Fredagslista 2025, vecka 9: Covers

Ibland pallar man inte skriva egna låtar. Det är krångligt, tar lång tid och blir i ärlighetens namn sällan särskilt bra. Alla vet att en sann mästare doppar fingrarna i andras gyllene honungsburkar och smetar av det gula guldet på sin gitarr/bas/strupe (trummisar skriver som bekant inte låtar som kommer med på skivan så dem kan vi bortse från). Det enda viktiga är att inte bli för girig för då kommer ”upphovspersonerna” som ilskna getingar, d.v.s. nollorna som i sin tur stulit riffet av någon annan nolla. Dessa bildar ett komplext mönster som bara den inbitne kan utkristallisera. När du nallar ett riff nallar du i själva verket från gud själv, inte direkt utan kanske i fjärde eller femte hand. Med gud menar jag såklart Tony Iommi.

Men ibland pallar man inte ens ratta ett fuskbygge och slipa till de nyförvärvade pusselbitarna så de passar varandra lika smäckert som ett lyckat samarbete mellan två kommunala förvaltningar. Så vad gör man då? Jo, en cover.

Att spela en cover kan tyckas lätt vid första anblick men för att det ska bli riktigt bra finns det regler man måste förhålla sig till. Jag pallar inte gå igenom reglerna här utan kan tipsa om boken Coverns epistemologi – etik, moral & rock n roll från 300 b.c. av Aristoteles, som jag tycker sammanfattar det bra. Folkbildaren i mig tänker inte låta er gå lottlösa utan här följer mina tre bästa tips i en liten punktlista:

• ·         Välj en dålig låt – då blir det lättare bra
• ·         Spela låten mycket snabbare än originalet – hellre snabbt än bra är en bra tumregel
• ·         Välj en känd låt – det ökar chanserna att någon råkar hitta just DIG på youtube

Nog med pladder.

Ta ett djupt andetag och gör era nackuppvärmningsövningar för här kommer fem covers som är mycket bättre än originalet. Nu jävlar ska det headbangas!

Listan finns HÄR.

 

Vi börjar med ett riktigt bra exempel. 1997 släppte Celine Dion sin låt My heart will go on, ni vet, Titanic-låten. Den är ganska dålig, långsam men otroligt känd. När man söker på google hamnar den under genren vocal/easy listening. Alltså ett riktigt bra val, något som killarna i DRAGONFORCE vet. Londongrabbarnas version går snabbt, har gitarrsolon och mycket mer power. Ja, i princip allt utom möjligtvis grind. Det är såhär, gott folk, man förvandlar en svag tvåa till en stark femma!

Alla vet att anledningen till att Britney Spears blev galen i mitten av 00-talet är för att Max Martin vägrade använda dubbelpedal i sina produktioner. Därför blir lite som att strö salt i såret varje gång hon lyssnar på CHILDREN OF BODOMS sagolika version av hennes oops I did it again. Utöver Brittans gamla klassiker har våra vänner i öst även räddat skitlåtar som sleeping in my car av Roxette och Jessie’s girl av Rick Springfield. Kanske något att ha i åtanke när våra vänner i väst ska välja nästa fredspris?

Har ni någonsin gått in i en musikaffär för att köpa extra tjocka strängar till er gitarr så ni kan stämma ner till A och spela riktigt slö doom i köket när ungarna somnat men mötts av en jeanskille som sitter och blänger på er med en ful strata i handen, spelandes någon svettig Gary Moore låt, som vägrar resa sig och ge någon form av grundservice? Missförstå mig inte, den typen av kille är inget man föds till utan något man blir genom toxisk manlig bluesenergi. Ni som någon gång försökt se en demo/review av något som har med gitarrer att göra på youtube vet vad jag pratar om: alla spelar blues. Därför är valet av over the hills genialiskt. Tänk alla vilsna själar som tänker att dom ska lära sig av livet av Gary Moore men räddas av NIGHTWISH. Hatten av.

Nästa välgörare kommer från Milwaukee, Wisconsin, samma stad som gav oss Jeffrey Dahmer som gett material till otaliga band. 1988 hade REALM släppt två demoer som gått sisådär. Eller bra. Vad vet jag. Hur som helst gav de ut pangplattan endless war 1988 med buller och brak. Problemet var bara att de var lata. Endast 9 låtar lyckades de skramla ihop, så vad göra? Jo, de tog en tråkig gammal Beatleslåt utan riktiga instrument och rev av det dammiga stråkarrangemanget genom en JCM-stärkare och plötsligt blev Eleanor Rigby en banger, 22 år senare.

Vi avslutar med ett undantag när det görs en perfekt cover på ett perfekt original. Njut!

/Oskar S

Fredagslista 2025, vecka 8: Neue Deutsche Härte, teil zwei: Stahlhammer!

 Från sjukbädden skriver jag följande: Stahlhammer är inte jättebra. 

Åtminstone inte den halvan av katalogen som finns enkelt tillgänglig. Bandet grundades 1992 någonstans i Österrike av Gary Wheeler (sång) och Michael Stocker (trummor). De fick snart tillskott från Thomas Schüller på gitarr och Peter Karolyi. Oklart om det är denna lineup vi ser på bilden ovan. Dessa 4 släppte 1995 Killer Instinkt och blev snabbt “kända” i Österrike och Tyskland för sin cover av Another Brick In The Wall, Pink Floyds gamla dänga. Alltid ett gott tecken när ett band blir känt för att spela andras musik, men den första skivan är faktiskt allmänt sett rätt cool. De får nog klassas som de mest tekniskt skickliga musikerna vi kommer se i den här serien av listor, speciellt Stocker är riktigt vass. Tight som fan och ett bra komplement till Schüller på gitarr. Lite som en annan väldigt tight duo, bröder till och med, som förevigade sig under samma tid. Fast nä, det är inte lite likt. Det låter fan precis som de saliga bröderna Abbott från Pantera.

Ja ja, ska man kopiera så kan man lika bra göra det från någon som är sjukt duktig. Produktionen är också en stor del i det hela, det är lite “we’ve got Pantera at home” vibbar där det inte låter speciellt rent men de fick fan till rätt frekvenser. Och jag älskar o-ironiskt deras bas-sound, det är fan vidrigt. Även det påminner rätt rejält om Rex Browns sound från Pantera, sörjigt och fint. Tycker dessutom mycket mer om Gary Wheeler än Phil Anselmo. Pantera har alltid känts som ett band som är bra trots Anselmo. På det stora hela, en positiv upplevelse från Killer Instinkt. Vettefan om jag skulle ens kalla det NDH? Vi har väldigt lite syntar i sikte, om ens några alls. Men Pantera inspirerade i princip alla NDH-band så låt gå för det. Vid den här punkten var jag riktigt taggad på att lyssna vidare.

Wiener Blut (1997) är…en intressant uppföljare, så kan man väl beskriva det. Vi har bytt sångare till…ett ögonblick…Georgij Alexandrowitsch Makazaria. Säg det 3 gånger snabbt. Det är svårt för mig som basist att bli riktigt arg på skivan för här finner vi de snyggaste och coolaste basslingorna vi lär höra i hela genren. Men de har av oklar anledning bestämt sig för att anamma ett typ…Korn-sound? Pantera var väl passé antar jag, de behövde innovera och kopiera någon annan. Det går ju sådär minst sagt, och ni får alla genomlida med mig när de gör en rap-metal cover av en Will Smith-dänga. Det är ungefär så pinsamt som det låter. Inte en speciellt övertygande uppföljare, vilket är synd för om man klippt Fresh Prince och ändrat om produktionen lite så att det var…säg mer som Faith No More fast på tyska så hade jag verkligen gillat vad de försökte sig på. 

Feind Hört Mit (1999) är dock inte frälsningen man hade hoppats på. Schüller drog och in kommer Conrad Schrenk, och han…är inte lika bra, eller åtminstone inte lika bra på riff. Produktionen har blivit ännu kladdigare och det är nästan lite påfrestande att lyssna på vissa låtar. Det finns 2 covers på skivan, båda av den österrikiske artisten Falco. Conrad hade visst lirat med Falco fram till dennes död 1998. Liten värld, eller bara ett litet land. Enligt en någorlunda pålitlig (och självgod) text från Nuclear Blast så spelade Karolyi i Wiener Staatsopernballett, en av världens främsta balett-danstrupper och att Stahlhammer genom den kopplingen dessutom spelat på någon balett…gala, event jag vettefan vad man säger.. Det förtydligas aldrig om gossen då var dansare eller spelade, men det går ju att uttyda att de har gott om talang. Det kanske ska låta som det gör? Överlag ett “naeh” och “för helvete”. Kläm till med ett “skärp er för fan” också när vi ändå är igång.

Och med det så har vi faktiskt inte så mycket mer att utforska. Det verkar som att andra halvan av bandets katalog är fast i någon laglig limbo. Vi har dock 2 låtar från fjärde skivan, Eisenherz (2002) (vilket är vad bandet var tänkt att heta i början). Gary Wheeler är tillbaka och någon snubbe som heter Niko Stössl har plockat upp gitarren. Produktionen är fortfarande inte super, så det är väl ett stilval antar jag. 

Jag är kluven till bandet i helhet, de tilltalar lite på samma vis som Faith No More gör. De kan liksom bryta en sjukt tråkig låt med en sitar eller något liknande. Jag tror inte att den burkiga produktionen tjänade dem speciellt väl då det är svårt att tyda vad som väldigt tydligt är en stor musikalisk skicklighet och vilja att prova saker. Var också vaksamma om ni själva skulle försöka söka upp bandet, då det även finns en Stahlhammer-grupp som specialiserar sig på klezmer-musik. Det tog lite för lång av en klezmerfylld musikvideo innan jag tänkte "det här är nog inte samma band."

Nu är jag snurrig av influensan och tysk rap-metal. Nästa gång kommer vi titta på Megaherz, förhoppningsvis utan rappande tyskar men vem fan vet längre.

Auf wiedersehen

//Der junge B

Här hittar ni listan på Youtube!

Fredagslistan 2025, vecka 7: Melankoliska melodier

 Gott folk!

Det är dags att drämma i med den stora känslomässiga släggan. Det kan behövas i denna dubbelt dystra månad som vi befinner oss i, en månad i vilken det faktiskt behövs tröstande toner. Veckans lista hittar ni här - om ni använder Tidal. Och här - om ni föredrar YouTube. 

Vi inleder med HeavyDevy. Vet ni att jag struntade helt i att lyssna på "Powernerd" när den kom förra året? Jag var sur på Devin för att jag tyckte att "Lightwork" var så fruktansvärt tråkig. Men när jag väl tog tag i "Powernerd" så, ja, ni fattar ju att det finns en anledning till att jag har med en låt från skivan. Jag har valt Falling Apart som kanske är aningen mer triumfatoriskt tröstande än renodlat melankolisk. I vilket fall, den är fin, och har en refräng som jag tycker mycket om. 

Storsnyftarna i PARADISE LOST. Ytterligare ett band som jag har kommit att omvärdera. Jag inser att jag aldrig kommer få samma förhållande till bandet som de som upptäckte bandet vid exempelvis "Draconian Times" har, men tiden är förbi när jag inte ens tryckte på play om det fanns möjlighet därtill. Så har det varit sedan "Faith Divides Us - Death Unites Us" kom 2009, och ni får - såklart - titellåten från den skivan. 

Säffle represent! DRACONIAN, när man inte trodde att det kunde bli mer melankoliskt. Jag kommer så tydligt ihåg hur fantastiskt drabbande jag tyckte att "Turning Seasons Within" var när jag lyssnade på den 2008. Och mest tyckte jag om Seasons Within som brer på utav bara helvete när det gäller melankoli, ja, nästan så det drar åt sorg. Sången mellan Lisa Johansson otroligt vackra rensång och Anders Jacobssons välartikulerade growl är ju ren magi!

Nä, det blir inte Space Dye Vest från "Awake", även ifall den är mer melankolisk än Bend The Clock från senaste plattan "Parasomnia". Jag var ytterst tveksam till hur denna skiva skulle låta. Och vid första lyssningen tyckte jag att det var samma gamla trötta fills som Portnoy körde vid sin första vända i bandet. Och ja, det är ju ett patenterat lir vi får från denna gigant. Desto mer intressant är vad hans återkomst har gjort med med resten av bandet, för satan vilken känsla de lägger i sitt spel. Jag har alltid varit svag för DTs ballader, och denna är bra också. Mest för att Petrucci lirar mer än gudabenådat på sin gitarr. Det finns bättre låtar på skivan, men jag har svårt att stå emot denna svulstighet, det tillstår jag gärna. 

Vi rundar av med KATATONIA, ytterligare ett band som jag har kommit att uppskatta med åren. Från "City Burials" får ni Heart Set To Divide. En sagolikt vacker och djupt berörande låt. Jag älskade den från första lyssningen, och den känslan har inte avtagit alls. 

Vi tar helg på det! Nästa lista från mig kommer ha punktema!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 6: Goat metal? Getmetal? Getmetall?

Efter de senaste veckornas diskussion kring det etiska att ha sociala medier och även i anslutning till det diskussionen kring tjänster för streaming av musik bestämde jag mig för att ta en liten paus. Istället gick jag ner i min källare och lyssnade på lite vinylskivor. Det är kanske inte heller ett etiskt sätt att konsumera men det spelar mindre roll. När jag var nere i källaren påmindes jag om historien om en pizzeria i Tidaholm som hade får i källaren. Detta fick mig att tänka på getter och även getens roll inom metal. Eftersom geten i kristendomen finns i form av syndabocken och att Jesus har sagt att han ska skilja på människorna precis som herden skiljer på lammen och getterna går det att förstå varför många metallartister väljer geten som symbol. Inte sällan är det figuren Baphomet, en sammanslagen figur av både manligt och kvinnligt kön med ett gethuvud som används. Baphomet eller Mendesgeten som den också ibland refereras till har en lång tradition inom ockulta kretsar men det är inget vi ska gå djupare in på. Istället tänkte jag ta fram några låtar som har något med getter att göra. Jag hoppar över Darkthrones skiva "Goatlord" från 1996 då jag tänker att den är en sådan klassiker att de flesta redan har hört den. Här kommer ett axplock av getrelaterat material från skivor i min källare. Idag hoppar vi också över finska Archgoat som kanske annars är det mest getiga av alla getband.

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Obliteration - "Goat Skull Crown" (Black Death Horizon, 2013, Indie Recordings). 

Vi börjar starkt med ett norskt band som har hållit på sen 2004 och som fortfarande är aktiva. De kommer från Kolbotn och ingår så klart i Kolbotn Thrashers Union. Bandet är också till stora delar också ett annat band, Nekromantheon som jag tagit upp här tidigare. Obliteration spelar dödsmetal på det där sättet som gör att även lyssnare som inte är inbitna kan uppskatta det. Det är lite slappt och rått på helt rätt sätt. Tänk er Autopsy, tidiga Morbid Angel och lite punk på det hela. Till och med en tvivlare som jag kapitulerar helt under tyngden från getskallens krona. Låten släpptes också som en singel där det också var en VON och Necrophagia cover men den singeln har inte jag i källaren.  

