Fredagslistan 2018, vecka 6: 1988

Gott folk!

I veckans fredagslista tar jag mig en titt på ett verkligt ikoniskt år inom metal: 1988. Jag vet att det är många med mig som har lyssnat sönder en hel del plattor som kom ut just detta år, ett år som även inrymde Vinter OS i Calgary i vilket Sverige tog 4 guld. Vilka då undrar ni kanske? Jo, Tomas Gustafson skrinnade hem guldet på två distanser - 5.000 och 10.000 meter - Gunde Svan tog hem 5-milen och Sverige vann även stafetten på skidor. Sverige tog även brons i hockey.

Och dessa magiska skivor kom ut - vi kör!

"South Of Heaven" av SLAYER

Det var rejält skoj att lyssna på den här skivan igen! Två år efter att SLAYER skakade hela metalvärlden med "Reign In Blood" så levererar de en skiva som sannerligen inte ska skämmas för sig. Att lira långsamt - vilket är en ganska vanlig åsikt om den här skivan - ja, det gör SLAYER inte speciellt mycket på den här skivan heller. Jag tror att många har den uppfattningen för att just på "Reign In Blood" gick allt så oerhört snabbt så att ens en liten avvikelse från detta fick folk att säga att SLAYER lirade långsamt och tyngre. Men jag menar Silent Scream är en typisk låt för "South Of Heaven" och den är inte långsam. När jag pratar SLAYER med folk som gillar bandet, så är det nästan ingen som säger att den här skivan är deras favorit. Vilket är lite synd då den är svinbra och väl värd att kolla in.

"Keeper Of The Seven Keys Part II" av HELLOWEEN

En av de mest episka power metalskivorna som gjorts. Jag minns hur totalt jävla golvad jag blev när jag hörde Eagle Fly Free hos en skolkompis och gick fullständigt bananas över det minst sagt mäktiga trumliret av Ingo Schwichtenberg. För att sätta detta i sitt perspektiv så kan det vara bra att veta att det på denna rent stenåldersmässiga tid vad gäller bilder på trummisars set så fick man ju gå på antalet cymbalslag i följd för att gissa sig till hur stort trumsetet var. Och Ingos trumset lät minst sagt som det största i hela världen. Trumlir åsido - den här skivan är sprängfylld med musik som fortfarande håller - jag har återkommit till den här skivan regelbundet av en anledning.

"So Far, So Good...So What!" av MEGADETH

Här börjar MEGADETH få upp farten på allvar. Bandets två första skivor gillar jag också, men de är drivna av en sådan helvetisk vrede från Mustaines sida att låtskriveriet hamnade i kläm. Här händer det däremot saker som gör att den här skivan blir en sådan pärla. Dels kommer andra känslor in i bilden - mest hörbart i en av bandets bästa låtar genom tiderna In My Darkest Hour - där sorgen kommer in och sätter en annan prägel. Men här finns också riffmumma som heter duga och, faktiskt, en Mustaine som till och med sjunger bra! Enda klavertrampet är den fullständigt onödiga covern av SEX PISTOLS Anarchy In The U.K. 

"Seventh Son Of A Seventh Son" av IRON MAIDEN

Det här kan vara det bästa album som IRON MAIDEN har gjort. Inte bara låtarna ligger på en rent knäckande nivå, produktionen och omslaget är svinbra även de. Efter det att jag köpt skivan som startade hela den här bloggen - "Number Of The Beast" - och insett att detta var ett band för mig, ja då gick jag ju tillbaka till Domus i Karlskrona och köpte på mig den här skivan då den var ny. Och blev ju helt golvad. Och när en tolvåring blir golvad - ja då tenderar ju den golvningen att bli mer permanent än andra.

"Operation: Mindcrime" av QUEENSRŸCHE

Kan vara det bästa konceptalbumet genom tiderna. Första lyssningen av den här magiska plattan gjorde jag på Karlskrona Stadsbibliotek, ett ställe som öppnade så många portar för mig att det är rent löjligt. Vem det var som hade ansvar för skivinköpen till biblioteket det hade jag ingen aning om (har jag fortfarande inte!) men antalet band jag upptäckt via den samlingen är faktiskt inte helt liten. QUEENSRŸCHE kände jag bara till namnet, men det tog bara några låtar in på skivan för mig att inse att detta var tokbra. Och det är en skiva som jag fortfarande uppskattar extremt mycket.

Förresten, har ni en aning om hur många hårdrocksskivor det kom ut 1988? Exakt är det ju svårt att veta, men en sökning på Metal Archives ger vid handen att det kom ut 176 stycken. 1998 var antalet 607 och 2008 hade scenen löpt amok med 3816 stycken skivor. Perspektiv? Jo tack!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 6: 1988

Fredagslistan 2018, vecka 5: Hjärta smärta

Kära fredagsvänner!

Idag ska vi gräva oss in i de djupaste valv som ryms i den muskel vi kallar det mänskliga hjärtat. Hjärta/smärta är temat som ligger högst på undertecknads tapet då februari sveper sig runt världen som en grå filt av snålblåst och horisontellt piskande regn. Vi stannar inne, brygger en kopp valfri varm dryck, laddar pacemakern och riktigt går ner oss i myspysmisären!

Först ut är fenomenala GHOST BRIGADE, allas vår gamla favorit. Martin upplyste mig nyss om att de har lagt ner och jag visste först inte om detta var nyheter för mig eller om jag helt enkelt förträngt faktum eftersom det är så satans deppigt att de slutat. Lägg ner med att lägga ner säger jag. Låten My Heart Is A Tomb från den rent magnifika "Isolation Songs" är hjärteknipande så det förslår. Ta bara en titt på den här textraden så förstår ni varför: "In this place, in this place I feel like dying. You have to try harder, otherwise you'll fall. They can smell your weaknesses." Fem av fem välförtjänta EKG-kurvor får den i betyg.

Som god tvåa i listan finner vi HARAKIRI FOR THE SKY och Lungs Filled With Water, ett veritabelt skolexempel i elände. Hurra för det!

Metallbloggen var närvarande på Babel i Malmö härom helgen då nämnda band samt ROME och DRACONIAN spelade live och låt mig säga som så här, det var ingen tjolahoppsanpicknick. Alla band representerar dysterhet i olika former men priset för mest desperata desperation går helt klart till HARAKIRI FOR THE SKY som bjöd på en helt underbar inlevelse. Får ni chansen att se dem live så för allt i världen, ta den. Och ta med luktsaltet.

Dags att dra ner på tempot och sänka stämningen ytterligare några pinnhål! THY LIGHT har en logga man inte skojar bort som innehåller inte bara en utan två hängsnaror samt en kandelaber i mitten. Stilpoäng för det!

Låten I Am The Bitter Taste Of Gall kommer från fullängdaren "No Morrow Shall Dawn"och är en mässande och tjusig DSBM-historia (depressive suicidal black metal för den oinvigde) som klockar in på hela 10:43. Kylig sång, bister ljudbild, the works. Är ni muntra och uppåt efter den här episka resan genom ledsenhetens karga black metallandskap så ska jag äta upp min gamla häxhatt.

Vi fortsätter på inslagen bana med AUSTERE och den ändlöst långa låten Coma, modiga 18 minuter och 29 sekunder lång. Vid första genomlyssningen av den här var jag tvungen att pausa och ta lite luft efter ungefär halvtid vilket ger vid handen att låttiteln är särdeles målande och det säger jag på det mest positiva av sätt.

AUSTERE spelar i genren depressive black metal, dvs på pappret något mer livsbejakande än alstret tidigare i listan som ju klämde till med hela DSBM-förkortningen, men av bandfotot att döma har medlemmar Desolate och Sorrow inte bara sålt smöret utan även tappat pengarna. Och sedan gått hem och skapat alldeles bedövande vacker musik. Kärlkrampen är nära!

Som avslutning får vi ha ett anslag som har snäppet mer av ett upptempobeat så vi inte tacklar av alldeles. LANTLÔS får således knyta ihop säcken med strålande These Nights Were Ours. Briljant titel på denna i sällskapet ganska ystra bit från albumet vid namn ".neon" som släpptes anno 2010. Det finns en furiositet här, särskilt i den vokala insatsen som närmast kan betecknas skrikväsig och ångestdriven. Lite vänliga melodislingor till det som kontrast och fyra av fem förmaksflimmer i betyg från den här metallbibliotekarien.

Nej, nu tar vi helg innan vi dukar under. Skicka hjärtstartaren!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 5: Hjärta smärta

Fredagslistan 2018, vecka 4: Doomig döds!

Gott folk!

Det är dags att lugna ner sig. I alla fall när det gäller musiken. Idag sysselsätter jag mig med en svårbemästrad subgenre: doomig döds. När musiken i denna subgenre klaffar, ja då brukar den klaffa på alla cylindrar. När den inte klaffar brukar det sliras i diket på ett fruktansvärt sätt.

Vi kör!

Det här bandet från Färöarna upptäckte jag i måndags. Det som drog till sig mitt öga var att sångaren Jón Aldará även är med i BARREN EARTH, och har en magisk pipa. Jag testar, tänkte jag. Och du glade! Jag höll på att trilla av stolen när jag drog igång "Támsins Likam". Stämningen är helt otrolig. Sången magiskt hemsökande. Och såklart på färöiska. Produktionen en massiv uppvisning i excellens. Faktum är att detta är en skiva som mycket väl kan hamna på en årsbästalista. Den är så pass bra att jag redan under låt nummer två, Stygd, hade letat upp bandets merchsida och lagt en beställning på en t-shirt.

HOODED MENACE från Finland. Bara där så klickar det ju till! Jag är sedan länge oerhört svag för band som kommer från vårt grannland i öst, mycket beroende på att den musik som kommer därifrån har en speciell, ytterst innerlig, tonträff som är svår att så emot när man väl fallit för den. HOODED MENACE är en ny bekantskap för mig, men det jag hör i Sempiternal Grotesqueries gör att jag blir vansinnigt sugen på att kolla upp vad bandet gjort mer. Det går inte hastigt hela tiden, men hela tiden med ett grymt sväng!

Australiensiska INVERLOCH var det band som såg till att jag för två år sedan upptäckte vilken finfin subgenre doom/death kan vara. Jag satte ett högt betyg på bandets enda fullängdare hittills, "Distance I Collapsed" när den kom 2016. Det var kul att kunna konstatera att den fortfarande håller. Framför allt så imponerar Ben James på sång. Graden av förruttnelse i stämman är gravt tillfredsställande!

KADAVERKULT är ett tvåmannaprojekt mellan Kentha Lord K Philipson från THE PROJECT HATE, TORTURE DIVISION och en miljard andra band och Erik Rundqvist från CUT UP och nedlagda VOMITORY. Som det mesta som dessa gubbar har sin hand med i är detta rejält bra. Det går inte med snigelfart hela tiden, men det gör inte så mycket om ni frågar mig - hantverket är det som sticker ut lite extra.

Bandet med listans fräckaste namn, SPECTRAL VOICE, kommer från Denver i Colorado. Delstaten som har en minst sagt livaktig scen. Thresholds Beyond är en underbart murken historia. Stämningen i den här låten är minst sagt ljuvligt isande. Jag älskar den murriga produktionen med mycket bas i ljudbilden. Det som är lite extra fräckt med SPECTRAL VOICE är att det är trummisen Eli Wendler som sköter sången. Och det är ju sannerligen inte vanligt!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 4: Doomig döds!

Fredagslistan 2018, vecka 3: Allmänt tufft

Kära bloggläsare. Den här fredagen ska vi ta oss an en alldeles otematisk lista med allmänt tuffa låtar. Lo and behold!

Först ut är GATECREEPER från Arizona som spelar en mycket habil och matig dödsmetall. War Has Begun som jag valt till listan återfinns på en split-EP med bandet IRON REAGAN, släppt på Relapse Records.

Jag vill våga mig på att säga att det i detta guldkorn till låt finns både ett och annat facit över hur riktigt bra musik ska låta när den befinner sig inom death metal-spektrat. Bara att vrida upp volymen och öva på moshpit-rörelserna till detta rens!

Nummer två denna fredag är NIGHTMARER (geninamn!) och låten Skinner som är ett smakprov från kommande skivan ”Cacophony of Terror” som ska se dagens ljus 23/3. Ja, nerstämt var det här! Brötet i denna tekniska döds är seriöst menat, det ser man både i bandmedlemmarnas respektive uppsyn samt i listan på influerande akter som finns på bandcampsidan. Akter som ULSECT, DEATHSPELL OMEGA och DODECAHEDRON nämns och det ska tydligen bli en krossande uppvisning utan dess like när fullängdaren släpps. Vi håller tummarna för det.

MYRKUR, min favoritakt från Danmark och i förlängningen New York, fortsätter med den äran på spåret spröd men mastig folk-black med skivan "Mareridt". Den är snäppet spretigare än föregångaren "M" men känns ändå mer helgjuten och genomarbetad. Tänk 80-tals goth blandat med Chelsea Wolfe och symfonisk doom så är vi nära hur Ulvinde låter.

NULLINGROOTS var först ett fyrmannaband sprunget ur SOLUS, blev sedermera ett enmansprojekt för att i nådens år 2016 återigen bli flermanna. Black metal i den mer sentida tappningen med ganska luftiga atmosfäriska partier är vad som står på menyn i Subsistence. Och det här är en låt som jag både gillar och samtidigt stör mig lite på utan att egentligen kunna säga exakt varför. Den krumbuktar och har sig precis som utmanande musik gör. Awesome sauce!

IMPURE WILHELMINA är en ny och smått fantastisk upptäckt inom epitetet post-nånting som får den äran att avsluta dagens lista. Race With You puttrar igång i liten skala för att sedan ta fart efter 1.40-strecket. Sången är fantastisk, texten gråtmild, låtsnickeriet episkt. Det här bara flyter fram utan hinder på ett fasligt vackert sätt, rent av fastnar det lätt och smidigt i hjärtat likt en välplacerad kaststjärna.

Med detta tager vi helg mina vänner. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 3: Allmänt tufft

Tillbakablickande Torsdag: IN FLAMES "Reroute To Remain"

Gott folk!

Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att lyssna på IN FLAMES platta "Reroute To Remain" idag. Kanske hade det att göra med att jag läste en artikel om min gamla hemstad Karlskrona, började tänka på biblioteket och de skivor jag lånade där, och vips föll tankarna på göteborgarnas skiva från 2002. En hobbypsykologisk förklaring förvisso, men steget mellan tanke och handlingen att faktiskt lyssna på skivan var väldans kort.

"Reroute To Remain" var skivan som på allvar fick mig att gilla IN FLAMES på en annan nivå än "Clayman" som jag hade hört på otaliga hemmafester i östra Blekinge. Var det det episka anslaget? Ja, högst sannolikt. Min vurm för mäktighet verkar vara en bestående sådan, för satan om inte peppen kom farande som en dopad iller när jag satte igång skivan.

Håller den än? Ja, till stora delar gör den faktiskt det. Här finns några alibilåtar, Transparent, Freefall, Dismiss The Cynics och Metaphor, men när de andra låtarna ligger på den nivå de faktiskt gör, ja då tänker jag inte så mycket på de lite sämre styckena.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 2: Förväntade höjdpunkter

Gott folk!

Hoppas att ni har haft fina helger, och känner er någorlunda tillfreds med tillvaron. För egen del jobbade jag min första jobbdag på två veckor i tisdags. Efter en myckenhet av både dryck, mat och idogt lekande med barnen (som förvandlade hela lägenheten till en krevad av lego, leklera och Pippi Långstrumpprylar) så kändes det både en smula märkligt men också skönt att komma tillbaka till biblioteket.

2018 har redan bjudit på minst ett släpp som jag sett fram emot - WATAINs "Trident Wolf Eclipse" som jag inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om. En smula underligt - jag var helt inställd på att jag skulle tokdigga den skivan, men så har det alltså inte blivit. Än i alla fall.

Desto fler skivor som jag ser fram emot finns det dock, och det är lämpligt nog temat för veckans lista. Faktum är att det blir sjunde året vi kör Fredagslistor. Är ni beredda?

Vi kör!

Österrikiska HARAKIRI FOR THE SKY tillhörde förra årets mest njutbara upptäckter som jag gjorde på Bandcamp. Detta black metalband lirar en svårt sympatisk musik med post-metalninslag. Fortfarande inte lyckats uttyda exakt vad detta betyder, men bra är det i alla fall. Kommande skivan "Arson" släpps den 16 februari, och är nog en av de skivor jag ser mest fram emot under 2018. Jag baserar denna grava längtan helt på magiska "III: Trauma" som kom 2016. Den skivan var helt späckad med känsla av det vackert dystra slaget, och jag föll som klubbad av doftljus. Ska jag gå på hur smakprovet You Are The Scars låter så kommer skivan att bjuda på mer av samma saker. Vilket verkligen inte är något dåligt om ni frågar mig.

OCEANS OF SLUMBER släppte 2016 "Winter" och jag tyckte så mycket om den skivan att jag satte den på min årsbästalista det året. Det här från Texas bördiga bandet imponerade med sin mörka och stundtals episkt mättade progressiva metal, och jag har ingen anledning att tro att kommande "The Banished Heart" kommer att vara sämre. Smakprovet The Decay Of Disregard är så ljuvligt mörkt och känslosamt hemsökande att jag, faktiskt, blir lite till mig i trasorna. Det jag mest gillar med OCEANS OF SLUMBER är att de hämtar in disparata influenser från en mängd olika håll och gör något eget av dessa. Här samsas med självklarhet blastbeats med skira toner och brutala partier med gastkramande sång med nästan trevande tonanslag. Jag gillar det svårt.

TRIBULATION är inte bara ett svårt sympatiskt gäng att prata med, de gör dessutom finfin musik. Jag har haft ett något pendlande förhållande till bandets musik, och hakade exempelvis inte alls på hypen av senaste hårt hyllade "The Children Of The Night" när den var som mest i ropet. Idag tycker jag att det är en bra skiva, men jag gillar "The Formulas Of Death" mer. Kommande skivan "Down Below" ser jag fram emot däremot då smakproven som dykt upp är riktigt sympatiska. Jag uppskattar att bandet tycks gå i en inrikting som verkar stavas enkelhet och driv. I alla fall om jag ska dra växlar på hur The Lament låter. Det är en förrädiskt enkel låt, men satans effektiv där nye trummisen Oscar Leander (ex-DEATHSTAR) bjuder på stabilt spel.

GOOD TIGER har jag med av en enda anledning: Alex Rudinger är trummis i bandet. Denne trumfantom har lagt upp en stadig ström av veritabelt slagverksgodis på sin YouTubekanal under ett antal år nu. Jag har suttit likt en stenad fåne och bara häpnat över hans lir. Han har dessutom hunnit vara med i THE FACELESS, REVOCATION och FLESHWROUGHT bland annat. GOOD TIGERs musik är kanske lite för strömlinjeformad för en del av er, men jag tycker att den gör jobbet för mig i alla fall.

Norska IN VAIN släppte 2013 "Aenigma" som jag uppskattade hårt. Det här är progressiv döds som får hjärnbarken och hjärtat att slå små volter av ysterhet. Det episka anslaget i framför allt gitarrarbetet är något som jag taggar igång lite extra på. Om jag ska gå på hur Seekers Of The Truth låter så kommer hela "Currents" som kommande skivan heter att vara en rent magnifik skiva. I vanlig ordning blandar IN VAIN in symfoniska element. Inte alla som uppskattar detta, men IN VAIN har alltid varit skickliga på att visa viss återhållsamhet i mäktigheten. Så även här, då framför allt slutet av låten visserligen är synnerligen episk, men utan att hänfalla åt DIMMU BORGIR-artade excesser.




Första Fredagslistan för 2018 gott folk! Hoppas att ni tycker den är lika njutbar som jag tyckte att det var att göra den.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 2: Förväntade höjdpunkter

Fredagslistan 2017, vecka 51: Sista nomineringsomgången!

Gott folk!

Visst är det märkligt hur tiden bara springer iväg? Jag tänkte att det kommer ju hinnas med hur mycket listskapande som helst innan julen infaller, men när jag sitter och skriver detta så är det tre dagar kvar till julafton, och jag har två dagar kvar att arbeta innan jag tar lite ledigt. För Susanne som skulle ha gjort denna veckans lista går tiden lite mer långsamt. Den har en tendens att göra det när man åker på ett helvetesvirus, så därför får ni hålla tillgodo med en lista från mig även denna vecka. Jag tänker ta i med en dräpande lång lista med baserad på de skivor som jag har kvar att nominera till årsbästalistan för 2017. Är ni beredda?

Vi kör!

"Curse Of Conception" - SPIRIT ADRIFT

En no-brainer att ta med den här skivan, då den håller samma standard som debutskivan "Chained To Oblivion" från 2016. SPIRIT ADRIFT är det enda bandet som har släppt skivor som har blivit nominerade två år i rad. Min kärlek till det här moderna doom-bandet har i alla fall befästs så till den milda grad att jag innerligen hoppas att bandbokare på vår sida Atlanten inser hur bra detta är och ser till att vi får chansen att se Nate Garrett med kompanjoner på en scen något närmre än bandets hemmaland USA.

"Malina" - LEPROUS

Snyggt, progressivt, episkt. Tre adverb som fångar hur LEPROUS låter på "Malina". Jag inser fullt ut att detta är musik som inte är för alla - den är polerad ganska mycket, men här finns en innerlig kärna till bredden fylld av känslor - men för oss som inte räds väl producerad musik så är detta ren öronmumma. Jag lyssnade oerhört intensivt på den här skivan när den släpptes i augusti, och har återvänt till den med stigande frekvens under hösten. Varje gång upptäcker jag nåt nytt som jag gillar med skivan!

"Nightbringers" - THE BLACK DAHLIA MURDER

Ett av planetens mest sympatiska band. "Nightbringers" är en skiva som är klassisk TBDM - med en nytändning som fick mig att sätta en betygsåtta när jag recenserade skivan på WeRock. Ystert gitarrspel, fina melodier, och en vokal insats av Trevor Strnad är tre ingredienser som gör "Nightbringers" till en fint sjudande stuvning. Det jag tycker är det bästa med TBDM är att de alltid är väldigt underhållande att lyssna på - det finns en lekfullhet i öset som är svår att få till när det gäller dödsmetall.

"The Rabbit Hole" - THE GREAT DISCORD

Den här skivan har något så pass unikt som ett relevant intro! Dimman är en hemsökande och vacker låt som på ett lysande sätt inleder en lika pretentiös som levererande skiva. THE GREAT DISCORD visar att "Duende" som kom för två år sedan inte var en engångsgrej i fråga om förträfflighet - det här är ett av de mest intressanta banden i landet om ni frågar mig. Fia Kempes röst är en stor del i det - mångsidig och i det närmaste oavbrutet intressant levererar hon en dräpande insats genomgående på "The Rabbit Hole". Kolla in den.

"Urn" - NE OBLIVISCARIS

Från första lyssningen av "Urn" kände jag direkt att NE OBLIVISCARIS var tillbaka med kraft. Jag tappade intresset något med föregångsskivan "Citadel" som kom 2014 efter det att jag helt förbehållslöst fallit för debuten "Portal of I" från 2012. Gillar du progressiv metal så har du förmodligen koll på det här gänget - gillar du inte den här typen av musik så kommer du inte att gilla den formliga explosion av finlir som kännetecknar hela NE OBLIVISCARIS identitet. Du kommer sannolikt att hata "Urn". För oss andra är detta magiskt.

"Strength In Numbers"  - THE HAUNTED

Vi älgar över till THE HAUNTEDs sida av verkligheten. Så långt ifrån finlir som det går att komma? Nja - jag tror säkert att THE HAUNTED vill spela bra, men graden av meckighet är jämfört med föregående band är ju inte densamma. "Strength In Numbers" är en skiva som är djupt sympatisk, den känns lika bra som att återse en gammal vän. Jag är innerligt tacksam för att THE HAUNTED motbevisar mig med att fortfarande göra skivor som känns kul att lyssna på. Att det sen inte är så värst nydanande stör jag mig inte speciellt på, haha!

"Out Of The Voiceless Grave" - THE LURKING FEAR

Tomas Lindberg fortsätter sin strävan efter att vara den mest inspelade death metalsångaren i hela världen. Och Adrian Erlandsson fortsätter att trumma på kvalitetsskivor från 2017. Det här hade kunnat bli hur fattigt som helst, men alla projekt som Lindberg är med i har en innerlig känsla av hängivenhet som är omöjlig att stå emot. Ytterligare en dödsmetallskiva? Inte en chans - detta är så fruktansvärt bra att det sannerligen inte går att avfärda som en alibiskiva från namnkunnigt folk inom den svenska scenen. Jag längtar redan efter mer!

"In Becoming A Ghost" - THE FACELESS

Att THE FACELESS en kommer ut med en skiva kan inte ses som något annat än en triumf. Det hade nästan blivit ett skämt att det snart skulle komma nytt material från ett band som byter medlemmar oftare än andra byter strumpor. Men ryktena visade sig stämma - "In Becoming A Ghost" är dessutom en riktigt bra och udda skruvad skiva. Det finns rikligt med progressiva inslag, symfoniska inslag (kolla bara in Digging The Grave som har klassiska instrument som valthorn och flöjtsolo!) men ändå bibehållen hemmavist i den tekniska dödsmetallen. Intressant så det förslår!

Där har ni det gott folk. En lista på närmre 6 timmar riktigt bra musik! Jag vill passa på att tacka för i år - 2017 har varit ett intressant musikår på många sätt - och för att ni har följt bloggen även detta år. Vi kommer tillbaka 2018 - såklart - och ser fram emot att få tipsa er om mer musik. God jul och gott nytt år!

/Martin

Fredagslistan 2017: Sista nomineringsomgången till årsbästalistan 2017!

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Gott folk!

Jag bryter av lite från våra senaste fredagslistor med årsbästalistenomineringar och kör en lista på temat vinter! Tidigare i veckan kom det faktiskt lite snö här i Helsingborg, men oftast ser den skånska vintern ut som på bilden till vänster. Kanske ackompanjerat med lite regn med snö i.

I vilket fall -

vi kör!

SAVATAGE brukar dyka upp här på bloggen i ojämna intervall. Det finns något djupt sympatiskt med det här bandet som gör att jag återvänder till det gång på gång. Jag har hämtat ett spår från bandets samlingsplatta "Return to Wacken" som kom 2015 då bandet hade varit återaktiverat sedan 2014. Dead Winter Dead är titellåten från plattan med samma namn från 1995, ett år då jag inte hade en aning om bandet existens. Det är klassisk SAVATAGE om ni frågar mig - melodiskt med pondus och fint lir.

Vi älgar över till Finland och STRATOVARIUS som jag tror gör sin debut här på bloggen överhuvudtaget! Winter Skies är en väldigt återhållsam låt i långsamt tempo som jag tycker är väldigt behaglig att lyssna på! Fint pianospel av Jens Johansson dessutom. Ja, det är den Jens Johansson (son till legendariske jazzpianisten Jan Johansson och bror till Anders Johansson som lirat med HAMMERFALL och Yngwie).

Norska 1349 har karvat ut sig en fin plats inom black metal - vi har skrivit om bandet flertalet gånger av en anledning - och det var trevligt att återkoppla till bandet måste jag säga. Internal Winter är en fin dänga med både magiska melodiska inslag och fett röj. Kan behövas efter två ganska lugna låtar eller hur? Precis.

Det hade ju varit i det närmaste tjänstefel att inte ha med BORKNAGAR i den här listan. Jag har valt titellåten från magiska "Winter Thrice" från förra året. Satan vilken bra skiva det är! De senaste åren har min vurm för det här bandet bara ökat, och när de släppte - helt mirakulöst egentligen efter fallolyckor och annat elände - en sådan magisk skiva som "Winter Thrice" ja, då kanske ni kan ursäkta att jag blir lite till mig i trasorna?

Jag släpper på alla bromsar och dönar på med trippelvinter. Av WINTERSUN från skivan "Wintersun" har jag valt låten Winter Madness som inte handlar om att åka pulka på hälsofarligt vis. Detta är ju yster musik som är väldigt svår att värja sig emot. Det går undan, men med bibehållen melodiositet. Att WINTERSUN tar i med framför allt gitarrspelet, ja det kan man betrakta som en julklapp. Eller inte, haha!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Fredagslistan 2017, vecka 49: Best of the best 2

Goddagens!


Fredagen är åter över oss och med den kommer fredagslistan. Jag tänker fortsätta på den redan inkörda vägen som stavas årsbästa 2017 med ytterligare fem riktiga stänkare till plattor. Med andra ord, dags för Best of the best 2!

CLOAK - "To Venomous Depths"
Det här är en skiva jag hela tiden återvänder till. Sanslöst svängig, tung som bly men samtidigt lättlyssnad. Det här är stampa takten-svartmetall utan krusiduller vars egentligen enda eventuella moln på horisonten skulle kunna vara att det är omedelbart och inte bjuder på några djupare meta-bottnar som kommer fram med fler lyssningar. Men det är ju heller inte alltid man vill ha det. Det här är en riktig liten pärla till skiva!

SPECTRAL VOICE - "Erroded Corridors of Unbeing"

Vi kliver sedermera ner i mörkret och besöker SPECTRAL VOICE för en dos doomig dödsmetall deluxe. Det här är bandet som ger begreppet murken ett ansikte! Att lyssna på alstret "Erroded Corridors of Unbeing" är som att gå in i en icke upplyst jordkällare, känna lukten av ruttnat virke, treva efter en strömbrytare och plötsligt få ett rejält spindelnät i ansiktet. Spöklikt, glåmigt, dystert och förstås - fruktansvärt bra!

GOATWHORE - "Vengeful Ascension"

Jag har alltid tyckt att GOATWHORE är ett mer än lovligt lökigt bandnamn, det ska medges. När "Vengeful Ascension" släpptes var jag nyfiken men inte överentusiastisk. Vid första genomlyssningen blev jag dock förälskad. Hänförd. Totalglad. Ljudet är matigt och varmt, tempot svängigt och stämningen familjär. GOATWHORE låter på den här skivan ungefär som ett PANTERA som plötsligt börjat dyrka Satan. Inte illa! 

DYING FETUS - "Wrong One to Fuck With"

För ett par månader sedan kom Martin in på arbetsrummet yster som en kalv på grönbete och upplyste mig om skivan ” Wrong One to Fuck With" och att jag borde lyssna på den nu och med detsamma. Det är helt klart ett av de bästa tips jag fått under hela året! Satan vilken episk skiva detta är! DYING FETUS är ett brutaldödsband att räkna med sedan länge men frågan är om inte detta är det allra bästa de fått ur sig någonsin. Renset står som spön i backen, musiken är snabb något så djävulskt och growlet kan i sanning få döda att resa sig upp ur den eviga vilan. Hurra!

