Inspelning i Örebro

Örebro har alltid betytt två saker för mig - mina trevliga släktingar och Nasum. En helg i början på december fick jag anledning att lägga till ytterligare en trevlig och hård grej - demoinspelning med Auto da Fé.

Jag lirade tidigare i ett band, Blackshift, som innan vi lade ner hann spela in 2 demos, varav jag var med på en tillsammans med en basist som heter Jakob. Denne furiöse man bor numera i Örebro där han tillsammans med Tommy utgör bandet Auto da fé. I ett svagt ögonblick på fyllan gick jag med på att lägga trummor på Auto da Fés nya demo. Föga kunde jag ana att det skulle bli så kul och kännas så bra som det gjorde.

Dag 1

Att rigga trummor brukar ta rätt lång tid, även om man kör på en så pass liten uppsättning som jag gillar. Vi fick hela kitet uppriggat och soundcheckat på runt 3 timmar, och jag måste säga att jag sällan har spelat på ett så pass välljudande trumset. Studion vi spelade in i har det inte särskilt metal-klingande namnet Rymdklang. Vad som däremot fanns var en hel mängd bra trummor. Nu kan jag såklart inte motstå att delge vilka grejer jag körde på - så är man inte fanatiskt intresserad av trumstorlekar kan man hoppa över nästa stycke.

Jag körde på en Slingerland-kick 24"x 24" som man verkligen fick bra ljud ur. De två tommarna var Yamaha Maple Custom 10" x 10" och 12"x 10" samt en Slingerland 16"x 16" (tror jag) och en Premier 14"x 6 1/2" (dock lite osäker på djupet). Min Tama Iron Cobra Jr dubbelpedal, samt 14" Bosphorus hi-hat, 16" Sabian AAX Studio crash, 8" Meinl Amun splash, 19" Paiste Signature Full Ride, 18" Sabian B8Pro Rock Crash och 20" Paiste 2002 China.

Jag var med på sex låtar, men första dagen hann vi bara med "Weakling" en något omarbetad version sedan Blackshift och "Like Puppets" två rejäla thrashlåtar där jag verkligen fick upp stompet i tvåtakt.
Dag 2

Dag två började i samma anda med "Vermin" en låt som klockar in på strax under 2 minuter. Då förstår ni säkert att det är plattan i mattan som gäller. Med hälften av låtarna kvar började både jag, Tommy och Jakob känna oss lite mer avslappnade, vilket märktes i hur snabbt det fortsatta arbetet gick. "The Museum" är en midtempolåt där man verkligen kan groova. Visserligen älskar jag tvåtakt, men sväng är inte att förakta. Med denna under bältet tog vi oss an den kanske svåraste låten "Progression of disorder", en låt jag oroade mig för skulle bli en riktig bromskloss - men mina farhågor besannades inte och facit blev 2 låtar på 3 timmar - vilket verkligen kändes helt OK.

Med en låt kvar att spela in och självförtroendet på topp blev den sista låten "Nothing so disgusting" den svåraste, eftersom jag jammade fram trumstämman. Talande nog tog denna sista låt nästan 2 timmar att få acceptabelt hård.

Klockan sju på lördagen korkade jag upp en redigt kall öl och lutade mig tillbaka medan Marie lade körstämmor...

Till slut - äras den som äras bör: Stort tack till Adam Svensson som hjälpte till att lägga in trumpartierna i GP och till Jakob och Tommy som gav mig tillfälle att både trumma och spräcka skinn.