onsdag, februari 08, 2012

Dismember - en kärlekshistoria.

From dream to dream we have always been like an everflowing stream.


Det här är ett inlägg som jag har tänkt skriva länge men inte fått ro att sätta mig med förrän nu. Det handlar om ett av Sveriges genom tiderna bästa och mest ihärdiga dödsmetallband in my humble opinion: DISMEMBER. Jag minns när det begav sig (jag minns det faktiskt som igår eller möjligen i förrgår) i nittiotalets början. Källarbanden kravlade så sakteliga upp mot ytan och såg dagens ljus i det som skulle bli början till dödsmetallscenen på de här breddgraderna. Själv var jag ung, arg och hyfsat skoltrött. Det var ettan på gymnasiet i en  mindre ort (som man önskade skulle vara lite större än vad den var). I väntan på bussen som skulle ta mig hem (till den ännu mindre orten där jag bodde) klev jag in på biblioteket och bläddrade förstrött bland skivorna. Under bokstaven D fanns två skivor som skulle komma att förändra mitt sätt att förhålla mig till musik för evigt: "Like An Everflowing Stream" och "Indecent And Obscene". Jag minns känslan, det var en skräckblandad förtjusning, en pirrande vetskap om att det här, det var något nytt. Något annat. "Like An Everflowing Stream"-omslaget hade konventionell hårdrock/metal-estetik med eld, drakar och ett underjordiskt landskap, inget häpnadsväckande där direkt. Men baksidan! Där hände det grejer minsann:


Imponerande och lite skrämmande på samma gång tyckte jag. Som om någon gräns överskreds med allt det där blodet. Farligt men fascinerande, hotfullt men hett! (Ja, ni vet vad jag menar.) Jag kunde bara inte sluta titta på det. Samma sak var det förstås med Indecent and obscene, inälvsfest galore:





Det här tilltalade ju förstås min skräckfilmsådra något sanslöst mycket. Det kändes som att få både splatterfilm och musik samtidigt, som en fenomenal kombo man inte ens visste fanns. (Lite som då Sourcreme & onion-chipsen kom till byn, så enkelt och så fruktat genialiskt.) Visst hade jag lyssnat på METALLICA innan men det här gänget såg ut att lira i en helt annan musikalisk division. ALICE COOPER hade lattjat med giljotiner och WASP kastade blodiga köttstycken på publiken långt tidigare men jag kunde inte bry mig mindre. Det var för showigt och musiken var inte min kopp med te. Så plötsligt fanns detta istället. DISMEMBER. Bara bandnamnet bådade ju gott. Jag lånade hem båda skivorna och lyssnade på dem nonstop tills lånetiden gick ut. Då lånade jag om dem.

Dödsmetallen alltså, vad viktig den blev för mig i den stunden. Det var en aha-upplevelse av stora mått. Som att gå in i en andra andning och hitta en helt ny typ av urkraft precis när man är som tröttast. En sorts renodlad känsla av att inget var omöjligt. Så kändes det. Som att hitta hem, för att ta till ett slitet uttryck. (Det kan låta klyschigt och over the top men det är alldeles sant.) Resten är, som de säger, historia. Jag började köpa på mig allt jag kom över som såg ut att låta likartat och det var goda tider de där åren runt -93 -94-snåret. Band har kommit och gått som band brukar genom ens liv men Dismember är ett av de där få banden som alltid har funnits kvar oavsett vad. Jag har sett dem live en handfull gånger, det kunde gärna ha varit fler. Förra november, efter 23 år och ett gäng fantastiska plattor tog resan slut men kärleken lever vidare.

Tack för allt. Tack som fan!

/Susanne

Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2019, vecka 46: Notan, tack!

God afton! Idag är dagen då även jag börjar ta tag i detta med att göra ett årsbokslut av 2019. Herrejemine vad med bra skivor det har slä...

Populära inlägg