Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "The Living Infinite" - SOILWORK

Ni kanske känner till att jag har ett långt förhållande med SOILWORK. Tillsammans med ENTOMBED är detta gäng det band jag förmodligen sett oftast live, vilket såklart har att göra med att SOILWORK är ett av de flitigaste turnérande band som finns. Ibland turnerar de på mindre bra skivor (ja, jag menar "Sworn To A Great Divide") ibland på magiskt bra alster. Som senaste skivan "The Living Infinite".

I takt med att Peter Wichers hoppade av, kom tillbaka och medverkade på fina "The Panic Broadcast" samt hoppade av igen var det nog fler än jag som befarade att SOILWORK skulle göra ytterligare en medioker skiva. Att bandet dessutom gick ut med att nästa skiva skulle bli en dubbelskiva gjorde i alla fall mig än mer nervös.

Men, ack så fel jag hade. I recensionen av skivan skrev jag att

”The Living Infinite” är i det närmaste ett perfekt album. Inte bara har bandet åstadkommit rent magiskt bra instrumentella insatser, de har lyckats skriva låtar med sådan verkshöjd och distinktion att SOILWORK faktiskt aldrig har låtit starkare. 

/Martin

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 4

Nominerad: "End Of Disclosure" - HYPOCRISY

I april skrev jag följande om denna skiva:

Peter Tägtgren har byggt upp en gedigen trovärdighet under loppet av sin levnads bana som en av de mest hårdarbetande snubbarna inom metal. Jag fattar inte hur karln hinner med allt från att vara hyresvärd, producent och dessutom två band – PAIN och HYPOCRISY.
Att han då lyckas karva ut det bästa albumet HYPOCRISY gjort på år och dag är än mer imponerande. ”End Of Disclosure” är inget annat än en ren triumfmarsch från första till sista ton.

”End Of Disclosure” är, som ni redan har uppfattat, en skiva som kan komma ifråga för årsbästalistan, och en skiva som med emfas bevisar att HYPOCRISY är ett våldsamt begåvat band. Hatten av!

Ja, det räcker väl med det, eller hur?

/Martin

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 3

Nominerad: "Aenigma" - IN VAIN.

En oerhört imponerande skiva i den progressiva dödsens fora. I recensionen av skivan skrev jag

[v]ad är det då som är så bra? Well, låt mig säga så här; storvulen musik som har stora pretentioner, och faktiskt lyckas komma upp i ambitionsnivåernas extrema höjd skrämmer bort lika många som den attraherar. Köper man, som jag, svulstigheten i bandets tonkonst då har man 51 minuters nästan total njutning framför sig.


Jag har återkommit till norrmännens skiva med viss regelbundenhet under året. Skivan släpptes i april så jag har haft tid på mig att göra detta. Och det känns oerhört bra att skivan fortfarande förtjänar den betygsåtta jag gav den. Detta kan annars ju ändras över tid. Denna skiva är dessutom en av flera skivor som Norge har spottat ur sig under året som kan komma ifråga för min årsbästalista. Jag kan redan nu "avslöja" att SATYRICON inte ens kvalar in i detta fält. Det ni.

/Martin

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 2

Nominerad: "The Wild Hunt" - WATAIN

När WATAIN släpper nytt, då kan ni räkna med att undertecknad sitter i spänd förväntan över hur resultatet ska låta. "The Wild Hunt" är ett vida mer episkt och på många fler sätt nydanande verk än bandet någonsin har presterat sedan tidigare. Här tar man ut svängarna med rensång och ballad vid sidan av traditionellt sataniskt rens. Håller det? Ja, det måste jag ju säga i kongruens med att jag nominerar skivan till min årsbästalista.

"The Wild Hunt" är en modig skiva från ett band som alltid, alltid har stakat ut sina egna vägar och mejslat ut sin karriär med stor integritet och en rätt rejäl skopa jävlar annamma. I detta kommer WATAIN alltid att vara förkroppsligandet av det ack så slitna men i det här fallet så adekvata "trve black metal".

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 1

Nominerad: "Sons Of Aeon" - SONS OF AEON

En skiva från ett band som verkligen inte består av några duvungar. I min recension av skivan skrev jag att

Musiken i sin helhet är vansinnigt bra – bandet har en bredd och ett djup i sin musik som gör att jag emellanåt går helt bananas. Ta en låt som Burden till exempel. Introt är mäktigt episkt. Jag blir nästan andäktig när jag lyssnar på det. Sedan kommer ett nektarljuvt tvåtaktsparti som får mig att tänka på DARK TRANQUILLITY innan refrängen kommer in och gitarrerna bölar fram slingor som golvar totalt.

Jag återkom nyligen till skivan då det såklart måste lyssnas på en del musik igen nu när vi pratar årsbästalista. Och skivan håller verkligen än - här finns en gedigen hantverksskicklighet parad med en utpräglad känsla för melodi - allt levererat med en osviklig känsla för spelglädje och engagemang.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 44: 1980-1989

Jag fick lite blodad tand med förra veckans fredagslista då jag ju tog upp musik från bland annat 1985. Och då började jag ju fundera. 1980-talet. Det var ett årtionde som jag växte upp under - jag föddes 1976 så början av 80-talet har jag ju minst sagt dimmiga minnen ifrån. Att jag köpte IRON MAIDENs "The Number Of The Beast" 1988 kommer jag dock ihåg tydligt.

I vilket fall - jag bestämde mig ganska fort för att jag skulle göra en fredagslista som spänner över åren 1980-1989. En låt för varje år. Varför göra det lätt för sig? Nä, precis.

1980. IRON MAIDEN släpper sitt första album. Vi som gillar bandet vill gärna hävda att hårdrocken med detta släpp förändrades i grunden. I vilket fall så är låten The Phantom Of The Opera en av de bästa låtarna som bandet gjort. Att den håller fortfarande över 30 år efter det att den skrevs är jag fullt benägen att hålla med om.

1981. MÖTLEY CRÜE släpper "Too Fast For Love". Vill man vara elak skulle man kunna säga too high too fuck, men det stämmer uppenbarligen inte med detta band heller. Hair metalscenen som den såg ut under det dekadenta 80-talets Los Angeles handlade så mycket mer om att se "rätt" ut än att kunna erbjuda verkligt habil och stringent spelad musik. För som kollega Lina S har sagt så är detta  "musik där byxan är tight och håret brandfarligt". Observera det fejkade dubbeltrampet från Tommy Lee i Live Wire som är låtvalet.

1982. Finns det ett band som förkroppsligar ett hat mot hair metalscenen så måste det vara VENOM. Jag fascineras av att dylik musik som "Black Metal" som VENOM släppte just 1982 existerade samtidigt som Vince Neil och kumpaner struttade omkring och var höga mest hela tiden. VENOMs musik låter numera inte speciellt skrämmande, men 1982 måste detta ha framstått som oerhört hårt och chockerande, haha!

1983. MERCYFUL FATE släpper alla tyglar vad gäller falsettskrik på "Melissa". Detta är ett av Alexanders favoritband, mycket gissar jag på grund av att King Diamond återfinns på sång i detta gäng som enligt Metal Archives är "on hold". Ni som tycker att ni känner igen låten - METALLICA har gjort den i en coverversion som låter betydligt hårdare, men inte nödvändigtvis bättre. Jag har lyssnat (såklart på Alex inrådan) en hel del på just denna låt jag valt till listan - Curse Of The Pharaohs och fascineras fortfarande av vilka sinnesjuka skrin som dominerar låten.

1984. TWISTED SISTER släpper "Stay Hungry". Alldeles oavsett om man känner till skivan så kan jag garantera att man hört minst en låt från den skivan någon gång. Jag tänker då framför allt på We're Not Gonna Take It eller I Wanna Rock, två monsterhits som förfärade föräldrar. Jag menar allvar. Videon till I Wanna Rock var det tuffaste man sett. Det tyckte i alla fall en mycket ung undertecknad (jag var 8). Mamma var chockerad. 2009 såg jag bandet på SRF då de körde hela skivan. Det var magiskt bra och bandet golvade mig totalt och visade med emfas alla andra headliners det året (IN FLAMES och HEAVEN AND HELL) inte hade där att göra. Prick så bra var TS. Låtval Burn In Hell. 

 1985. PENTAGRAM släpper sitt debutalbum. Detta gäng har i stort sett blivit ihjälkramat av hipstermaffian då de låter precis rätt retroartat även idag för att folk ska gå i spinn. Relentless är en fint svängande låt som med tydlighet visade att även 1985 fanns det band som ville låta som om det fortfarande var 1978.

1986. ACCEPT släpper "Russian Roulette". Andra skivor som släpps detta magiska år inom metal: "Master Of Puppets", "Reign In Blood" och "Peace Sells...but Who's Buying". Alla känner till detta, så därför tyckte jag att det kunde vara på sin plats att ta en låt från ett band som har gjort sig ett namn på att streta på och leverera habil musik år ut och år in.

1987. TESTAMENT släpper "The Legacy". På denna skiva finns en av mina absoluta favoritlåtar med bandet. Det kan fanimig vara en av mina favoritlåtar överhuvudtaget: Burnt Offerings. Den har allt en bra thrash metallåt ska ha om ni frågar mig. Inser ni inte detta när ni lyssnar på den är något fel, haha!

1988. HELLOWEEN släpper "Keeper Of The Seven Keys pt. II". Jag gick fullständigt bananas när jag hörde Eagle Fly Free första gången. Jag tycker fortfarande att det är en av de bästa power metallåtarna som gjorts genom tiderna. 12-åringen Martin häpnade över hur många cymbaler som Ingo Schwichtenberg tycktes ha på sitt trumset. Jag hade 2. Men här var det ju cymbalmarkeringar i varenda jädra takt. Ja, ni fattar varför jag har valt denna låt, eller hur?

1989. MORBID ANGEL släpper "Altars Of Madness" och förändrar hela metalvärlden. Alla andra band gömmer sig i skräck över två saker:
1. MORBID ANGEL kan spela skjortan av alla
2. Metal har aldrig låtit mer ondskefull och hård som på denna skiva.

Jag kan inte tänka mig en värdigare avslutningslåt på veckans fredagslista än magiska Maze Of Torment.


/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 44: 1980-1989

På fredag...

På fredag, kära läsare, kommer första inlägget om vilka plattor som är nominerade till min årsbästalista 2013. Inläggsration kommer att vara ungefär ett inlägg per vardag. Och det är många skivor som kan komma ifråga för årsbästalistan, haha!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 43: 1985 och 2005

Denna veckan ska vi titta lite närmre på musik från åren 1985 och 2005. Och du glade - här kan vi verkligen höra och se skillnad.

1985 släpptes det enligt Metal Archives 136 fullängdsalbum, 2005 var antalet 2489!

1985 var året då New York, New York officiellt utsågs till nationalsång för New York City, 2005 inleds rättegången mot Saddam Hussein för brott mot mänskligheten för att ta några nerslag i historien. Och så släpptes denna rulle: American Ninja. Precis. Den var ungefär lika bra som omslaget - dvs episkt bra för att vara en c-rulle, haha!



1985 var också året då nedanstående artister släppte alster.

SLAYER - ett oerhört förväntat bandval från min sida, inte sant? Men så är ju också Kill Again från "Hell Awaits" en riktig pärla i bandets låtkatalog. Jag kunde helt enkelt inte avhålla mig från att ha med den. Skivan "Hell Awaits" var för övrigt den enda fullängdskivan bandet släppte på Metal Blade. Till skivan efter, "Reign In Blood" hade bandet bytt till Def Jam Records. Och skrivit om metalhistorien med det bästa thrash metalalbumet någonsin. Kill Again innehåller så många intressanta riff att man nästan trillar av stolen - att det går undan behöver ni ju inte ens undra över. Och den har ett patenterat 1980-tals primalskrik från Tom Araya.

Innan MEGADETH fick för sig att skriva musik som den på "Risk" och senaste "Supercollider" ett magplask av gigantiska mått, då skrev bandet riktigt bra och aggressiv musik. Förstlingsverket "Killing Is My Business...and business is good!" är argt - Mustaine hade ju blivit utsparkad från METALLICA med buller och bång och med en stark mix av kemikalier i blodet skrev han furiös musik. Skivan är relativt förbisedd i bandets diskografi, och det är klart att med skivor som följde på debuten som "Peace Sells" och "Rust In Peace" så ska det mycket till för att hävda att debuten är favoritskivan.

Det finns nog en hel del som skulle hävda att Ronnie James Dio var den bästa sångaren inom heavy metal. Med en karriär som varade i ett försvarligt antal decennier och som inkluderade medverkande på så många verkligt klassiska plattor är det ju helt klart så att mannen besatt sångarkvaliteter av rang. Dios solokarriär innehöll bland andra magiska debuten som soloartist - "Holy Diver" som följdes upp av "Last In Line". 1985 kom skivan som såklart låtvalet är ifrån "Sacred Heart". Inte lika bra som sina föregångare, är skivan en trevlig upplevelse. Inledande låten King Of Rock And Roll har det där självklara svänget som ofta präglade Dios musik. Rösten är som alltid fin att lyssna på.

Har man varit på konsert med KREATOR de senaste åren så har man hört låten Flag Of Hate från "Endless Pain". En stökig låt med ett dubbelt baskaggespel som är, well, speciellt. Intressant är att det faktiskt är bandets trummis med alias Ventor som står för sången på albumversionen av låten. Omslaget är så episkt fult att jag måste ha med det. Prick det enda som ser bra ut på omslaget är bandets logo, haha!

Jag avslutar urvalet från 1985 med ett svårt häcklat band, DOKKEN. Faktum är att John Norum hade en kort session med bandet i början av 2000-talet.   Varför har jag med detta band? Jo, mest som en påminnelse om att det faktiskt existerade dylik musik samtidigt som den första thrashvågen var i full gång. Jag har hävdat med stor frenesi att thrashen aldrig hade uppstått om det inte hade funnits något att reagera på - i detta fall på trygg musik alternativt den våg av hair metalband som utan mycket av talang hade dominerat hårdrocken. Det kan vara bra att påminna sig om detta ibland, haha!

2005 var ett år som såg Edward Ray Killen arresteras misstänkt för morden på tre människorättsarbetare som ägde rum 1964. Precis - det som Alan Parker gjorde filmen Mississipi Burning om. Saddam Hussein ställs inför rätta för brott mot mänskligheten och Youtube lanseras i USA.

2005 kom även denna rulle: Sin City. Precis. Flera resor bättre än American Ninja, haha!







Dessutom släpper följande band skivor:

"Character" av DARK TRANQUILLITY är en skiva jag har lyssnat extremt mycket på. Första gången jag hörde Lost To Apathy (jag vet, tryggt låtval) golvades jag av svänget. Låten har fortsatt att vara en favorit bland bandets låtar och jag blir oftast mycket glad när bandet spelar den live.

Devin Townsends bästa band om ni frågar mig. Så totalt vansinnigt brutalt och skruvat att jag förstår att det frestade på att lira med bandet. Jag upptäckte bandet med "Alien" som tursamt nog kom 2005. Jag blev mycket glad åt detta faktum. Shitstorm är en dänga lika galen som galet bra. Jag kan lyssna på den hur många gånger som helst. Uppbyggnaden upp till primalskriket vid 2:17 är lika episkt som skriket självt. Döm själva - för egen del är detta öronmumma.

Ett band som var ett alibi för att mata två-takt. Och som de gjorde det. Kul var de också. Jag menar, döper man en skiva till "Royal Straight Flesh" då har man humor. Matte Modin heter trummisen i detta numera sedan 2005 nedlagda band. Och han kan smiska på - ta valfri skiva från bandets diskografi och ni får höra på tajt mangeltramp. Jag kan verkligen, verkligen anbefalla bandets musik till förfesten. Det blir kul. Från bandets sista skiva "Reclaim The Beat" får ni Grind And Rewind. Den är precis vad den heter.

2005 och NILE släpper "Annihilation Of The Wicked". Frågor på det? Trodde inte det heller, haha!

SÓLSTAFIR är ett black metalband från Island. Det är fan i mig fullt rimligt att ett black metalband kommer därifrån. Islänningarna har sysselsatt sig med att skriva svårt svärtad och sorgsen musik sedan 1995. Slå upp en kopp valfri dryck, luta er tillbaka och sveps med i närmre en kvarts tung vemodsmusik. Underbart.




/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 43: 1985 och 2005

Fredagslistan 2013, vecka 42: Värt att kolla in mer - ett axplock

Bland mina spellistor på Spotify finns det en lista som är lite speciell - innehållet byts med regelbundenhet ut, och den är aldrig någonsin tom. Snarare tvärtom: här ligger det alldeles för många låtar för att lämna mig någon ro. Listan heter Värt att kolla in mer och innehåller skivor som jag inte har fått tillgång till via den numera rätt stora mängd skivbolagskontakter som jag byggt upp sedan jag började skriva för WeRock.

Alltså, skivor som jag har ambitionen att recensera inom en snar framtid. Då kanske ni kan förstå att skivan utgör både en källa till stor glädje som till stor vånda. Här ligger skivor som till stora delar verkligen är bra. I veckans lista så ska jag bjuda på en liten inblick i denna lista. 7 låtar från skivor som jag fortfarande har ambitionen att recensera.

Tung och tekniskt kompetent death metal öppnar listan. SAPROGENIC är ett band som lirar grovt brötig musik. Jag gillar verkligen denna typ av musik som ibland påminner om hur det är att gå loss på en boxboll allt vad man orkar så länge man orkar.

En stor kontrast till skira och djentartade DISPERSE vars ljudbild är precis som genren definierar - tydlig men med gitarrljud som minner om MESHUGGAH. Mycket få band skulle existera inom djent om MESHUGGAH inte hade kommit rullande. I lagom dos är detta dock finfint.

Denna skiva, "The Inheritance" har jag faktiskt recenserat! Kändes oerhört bra då WITHERSCAPE är ett otroligt bra band bestående av väldigt kände Dan Swanö och inte fullt så kände men ack så skicklige Ragnar Widerberg. Skivan är en nyfiken, djupt svängig och grymt mångsidig skapelse med, såklart, smäckproduktion. Jag är djupt imponerad av den faktiskt.

PORT NOIR är ju ett hyfsat hypat band då de ligger på Anders Fridéns label Razzia. Det var han som kontrakterade bandet trots att de inte hade material till ett helt album. Snacka om att sätta press på ett band. Detta är svårt melankolisk musik som, ibland, går rakt in i hjärtat. Jag gillar verkligen den låt jag valt att ta med i veckans lista, Tide, då den har ett mycket skönt gung och att Love Andersson sjunger ack så fint.

DIABOLICAL är ansvariga för årets bästa death metalskiva. Det är bara att konstatera detta - "Neogenesis" är en sjukt mäktig skiva som står alldeles utmärkt på egna ben men som får ett otroligt mervärde av den över hundra sidor tjocka dystopiska bok som följer med skivan om man köper den i fysisk form.

Ett band som verkligen kan kallas hypat är VATTNET VISKAR ett, faktiskt, amerikanskt band som spelar oerhört imponerande atmosfärisk black/doom metal. Jag var oerhört skeptisk mot bandets hittills enda skiva "Sky Swallower" som kom ut på Century Media för inte så länge sedan. Därför blev överraskningen desto större och gladare då jag upptäckte att skivan är fantastisk och att hypen verkar vara välgrundad.

PYRAMIDO är bandet som skulle kunna spela in sina tarmrörelser och ändå få en betygsfyra av Jonn Palmér Jeppsson. Och det med rätta då bandet har alla rätt rent musikaliskt med sin boogifierade hardcore som bandet benämner sin via aktiebolaget Långsam Rock spridda brottartunga musik. Senaste skivan "Saga" visar återigen att detta är ett band som tänker och verkar utanför de berömda ramarna. Kolla in omslaget - jag valde att ha med just detta istället för loggan just för att visa på detta faktum. Live är bandet en urkraft som inte räds att agera förband åt akter som riktar sig till en publik som lirar betydligt snabbare. Jag har sett bandet i denna kapacitet flera gånger, och de går bara upp och krossar. Höj volymen slut ögonen och rycks hän av Fosie.


/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 42: Värt att kolla in mer - ett axplock

Veckans Vimeoklipp

NAILS är ett stenhårt band på skiva - deras senaste skapelse "Abandon All Life" är en renssmocka som lämnade mig kippande efter andan. Live, visar det sig, är bandet inte att leka med. Om ni nu trodde det. Så här ska en konsert se ut när det kommer till musik i denna minst sagt moshvänliga skola.

Nails (Full Set) from hate5six on Vimeo.

/Martin

Börjat kolla på årsbästalistan så smått

Jag har börjat förknippa oktober månad med två saker framför andra: det är dags att grotta ner sig i konsten att göra mustiga grytor samt börja tröska igenom vilka skivor som på allvar kan komma i fråga för årsbästalistans placeringar 10-1.

Och jag vill hävda att bägge uppgifterna kräver grannlaga förberedelser samt stor seriositet när man närmar sig värvet. Själva listandet är ju, som alltid, blandat med en viss skopa ångest. Det ser vi om inte annat i de artiklar som snart börjar dyka upp på bloggar och andra plattformar för metal. Och så ska det vara menar jag - musik är någonting som i alla fall jag tycker skall tas på allvar.

Jag läste igenom inläggen som jag skrev förra året och konstaterade att det var en hel massa verkligen imponerande musik som gavs ut 2012. Ett axplock: "Portal Of I" från NE OBLIVISCARIS, "Vanitas" från ANAAL NATHRAKH och "Betray Your Own Kind" från CHINE. 2013 ser ut att bli ett minst lika imponerande år. Jag har gjort en lista på ca 30 skivor som kan komma ifråga för min egen lista över 2013 - första inlägget om de nominerade plattorna kan ni se fram emot redan i början av november. En sak kan jag lova er - BOMBUS kommer inte vara ett av banden som figurerar på min lista, haha!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 41: Instrumentala låtar

Kära läsare!

Denna vecka tar vi upp ett tema som jag har längtat efter att få köra: Instrumentala låtar. Jag kommer själv från en instrumental bakgrund där sång var något som förekom mycket sparsamt. Nu får ni absolut inte tro att jag tycker illa om sång, det är bara det att instrumentala låtar sätter, om de är bra givetvis, hjärtat i brand lite extra.

Och det finns ju en del låtar att välja mellan när det kommer till instrumental musik - därför kommer det att bli en synnerligen spretande lista denna vecka.  Och episk. Ungefär som bilden. Den graden av episkhet, haha!

Ni kanske undrar varför det endast är jag som bidrar med låtar denna vecka? Jo, så här är det: Susanne har arbetat sig in i den där väggen som ju i alla fall en del av er borde känna till. Därför blir det fulltidsvila för Susanne istället för mer än fulltidsarbete en tid framöver. Vi hoppas att återhämtningen går bra och snabbt och att Susanne är tillbaka snabbare än man kan säga Whiplash!

Vi öppnar med en gammal goding - The Call Of Kthulu från "Ride The Lightning" ursprungligen. Jag har dock valt att ta med versionen på "S&M" då den är, likt många låtar på plattan, episkt fet. Jag har alltid gillat svulstig musik och det är såklart då givet att den skivan har gått varm hemmavid under årens lopp, haha!

