaide i Australien, och jag blev direkt sugen på att kolla in mer musik från bandet enbart baserat på denna enda låt.
Vemodssvärtan ligger tung över "The Crimson Idol", W.A.S.P.s skiva från 1992. Jag gillar den här skivan extremt mycket, och då framför allt låten
The Idol som är så oerhört snygg och ja, vacker att jag är beredd att överse med Frankie Banalis parodiskt bredställda bastrummor. Fantastisk stämning, och lysande gitarrspel gör den här låten till en av de bästa låtarna bandet gjort - men det känns också som en låt som har en djup innerlighet och uppriktighet i sig. Det är kanske lätt att sympatisera med huvudkaraktären Jonathan som, trots att han når stor berömmelse, egentligen bara längtar efter sina föräldrars kärlek.
Vi avslutar med
Space Dye Vest och proggikonerna DREAM THEATER. "Awake" var en skiva som jag hade längtat extremt efter. Såklart med vansinniga förväntningar efter det att jag upptäckt bandet när "Images & Words" kom ut. Jag minns att jag faktiskt var besviken på vad bandet gjorde på "Awake". Det var då. Nu tror jag att detta är skivan jag oftast återvänder till i bandets diskografi. Så kan det bli.
Vi bölar oss in i helgen!
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar