Inte fan visste väl jag att deras katalog skulle bestå nästan exklusivt av powerballader som passat utmärkt som token metalband i Eurovision. Jag har hört betydligt värre, men jag har inget att säga. Ska jag skriva “ja nej, det här var ju inte så stimulerande” några hundra gånger. “All poprock and no tysk töntmetal makes Helmut a dull påg”. Vår enda fallskärm är trasig och vi faller i oerhörd fart rakt mot det tyska låglandet. Hur ska det gå? Det kan inte hjälpas, vi får slås i bitar och sen pussla ihop oss igen efterhand. Östtysk punk kan säkert tjäna som ett fint lim.
Feeling B. Jag har inte lyssnat på dem särskilt ingående förr, trots att Paul Landers, Christian “Flake” Lorenz och Christoph Schneider (som spelade med dem efter muren föll) senare skulle bilda Rammstein tillsammans med Richard Zven Kruspe, Oliver Riedel och Till Lindemann. Allesammans uppväxta under Kalla Kriget i Östtyskland, något som jag tycker är rätt värt att belysa. Samtliga av de andra banden vi berör är grundade av västtyskar, Stahlhammer i Österrike men ändå. Uppväxta i Västtysklands välstånd, tungt influerade av Amerika och västerländsk popkultur som de hade fri tillgång till.
Östtyskland var en helt annan femma, en väldigt strikt tillvaro men som grabbarna ändå verkar se tillbaka på positivt, åtminstone i det dagliga livet. I en intervju berättar Lorenz att Östtyskland var väldigt trevligt om man inte hade höga förhoppningar. Det var billigt och enkelt att leva, kravet på att arbeta (enbart de “riktiga” dvs utbildade musikerna slapp knega) kunde man komma runt genom att jobba ströjobb på deltid. I samma veva har dock Kruspe berättat om en ökänd episod där han blev plockad av Stazi och förhörd i 6 dagar för att ha varit på fel plats vid fel tillfälle. Högt och lågt, utan tvekan. Enligt mig så ligger det något i deras mer ödmjuka och lite dystra uppväxt i en totalitär värld som har gett dem en form av mognad som saknas i resten av genren.
Feeling B är inte riktigt lika producerat som Rammstein, det är redig punk. Ovårdat och kaotiskt och, när Lorenz sjunger, så charmigt töntigt. Bandet grundades 1983 av Landers, Lorenz och sångaren Aljoscha Rompe, en 20 år äldre schweizare som bodde i Östtyskland. De lirade dag ut och dag in och blev ett av de mer populära banden i öst, anordnade små spelningar varhelst de ville och orkade. Målet, enligt Landers, var att testa de musikaliska gränserna i Öst, något han själv beskriver som enkelt. När Muren föll och återföreningen av Tyskland var fullbordad stod det dock klart att konsekvenserna varit mycket tyngre för den östra befolkningen än den västra. Den tidigare simpla tillvaron rubbades av nya lagar och östtyskarna hade stora svårigheter att behålla sina jobb och hitta nya. Jag är ingen nationalekonom, men läget var tufft och det är än idag en stor skillnad mellan befolkningarna i öst och väst. Landers föräldrar förlorade sina jobb, något som säkert drabbade de andra lika hårt. Möjligtvis kan detta vara varför de sedan drog sig till mer bitter och tung musik, för stunden komponerades låten Ich such' die DDR som ett halvskämt om att sakna DDR.
I en intervju från något oklart datum, sent 80-tal eller väldigt tidigt 90-tal skulle jag tro, beskriver Landers och Lorenz sin låtskrivarprocess som att A kommer med en idé som B (oftast Lorenz) säger är “för metal” och som sen blir helt ändrad och sen kallad “skit” av C (oftast Rompe). De hade liksom ett motstånd till att spela metal, det skulle vara punk. Punkt slut. Men när DDR då inte längre fanns och världen öppnade upp sig, gränserna blev mer abstrakta och livet i öst dystrare, så räckte nog inte punken längre till. De gaddade ihop sig med några grabbar från bandet First Arsch och the rest is history som man säger. Punken fasades ut och ersattes med shock rock, morbida ämnen och ett mycket hårdare sound, mekaniskt som maskiner. Schneider beskriver den som "monoton och tråkig, som en stor fabrik", något som nog kommer få en del att dra på smilbanden. Men under de första åren där så fanns ändå något lite spastiskt kvar och innan de fick rätt på sin industriella estetik var deras stil…ja, ni får se själva. De ser ut som att de hade kunnat spela precis vad fan som helst och det hade varit förbryllande. Magiskt, jag var bara någon vecka gammal under just Bizarre Festival 1996 men vad jag inte hade gett för att vara där.
Det blev mer av en essä med tillhörande musik, en reservplan påhittad och implementerad i realtid. Förhoppningsvis är inte Eisbrecher ett lika stort plus minus noll att prata om som Unheilig.
Alles gut, kameraden
/Herr B
Här hittar ni listan på Youtube!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar