1. Man hade en enorm tilltro och kärlek till att allt bandet gjort på 70talet var det bästa, att sminktiden var den i särklass bästa och att 80talet sedan blev en urvattnad "vi försöker iallafall"-version av detta. Som direkt följd av denna illusion hamnar vi vid punkt 2:
2. Andra band som tog på sig smink och spelade gamla Kisslåtar var bra, äkta och roliga att se på, lyssna på och samla på.
Man kan kanske diskutera punkt 1 om man vill, jag känner igen mig själv i den och det får väl ändå anses ha sin relevans eftersom det är jag själv som skriver. Punkt 2 däremot, den tror jag många hittar sig själv i. Ärligt talat, om DU letar igenom din biljettsamling eller utklippsalbum - hur många gånger har du stått i publiken bland likasinnade och lyssnat på [INSERT VALFRITT TUFFT KISSRELATERAT BANDNAMN] och tyckt att "ja, det är ju inte Kiss 1977 men det är fräckt som fan ändå".
Man kan å ena sidan leva lycklig med de minnena. Moi, jag jobbar inte så. Idag har vi massor av videos från denna tid med band som bara stundtals låter bättre/ser bättre ut än en en illa inrepad konsert framförd av mellanstadieleverna på Marnässkolan i Ludvika. En liten rökpuff här, lite blod där samt, naturligtvis, eldblåsande. Åh så många sådana band jag sett. Åh så dåliga de var allihopa.
Med detta sagt tänkte jag dela med mig av ett litet videogram (läs mer: "Vad gör vi med videogrammen", Margareta Ingelstam 1976) som fick lite luft under vingarna under en av mina sessioner där jag digitaliserar gamla videoband. Av alla coverbands jag sett har dock inget varit mer hypat än DRESSED TO KILL. Deras storhetstid ägde rum under tidigt 90tal, man hörde talas om dem i Kissfanzines såsom Strike och Kiss Crazy och de verkade på det hela taget vara sjukt bra. De såg ju rätt bra ut på foton nämligen.
I oktober 1994 gästade de fina Rockbolaget i Helsingborg. Aaaaaah, Rockbolaget. En fin klubb där man gick in på markplan och då hade scenen ovanför sig. Artisterna spelade således med ryggen mot fönstret som vette mot gatan, de fick knalla upp för en liten stege för att ens nå scenen och det blev ALLTID jävligt svettigt och hårt därinne. Massor av fina band fick jag se där innan de lade ner, jag har en egen historia om just Rockbolaget och varför jag kunde se konserter där trots min ringa ålder, men det får bli en annan gång. I vilket fall, vi återvänder till oktober 1994.
Förbandet var JUST AS PRIEST, ett väldigt bra svenskt coverband med en sångare som var snarlik en ung Rob Halford, både till det yttre och röstmässigt. Deras set var oerhört bra, vilket bekräftades av videobandet jag nyss nämnt där de första tre låtarna återfanns precis i början av kassetten. Sedan - sminkrockdags. Det var spännande att se de fyra sminkade personerna gå rakt förbi mig i full regalia, jag tänkte att "det HÄR måste vara meningen med livet" eller något sådant. Ett litet draperi drogs för, introt skreks ut och så stod de där. Jag ska erkänna att jag i 19 år haft en lite annan bild av spelningen, jag minns att jag på plats tyckte att "nja, det var kanske inte de bästa versionerna av låtarna jag hört men tveklöst var de det bästa coverbandet ändå".
Den lögnen har jag nu slutat leva i. De var bedrövliga. Nej, bedrövlig är för snällt. De var så dåliga att de får mig att seriöst kontemplera retroaktivt spöstraff för de medverkande. Jösses Amalia, hennes bror och hans get.
Således är det med tveksam glädje jag bjuder på Strutter från sagda kväll. Det var den låten som lät minst sämst, egentligen skulle jag lagt upp Black diamond men då hade jag nog fått huka mig under återstoden av veckan så det lät jag bli. Men oavsett vad man tycker om låten, njut av tidsdokumentet - detta är den enda film jag hittills sett från Rockbolaget och därför är filmen ovärderlig. Jag vill gärna uppmana alla som läser detta och som drar sig till minnes att de filmat något där att kontakta mig. Det är dags för alla filmer att blottas nu, warts and all.
Ja herregud. Så många coverbands. Så många dåliga coverbands. Det var en fin tid.
/Alex
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar