Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Denna vecka ska vi prata sväng, en företeelse som jag verkligen tycker att det borde finnas mer av inom metal. Höghastighetslir i all ära men vem skulle kunna säga att det inte är gött när Dirk Verbeuren får sina blastbeats att svänga som ett skenande tåg? Precis.
Tack och lov saknas det inte sväng för att jag ska kunna få ihop en fredagslista på temat.
Vi kör.
Texasgruppens inflytande på metal var stort. Under sin karriär lyckades PANTERA skapa musik som gav genklang minst sagt. Mitt bland all brutalitet som herrar Dimebag, Paul, Brown och Anselmo kavlade ut över sin samtid fanns, ofta, ett oerhört stabilt groove. Jag har valt en ganska förbisedd låt - Regular People - från "A Vulgar Display Of Power" just för att den är så förbisedd. Här finns ett sväng, framför allt i refrängen, som borde få er att stampa takten åtminstone litegrann.
RIVAL SONS "Pressure & Time" blev synnerligen hårt kramad av kritikerna när den kom ut för ett antal år sedan. Och det med rätta - här paras ett blasfemiskt sväng med precis rätt produktion för att i stort sett alla kritiker över 45 ska bryta ihop fullständigt. Låt nu inte detta avskräcka er - titellåten är alltför bra för att förbises. Och med en speltid på tre minuter och sjutton sekunder kan ni inte ta till ursäkten att låten är för lång heller.
I varje lista brukar det vara minst ett band jag vurmar lite extra för. I denna lista är det brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT. Med en skiva som "Echoes And Cinder" spelar bandet definitivt på den övre planhalvan när det gäller årsbästalistan. Så pass bra är den nämligen. Riffmumman alltså på den plattan går inte av för hackor. Kolla speciellt in låten Crones To The Flames som har ett så sinnessjukt skönt driv att det är omöjligt att värja sig. Från låtens start fångade det i alla fall mig.
Även om norrbaggarnas senaste skiva bara var sådär i mina öron så går det inte att snacka bort föregångsplattorna, och då i synnerhet "Sahg II" som jag tar upp här med låten Ascent To Decadence. Jag har uppskattat den låten från första stund jag hörde den. Inte speciellt förvånande då jag mycket ofta går igång på dylika trumfill som detta. Riffet som det leder in till går sannerligen inte av för hackor det heller.
Listan avslutar jag med CORROSION OF CONFORMITYs bästa låt om ni frågar mig - Dance Of The Dead från "Blind". Är man i min ålder (sena 30) så kanske man kommer ihåg att videon till den låten hade viss rotation på MTVs Headbangers Ball. På denna tid var kanalen, faktiskt, en musikkanal att räkna med.
Imorgon kväll spelar STEVE ROTHERY med sitt soloband på Viften strax utanför Köpenhamn, det lär bli en höjdarspelning. Hans första soloskiva släpptes för någon vecka sedan och för min del räcker det att han kör den rakt av så är jag nöjd sedan. "The ghosts of Pripyat" är en stämningsfull skiva, instrumental och helt fri från gitarrshredding. Steves signum är inte helt olikt David Gilmours, ingen gitarronani så långt örat når utan genomtänkta och vackra stycken som talar rakt in i hjärtat.
Jag har dock ryktesvägen hört att han även kör lite MARILLIONhits i slutet av spelningen. Det blir säkert småmysigt det också, men Marillion ska jag se i London i december och i Holland i mars så för min skull behövs det inte.
237 danska kronor kostar det. En synnerligen futtig summa för en sådan hjälte. Det blir fint imorgon.
Ni kanske undrar varför det inte kom upp någon fredagslista förra fredagen? Saken var den att vår son blev väldigt sjuk och var tvungen att läggas in på sjukhus förra tisdagen. I samma veva blev också jag sjuk och var sängliggande i feber, hosta och rinnande näsan från helvetet. Så det blev lite annan fokus än på musik förra veckan kan jag säga. Tror inte att jag lyssnade på en enda låt på hela arbetsveckan - en mycket ovanlig företeelse. Nu är vi, förhoppningsvis, på banan igen.
Denna vecka ska vi prata om snyftare. Ja, vi pratar ballader. För nog finns det en hel drös av sådana inom i alla fall hårdrocken som jag tycker är värda att ta upp i en fredagslista.
Vi kör.
Innan dess att GUNS 'N' ROSES blev den parodi på sig själva de är idag var de världens största band. Möjligen med undantag av METALLICA som ni faktiskt inte kommer återfinna på denna lista. Bandet släppte inte bara "Appetite For Destruction" som är ett av alla tiders mest framgångsrika debutalbum, de befäste sin position med "Use Your Illusion" del I och II som minst sagt ynglade av sig singlar som även de blev bizarrt stora. November Rain är en sådan låt. Axl Rose, mannen som i stort sett alltid har lidit av storhetsvansinne, tog i denna video i så att alla sömmar sprack. Jösses amalia - när jag kollar på den idag undrar jag om något annat band hade kunnat komma undan med dylik svulstighet. Förmodligen inte. Låten i all sin storvulenhet håller fortfarande för åtminstone en genomlyssning till.
Nu tar jag fram det tunga artilleriet i form av sopransaxofon och DREAM THEATERs Another Day från "Images & Words". När skivan kom ut var jag i det stadiet av tillvaron att en sopransax verkligen inte avskräckte. Progressiv metal gillade jag redan - här fick man ju dessutom ytterligare poäng på prettometern. Det finns många som har spytt lite i munnen åt denna låt. Jag tycker fortfarande att den har sin charm.
Kommer 18 and Life nu? Ja, det kan ni skriva upp!
SKID ROW var bandet (ja, jag vet att de fortfarande finns, men utan Sebastian Bach inget SKID ROW för mig) som turnerade förband åt bland andra GUNS 'N' ROSES och blev hyfsat framgångsrika med sitt andra album "Slave To The Grind". 18 and Life är dock tagen från självbetitlade debuten, en skiva så fylld av frustande tonårshormoner att man får ta fram handduken. Jag ber er speciellt observera virveltrumljudet.
Ingen snyftarlista utan lite finskt vemod. Och där är AMORPHIS oantastliga i min bok. Her Alone är en låt som har exakt rätt melankoliska släpiga driv för att jag ska fasta för dylika låtar. Det är gråtmilt, det är episkt, det är - faktiskt - bra.
Vi avslutar med WHITESNAKE. Detta band har inte varit vanligt förekommande i stereon hemma, det kan jag ärligt erkänna. Jag lyssnade en del på liveskivan "Live In The Shadow Of The Blues" när den kom för ett antal år sedan och tyckte att det fanns en hel del bra material på den. För de mer insatta så är David Coverdale när han är i form en av de mest formidabla frontmän som finns. I en låt som Is This Love tar han knappt i alls, men närvaron finns där.
Det är en fin tid att vara intresserad av videobootlegs. Det är förhållandevis lätt även för den med tämligen bristfälliga tekniska kunskaper att göra bra grejer med rätt material. En grej jag länge funderat på att fixa till själv är IRON MAIDENs konsert från Londons Hammersmith Odeon 1982. Den filmades och lades i malpåse eftersom den inte ansågs hålla måttet. Det läckte ut en 65 minuter lång film i mitten av 80talet, kvalitén var ingen höjdare men då fick vi åtminstone se merparten av det 95 minuter långa giget. När sedan dokumentären "12 Wasted Years" kom i slutet 1987 så fick vi några låtar där i absolut toppkvalitet. Men vi hoppades på mer.
Det skulle dröja till runt 2004 innan vi fick vårt lystmäte tillfredsställt, åtminstone delvis. I en cd-box fick vi hela giget på två skivor, och i dvd-boxen "Early Years p. I" fick vi 45 minuter på dvd från konserten.
De tre videokällorna har bjudit på delvis annorlunda låtar, så min tanke var att använda den officiella "Early Years"-versionen som grund och sedan klippa in Sanctuary från "12 Wasted Years" samt ytterligare tre låtar från bootlegkassetten. Men någon annan gjorde det innan mig och hade dessutom den goda smaken att slänga med även de låtarna som inte finns ute, så man får åtminstone en slags känsla för konserten.
Så här är den. Iron Maiden på den tiden det begav sig. Nästan komplett. Bra till hygglig kvalitet. Och så satans jävla stenhårt att man får sätta sig ner.
Jag upptäckte att vi tydligen inte kört en fredagslista med Polen som tema - det måste vi ju göra någonting åt. Nu kanske många av er tror att listan befolkas av hedersknyffelband som BEHEMOTH, VADER, HATE och DECAPITATED? Dessa band hade såklart kunnat platsa som sträckt vrist på boll, men hade det inte blivit lite tråkigt? Det tyckte i alla fall jag (och jag har ju ändå fullständig hegemoni över listan så det löste sig ju fint), och beslutade mig för att göra en lista med lite mer okända band från Polen - ett land som minst sagt har skämt bort oss när det gäller death metal av kaliber.
Vi kör.
Från Bialystok kommer ABUSED MAJESTY med sin skönt spretiga logga och sin finfina symfoniska black metal. Bandet har haft en tvådelad karriär - 1998 till 2011 var den första delen. 2014 plockade medlemmarna upp sina instrument igen. Jag uppskattar bandets tonkonst som har både ett skönt driv och gött sväng - i alla fall om man lyssnar på "So Man Created God In His Image" från 2008.
LOST SOUL från Wroclaw dukar upp en teknisk renssmocka av rang. "Immerse In Infinity" från 2009 är bandets senaste ljudalster som verkligen inte skäms för sig. Samma år hade jag lurarna fulla av, just det, BEHEMOTHs "Evangelion" och missade fullständigt LOST SOULs fullt värdiga skiva. Jag ber er särskilt att notera den svinartat elitmässiga övergången till solot.
Kanske några av er som hajar till? Vi har haft med låtar av ANTIGAMA i någon lista (minnet undslipper mig nu), men då förmodligen från "Warning" från 2009. Jag recenserade även den skivan för Werocks räkning. ANTIGAMA från Warszawa spelar meckig och härligt dissonant death metal med vissa inslag av grindcore. Förutsättningarna för att jag ska gilla detta är således goda. Från 2013 års släpp "Meteor" har jag plockat låten Prophecy som bjuder på ett fint tvärsnitt av vad bandets musik går ut på.
Betydligt lugnare tongångar från DISPERSE som med sin progressiva metal fick mig att haja till tidigare i år. "Living Mirrors" är en skiva som bör kollas in om snyggt arrangerad och välljudande musik brukar falla en på läppen.
Listan avslutas med lite trevligt vredgad grindcore från EXIT WOUNDS. Jag ber er speciellt lystra till det mer än lovligt sympatiska galopprenset vid 00:30.
Det var som vanligt herr Svärd som öppnade mina ögon, han brukade göra det. DEEP PURPLE hade varit ett band bestående av antingen a) Mark II-sättningen eller b) ingenting alls. Det hade jag lärt mig/läst någonstans/hört på skolgården eller nåt. Svärra hade uppenbarligen inte läst detta eftersom han även lyssnade på ett Deep Purple bortom detta, och där öppnades dörren för både Mark III och IV som var de sättningarna det fokuserades en smula på i mitten av 90talet. Vi hade ynnesten att få se GLENN HUGHES några gånger de åren och han körde alltid en hel hög med Purplelåtar som Purple själva inte tog i med tång av olika anledningar, speciellt minns jag giget i Landskrona i maj 1996 (Morgan Ågren på trummor, ja jösses) då vi verkligen fick njuta ett låtset som man aldrig trodde man skulle få höra.
Dessutom valde skivbolaget att fokusera på arkivsläpp, man ruskade fram den kompletta inspelningen från USA 1976 och gav Tommy Bolintiden ett helt nytt ansikte. Man ville även återupprätta, eller kanske bara sminka till, ansiktet på den sista tiden med gamle Svarthatt. Efter att Purple lade ner för gott på våren 1976 så valde skivbolaget att släppa en liten hafsig historia kallad "Made In Europe" på hösten samma år. Det är i grunden inget större fel på den, den innehåller fem låtar inspelade under de tre sista konserterna som bandet gjorde i april 1975, precis innan Blackmore lämnade bandet. Gigen i Graz, Saarbrücken och Paris spelades in, klipptes ned och blev en enkel-lp.
Merparten av skivan verkar komma från Saarbrücken, och på 90talet så gavs det ut en dubbel-cd med oklippta låtar från Graz och Paris vilka skulle utgöra illusionen av en hel konsert tillsammans med två ytterligare "tagningar". Plötsligt satt vi där och avnjöt liveversioner av Gypsy och Lady double dealer som man bara kunnat drömma om innan, samtidigt som det började stå klart att Blackmore lämnat bandet i tanken långt innan han gjorde det fysiskt. Det är väldigt schizofrena spelningar där fyra personer spelar för livet och den femte ömsom briljerar, ömsom verkar glömma bort var han är. Däri ligger även inspelningarnas styrka, och när vi nu idag 2014 kan lyssna på HELA Pariskonserten rakt av (den har förvisso funnits utgiven sedan ett par år) samt, vad det verkar, allt som överlevt av inspelningarna från Graz (nedklippt trumsolo och inga extranummer) så får vi vatten på den kvarnen men det betyder absolut inte att det är dåliga spelningar. Tvärtom.
Graz. Adrenalinet kickar in. Burn är nästan furiös, Blackmore spelar som om livet hängde på det. Stormbringer ångar på och skillnaden mellan Graz och Paris är enorm i just denna låt. I Graz är Blackmore "där". I Paris är han inte det. Man kan nästan ta på hur olika de låter vilket gör att man skärper sinnet och lyssnar och försöker förstå. Vi hör toner kastade lite hit och dit. Vi hör riff från RAINBOW, bandet som Blackmore redan mentalt verkar spela i. Vi hör samtidigt hans odiskutabla sinne för känsla i båda versionerna av Mistreated, speciellt Parisversionen som med all sannolikhet är den finaste någonsin.
Graz är det bästa giget av de två, även om det inte är komplett. Båda gigen förtjänar dock att lyssnas på, klicka HÄR för Paris och HÄR för Graz. Nu väntar vi bara på att någon hittar en längre videofilm från denna turné, det enda vi har idag är några 8mmfilmer samt ett tv-klipp på Stormbringer från tysk tv. Och tills det händer något annat får vi vara glada och tacksamma för det.
Metal som helhet är ju inte känd som en scen inom vilken man håller igen speciellt mycket. Som en direkt följd av detta är det kanske inte direkt konstigt att flera band bakar in orkestrala, ja direkt pompösa element i sin musik. Symfonisk metal är ett skällsord för många - för lyssnare med samma eklektiska (läs kommunala musikskolan) ådra som undertecknad slinker denna typ av musik ner aningen lättre - kanske till och med med njutning!
Vi kör.
XERATH är ett band som tycker om att släppa omfattande skivor - senaste skivan, bandets tredje för övrigt, "III" klockar in på närmre 70 minuter. Föregångaren "II" var skivan som gjorde att jag fick upp öronen för det basingstokebördiga bandet. XERATH är ett band vars skivor det rekommenderas att man lyssnar på i intervall. Nu rör det sig enbart om en låt på listan, men om tycke uppstår för vidare lyssnande tänkte jag att denna upplysning kunde vara av godo. Machine Insurgency är en ganska typisk låt för bandet. Det är mäktigt, det svänger fint och produktionen är alldeles förträfflig. Gitarrarbetet tycker jag att ni ska lägga märke till lite extra, samt det något STRAPPING YOUNG LAD-minnande partiet som tar sin början vid 1:32 cirka. XERATHs musik är full av infall - det bökas både hit och dit. Tack och lov med oftast lyckat resultat.
Italienska FLESHGOD APOCALYPSE fångade mitt intresse med skivan före "Labyrinth" betitlad "Agony", en skiva som var allt annat än plågsam för öronen. Gruppens juggernautliknande uppvisning när det gällde levande framfträdande gjorde att jag verkligen såg fram emot "Labyrinth". Något svagare än "Agony" får jag nog ändå säga att "Labyrinth" är, men den är ändå en fet och respektingivande skiva. Minotaur (The Wrath Of Poseidon) är en oerhört mäktig och, ja, pompös låt. Smakfull körsång ovanpå symfoniska inslag gör låten till den nog mest överlastade låten på veckans lista.
Kollar ni på Metal Archives emellanåt? Jag gör det. Ofta. Det är ganska många som går i spinn över WINTERSUN där kan jag säga, och det gäller i stor utsträckning bandets första skiva "Wintersun" från 2004. "Time I" kom mycket senare - 2012 - och var en skiva som jag inte fastnade för trots all bruhaha kring den. Jag hade den i bakhuvudet någonstans uppenbarligen då Sons Of Winter And Stars var en låt som kändes bekant när jag sammansatte listan. Med en speltid på 13:31 är detta den längsta låten på listan. Och den mest mångfaceterade också. Den har vissa power metalinslag, men kan man smälta dessa så kan jag garantera att låten kommer sätta sig utan större svårigheter.
Polare Henrik Nygren blev så till sig över "Urd" från BORKNAGAR att han delade ut högsta betyg till den när den kom ut 2012. Och det är klart att när ICS Vortex återvänder med sin fullständigt episka sångkapacitet då är det lätt att tappa alla koncept. Det finns gott om musikalisk mumma på denna skiva som gör att jag tycker att ni ska kolla in den - det mäktiga anslaget är påtagligt i den valda låten Epochalypse, och det är verkligen inte ett band som har valt att hålla igen som bjuder upp till dans här.
Black metal-light med DIMMU BORGIR. Jag funderade i det längsta över om jag skulle ha med bandet i veckans lista. Till slut så föll jag till föga, men var nöjd med att jag inte valde den förväntade låten Progenies Of The Great Apocalypse från "Death Cult Armageddon", utan istället gick för The Serpentine Offering från "In Sorte Diaboli". Det låter, tja, som det brukar om DIMMU: lagom lättsmält, överlastat utav bara fan, och bra.
Äntligen är den släppt. Boxen med SNOWY SHAWs liveshow, inspelad i Göteborg 2011 och Varberg 2012. Jag var på båda konserterna och har längtat efter detta sedan det begav sig - låtmaterialet, framförandet och den fantastiskt fina scenen i Varberg har saknats i den Bergdahlska samlingen. Det som nu släppts är en box innehållandes en mix av båda konserterna på både dvd och cd. Det som är med på dvd'n är inte med på cd'n och vice versa.
Produktionsmässigt är dvd'n oerhört bra. Man ser när det är live i Göteborg eftersom scenen är mindre och Snowy är ljushårig där, jämfört med Varberg där scenen är större och vi betraktar en mörkhårig Snowy. Detta är dock inget som stör mig, jag har sett betydligt värre klippningar mellan olika konserter (typ OZZY - Live & Loud, IRON MAIDEN - Live at Donington 1992 osv) och det är ändå en av grundpremisserna för själva dvd'n.
Vi får en hög med NOTRE DAME-låtar vilket som bekant (?) är mitt favoritband i Snowys digra karriär, däremot saknar jag både just Notre Dames Vlad the impaler och även OPERA DIABOLICUS´ Blood countess Bathory på dvd'n. Dessa är med på cd'n och jag antar att det är en produktionsteknisk detalj (scenen var väldigt mörk när OD spelade) men oj så synd eftersom detta är den enda gången just detta obskyra band över huvud taget spelat live. Man kunde ju försöka vädja till Snowy att släppa låten på youtube eller något om den nu inte funkade på köpedvd'n, det syns ju onekligen ett klipp i trailern nedan....
Cd'n är också bra, speciellt DIMMU BORGIR-medleyt med låtar från skivan han själv var med på, men i ärlighetens namn är jag inte så himla förtjust i rena livecd's - jag vill gärna ha bild till. Speciellt när ridån går upp, Munsters drar igång och allting är precis sådär magiskt som det ofta blir när Snowy drar igång. Och med gäster som Michael Denner, Andy LaRocque, Pete Blakk och Mike Wead så är inte ett öga torrt i salongen, jag lovar.
Det är för mig en gåta att Sweden Rock Festival inte kört detta. Nu har ni chansen kära festivalledning - skaffa dvd'n och ha med på nästa produktionsmöte. Detta MÅSTE vi få se på Rock Stage, typ kl. 21 på fredagen. Allt annat är tjänstefel.
På lördag den 20/9 sänder P3 Rock AVATARIUMs underbara konsert från årets Sweden Rock Festival. Jag vet inte mer om sändningen i dagsläget, jag hoppas de kör hela timmen för då får vi en helt ny låt i fin kvalitet, men oavsett vilket lär det bli en högtidsstund.
Jag hade tänkt strunta i giget eftersom jag var rätt trött, men jag hade å andra sidan inget annat för mig när en polare drog med mig till den lilla scenen. Det var då en förbaskad tur att han gjorde det för jag stod som förtrollad efteråt. Förtrollad av musiken, låtarna, Jennie-Anns underbara sång och stämningen. Och ju mer jag tänkt på det i efterhand (och eventuellt lyssnat på en ljudupptagning från giget), ju mer har jag börjat inse att det är denna timmen som står ut som årets bästa stund på festivalen. FOGHATs spelning ligger där och naggar också, absolut, och EMPEROR var fina, men kära Avatarium - satan vad ni levererade.
Idag ska vi prata Morrisound Recording i Tampa, Florida. En studio som torde vara er välbekant om ni uppskattar death metal. Under en lång period var detta Studion i ordets allra mest brutala bemärkelse. Mängden band som har passerat igenom studions kanaler, och kanske framför allt digniteten på banden är fantastiskt oerhörd.
Scott Burns var producenten som under framför allt 1990-talet såg till att befästa Florida som en av världens viktigaste bastioner när det gällde death metal. En titt på vad Burns vad med om att producera är hisnande. Band som ATHEIST, CANNIBAL CORPSE, DEICIDE, DEATH, CYNIC, GORGUTS, NAPALM DEATH, MORBID ANGEL och OBITUARY har alla spelat in skivor som mer eller mindre betraktas som klassiker under Burns ofta extremt stressade och vredgade överinseende. Att Burns stod för kvalitet är tydligt - det går nästan omedelbart att höra att en skiva är inspelad i Morrisound - och det är förståeligt att många band sökte sig till studion. För många kanske - Burns fick i mitten av 00-talet nog och har sedan dess jobbat med programmering. Sista skivan han jobbade med var OBITUARYs "Frozen In Time" som kom 2005.
Så - fem låtar från skivor som är inspelade i Morrisound Recording. Vi kör.
"Arise" av SEPULTURA. Fy satan vad jag lyssnade sönder den skivan när jag fick tag i den. Jag tyckte då att detta var det absolut råaste jag hade hört, omslaget var grymt och i stort sett varenda låt var elitbra. Släppt den andre april 1991 på Roadrunner Records var "Arise" den andra plattan som brasilianarna jobbade med Burns på. Redan 1989 hade SEPULTURA skakat om underjorden med "Beneath The Remains" som även den är en suverän skiva. Burns torra trumproduktion och uppstyrandet av stränginstrumenten gör att jag nog får gissa att det var så här METALLICA önskade att "...And Justice For All" skulle ha låtit egentligen. En tidlös klassiker kommer dock "Arise" att vara för mig i vilket fall.
"Focus" av CYNIC. Denna skiva kom 13 september 1993, och blev snabbt skivan som metalvärlden inte visste hur den skulle förhålla sig till. CYNICs musik var så eklektisk att i alla fall death metalscenen i stora delar tyckte att skivan var hemskt märklig. Och den är märklig. I ordets rätta bemärkelse. Detta är en skiva som för mig låg långt före sin tid. Idag, med den pletora av influenser som finns inom metal, skulle skivan ha emottagits annorlunda. 1993 var världen inte på CYNICs sida, och det skulle ta fram till 2008 för bandet att komma med en uppföljare. Paul Masvidal och Sean Reinert - bandets odiskutabla ledare - sysselsatte sig innan CYNICs bildande bland annat med att vara med i DEATH på klassiska "Human".
"Individual Thought Patterns" av DEATH. Chuck Schuldiner var mannen ansvarigt för DEATH, ett band som bör betraktas som ett band som producerade milstolpe efter milstolpe inom death metal. Det är svårt att överskatta bandets betydelse. Kollar man på diskografin dyker skivor som "Symbolic", "Human", "Leprosy" och "Spiritual Healing" upp. Jag har dock alltid gillat "Individual Thought Patterns" bäst i bandets diskografi. Skivan kom ut 22 juni 1993 på Relativity Records, en underetikett till Sony. På ettiketten gavs också skivor av BOLT THROWER, CATHEDRAL och TERRORIZER ut.
"The End Complete" av OBITUARY. Jag har för mig att jag såg omslaget till "The End Complete" på baksidan av tidningen OKEJ. Helvete vad snyggt man tyckte det var! Det var det fler som tyckte - framför allt den nya bandloggan ansågs vara så snygg att det blev Roadrunners bäst säljande t-shirt genom tiderna. Skivan i sig blev en pyramidal succé. Den har sålt över 100.000 exemplar i USA, och över 250.000 exemplar i resten av världen. Och den är knäckande bra - det är fortfarande oerhört kul att lyssna på skivan som vid det här laget har 22 år på nacken.
"Vile" av CANNIBAL CORPSE. Världens mest säljande death metalband heter CANNIBAL CORPSE. Jag vet inte om ni sett finfina dokumentären "Centuries Of Torment", men har ni inte gjort det så kan jag varmt anbefalla den. Efter fyra mycket framgångsrika skivor i "Eaten Back To Life", "Butchered At Birth", "Tomb Of The Mutilated" och "The Bleeding" (Burns jobbade på alla) bytte bandet sångare. Chris Barnes ut, George Fischer in. Det förekommer fortfarande en urlöjlig debatt om vilken av sångarna som är bäst. 18 år in får man nog säga att George har lämnat ett avtryck i bandet, haha! "Vile" kom ut 1996 och det låter som CANNIBAL CORPSE. Och det säger jag som ett verkligt gott omdöme.
Fredagslistedags igen, och jag tänkte att vi skulle börja starkt bara för att. Denna vecka tar jag mig an ett gäng skivor jag redan nu tycker bör betraktas som omistliga att dryfta när det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer bli aktuellt att prata årsbästalistor. Jag vet att det alltid verkar som det innevarande året framstår som det bästa när det gäller skivor, men 2014 framstår redan nu som ett vanvettigt starkt år, och då ska vi tänka på att det ligger en hel del skivor i pipelinen som jag vet håller groteskt hög nivå. Exempel? CANNIBAL CORPSEs "A Skeletal Domain" - fy satan säger jag bara!
Vi kör.
Ni vet att jag är svag för teknisk döds. SOREPTION har med både föregångsskivan "Deterioration Of Minds" samt årets "Engineering The Void" skrivit in sig som ett band i den absoluta världseliten i denna subgenre. De har gjort det med en kompromisslös strävan att skriva brutalt teknisk musik som även fastnar för andra saker än tekniken. Här finns det ett sväng, ett driv och en mer än lovlig låtskrivartalang som inte många band gör bättre. Jag skulle tro att "Engineering The Void" kommer finnas med på fler årsbästalistor när det lackar mot jul.
Släpig doom? Jo, faktiskt. Under min föräldraledighet upptäckte jag att jag faktiskt kan lära mig att uppskatta subgenrer som jag tidigare inte har fastnat för. Brittiska THE WOUNDED KINGS skiva "Consolamentum" har fått försvarlig speltid hemmavid då bandet lyckas hålla mitt intresse uppe med "rätt" typ av släpighet och en gastkramande närvaro av, ledsamt nog, avhoppade sångerskan Sharie Neyland. Det är mäktigt, murket och ack så melankoliskt magiskt att jag verkligen tycker att ni måste kolla upp denna skiva!
HOUR OF PENANCE är ett band som med årets "Regicide" kavlar ut en rensfest så magiskt bra att det bara är att lyfta på hatten. James Payne är framför allt mannen att hålla koll på. Trummisens lir är lika tajt som det proverbiella frimärket jag så ofta brukar ta upp när det gäller dylik musik. Jag knarkade ner mig så svårt på denna skiva att jag under en period drömde om musiken nästan varje natt.
Southern Discomfort i form av EYEHATEGOD svårligen framarbetade och från andra sidan graven frammanande trumspel på självbetitlade skivan från mitten av året. Hade ni frågat mig för bara ett halvår sedan om jag såg fram mot denna skiva skulle svaret ha blivit nä, verkligen inte. Men musiken talar för sig själv - bandet visar med all önskvärd tydlighet vad ordet sväng innefattar i sin bästa bemärkelse. För de som sedan tidigare gillade bandet har jag svårt att tänka mig att man inte tyckte att 14 års väntan var värt varenda minut. För oss andra är "Eyehategod" en mer än lovligt stark startpunkt.
MISERY INDEX fortsätter att leverera skivor av rang. Detta kan vara det mest stringent genomarbetade albumet från baltimorerensarna. Att man tagit god tid på sig (3 år, en evighet i subgenren) att jobba fram skivan märks. Varenda låt passar in i en helhet, men klarar av att stå på egna ben också. Gillar man bandets musik sedan innan är det bara att dyrka loss - för er andra är det bara att gratulera till att ha en mer än lovligt god startpunkt att börja med.
Tidigt i morse lades recensionerna 1040-1043 upp på Werock.se av yours truly.
Jag var milt till mig i trasorna när jag fick tillgång till OPETHs "Pale Communion" för ca en och en halv vecka sedan. Oerhört intensivt lyssnande följde - vad jag tycker kan ni läsa här.
Tvåtaktens mäktiga och högst angenäma återvändande. "Exit Wounds" från favoriterna THE HAUNTED inbjuder till yster ringdans. Hela recensionen hittas här!
Kollega Robert har spanat in två mer obskyra skivor:
På onsdag kan man gå på undergroundhappening på KKSB i Helsingborg - stället där jag och Alex såg UZALA och THE SABBATH ASSEMBLY för ganska många månader sedan om ni kommer ihåg.
KKSB drivs av ett gäng eldsjälar som utan minsta tanke på ekonomisk vinning bland annat anordnar konserter i den tuffare skolan. SONNE ADAM är ett tungt och illavarslande murket gäng från Israel. Själva bandnamnet betyder på hebreiska människohatare, typ. Då fattar ni att musiken låter därefter. Värd att kolla in är bandets debut från 2011 - "Transformation" som får gomseglet att börja vibrera minst sagt!
MIASMAL är kvällens andra band - bandets finfina och ytterst sympatiska "Cursed Redeemer" är väl värd att kolla in tycker jag. Själv gav jag bandet en betygsåtta när jag recenserade skivan i början av maj i år. Old Schooldeath när den låter på detta sätt är en ren njutning för öronen.
Kvällen inleds 19:00 med folkkök, och fortsätter sen med band på scen ca 20:00.
Adress: Östra Sandgatan 9
Det kommer kosta 60kr och det kommer säljas billig öl.
Tiden går fort emellanåt minst sagt - det är nu lite drygt 7 och en halv månad sedan jag stämplade ut för föräldraledighet. Idag stämplar jag in igen, visserligen bara på halvtid, men från den 9/9 så blir det att hugga i på 90%.
Med detta återinträder såklart fredagslistan - den första kan ni börja ladda upp inför redan nu då den dyker upp här nästa fredag den 5/9. Har inte bestämt tema än, men har några att välja mellan kan jag säga, haha!
Säkerligen har du varit med om det. Känt en doft någonstans som plötsligt tagit dig tillbaka till barndomen, kanske en plastleksak, eller kanske en butik. Eller råkade du höra en bortglömd låt? PHIL COLLINS Another day in paradise får mig alltid att minnas mellanstadiediskona då alldeles jag fick dansa alldeles för lite. Det är dock lustigt det där med hågkomster, hur man ibland kan skapa ett minne av något man inte varit med om. Eller ens KAN ha varit med om.
När jag nu avnjuter ALLMAN BROTHERS' "Live at the Fillmore East" i sin fantastiska nyutgåva så gör jag just detta. Jag minns Fillmore East. Teatern som lade ner den 27/6 1971 och som jag således under inga omständigheter kan ha besökt i konsertsammanhang. Men när jag lyssnar så färdas jag tillbaka, tack vare musiken och tack vare vetskapen om hur, när och varför skivorna och konserterna kommit till och låter som de gör.
Originalliveskivan från 1971 tillhör gräddan av liveskivor som givits ut. Den består av två lp-skivor med musik omärkbart hopklippt från fyra konserter, det låter nästan som att det är en och samma spelning. Så bra var bandet, inte tu tal om det. Den som inte hört den skivan har gått miste om ett monumentalt verk i musikhistorien, jag hoppas att alla och envar gör bot och bättring och sätter igång Spotify illa kvickt.
Genom åren har fler låtar från konserterna släppts ut, på den nästkommande skivan "Eat a peach", på samlingsskivor och på deluxeutgåvor. Nu har dock bandet (eller skivbolaget) äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och har släppt ut de fyra konserterna av de totalt sex spelade som utgjorde stommen på originalskivan. Ljudet är inte pillat så vidare mycket med, det är inte överarbetat eller överdubbat, de lät så förbannat bra i vilket fall. Vi får simpelthen bara lyssna till ett band som stod på den absoluta toppen av sin karriär.
Jag var som sagt aldrig på Fillmore East. När jag lyssnar inbillar jag mig ändå att jag kan förnimma hur det var att stå där. Det var ingen gammal teater med sina knappa 50 verksamma år, men dess anda känns vis och magisk som tiden själv. Delvis säkerligen tack vare den fantastiska ägaren Bill Graham vars insatser för den tidens rockmusik gällande arkiverande och engagerande inte kan överskattas. Jag kan naturligtvis inte alls förnimma hur det var att stå där men efter alla dessa år av personligt intresse och engagemang i gamla amerikanska konsertarenor så har jag byggt upp en bild av hur det BÖR ha sett ut och hur det BÖR ha låtit därinne. Den bilden stämmer säkert inte, men jag kan inte välja - när Allman Brothers dänger igång Statesboro blues så kommer bilderna i huvudet likväl.
Inspelningarna finns på spotify, i en 6cdbox eller 3bluraybox eller, i nedkortat format, på vinyl. Cd- och blurayboxarna innehåller även konserten bandet gjorde på Fillmore East dagen innan det stängde och är även den en höjdpunkt. Man får liksom inte nog.
Den som tar fram den gamla originalskivan eller originalspotifyen håller säkert med killen som skriker efter dryga 16 minuter in i You don't love me: "PLAY ALL NIGHT!!!".
Det gjorde de nästan. Vilken jävla tur att någon spelade in det.
Det kändes ju jäkligt underligt att KING DIAMOND spelade på Gröna Lund häromdagen, men det var icke desto mindre trevligt. Jag stod vid sidan av scenen och talade en stund med Matt Thompson (trummisen), det var en trevlig prick. Så öppnades plötsligt en port och några roddare höll upp ett svart stort skynke varpå jag sprang in i en kö till någon slags åkgrej, och hamnade vid sidan av skynket. Jag lyckades därmed se King komma i full mundering till sceningången. Han klev ur en bil och jag började ta bilder tills vakten tittade irriterat på mig, då sket jag i det. Bättre att bara njuta.
Bister (nä, rätt trevlig faktiskt) vakt och King i bil
King var snäll nog att ha rotat runt lite i låtlistan. Denna kväll bjöds vi på flertalet mumsigheter; Never ending hill (aldrig spelad live tidigare), The puppet master (aldrig spelad i Europa och inte spelad live sedan 2003), ett medley bestående av bl.a. Tea (inte spelad sedan 1990), Digging graves (aldrig spelad live tidigare) och det akustiska introt på A visit from the dead. Ja fy fan så bra. Speciellt Tea och The puppet master, då fick jag näsblod.
