fredag, juli 22, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 29: 1991

Gott folk!

Jag vet inte om ni prenumererar på Close-Up Magazine? Jag gör det sedan en herrans massa år, och i förrförra numret firade tidningen sitt 25-årsjubileum. Respekt på det säger jag! I det numret listade redaktionen de 25 bästa skivorna som kom ut 1991, och det fick jag lite feeling på. Jag lyssnade inte på alla skivor som kom ut 1991, men 8 stycken har och kommer förmodligen alltid att ha speciella minnen kopplade till sig. Musik är fint på det viset.

Vi kör!

METALLICAs svarta album. Om det någonsin har funnits en klassisk skiva som höjde ett band till megastatus så är det denna skiva. 1991 - det kan vara värt att veta - gick jag i 9:an och var en lagom förvirrad ung grabb som i fåfänga hade försökt övertyga större delen av min klass att METALLICA var världens bästa band. Vi var ett gäng hårdrockare i klassen som tidigt hade fattat grejen med råare musik. Efter det att "Metallica" kom ut så hade jag än svårare att få folk att fatta att de skivor som kom innan det svarta albumet också hade sina förtjänster då alla bara ville lyssna på Nothing Else Matters och The Unforgiven, haha!

METALLICA är ju ett band som jag återkommer till. Så kommer det nog alltid att vara. Det svarta albumet åker på ganska ofta, och det av flera anledningar. Låtarna, såklart, men också den rent storslagna produktionen tilltalar mig fortfarande mycket. Jag har inte valt någon av de "uppenbara" låtarna. Det är såklart ytterst svårt att använda det ordet då i stort sett varenda låt är fruktansvärt bra. The God That Failed är dock en låt bandet inte spelar speciellt ofta, vilket är synd, då den har ett tungt tillbakalutat sväng och en fin basgång.

 1991 var GUNS 'N' ROSES vid sidan av METALLICA det största bandet på planeten. Banden riggade en kaosartad gemensam turné (i ärlighetens mest uppstyrd av Lars Ulrich och Slash) som kuskade igenom USA och ställde till oreda. Och säkerligen en hel del bra konserter. Helt okontroversiell var turnén inte. Många av METALLICAs fans såg Axl Rose med anhang som en avknoppning av den så hatade 80-talsvågen av hårmetal som METALLICA tydligt hade tagit avstånd ifrån. Men, "Appetite For Destruction" hade följts av ett projekt så stort och framgångsrikt att det inte gick att blunda för att GUNS var ett megaband även dem. "Use Your Illusion" plattorna genererade så många hitsinglar att det var löjligt. Att bandet dessutom hade med sin You Could Be Mine-hit i Terminator 2 (en av årtiondets mest framgångsrika filmer) ökade bara på bandets färd mot stjärnorna. Jag köpte inte skivorna i CD-formatet. "The Black Album" köpte jag på vinyl såklart, men GUNS plattor köpte jag på kassett. Och jag lyssnade mycket på dem. Det finns mycket skräp på dubbelskivan. Med en total speltid på över 115 minuter blir det lätt så. Civil War gillade jag redan då, och den har inte förlorat sin charm.

 Jag tror att det var Alive jag hörde som första låt från PEARL JAMs "Ten". Jag minns inte att jag funderade speciellt mycket över att rent tekniskt var detta inte metal utan grunge, men så har jag senare i livet med en dåres (?) envishet hävdat att grungen räddade metallen på ett så oerhört övertygande sätt att jag har svårt att tycka illa om denna så bespottade subgenre. I vilket fall tyckte jag mycket om både "Ten" och efterföljande "Vs." och jag lyssnade mycket på bägge skivorna. Det är fortfarande lätt att gilla "Ten" för att den har så fina låtar, och att Eddie Vedder har en så gudabenådad bra röst.

