Det blev en riktigt känslomässig bergochdalbana under den senaste månaden. Man trodde ju att han skulle leva lite för alltid, herr Osbourne. Jag hade bara nöjet att se honom en gång för 13 år sedan i Malmö. Min andra konsert (som var på mitt bevåg åtminstone) och en oerhört formativ upplevelse, en milstolpe i mitt liv. Ozzy, Geezer Butler, Zakk Wylde och Slash på samma kväll. Fenomenalt, men redan då kände man ju att fan, han kan ju inte ha många år kvar. Nästan precist 13 år visar det sig, och när han satt på sin svarta tron under sista konserten, så tyglad av ålder och sjukdom och förgäves kämpandes för att ställa sig och hoppa runt, stimma och stoja, fälldes mer än några tårar i hushållet. Även om det bara var en livestream så var energin påtaglig. Det är något romantiskt över att han gör en sista konsert, en rekordsättande välgörenhetskonsert i sin hemstad, icke desto mindre, och är död bara några veckor senare. Storybook ending.
“Vila i frid”? Absolut inte, vad man nu än tror händer efter döden kan jag åtminstone hoppas att hans efterliv är en enda lång konsert inför en oändlig odöd publik, återförenad med Randy Rhoads.
Det har spelats idel Ozzy och Sabbath senaste tiden. Mina stora planer om att lyssna in mig på Rush och deras 5 första skivor hamnade lite på villovägar, men jag har hittat tillbaka och är både imponerad och likgiltig till vad jag hört. Alex Lifeson, Geddy Lee och Neil Peart är alla 3 virtuoser på sina respektive instrument, definitionen för en Power-Trio. De borde inte behöva någon form av introduktion, alla 3 brukar ses som några av de bästa musikerna som någonsin levt på sina respektive instrument. (Även John Rutsey, den första trummisen, gör ett finemang jobb på första skivan.)
Jag hade på känn redan innan jag började lyssna att det skulle vara högt och lågt, fantastiska prestationer kombinerade med extremt töntiga progglåtar i den stilen jag verkligen avskyr mest. Jag var absolut inte förberedd på att den första skivan och stora delar av andra skivan skulle vara renodlad, fin gammal Zeppelin-esque hårdrock. Ett jävla bra gung och ös i musiken, bättre spelat än Zeppelin (come at me, boomers).
På både RUSH (1974) och Fly By Night (1975) har jag så förbannat skitkul att det blir en rätt hård whiplash när Caress of Steel (1975) landar plattfotad och faller baklänges. Det är bara…inte där, jag vet inte hur jag bättre ska förklara det. Nu börjar proggen komma in och det klickar inte, åtminstone inte för mig. Ett snedsteg som lyckligtvis förbättras på 2112 (1976), även om jag upplever ett stort filosofiskt problem med titelspåret. Jag gillar tematiskt sammankopplad musik…men snälla, om en låt “egentligen” är flera segment som bildar en helhet, bara dela upp den. Jag kommer nog nästan aldrig lyssna på låten 2112 i sin helhet eftersom den är 20 jävla minuter lång och jag vet inte heller vilka sekvenser av den det är jag tycker om bäst av samma anledning. Det finns naturliga brytpunkter i låten, fade outs osv. Bara klipp upp den som 4 låtar i en svit istället.
Det lilla jag hört från 90-talet gör mig också oerhört intresserad, så vi får se hur det här går.
Stay tuned, folks!
/Herr B som lärt sig svåra vägen att inte kombinera sömnmedicin och alkohol.
