Fredagslistan 2025, vecka 33: I Martins lurar

 Gott folk!

Som en bumerang kommer jag tillbaka med ytterligare en fredagslista, men nu blir det på temat vad jag lyssnat på under den senaste tiden - inga konstigheter egentligen - och ni kommer nog känna igen flera av banden i veckans lista, det kan ni kanske stå ut med med tanke på att musiken är så rungande bra? 

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, och här om ni kör med YouTube. 

Vi kör!

Vi inleder med AN ABSTRACT ILLUSION som, om vi ska gå på hur magiskt bra No Dreams Beyond Empty Horizons är verkar ha ytterligare en skiva i absolut toppklass på gång. Deras senaste, "Woe" (2022) satte jag högst upp på årsbästalistan så att jag har längtat efter nytt material från Boden/Lund bandet är ju liiiiiiiiiiiiite av en underdrift. Det är precis lika magiskt mäktigt som tidigare. Det skaver stundtals, men innehåller också en hel del oerhört vacker tonkonst - melodislingorna bölar ut så mycket känsla att man baxnar. 

Tredje plattan från BLACKBRAID, och ja, det är ju löjligt bra detta! Det som bandet inte peakar på är ju att skivorna bara heter I, II och ja ni fattar. Tack herre satan för att musiken är lika bra som den brukar. Hela skeppslaster med känsla från Adirondackbergen gör att skivan kommer hamna på en hel del listor när årets ska summeras. För egen del har jag oerhört svårt att sluta lyssna på skivan. 

AVERSED från Boston. När jag skrev om "Erasure Of Color" så tyckte jag att skivan stal lyssnartid från andra skivor som jag kanske borde lyssna på. Och ja, den har fortsatt att göra detta. Progressiv melodisk death metal, det kan ju vara hur analt som helst egentligen, och det är väldigt många band som inte lyckas inom genren. AVERSED är inte ett av dessa band. Satan vilka stänkare till låtar, fyllda med både mening, mål och känsla. 

Dalarnas bästa band IN MOURNING är också på gång med nytt album, och det är riktigt bra kan jag berätta. Smakproven Song Of The Cranes och The Sojourner är rediga godbitar, men skivan, "The Immortal", är som helhet otroligt fin. Det är både imponerande och glädjande att det här bandet lyckas på skiva efter skiva att skriva musik av denna kalibern.

FINISTÈRE från Bremerhaven lirar en kylig black metal som det inte är svårt att uppskatta även för en noob inom genren som undertecknad. Desperat skönhet kanske är några ord som passar att beskriva skivan "Am Grauen Meer" som min själ är så bra att ni får den i sin helhet. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 32: Den digitala listan

 Efter fem veckors semester slog det mig att det var min tur att göra era liv lite bättre/sämre, beroende på musikpreferens, genom att ge er fem riktigt bra musiktips på ett tema. Min semester tillbringade jag till största delen utomhus i naturen med så lite prylar som möjligt. Jag badade i sjöar, plockade svamp och bär, tältade på stranden och lagade mat med eld. Så ett naturtema kanske skulle vara passande? Minimalism? Allemansrätten? Ni vet, sånt som får själen att må bra. Problemet var bara att när jag skulle sätta mig ner och skriva ihop detta upptäckte jag att jag har ju ingenting att skriva på. Arbetsdatamaskinen var urladdad och inga sladdar som passade gick att finna. Det blev en ögonöppnare för mig och nu i efterhand känner jag mig fånig som kände närhet till naturen. Alla vet att data äger. Så för att hylla ettor och nollor kommer här den digitala listan. 

Så dra ner rullgardinen, fram med Neo-brillorna och öppna den där grejen som är en svart ruta där man kan skriva olika koder som börjar med / eller \. Listan finns HÄR.

 

Först ut är ett band jag lyssnade en del på som tonåring men som jag nuförtiden sällan skänker en tanke. Bandet heter typ samma som det gamla TV-programmet som leddes av en av vår tids största intellektuella (eller?). Jag pratar såklart om FEAR FACTORY. När jag gav gamla goda klassikern Demanufacture, utgiven 1995 på roadrunner, ett varv kände jag ändå att, och säg inget till Hjalmar, det här är rätt gött. Plattan är del ett av en koncepttrilogi som avslutas med digimortal som handlar om typ terminator eller något i den stilen. Teknik äger! Eller?

Näst ut är ett band jag var besatt av under första halvan av tonåren och som väckte mitt intresse för elektronisk musik. En perfekt inkörsport till jungle och drum n bass för en ung anarcho punkare. Känslan är samma som när jag hörde hardcore eller grind första gången. Jag fattade inte vad det var men det verkade driva alla runtom mig till vansinne. Bandet heter ATARI TEENAGE RIOT och har hållit på från och till sedan 1992.  Det är politiskt, kaotiskt och peppigt. När sångaren Alec Empire vrålar Bang Your Head med grov tysk brytning vet man att det blir inte bättre än såhär.

Vad gör man om man inte är kompis med en riktigt snabb trummis? Det frågade sig Scott Hull och kom på lösningen att man behöver faktiskt inga vänner. Han köpte en trummaskin (eller laddade ner en plugin till sin datamaskin) och bildade Agoraphobic Nosebleed. Jag vet inte så mycket om Scott Hull mer än att han gör bra musik och vågar inte gräva i det. Spliten The Poacher Diaries med Converge från 1999 är en klassiker i mitt bibliotek. Lärdomen vi tar med oss är givetvis att det går utmärkt att byta ut sina vänner mot maskiner.