NIRVANAs "Nevermind" betraktas väl fortfarande som skivan som gjorde grungen till en världsangelägenhet och slungade inte bara NIRVANA ut ur den miljö i Seattle som hade frambringat scenen. Har skivan åldrats bra? Ja, det får man väl ändå säga. Den fina, matiga och för att använda ett favorituttryck, väl avrundande produktionen köper jag fortfarande rakt av. Av skivans låtar så gillar jag mest Come As You Are, Drain Me, I'm On A Plane och In Bloom. Smells Like Teen Spirit har jag faktiskt tröttnat på. Jag lyssnade extremt mycket på den låten, för att inte räkna alla gånger den gick i rotation på MTV som alltid stod på i skolans café.

Vid sidan av de mainstreamartade megabanden ovan så existerade det såklart en mycket livaktig underjordisk scen. Det är ju en av fördelarna med hårdrock/metal tycker jag. Jag såg videon till titellåten till MORBID ANGELs "Blessed Are The Sick" på ett hårdrocksprogram som hette Diezel som leddes av Martin Carlsson (Expressen, numera chefis för SRF Magazine), Jerry Prütz och Tony Balogh. Det finns säkerligen klipp att kolla på YouTube om man känner för det. I vilket fall tyckte jag att MORBID ANGEL var det grymmaste jag sett. Det var tungt, ondskefullt och i mina oskuldsfulla ögon totalt dekadent. MORBID ANGEL har blivit ett band jag återkommer till med jämna mellanrum.

Jag håller fortfarande "Arise" som SEPULTURAs bästa skiva. Omslaget tycker jag fortfarande är groteskt snyggt och det appellerade såklart till mitt 15-åriga jag lite extra. Föregångsskivan "Beneath The Remains" är också bra, men det "Arise" lyckas så bra med är att skruva till det lite extra. Här börjar bandet tassa in på mer traditionell brasiliansk musik - något som skulle kulminera i "Roots" ett antal år senare. Produktionen är torr utan att vara dammig. Jag älskar hur Igor Cavaleras trummor låter. Gitarrljudet är smäckbra. Och skivan som helhet är ju späckad med låt efter låt av elitartad verkshöjd.

En klassisk skiva i ordets rätta bemärkelse. Chuck Schuldiner lyckas med "Human" fullständigt chocka hela death metalscenen. Detta är fortfarande så unikt i sin kvalitet att det fortfarande - trots att jag lyssnat på skivan i över 20 år - upptäcker nya saker vid varje lyssning, och totalt blåser bort all konkurrens. Så här kan death metal låta när den skrivs och framförs av verkliga visionärer. Inledningen till Lack Of Comprehension ställde nog lyssnarna. Jazzflum? Nog för att det vägs upp av ett satans rens och diaboliskt riffande, men jag kan tänka mig att det var fler än jag som satte Fantan i vrångstrupen vid första genomlyssningen.

"Clandestine" hamnade på plats 1 i Close-Up. Och visst är den en pärla som vidareutvecklade det som hade tagit sin start på "Left Hand Path" året innan. Ruggigt vilken utgivningstakt ENTOMBED höll i början av 90-talet. Och det var bara bra skivor egentligen. "Clandestine" framstår med sin sinnessjuka kvalitet i låtarna som ett nästan löjligt starkt album. Att hela bandet lirar på en nivå som än idag knäcker ryggkotor gör ju sannerligen inte saken sämre. Bäst är - såklart - Nicke Andersson som inte bara svarade för låtskriveri i samtliga låtar på skivan (såklart ofta i samarbete med andra), han både trummar bort all konkurrens och sjöng på skivan. Fast nöjd med sin insats på sången är han tydligen inte.

/Martin



2 kommentarer:

Christofer sa...

Härlig lista som tar en tillbaka till tiden då man tog sina första stapplande steg in i hårdrockens underbara värld. :)

Metallbibliotekarien sa...

Tack för det Christofer! Jo, blev själv svårt nostalgisk när jag gjorde listan, haha!

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 38: Band med djur i namnet

Gott folk! Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att...

Populära inlägg