Inga höjda ögonbryn på detta bandval tror jag. RUSH är ju en trio überlirare och i La Villa Strangiato från "Hemispheres" visar de att 9 minuter och 35 sekunder kan upplevas som så mycket kortare.

Ahaaa! GHOST har ju en instrumental toppärla till låt på förstlingsverket "Opus Eponymous" som har sin stora förtjänst i sin mer än episka gitarrslinga och sin otroligt fina eskalerande uppbyggnad. Detta är verkligen en oerhört fin låt: Genesis.

Nu kopplar vi på dysternerven. Amerikanska (från Akron i Ohio) IF THESE TREES COULD TALK lirar oerhört svart, vemodig och tung post-rock. Inte på långa vägar det hårdaste vi har haft på listan, men det får ni ha överseende med. The First Fire är en låt som gjord att gosa in sig i höstrusket med. Skivan den är tagen ifrån "Red Forest" är som helhet en trevligt dyster skiva som jag varmt rekommenderar att ni kollar in.

Ett så kallat superband. Jag vete fan om det är rätt benämning egentligen, men medlemmarna lirar i andra band med, i alla fall i två fall av tre, stor igenkänningsfaktor för mig. Gitarristen Ron Jarzombek lirar i WATCHTOWER OCH SPASTIC INK två band jag inte hört en ton av. Basisten däremot heter Alex Webster som till vardags lirar i CANNIBAL CORPSE och trummisen heter Hannes Grossmann till vardags i OBSCURA. Ni som tycker att Websters lir enbart handlar om brutal kraft får nog tänka om efter att ni hört Brain Fingerprinting, haha!

Erotomania från "Awake". Notera speciellt trumljudet då detta är den enda av DREAM THEATERs plattor där Mike Portnoy lirar på ett annat märke än TAMA. Här använde han sig av Mapex. Jag hade svårt ställda förväntningar på "Awake" som jag tycker är en helt okej platta. Svårt att följa upp "Images and Words" liksom.

AMORPHIS i en lite hetsigare och stökigare skrud än vad bandet är känt för idag. Jag tycker att det är lite befriande faktiskt. Relief från "Elegy" som är bandets tredje fullängdare är väldigt olik bandets signaturmusik som brukar utmärkas av en extrem värdighet och melankolisk känsla. Detta är helt annorlunda.

Keyboardspelet. Det vill jag att ni lyssnar lite extra på i Portals från progressiva HAKEN. För fy attan, det är inte att leka med om jag säger som så. Eller gitarrspelet. Eller trumspelet. Eller basspelet. Allt är topnotch och alla nördometrar slår i max när det handlar om detta band. Jag gillar't.

En gång i tiden var IN FLAMES ett ganska litet band som huserade i undervegetationen av den melodiska dödsmetallen. De var långt borta från videoinspelningar i pariserhjul och beskyllningar för att ha "sålt sig". "The Jester Race" var en av skivorna som bandets old-schoolfans kramade ihjäl. Trummorna hanterades på denna tid av Björn Gelotte och, faktiskt, Anders Fridén. Omslaget är episkt fult. Men musiken är det verkligen inget fel på. Bandet hade två instrumentala låtar på denna skiva: The Jester's Dance och den som jag valt Wayfaerer. Den kommer garanterat att ta er tillbaka till 1996.

Listan avslutas med en låt från en superklassisk death metalplatta: DEATHs "Human". I stort sett varenda låt på denna skiva är magiskt bra. Ser man till personalen på skivan måste man begripa att en lineup bestående av Steve DiGiorgio på bas, Paul Masvidal på gitarr och Sean Reinert på trummor samt primus motor i bandet, Chuck Schuldiner levererar oantastligt lir. För satan vad bra detta är. Jag har svårt att tänka mig en värdigare och bättre avslutningslåt än Cosmic Sea. Så luta er tillbaka, skruva upp volymen, och njut av ett sant mästerstycke till låt.



/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 41: Instrumentala Låtar