 

På tal om att ha svårt att samarbeta med andra, näst på tur är Joe Preton. Förutom hans soloprojekt Thrones har han spelat med Earth, Melvins, SUNN O))) och High On Fire. Inget dåligt CV. Jag rekommenderar alla som är intresserade av experimentell musik att botanisera i THRONES på egen hand, Sperm Whale är ett bra ställe att börja på. Låten i listan är hämtad från hans solo EP med Melvins som jag kommer berätta mer om i Joe Preston-listan som kommer under hösten. Återigen: andra människor är krångliga, maskinerna är dina vänner.

Sist på tur är tack och lov något nytt. Våra vänner i öst som kallar sig Pharaoh Overlords har gjort det igen och senaste släppet Louhi är lågmäld, krautig och stämningsfull. Detta är ett bra exempel på hur man kan använda sig av synthar och samplers samtidigt som man har social kompetens och andra levande i rummet. Två låtar à 20min slött och släpigt. Skulle ni råka missa den idag får ni en ny chans på min årsbästalista senare.

Fredagslistan 2025, vecka 31: Rush börjar starkt

 Det blev en riktigt känslomässig bergochdalbana under den senaste månaden. Man trodde ju att han skulle leva lite för alltid, herr Osbourne. Jag hade bara nöjet att se honom en gång för 13 år sedan i Malmö. Min andra konsert (som var på mitt bevåg åtminstone) och en oerhört formativ upplevelse, en milstolpe i mitt liv. Ozzy, Geezer Butler, Zakk Wylde och Slash på samma kväll. Fenomenalt, men redan då kände man ju att fan, han kan ju inte ha många år kvar. Nästan precist 13 år visar det sig, och när han satt på sin svarta tron under sista konserten, så tyglad av ålder och sjukdom och förgäves kämpandes för att ställa sig och hoppa runt, stimma och stoja, fälldes mer än några tårar i hushållet. Även om det bara var en livestream så var energin påtaglig. Det är något romantiskt över att han gör en sista konsert, en rekordsättande välgörenhetskonsert i sin hemstad, icke desto mindre, och är död bara några veckor senare. Storybook ending.

“Vila i frid”? Absolut inte, vad man nu än tror händer efter döden kan jag åtminstone hoppas att hans efterliv är en enda lång konsert inför en oändlig odöd publik, återförenad med Randy Rhoads. 

Det har spelats idel Ozzy och Sabbath senaste tiden. Mina stora planer om att lyssna in mig på Rush och deras 5 första skivor hamnade lite på villovägar, men jag har hittat tillbaka och är både imponerad och likgiltig till vad jag hört. Alex Lifeson, Geddy Lee och Neil Peart är alla 3 virtuoser på sina respektive instrument, definitionen för en Power-Trio. De borde inte behöva någon form av introduktion, alla 3 brukar ses som några av de bästa musikerna som någonsin levt på sina respektive instrument. (Även John Rutsey, den första trummisen, gör ett finemang jobb på första skivan.) 

Jag hade på känn redan innan jag började lyssna att det skulle vara högt och lågt, fantastiska prestationer kombinerade med extremt töntiga progglåtar i den stilen jag verkligen avskyr mest. Jag var absolut inte förberedd på att den första skivan och stora delar av andra skivan skulle vara renodlad, fin gammal Zeppelin-esque hårdrock. Ett jävla bra gung och ös i musiken, bättre spelat än Zeppelin (come at me, boomers). 

På både RUSH (1974) och Fly By Night (1975) har jag så förbannat skitkul att det blir en rätt hård whiplash när Caress of Steel (1975) landar plattfotad och faller baklänges. Det är bara…inte där, jag vet inte hur jag bättre ska förklara det. Nu börjar proggen komma in och det klickar inte, åtminstone inte för mig. Ett snedsteg som lyckligtvis förbättras på 2112 (1976), även om jag upplever ett stort filosofiskt problem med titelspåret. Jag gillar tematiskt sammankopplad musik…men snälla, om en låt “egentligen” är flera segment som bildar en helhet, bara dela upp den. Jag kommer nog nästan aldrig lyssna på låten 2112 i sin helhet eftersom den är 20 jävla minuter lång och jag vet inte heller vilka sekvenser av den det är jag tycker om bäst av samma anledning. Det finns naturliga brytpunkter i låten, fade outs osv. Bara klipp upp den som 4 låtar i en svit istället. 

A Farewell To Kings (1977) fortsätter i liknande spår som 2112 men med en del kortare, mer “kommersiella” låtar som Closer To The Heart och Cinderella Man. Jag vet att bandet senare övergår till en mer konservativ stil med längden på sina låtar, något jag personligen ser fram emot.

Men jag har oavsett haft kul med de här 5 första skivorna. Fantastiskt spelat, välkomponerat och vilken röst Geddy har. Jag ser fram emot de nästa 5 som kommer sträcka sig in på första halvan av 80-talet med bandets mest populära alster, Moving Pictures (1981), med låtar som alla känner igen. 

Det lilla jag hört från 90-talet gör mig också oerhört intresserad, så vi får se hur det här går.

Stay tuned, folks!

/Herr B som lärt sig svåra vägen att inte kombinera sömnmedicin och alkohol.

Här finns listan på Youtube.