Ozzy-vecka

Jag skulle vilja proklamera denna veckan varandes en Ozzy-vecka. Bakom denna allas vår mörkerprins döljer sig en låtskatt bara snäppet mindre än riksregalierna. När Ozzy omgav sig med bra låtskrivare så blev skivorna därefter, och från första skivan 1980 till No more tears 1992 ser jag inga svaga skivor någonstans. Något enstaka spår håller väl inte hundragunnarklass, men på det hela taget är det en gedigen utgivning. Ozzmosis 1995 var den första som enligt mig inte höll måtter hela vägen, och efter det är det uteslutande generisk dussin-nu-metal den gamle räven försöker pracka på oss.

Han verkar för övrigt inte ens speciellt nöjd själv, om man ser till låtlistorna de senaste åren så är det ytterst få låtar som spelas t.o.m. från den för tiden nya skivan. Nåväl, det lämnar jag därhän.

Jag såg Ozzy första gången i Göteborg 1995. Förutom att jag fick se underbarnet Joe Holmes på gitarr så var det en ganska intetsägande företeelse, 88 minuter i ett inte ens halvfullt Scandinavium med en Ozzy som mest verkade sur och trött. Tre dagar senare däremot, i Köpenhamn, där exploderade han och visade ALLA var skåpet ska stå. Tre låtar extra i setet och en djävulskt Go vittnade om en Ozzy som fortfarande kunde!

Jag har varit tveksam länge huruvida jag vill se honom igen, av rösten finns inte speciellt mycket kvar, det vet jag, men man kan ju uppskatta ett framträdande på andra sätt. Om låtlistan från 2010 bibehålls och han håller sig någorlunda i den formen han är nu så är det åtminstone inte lika otroligt som för några år sedan att jag tar mig till Sweden Rock och ser honom, trots att musikerna (läs: framförallt gitarristen) idag är ungefär så långt från forna dagars mästare man kan komma. Den som lever får se, och Ozzy är ju alltid Ozzy.

Mr Crowley (live 1995, med Joe Holmes)

Living in the past om Köpenhamn 1995 (med bild)

/Alex