Copenhell recension

Ytterligare en festival har avverkats, men p.g.a. andra åtaganden kunde jag bara besöka en dag på COPENHELL. Lyckligtvis lyckades festivalledningen peta in mina båda favoriter på onsdagen, ANTHRAX och IRON MAIDEN. Efter lite bilkörning i ösregn så stod jag och Martin äntligen på plaenen vid stora scenen och jag (inte Martin...) njöt av Anthrax. Trummisen Charlie Benante är fortfarande inte med vilket gör mig ont, eftersom jag anser att trojkan Benante/Ian/Bello är en av de starkaste i thrashen. Ersättaren gjorde dock ett fullgott jobb och på det hela taget lät bandet väldigt bra. Ja, till och med Joey Belladonna. Första halvan av setet var en typisk "en dag på jobbet"-halva, standardlåtar och ljummen mottagning av publiken.

Som sjätte låt bjöds det på Fight 'em 'til you can't från den senaste skivan, en låt som blivit en slags nutida klassiker. Tempot höjdes en smula och därför undrar jag varför i helvete nästa låt blev en AC/DC-cover. Må vara att publiken uppskattade T.N.T. men jag stod oförstående när ett favoritband som får en timme på sig slösar bort fem minuter på gammalt skit som de inte vare sig skrivit eller har någon tidigare liverelation till. Dock, denna låt till trots - plaenen skulle sedan få explodera när de tog fram ett riktigt häftigt kort - Deathrider från första plattan. Åh vad jag har saknat deras riktiga oldschoolthrash, och det bjöds på en jävla hård version må jag säga. Det var definitivt en av dagens höjdare för mig.

Avslutningsvis kördes naturligtvis Antisocial, även detta en cover men det är såklart ändå en Anthraxlåt by proxy, betydligt mer än vad den numera tillhör originalgruppen TRUST. Bonusen i denna låt kom i gästspelet - den forne Anthraxgitarristen Rob Caggiano som numera spelar i VOLBEAT bjöds in på scenen och publiken gick apeshit. Det var riktigt roligt att se giget lyfta från standardgig till jävlaranammaurladdning, och jag hoppas att de kommer tillbaka snart. Då helst med Charlie på trummor.

Innan det var dags för huvudakten så passade jag på att kolla in BLOOD EAGLE på den lilla scenen. Helvete vad de öste på, ljudet vid den scenen lämnar fortfarande lite att önska men publiken var oerhört uppskattande och bandet bjöd på en tight och hård konsert. Efter en stund hittade jag dock en fotografkompis i publiken och språkade lite med honom innan isbergen avtäcktes på stora scenen.

Det var en jävla massa folk til stede såklart. Att en förhållandevis liten festival som Copenhell lyckas fånga Iron Maiden när inte ens Sweden Rock mäktar med detta så vet man att festivalen drivs av eldsjälar. Maiden sparade inte på krutet. Alls. HELVETE vad de brände pyro; eld, bomber, fyrverkerier och tre olika Eddies tog understundom scenen i besittning. Showen var snarlik fjolårets även om tre låtar bytts ut, och Bruce hade en ganska jobbig dag röstmässigt. Jag stod nära honom när den försvann totalt för honom någonstans mittsunds, han vände sig bort från publiken och vrålade för att försöka få igång den igen men resten av den låten (kan det ha varit Wasted years?) sjöng han en oktav lägre. En påminnelse om att vi alla börjar bli gamla, även om hans röst mer än någon annans har hållit sig bra betydligt längre än vad man hade trott för femton år sedan.

Maiden gjorde såklart en bra spelning detta till trots, deras lägstanivå är oerhört hög och det var nog få som noterade hur hårt Bruce egentligen slet, de jobbar ju så. Det finns en behaglig men även bedräglig autopilot som de sätter in ibland, och efter jag sett dem live tjugofem gånger och hundratals (tusentals?) gånger på videoband så kan jag skönja att de inte bara rent fysiskt kör med två olika scenbyggen (kallade A-scen och B-scen, första gången var nog runt 2000 - tydligt mellan Oslo och Stockholm det året) utan, faktiskt, att de kör med olika engagemangsnivåer. Ibland är de lite mer på g, ibland går de på autopilot. Som de allra flesta, skulle jag vilja påstå. Det blir hur som helst aldrig tråkigt, och med en låtlista som innehåller Moonchild, Seventh son of a seventh son samt Phantom of the opera så knäcker man i princip vilka andra band som helst.

Jag sade det förra året, jag säger det igen. Copenhell är en formidabel festival. Inte för stor, väldigt lättillgänglig, vänlig personal och tydligen en hörsammande ledning. Min största bov förra året var nämligen att det bara fanns ett yttepyttetält med kaffe där kön tog minst fyrtio minuter på kvällen. I år fanns det således ett större tält, nej ett jävla JÄTTETÄLT med kaffe och alla andra möjliga varianter. Inte en endaste minut i kö. Fan så bra jobbat, vi ses nästa år gott folk!

/Alex