Dessutom hade King med sig kistan igen, den var senast med 1997 och då inte i Sverige. Denna gången kremerade han inte sig själv dock utan det var den räliga Grandma som fick sätta livet till när Cremation spelades. Inte mer än rätt.
Det var som sagt en underlig kväll, att se vår King hylla satan på nöjesfältet tillsammans med vunna kaniner, spunnet socker och åkattraktioner. Jag var väldigt stolt.
Två fina filmer finns på youtube, en komplett och en nästan. Njut.
Igår nåddes vi av beskedet att Dick Wagner lämnat oss. Det han lämnar efter sig är en underbar karriär som många av oss håller väldigt högt. Min högst personliga relation till honom är naturligtvis hans jobb med ALICE COOPER och hans bidrag till KISS "Destroyer". 1974 när Alice Cooper blev en artist istället för en grupp och vägen kanske kändes lite osäker knallade Dick Wagner in som en räddare i nöden och skrev och spelade på en av världens finaste skivor, "Welcome to my nightmare". Han stannade sedan med Alice till och med 1979 års "From the inside" vilket betyder att han är inblandad i alla de skivorna och turnéerna jag älskar mest. Starka låtar och ett ypperligt framförande av desamma var hans signum, och ingen glömmer väl hans höga svarta hatt och svarta mantel på 1975 års turné?
1983 återvände han till Alice efter några års bortavaro varpå de spelade in en sista skiva innan Alice gömde sig från världen under några år. "DaDa" är en riktig vattendelare bland Alicefans, många (mig inkluderad) håller den väldigt högt medan andra tycker att den är skräp. Utöver detta dök han upp som gubben i lådan några gånger genom åren, han var en av kompositörerna till Might as well be on mars på "Hey stoopid" 1991 och även den fantastiska The Underture på "Welcome 2 my nightmare" från 2011.
Världen har förlorat en fin gitarrist. Vi får glädjas åt det han lämnat kvar.
Jag ber direkt om ursäkt för rubriken men jag kunde inte hålla mig (pun intended). Jag har förvisso semester men det finns ju lite att prata om i KISSvärlden så vad fan.
Först ut är att PAUL STANLEY's självbiografi nu kommit på svenska, Bokfabriken gav Carl Linnaeus i uppdrag att stå för översättningen vilket han gjort med den äran. Det är en bra bok, öppen och ärlig även om han emellanåt blir precis lika bitter och sur som både Ace och Peter i deras respektive böcker. Gene säger som bekant ingenting alls i sin bok så den räknas inte. Det framstår som mer och mer underligt att dessa fyra herrar fann varandra och lyckades skapa ett monster som efter 40 år fortfarande ångar fram. På lite halvstadiga ben numera i mitt tycke, men ångar gör det ändå. Om Paul verkligen uppfattat sitt liv och sin karriär som han berättar i boken så får vi vara glada att han åtminstone varit förhållandevis psykiskt stark eftersom upplevelserna han emellanåt pratar om lika gärna skulle kunnat utmynna i ett missbruk av något slag. Jag ska med glädje pumpa Carl på information om översättningsarbetet när vi gör en repris på fjolårets Kissföredrag i Trollhättan den 13/9 (mer info kommer). Boken går för övrigt självklart att låna på biblioteket.
Och så blir det rymddags: ACE FREHLEY släpper en ny skiva i augusti kallad "Space Invader". Det hade jag inte vågat hoppas på samtidigt som jag efter den fina "Anomaly" som kom 2009 kom på mig själv med att få höga förväntningar. Jag gillade "Anomaly" från första stund, samtidigt slog han underifrån då eftersom i princip ingen trodde att han någonsin skulle kunna göra en skiva igen. Denna gång fick jag försöka hålla tillbaka förhoppningarna en smula, jag ville inte bli monsterbesviken. Detta var dock onödigt eftersom jag gillade "Space Invader" skarpt redan vid första lyssningen. Produktionen är sämre än "Anomaly" men jag har överlevt betydligt sämre dylika och skiter lätt i sådant om bara låtarna är bra, vilket de är. Han mjölkar "Space"-grejen lite väl mycket men det får vara som det är. Tredje låten I wanna hold you är fanimej bland det starkaste han spottat ur sig någonsin, en svängig rackare med skön 70talskänsla. Change är ödesmättad med en svinbra melodi, Inside the vortex har en sjukt bra refräng och på det hela taget är det bara öronen som är i vägen för att mitt leende när jag hör skivan skulle gå runt hela huvudet.
En sak dock: han kunde struntat i att spela in covern på The joker, det är en helt onödig version som jag från och med nu alltid kommer att hoppa över / ta bort från spellistan. Han får såklart göra vad han vill men jag undrar vad som föranledde detta magplask. Dock så rättas allt till i sista spåret Starship. Jag älskar hans instrumentala låtar och håller Fractured quantum från "Anomaly" som en av låtarna som ska spelas på min begravning. Starship kommer inte långt efter. Sju fina minuter som avslutar den bästa Kissrelaterade skivan jag hört sedan han behagade släppa en skiva senast. Även om jag lärt mig lite för mycket om Ace som privatperson under åren för att helt tycka att han verkar vara en hyvens påg så är och förblir han en av mina största scenidoler.
Jag har förbeställt digipacken och vinylen. Digipacken har den snygga retrotiteln, och vinylen är den jag kommer att lyssna på hemma. Synd bara att de inte körde retroversionen på samtliga utgåvor eftersom den reguljära är betydligt tråkigare.
Ytterligare en festival har avverkats, men p.g.a. andra åtaganden kunde jag bara besöka en dag på COPENHELL. Lyckligtvis lyckades festivalledningen peta in mina båda favoriter på onsdagen, ANTHRAX och IRON MAIDEN. Efter lite bilkörning i ösregn så stod jag och Martin äntligen på plaenen vid stora scenen och jag (inte Martin...) njöt av Anthrax. Trummisen Charlie Benante är fortfarande inte med vilket gör mig ont, eftersom jag anser att trojkan Benante/Ian/Bello är en av de starkaste i thrashen. Ersättaren gjorde dock ett fullgott jobb och på det hela taget lät bandet väldigt bra. Ja, till och med Joey Belladonna. Första halvan av setet var en typisk "en dag på jobbet"-halva, standardlåtar och ljummen mottagning av publiken.
Som sjätte låt bjöds det på Fight 'em 'til you can't från den senaste skivan, en låt som blivit en slags nutida klassiker. Tempot höjdes en smula och därför undrar jag varför i helvete nästa låt blev en AC/DC-cover. Må vara att publiken uppskattade T.N.T. men jag stod oförstående när ett favoritband som får en timme på sig slösar bort fem minuter på gammalt skit som de inte vare sig skrivit eller har någon tidigare liverelation till. Dock, denna låt till trots - plaenen skulle sedan få explodera när de tog fram ett riktigt häftigt kort - Deathrider från första plattan. Åh vad jag har saknat deras riktiga oldschoolthrash, och det bjöds på en jävla hård version må jag säga. Det var definitivt en av dagens höjdare för mig.
Avslutningsvis kördes naturligtvis Antisocial, även detta en cover men det är såklart ändå en Anthraxlåt by proxy, betydligt mer än vad den numera tillhör originalgruppen TRUST. Bonusen i denna låt kom i gästspelet - den forne Anthraxgitarristen Rob Caggiano som numera spelar i VOLBEAT bjöds in på scenen och publiken gick apeshit. Det var riktigt roligt att se giget lyfta från standardgig till jävlaranammaurladdning, och jag hoppas att de kommer tillbaka snart. Då helst med Charlie på trummor.
Innan det var dags för huvudakten så passade jag på att kolla in BLOOD EAGLE på den lilla scenen. Helvete vad de öste på, ljudet vid den scenen lämnar fortfarande lite att önska men publiken var oerhört uppskattande och bandet bjöd på en tight och hård konsert. Efter en stund hittade jag dock en fotografkompis i publiken och språkade lite med honom innan isbergen avtäcktes på stora scenen.
Det var en jävla massa folk til stede såklart. Att en förhållandevis liten festival som Copenhell lyckas fånga Iron Maiden när inte ens Sweden Rock mäktar med detta så vet man att festivalen drivs av eldsjälar. Maiden sparade inte på krutet. Alls. HELVETE vad de brände pyro; eld, bomber, fyrverkerier och tre olika Eddies tog understundom scenen i besittning. Showen var snarlik fjolårets även om tre låtar bytts ut, och Bruce hade en ganska jobbig dag röstmässigt. Jag stod nära honom när den försvann totalt för honom någonstans mittsunds, han vände sig bort från publiken och vrålade för att försöka få igång den igen men resten av den låten (kan det ha varit Wasted years?) sjöng han en oktav lägre. En påminnelse om att vi alla börjar bli gamla, även om hans röst mer än någon annans har hållit sig bra betydligt längre än vad man hade trott för femton år sedan.
Maiden gjorde såklart en bra spelning detta till trots, deras lägstanivå är oerhört hög och det var nog få som noterade hur hårt Bruce egentligen slet, de jobbar ju så. Det finns en behaglig men även bedräglig autopilot som de sätter in ibland, och efter jag sett dem live tjugofem gånger och hundratals (tusentals?) gånger på videoband så kan jag skönja att de inte bara rent fysiskt kör med två olika scenbyggen (kallade A-scen och B-scen, första gången var nog runt 2000 - tydligt mellan Oslo och Stockholm det året) utan, faktiskt, att de kör med olika engagemangsnivåer. Ibland är de lite mer på g, ibland går de på autopilot. Som de allra flesta, skulle jag vilja påstå. Det blir hur som helst aldrig tråkigt, och med en låtlista som innehåller Moonchild, Seventh son of a seventh son samt Phantom of the opera så knäcker man i princip vilka andra band som helst.
Jag sade det förra året, jag säger det igen. Copenhell är en formidabel festival. Inte för stor, väldigt lättillgänglig, vänlig personal och tydligen en hörsammande ledning. Min största bov förra året var nämligen att det bara fanns ett yttepyttetält med kaffe där kön tog minst fyrtio minuter på kvällen. I år fanns det således ett större tält, nej ett jävla JÄTTETÄLT med kaffe och alla andra möjliga varianter. Inte en endaste minut i kö. Fan så bra jobbat, vi ses nästa år gott folk!
En vecka senare kommer så det avslutande inlägget från årets Sweden Rock Festival. Så blir det när tiden rinner ifrån en. Anykorv.
Y&T var som sagt inget för mig utan jag tog mitt pick och pack och knallade bort till SAGA. Det var tur det eftersom de bjöd på en synnerligen trevlig konsert, jag var tvungen att missa lite i mitten eftersom jag skulle på signering med FOGHAT men jag såg den inledande halvtimmen och den avslutande halvtimmen, och det gav sannerligen mersmak. Hoppas de lirar på typ Amager Bio i höst för då är jag självskriven där.
Egentligen hade jag bara tänkt vänta ut tiden innan EMPEROR, men en polare drog med mig för att se AVATARIUM. Jag hade hört deras skiva tidigare och tyckte väl att det lät ok, men jag hade i ärlighetens namn inte tänkt se dem. Ibland är polare bra att ha, detta blev nämligen definitivt en av festivalens höjdpunkter och framförallt årets största överraskning. Leveransen var oklanderlig då den formidabla sångerskan Jennie-Ann Smith tog scenen i besittning utan några som helst omsvep och krusiduller. Någon knorrade om att Leif Edling inte var med, bandet är ju hans skötebarn så att säga, men jag gladdes personligen åt att se Anders Iwers som ersättare eftersom jag inte sett honom live sedan 1995. De körde nästan hela skivan och bjöd dessutom på en nyskriven låt. Det var alltså så här jag behövde uppleva musiken för att helt uppskatta den, nu är självfallet vinylen beställd och jag väntar på att få tag i en inspelning av konserten så jag kan höra den igen. Hoppas verkligen de spelar här någonstans snart igen, gärna på The Tivoli eller KB.
Och Emperor då. Det de bjöd på var kanske de intensivaste minutrarna jag upplevt på festivalen. Å ena sidan såg de glada och trevliga ut hela högen, och verkade genuint tacksamma för att folk var där och tittade. Å andra sidan är skivan "In the nightside eclipse" som de framförde i sin helhet något av det mörkaste, ondaste och jävligaste som finns. Jag njöt av varje sekund av att få se denna unika spelning - det var Fausts första gig med bandet på 20 år. Ihsahn har uttryckt en rädsla för att bandet skulle bli en nostalgiakt om de gjorde en massa greatest hits-turnéer, därför blir det bara sex spelningar totalt för att hylla skivan och sedan är det in i obskyriteten igen med Emperor. Synd kanske någon tycker. Jag tycker det är starkt.
När de dessutom plockade fram Wrath of the tyrant som extranummer så kändes det som att en jävligt ond cirkel var sluten. Sweden Rock kommer med all sannolikhet inte att få uppleva en spelning av denna dignitet igen. Jag är lycklig över att ha närvarat.
Som alltid är Sweden Rock en perfekt organiserad festival, och detta året fick jag hjälp av en synnerligen tillmötesgående personal när jag skulle göra intervjun med Pete Trewavas. Inget knorr, inget stoj, bara en genuin vilja att hjälpa. En eloge till personalen i presstältet är således på sin plats. Tack för detta, vi ses nästa år! (Och då kan ju Avatarium få 90 minuter på Sweden Stage!)
Madam X. Vilket pajasband. De lät illa, såg illa ut och musiken som kanske var bra när man var liten var bara trams idag. Jag orkade sex låtar, sedan kom trumsolot. Då sprang jag. Jag fick inte höra min barndomsfavorit High in high school, jag antar att de körde den sist. Jag saknar den inte. Efter detta debacle begav jag mig runt på området för att dels snacka lite med gubbarna i FOGHAT som skulle ha signering, dels för att kolla in brottstycken av några band. Det var kul att träffa bandet (eller halva bandet åtminstone) och sedan fastnade jag vid DANGER DANGER i väntan på just FOGHAT. DD levererade som vanligt en bra, intensiv och glädjefylld spelning understundom fylld med flera små homager till KISS. Och sedan var det dags. 2004 levererade FOGHAT årets bästa spelning på Sweden Rock, deras första i Sverige någonsin. Sedan den dagen har jag hoppats på en återkomst, och jösses vilken återkomst. De hade bara 75 minuter till sitt förfogande men det sket de i och körde nästan tio minuter extra. De körde hela liveskivan från 1977 förutom den halvtråkiga Honey hush, och de petade även in några andra låtar från den långa karriären. Förra gången hade de med sig originalbasisten från tidigt 70-tal, Tony Stevens, men han var denna gång ersatt av det senare 70talets Foghatbasist Craig MacGregor som spelade på just liveskivan och flera andra skivor. Det var en stabil orkester må jag säga, Charlie Huhn som 2004 var ny i gamet och som hade stora skor att fylla efter Lonesome Daves bortgång har nu tagit en betydligt mer självklar plats i bandet och han sjunger dessutom som en gud. Starkt, roligt, bluesigt och svängigt. Som kontrast hör jag nu Y&T på stora scenen, många älskar dem men jag har aldrig riktigt fastnat utan tycker mest att det känns som lite småtråkig hårdrock. Fast vem fan skulle kunna spela efter FOGHAT och vara det minsta intressanta? Nu har jag bara SAGA och möjligen AVATARIUM kvar innan det är dags för sista bandet för mig i år. EMPEROR spelar 21.45-23, sedan skyndar jag mig ut så att jag är långt från festivalen innan VOLBEAT hinner spela en endaste ton. Alex
Så är det lördag och jag är tillbaka på Sweden Rock! Jag lyckades få ställa några frågor till ALICE COOPER på presskonferensen i förrgår, det var roligt. Den går att beskåda i sin helhet via youtubekanalen SwedenrockTv. Konserten var bra, han hade kanonljud och var nästan ovanligt energisk vilket var kul att se. Jag såg första timmen, jag visste att han skulle köra ett set med coverlåtar i slutet och dylika extravaganser (covers framförda av etablerade artister som har en låtskatt som är större än ett normalstort lands BNP) intresserar mig inte ett smack så jag njöt av House of fire, He's back och en sedvanligt nedkortad men fin Welcome to my nightmare.
Jag hann även kasta ett öga på ROB ZOMBIE som spelade innan Alice. Han och gitarristen John 5 var pigga på eftermiddagens presskonferens och även om jag inte är ett jättefin av musiken så bjöd han på en tight show pyntad av festivalens tveklöst snyggaste scen någonsin. Fem jättebilder på gamla Universalmonster täck hela scenen och var väldigt effektfullt.
Strax är det dags för barndomsidolerna i MADAM X, och sedan ska äntligen FOGHAT spela på svensk mark igen.
PRETTY MAIDS gjorde vad jag erfar bra ifrån sig, jag fick bara tillfälle att se några låtar eftersom radio P4 ville göra ett litet reportage om bibliotekets närvaro på festivalen. Under intervjuns gång hörde jag dock att min favvolåt Little drops of heaven spelades.
Efter detta var det så dags för Sverigepremiär. Medlemmarna i TRANSATLANTIC har alla spelat i Sverige flera gånger i olika konstellationer men aldrig tillsammans, det är ett av mina favoritband och spelningen jag såg med dem i London för fyra år sedan tillhör de allra finaste stunderna en konsertscen sett. Idag fick de bara futtiga 75 minuter, för ett band vars låtset bygger på halvtimmeslånga episka låtar så undrade jag hur fan de skulle ro detta i hamn. Lyckligtvis har de en mästare bakom trummorna som även är låtlistefanatiker, kanske för att han är ett fan av musiken själv. De öppnade med Into the blue som även är öppningsspåret på den senaste skivan. Låten var ingen av mina favoriter fram tills idag, då den fick en helt ny pregnans. Svenske Daniel Gildenlöw som är den femte medlemmen i livesituationer kunde inte vara med tidigare i år då han blev väldigt sjuk och fick ersättas av en kille ifrån SPOCKS BEARD. Således var det nästan med tårar i ögonen som vi fick se honom sakta kliva upp på scenen och sjunga sitt parti i denna låt, jag ryser fortfarande över armarna när jag skriver detta. Efter låtens slut blev han inbjuden att spela hela resten av giget vilket gör att vi idag fick se ett unikt Transatlantic eftersom de bestod av sex medlemmar för första och kanske den enda gången någonsin.
Efter första låten fick vi en svit låtar från förra skivan THE WHIRLWIND. Detta är som bekant en 80 minuter lång låt och de körde ungefär 20 minuter från den inklusive det oerhört starka slutet. Mitt i låten öppnade sig himlen och ett riktigt tokregn satte igång, lyckligtvis varade det bara i tio minuter men då var jag blöt ända in i Susedalen så det var lite trist. Konserten avslutades som jag faktiskt trott, med det sedvanliga medleyt av All of the above/Stranger in your soul. En bra avslutning på ett bra men alltför kort gig. Direkt efteråt sprang jag till presstältet för att vara med på bandets presskonferens. Jag satt längst fram och det var i princip bara jag som hade frågor så det blev som en liten intervju, mycket trevligt!
Efter detta hade jag bokat en intervju med basisten i bandet, Pete Trewavas. Jag trodde att jag fått några minuter men han satt så snällt och pratade som fanken så totalt sett pratade vi i en timme om allt och inget. Jag kommer att sammanställa både presskonferensen och intervjun för senare publicering här, rest assurera att det var två väldigt roliga intervjuer.
Det blir nog inga fler bloggerier idag, nu sitter jag och väntar på att ALICE COOPER ska ha presskonferens, och sedan är det bara honom jag skall se innan jag kör hem igen. Glöm inte kolla instagram och Facebook, där finns bilder!
RIOT HORSE från Helsingborg öppnade festivalen starkt med ett jäkla sväng och en omistlig energi, bra jobbat Adde och gänget! Min förhoppning kring nästföljande band grusades dock en smula. JAKE E LEE's RED DRAGON CARTEL såg jag fram emot som attans då de kör en hel del låtar från Jakes förflutna, nämligen OZZY och BADLANDS. Tyvärr gick det inte så bra, gitarrproblemen överskuggade hela spelningen eftersom gitarren stundtals helt sonika lade av. Flera låtar fick startas om eller helt enkelt bara rinna ut i sanden.
Dessutom låter bandet bara snäppet bättre än kommunala musikskolan, inget ont om Jake men sångaren låtsades att han kunde sjunga som Ray Gillen men lyckades bara låta som om Ozzy skulle försöka samma sak. Trummisen fick nog sitt första trumset i förrgår, oavhängigt var namnet. Detta lär dock ha varit den enda chansen jag får att se Jake och jag bär med mig de trots allt habila versionerna av Shine on och High Wire som trevliga stunder iaf.
Innan dess att GUNS 'N' ROSES blev den parodi på sig själva de är idag var de världens största band. Möjligen med undantag av METALLICA som ni faktiskt inte kommer återfinna på denna lista. Bandet släppte inte bara "Appetite For Destruction" som är ett av alla tiders mest framgångsrika debutalbum, de befäste sin position med "Use Your Illusion" del I och II som minst sagt ynglade av sig singlar som även de blev bizarrt stora. November Rain är en sådan låt. Axl Rose, mannen som i stort sett alltid har lidit av storhetsvansinne, tog i denna video i så att alla sömmar sprack. Jösses amalia - när jag kollar på den idag undrar jag om något annat band hade kunnat komma undan med dylik svulstighet. Förmodligen inte. Låten i all sin storvulenhet håller fortfarande för åtminstone en genomlyssning till.
Tvåtaktens mäktiga och högst angenäma återvändande. "Exit Wounds" från favoriterna THE HAUNTED inbjuder till yster ringdans. Hela recensionen hittas här!