PALLBEARER - "Heartless"


Slutligen mot Mount Doom! PALLBEARER formligen krossar ens hjärta med oändligt vackra och skirt doomiga skivan “Heartless” som är gruppens tredje fullängdare. Soundet har blivit klarare och luftigare än vad det varit på tidigare släpp men utan att för den delen tappa i tyngd. Texterna andas hopp och förtvivlan, brustna drömmar, hjärta/smärta och saker som aldrig blev av. Deras musik har beskrivits som ”funeral with a dash of hope” och det är precis så det låter. Skicka näsdukarna!


Med detta tar vi helg! På återseende.


/Susanne

 Fredagslistan 2017, vecka 49: Best of the best 2

Fredagslistan 2017, vecka 48: Nominerade till årsbästalistan 2017 mark III

Gott folk!

Jag fortsätter skoningslöst med att köra vidare med fredagslistor på temat nominerade till årsbästalistan 2017 - här kommer fem matiga skivor med extra skruv som jag tycker är väldigt värda att kolla in.

Vi kör!

"Do Not Deviate" av REPLACIRE

Vänner av teknisk dödsmetall kanske kommer ihåg att jag har tipsat om den här skivan i ett av mina tekniska tisdagstips? Det här bandet från Boston gör så mycket rätt på den här skivan att jag redan efter första lyssningen kände att "Do Not Deviate" mycket väl skulle kunna hamna på en årsbästalista för egen del. Som alla bra tekniska dödsmetallband så lirar REPLACIRE ledigt loss på ett minst sagt imponerande sätt - men låtmaterialet håller väldigt hög klass. De hamnar alltså inte alls på teknikalitet för teknikalitetens skull skalan, vilket ju ack så många andra band inom denna subgenre gör.

"Disgust" av THE ARSON PROJECT

Grindcore är ju en genre som ligger mig varmt om hjärtat, så därför blir jag lite extra glad när det kommer nytt, riktigt bra material från Sverige. THE ARSON PROJECT har tagit god tid på sig att snickra ihop "Disgust" som faktiskt är bandets debut. Bandet bildades 2005. Jag hoppas verkligen att de inte tar lika lång tid på sig med att få ut skiva nummer två, för det jag hör på den här skivan ger onekligen mersmak. Produktionen är rent magiskt bra - tjock och härlig utan att förlora skärpa i den minst sagt sliriga grindcore som det här bandet lirar. Det saknas visserligen inte inslag av tungt sväng, men fokus ligger på att lira snabbt och argt.

"Ghost Mile" av VOYAGER

Vi växlar spår helt och hållet och ger oss över till progressiva VOYAGER från Perth i Australien. Jag blev varse om det här bandet via Torbjörn Lien, den norske serietecknaren som gjorde en fredagslista åt oss för ett tag sedan, och då han och jag delar en hel del musikaliska referensramar så trodde jag nog att jag kanske skulle gilla "Ghost Mile". Och det gör jag ju! Detta är ju extremt snyggt producerad progressiv musik med inslag av döds, djent och allsköns andra inslag. Jag hade inte lyssnat på skivan på ett bra tag, men när jag väl återvände till den i förra veckan så snurrade den rent oroväckande mycket.

"Poetry Of The Ill-Minded" av SHADE EMPIRE

Finska SHADE EMPIRE har jag gillat ett tag, så när "Poetry Of The Ill-Minded" kom så hoppades jag att jag skulle gilla skivan. Helt självklart var det inte - först tyckte jag att skivan var bra, men inget speciellt. Så jag lämnade den en stund. Men det fanns grejer som gjorde att jag gillade skivan så pass mycket att jag återkom till den några månader senare, och då trillade polletten verkligen ner! Detta är ju tung, överlastad musik med rikligt med symfoniska inslag. Dessutom har bandet tagit med en trumpet! Men, snälla ni, ge skivan tid - det här är en skiva som växer med varje lyssning!

"Apex" av UNLEASH THE ARCHERS

Jag avslutar listan med finfin powermetal från Kanada! Lugn, detta är inte lika tjo och tjimartad powermetal som exempelvis ALESTORM sysslar med - här finns en helt annan stadga och ett annat allvar som jag verkligen gillar. Jag skrev i min recension av skivan att Det finns en fin stadga i UNLEASH THE ARCHERS – jag känner verkligen att det här bandet vet vad det sysslar med – och det är också detta som ger det höga betyget. Erfarenheten som det här bandet har i att skriva minnesvärda låtar skiner igenom på ett fint sätt. Trots att skivan klockar in på nästan exakt en timme i speltid så känner jag att det egentligen bara är en enda låt som inte ligger på samma höga och jämna nivå som det övriga materialet. Bara det borde vara skäl nog för er att kolla in den här riktigt sympatiska skivan.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 48: Nominerade till årsbästalistan 2017, mark III