Fredagslistan 2025, Vecka 44: I vilken Oskar S recenserar en gammal Misfits-tributeskiva från 1997

Jag har aldrig riktigt fattat när halloween är (mina barn påstår att det är nu i helgen men jag undrar om det inte var förra) så jag tänker att vi skiter i det och kör listan direkt. När jag lyssnade på ett av mina favoritband MISFITS i förra veckan såg jag en tributeskiva som heter Violent World – A tribute to The Misfits under rekomendationer, en skiva som jag ägde på CD en gång i tiden. Jag tyckte inte att den var speciellt bra då så jag gav bort den till en DANZIG-samlare och har inte skänkt skiten en tanke sedan dess. Nu undrar jag om jag begått ett misstag – tänk så var skivan bra egentligen och jag korkad som tonåring.

Varför lyssnade jag på Misfits då? Jo, det är höst, bruna löv som yr och upplysta gravar på kyrkogården på väg till ICA och sånt. Plus att alla som känner mig vet att Glenn Danzig är min favoritsångare, ibland på delad plats med Roy Orbison, så jag tänker att jag, för er skull, ska recensera skivan och titta närmre på om (1) det är en bra cover, (2) om covern är bättre än originalet och (3) om sången är bättre än Danzig.

Så krymp till 160 cm, klipp devillock och bli dåliga på att slåss. Listan hittar ni HÄR. 

Heeeeaahhhhh!

Först ut är SNAPCASE som gör en cover på She. Jag älskar SNAPCASE och detta är en av få låtar jag minns och som jag faktiskt återkommit till. (1) det är en bra cover, det är dissonant, mycket flageoletter och släpigt. (2) njae, Misfits är bättre och (3) Daryl Taberski har en klassisk HC-sång men han är tyvärr ingen Evil-Elvis.

Pennywise – Astro Zombies. Rak och skatepunkig, ganska tråkig måste jag säga. Så (1) nej (2) nej och (3) tyvärr Jim.

Shades Apart – 20 eyes. Det låter gaggigt och tjatigt. Av någon anledning har gitarristen ändrat riffet så det låter som taget ur en fattig collegefilm från 90-talet. Trippelnej. Har ingen koll på Shades Apart sedan tidigare och kommer inte kolla upp dem heller.

Tanner – TV Casualty. Det börjar lovande fram tills sången kommer och förstör allt. Musiken har det släpiga från originalet, inte lika skitigt men ändå. Nej, nej & nej.

Therapy? – Where eagles dare. Här är någon som försöker i alla fall. Sången låter som en blandning av Danzig och Dave Vanian (The Damned) fast inte lika bra. Plus i kanten för saxofonen som ligger i bakgrunden utan att bryta ut i något lökigt solo. Tyvärr blir det även här bingo i nej.

Prong – London Dungeon. Jävlar, nu blev det Rob Zombie-känsla. Jag gillar ljudbilden, det är skitigt och lite industriaktigt. Bra val av låt och här ger jag tummen upp på fråga 1. Tyvärr når de inte upp på 2 och 3. Kan tänka mig att Halmar gillar detta.

108 – Death Comes Ripping. När jag såg att Hare Krishna-kingsen i 108 var med på skivan blev jag lite nyfiken. Tyvärr faller det platt. Varför Raseraja, som har ett bra skrik, väljer att sjunga rent förstår jag inte. Det låter lite för mycket som originalet, fast tightare vilket aldrig är bra, för att det ska bli intressant. Synd, är mitt betyg. Spelaren som valde nej vann detta parti av tre-i-rad.

Bouncing Souls – Mommy Can I Go Out And Kill Tonight? Bouncing Souls är gamla hjältar och detta är riktigt bra! Greg Attonio sjunger inte särskilt bra men det gör inget, har har energin. Det är stökigt och skramligt, precis som det ska vara. Solklart ja på fråga ett, tyvärr är originalet en superklassiker och svår att tävla mot.

Goldfinger – Ghouls night out. Ni vet, dom som gjorde låten i Tony Howks Pro Skater 1. Jag kan inte låta bli att tycka detta är kul. Så av nostalgi säger jag ja, nej och nej.

Deadguy – Horror Business. Detta är inte särskilt bra.

Sick Of It All – All Hell Breaks Loose. Detta låter som en Sick Of It All låt, på gott och ont. Inte så kul cover, tyvärr. Njae, nej & nej.

NOFX – Last Caress. Lite samma känsla som Goldfinger. Fat Mike låter lite som att han håller för näsan när han sjunger. Ska grejen i refrängen är kul första gången men sen blir det tjatigt. Inte ens att han sjunger som Danzig i slutet räddar detta. Trippel-nej.

Earth Crisis – Earth A.D. Detta är ett band jag lyssnade fruktansvärt mycket på i tonåren och det låter riktigt bra. Släpigt, skramligt och dissonant med Karl Buechner blir det ett givet ja på ett, nej och nej på resten.

Farside – Return Of The Fly. Nä, fy! Nä, Wä, och Blä!

 

Okej, så gjorde 18 åriga Oskar rätt? Jag måste säga att jag blev lite förvånad över att skivan ändå hade några bra låtar men ja, behåll skiten.

 

Over and out

/Oskar S

Fredagslistan 2025, vecka 43: Utbränd på Rush...eller?

 För precis en vecka sedan insåg jag i panik: Fan i helvetes jävla satans skit, jag har glömt att lyssna på Rush! Lyssningen har dominerats av diverse låtar jag studerat för basspel (bla. Madonnas "Like A Prayer", lyssna på mellanspelet i andra halvan så ska ni få höra på fan, och Peter Gabriels "Sledgehammer", alla nyomvända f-klavister bör tillbedja Tony Levin) och Sheila Es fenomenala Romance 1600 (1985), spastisk funk skriven tillsammans med, inspelad av och producerad av en av mina största idoler Prince. Plattan bär alla kännetecken hos en av dennes skivor från tiden, fast med en hetsig energi från den virtuose Sheilas latinska percussion. Sublimt, verkligen.

Men dessvärre är det inte det vi ska tala om idag. Nej, vi ska prata om den vid det här laget lite utbrända perioden för Rush som sträcker sig från 1985 till och med 1993. Power Windows (1985) följer lite spåret från de senaste skivorna med lite större ljudlandskap, körer och stråkorkestrar inblandade här och där tillsammans med sampling och elektroniska trummor. En bra skiva, jag känner mig inte så hänförd men ändå en positiv upplevelse. 

Hold your Fire (1987) däremot klickade inte. Lite långtråkig, något med soundet är inte lika kul och rikt. Geddys röst och sångstil börjar bli lite enformig. Vi är ju igenom 12 skivor på 13 år och, som jag diskuterade förra listan, de bästa låtarna är nästan aldrig de okända låtarna utan det är hitsen från skivorna som tilltalar mest. Majoriteten av musiken är bara “mer Rush”, och för den som verkligen älskar bandet är det väl bra. Personligen hade jag nog hellre sett 6 eller kanske till och med bara 5 skivor släppta under de 13 åren med bara deras bästa grejer. Smaken är ju självfallet som baken, jag föredrar alltid ett band som har en väldigt tight katalog med bara fenomenal musik. Alternativt en katalog med en väldigt tydlig brytpunkt, R.E.M. exempelvis som aldrig blev lika bra efter att trummisen Bill Berry lämnade 1997 eller (och det här kommer göra folk sura) Black Sabbath som inte tilltalar mig alls efter Never Say Die (1978). Jag anar en liknande grej för Mastodon, då jag inte gillat det jag hört från deras nya gitarrist Nick Johnston. Jaja, back to the show.

Lyckligtvis är Presto (1989) lite hippare och roligare, mer sen 80-tals rock. Catchy med mycket mindre synth och mer gitarr. Älskar “Scars” med härliga trummor från Peart och en väldigt funky och “Superconductor” har en härlig, medryckande refräng. Inte jättemycket mer att säga, gott lir!

Roll The Bones (1991) går mycket mer in för rockig funk och, ja tro det eller ej, ett rap-breakdown på titelspåret. Förjävla härligt, jag har smilat och skakat på huvudet sen jag hörde det första gången, så jävla töntigt men så kul. Det blir bara löjligare när det visar sig att det är Geddy som gör det. De har ju stämt ner rösten och lagt några andra effekter på det. Jag hade verkligen inte trott att det var han. Enligt intervjuer är det definitivt gjort med glimten i ögat, lite satiriskt. Vet ni…Rush är coola grabbar ändå.

Sist men inte minst har vi Counterparts (1993). Här har jag en av mina absoluta favoritlåtar med Rush, Leave That Thing Alone, en instrumental låt som har bland Geddys snyggaste baslir enligt mig och ett magnifikt solo från Lifeson. Fenomenal. “Stick It Out” är också en av de mest intressanta låtarna jag hört från bandet på flera skivor. Helt dissonant, obekväm. Tung, väldigt oväntad men välkommen. “Nobody’s Hero” är bland få låtar där texten resonerar med mig. Uppenbarligen berör den 2 dödsfall i Pearts närhet, en gay vän som dog i AIDS och en kvinnlig familjevän som blev mördad i hans hemstad. Peart skriver ju nästan alla texter som jag förstår det och det är högt och lågt, han är ingen Geezer Butler direkt. Men här tolkar jag det som att han skriver mer från hjärtat och resultatet är gripande.

Denna tredje av fyra etapper blev ändå rätt bra i slutändan. Jag anade att Rush på 90-talet skulle tilltala mig, något som visat sig stämma bra hittills. Vi har bara 4 skivor kvar som täcker perioden 1996-2012. Jag tror även jag kommer slänga in ett av Pearts otroliga trumsolon från en liveinspelning. Det hör till allmänbildningen i min mening att uppleva någon som kommer så nära konceptet “perfektion”. 

Herr B signing out, you dig?

Här hittar ni listan på youtube!

Fredagslistan 2025, vecka 42: Fem finska trumpinnar del 2

Då är vi tillbaka i det glada Finland för lite mer upplyftande musik. Jag passar på att lägga in en rejäl varning här. Många av banden och artisterna har en rätt skev politisk åskådning men ibland kan det vara svårt att avgöra om det bara är för att vara lite edgy och häftiga eller om det är på riktigt. Förhoppningsvis har jag inte lyckats få med något band där texterna provocerar någon. Oavsett finns det något i den finska black metal scenen som jag aldrig lyckas hitta någon annanstans. Mixen av melodi och fullständigt rutten ljudkvalité skapar intressanta kontraster vilket gör att jag alltid kommer tillbaka till den. 

 Listan hittar ni här och i slutet av texten. 

Satanic Warmaster -"Vampires" (Nachzehrer, 2010, Werewolf Records).

Satanic Warmaster är mer eller mindre ett soloprojekt av Werwolf som har minst ett tjugotal olika projekt igång just nu. Han har också varit med i Horna och flertalet andra klassiska finska band. Satanic Warmaster har gett ut en väldigt massa singlar, skivor, splittar osv sedan starten 1998. 

Musikaliskt har det alltid handlat om finsk black metal av melodiöst snitt. På senare år har det utvecklats till ett mer professionellt sound men denna skiva där låten är tagen ifrån är den sista som är inspelad analogt och på riktigt sliten utrustning. Det hörs. Jag föredrar denna stil över den nyare stilen där Werwolf spelar in med fler bandmedlemmar. 

Theriomorph-"Megalith in the Hanging Garden" (Diabolical Bloodswords, 2022, Terratur Possessions).

Här har vi något av en udda fågel. Ett finskt soloprojekt på det norska bolaget Terratur Possessions. Skivbolaget kan sägas vara en av få pålitliga skivbolag när det kommer till kvalitativ modern black metal. Därför var jag väldigt nyfiken på vad detta band kunde bjuda på för något. 

Det är modern ortodox black metal med alla rätta influenser. Jag hör både Katharsis och DsO samt lite Funeral Mist. Allting är välspelat inklusive trummorna och sången är varierande med lite läskiga skrik här och där. 

Bandet har bara släppt denna fullängdare men förhoppningsvis får vi höra något mer innan projektet läggs ner. Naturligtvis har mannen bakom bandet spelat i Horna och Sargeist.

Kéres-"Circling Shadows (Flaming Ash, 2021, Terratur Possessions).

Vi fortsätter med ett till enmansprojekt. 

Det finns vissa beröringspunkter med Theriomorph då bandet också har släppt musik på Terratur Possessions men i övrigt är det inte så mycket som banden har gemensamt. Enligt internet har bandet förutom alla andra släpp som finns listade gett ut tjugotal demokassetter i ytterst begränsad upplaga. Musikaliskt är det mer långsamt och mystiskt. Jag tror att folk som gillar postblack och liknande kan uppskatta detta om de överlever produktionen. Den enda medlemmen i detta band spelar också i nästa band som jag har tänkt ta upp. 

Vordr-"Candle in the Astral Wind (Vordr, 2019, Terratur Possessions).

Vordr är ett band som var aktivt mellan 2003 och 2021. De spelade en ganska speciell typ av hypnotisk och minimalistisk version av finsk black metal med väldigt väldigt speciell sång. Jag vet fler än en person som gett upp efter en halv låt för att de inte klarar av sången. För mig ingår det i själva paketet och jag har svårt att föreställa mig bandet utan denna sång. Vordr är någon gammalt nordiskt ord för ett skogsväsen som tar hand om skogen. I någon intervju för längesedan sa bandet att de åker ut till någon stuga och blir höga och fulla och gör sina skivor direkt där och då. Jag vet inte om detta är sant men det kan förklara en del. Medlemmar i bandet har givetvis också spelat i Horna. 

Amorphis-"Light My Fire" (Tales From The Thousand Lakes reissue, 1994/2000, Relapse Records).

Vi avslutar denna ganska gravallvarliga lista med något helt annat. Amorphis är ett av de större finska dödsmetallbanden som slog igenom med skivan "Tales From The thousand Lakes.  De har också skapat denna helt otroliga och orimliga cover på The Doors. När Relapse släppte en cool digipack utgåva av skivan 6 år senare fick man med denna låt som bonus. Lyssna bara när tamburinen kommer in i slutet. Som bonus för alla kalenderbitare där ute kan jag tillägga att Amorphis var det första bandet som lades till på The Metal Archives.

 

Det var allt för idag. Listan hittar ni här. 

På återseende /Oscar K.

Fredagslistan 2025, v41: Norden darkness!

Gomorron! Idag är det black metal som står på menyn och jag har valt att snäva ner det till album som släppts under 2025 från Norden (förutom ett men vi kommer till det lite längre ner...) Ett band per land är det som gäller och vi kör igång direkt. Listan finns HÄR och längst ner i inlägget.

Först ut är Danmark med AFSKY, enmannabandet signerat Ole Pedersen Luk, vars album "Fællesskab" är så pass nytt att det inte släppts än (17 oktober ska det ske) men vi har fått smaka på två låtar redan via bandcamp och jag är svårt förtjust i Den der ingenting ved tvivler aldrig. Faktum är att jag ger mig själv bakläxa att lyssna mer på AFSKY. Det är tjusigt när mangel får möta smäktande melankoli på det här viset.

Härnäst grannarna i öst - Finland. SARASTUS är en helt ny bekantskap för mig men de har kuskat på sedan 2014 och släppt skivor lite då och då. Nya "Agony Eternal" kom i juli i år och har en frän gargoyle-drake på omslaget. Redan där blir man glad. Vi lyssnar på melodiska Towards eternity som har en kyla och en galopptakt utan dess like.

Vidare nu mot väst och Norges EKROM. Och mitt första faktafel för jag inser ju att "Uten nådigst formildelse" släpptes redan 2023 och inte 2025. Men det kan inte hjälpas, Bell Witch behöver genomlyssnas. Känslan man får är att det här låter väldigt norskt och det säger jag med de bästa av avsikter.

Från Island kommer NEXION och håll i er nu för det blir maskulint och bredbent en masse! Lite dödsmetalligt rent av men det är aldrig någon nackdel i min bok. Vila edra trötta ögon på videon till Gandr som bjuder på karg natur, karlar i långa rockar med ilsk uppsyn som travar på, skinnväst med respektive utan plagg inunder. Till detta: vågor mot kala klippor, dödskallar, blod och en industrilokal i plåt (möjligen ett enkelt skjul när allt kommer omkring men skitsamma). Och så förstås det jag tycker är bäst, det inledande brölet som vevar igång låten som sådan. Jag vet inte vad mer vi egentligen behöver men vi kör även Sveriges bidrag innan vi tar helg.   

HERSIR kommer från götet och släppte fullängdaren "Hateful Draugar from the Underground" i mars. Har man i någon mån doppat tårna i den internetbäck som stavas JVVF och olika sorters ockultismforum känner man nog igen namnet på en av bandmedlemmarna Grim Vindkall som varit aktiv på interwebz i sådana sammanhang genom åren. Har jag hört av en kompis alltså... Musiken är fin som snus och har en skönt kakburkig produktion. Detta äter jag med sked.

Klart att ni också ska lyssna på IMMORTALS "Sons of northern darkness" som fick vara med på ett hörn när jag namngav den här fredagslistan. Men efter det tar vi banne mig helg.

/Susanne

Fredagslistan v41 - Norden darkness!

Fredagslistan 2025, vecka 40: Vila i frid, Bethlehem

 

Idag är det dags för ännu en minnesruna, denna gång för JÜRGEN BARTSCH, som efter en tids sjukdom lämnade jordelivet i slutet av augusti, 62 år gammal. Bartsch var basist, låtskrivare, konstnärlig ledare och enda kvarvarande originalmedlem i tyska BETHLEHEM, som han startade 1991. 

BETHLEHEM var tidiga, antagligen först, med att använda termen Dark Metal, som var titeln på deras debutalbum från 1994, för att beskriva sin musik. Vad det innebär, om det alls är en subgenre eller bara ett sound, kan diskuteras tills månen går ner, men den som lyssnar på BETHLEHEMs tidiga skivor kommer få en bra bild av hur mörkmetallen kan (bör?) låta. Dunkel, långsam metal med en fot i doom och black metal, och en fot i gotisk rock och annan atmosfärisk musik. De blev allt mer experimentella i takt med att åren gick, ett band som aldrig brydde sig om att gå lyssnaren till mötes. 

Texterna är lika surrealistiska och beckmörka som som musiken. Långt innan självskadare som SHINING, SILENCER och LIFELOVER fick sin första SSRI-dos dök Bartsch & gänget djupt ner i själens mörkaste och sjukligaste vråer och drog fram både det ena och det andra otrevliga. För den som är intresserad lägger Bartsch ut texten här om drogmissbruk, nära döden-upplevelser, alternativa världar (Alexander Welt, som återkommer i hans texter), och vad BETHLEHEM handlar om. 

Jag erkänner direkt att min koll på vad BETHLEHEM gjort de senaste tjugo åren är knapphändig. En handfull nya album, två (!) tveksamma nyinspelningar av ett nittiotalsalbum, det kanske är dags att gräva lite där. Men idag håller jag mig främst till de första tio åren, som jag känner betydligt bättre.

 

 

Lyssna här! Och vila i frid, Jürgen.

1. Veiled Irreligion (Dark Metal, 1994). Mörkt var det ja. Kommentar överflödig.

2. Schatten aus der Alexander Welt (Dictius Te Necare, 1996). Rainer Landfermanns sång här kan vara något av det mest extrema jag någonsin hört. 

3. Schuld uns'res Knochriges Faltpferd (Gummo, 1997). En av två låtar som Harmony Korine tog med till det idag legendariska Gummo-soundtracket. Musiken hörs "during a scene showing 2 kids torturing a cat", ja det låter väl rimligt. 

4. Gestern starb ich schon heute (Sardonischer Untergang im Zeichen irreligiöser Darbeitung, 1998). Här börjar influenserna bortom metal höras, med Bartschs gotiskt drivna bas i förgrunden. Albumtiteln brukar förkortas till SUiZiD och är BETHLEHEMs mest hyllade (och återinspelade, två gånger om, till ingens höga nöje). 

5. Mary Samaels NFB 418 (Schatten aus der Alexander Welt, 2001). Första delen av en trilogi som är lika delar radioteater som en eklektisk mix av Neue Deutsche Härte, triphop, och nån slags doom metal. 

6. Egon Erwin's Mongo-Mumu (från Hexakosioihexekontahexaphobia, 2014). Ett exempel på BETHLEHEMs senaste två årtionden, trilogins tredje del. Albumtiteln betyder "fobi för siffran 666" och låttitlen är den bästa någonsin.

7. Wintermute (Thy Pale Dominion, 1993). Avslutningsvis, B-sidan från deras första EP. Det var här det började.

Lyssna på listan HÄR, och om mörkret blir för påträngande, sök den hjälp som finns. Nu tar vi helg och minns de som lämnat oss.

 /Andreas