Svartsyn - "Goat Throne" (Tormentor, 1998, Black Militia Productions) 

Nu är vi i Sverige igen med Svartsyn. Svartsyn som jag minns vi drog igenom här på sidan någon annan gång då medlemmarna bland annat varit med i tongivande band som Dark Funeral. Anyway. Detta är en av de två 7" som bandet hittills släppt och den släpptes två år efter deras debutskiva. Den som inte har hört Svartsyn kan bli lite chockerad då detta inte påminner om Dark Funeral. Även om Svartsyn senare har utvecklats och är Ornias soloprojekt där han hanterar sin dödliga sjukdom håller Svartsyns släpp hög nivå rakt igenom. Akronymen GOAT för Greatest Of All Time går sannerligen att applicera på Svartsyn då dom är någonstans där i toppen av bästa svenska black metal band genom historien. 

Impiety - "Magick-Consecration Goatsodomy" (Salve The Goat: Iblis Exelsi, 1994, Shivadarshana)

Ah. Nu snackar vi. Impiety från Singapore har manglat på med sin version av döds/thrash/black sen 1990 och även om de aldrig är bäst eller snabbast eller tuffast är de heller aldrig sämst. Här snackar vi äkta getmetall i samma stil som Blasphemy och Beherit men också med lite influenser från sydamerikanska band. Den som gillar denna typ av stil av tidig nittiotals ondskefulla metal har en fest framför sig. Det smattrar på och är lite otight på sina ställen men ändå väldigt charmigt. Produktionen är av typen garderob men det går ändå att ganska bra urskilja de olika instrumenten. Impiety väljer också att skriva ut följande diss på baksidan av denna 7" singel :" To all Norwegian "Black-Metal" Clowns, We desecrate your so-called Northern Kingdom & Sky of White Falseness... Afterwhich, We Baptise All of thee in Piss!!!". Kolla själva in den läckra baksidan nedan.

Gravewürm - "Rise of the Goatlord" (Gravewürm / Devil Lee Rot – Infernal Gates, 2004, Miriquidi Productions & City Of The Dead Records)

Då är vi framme vid ännu något lite stökigt och jobbigt. Låten är med på en splitsingel med svenska Devil Lee Rot och Gravewürm från Ohio men det är något oklart om det är exakt samma version som finns tillgänglig på youtube. Vi kan låtsas det i alla fall. Gravewürm kallar sin musik "Old goat black metal in Lakewood, Ohio". Det om någon är ju en programförklaring. Det räcker också att kolla på bandets diskografi med det första demosläppet 1992 för att se ett band som släppt väldigt mycket material i form av demos, splitskivor eller medverkande på olika samlingar. Hur låter då bandet? Här är nog det band som faktiskt mest låter som en get som bräker när sångaren öppnar munnen. Musiken är en hybrid av döds och doom metal som påminner lite om Autopsy fast mindre ondskefullt. Jag är inte helt frälst på bandet ännu men det kanske blir skillnad om jag riktigt lyssnar in mig på bandets 27 stycken fullängdare som de har släppt sen år 2000. Det är riktigt galet. 

Bestial Holocaust - "Demonios Devoradores" (Into The Goat Vulva, 2012, Metalhit)

Dagens sista band kommer från Bolivia och låten är tagen från deras sista fullängdare innan de splittrades. 

Bandet spelar en extremt snärtig och arg version av black/thrash metal av 80-talssnitt. Allting framfört på spanska av den kvinnliga sångaren Sonia Sepulcral. Hon har en extremt bra och väsande röst som passar perfekt till musiken. Sydamerikansk vansinnesmetal är jag ganska svag för. Därför blir jag glad när det dyker upp band på denna sida millenieskiftet som fortsätter denna stolta tradition. Pluspoäng för ett mycket smakfullt omslag som verkligen förstärker namnet på skivan.

Detta var dagens lista med getter. Goat metal eller getmetal kan väl på något sätt sägas vara en mikrogenre som är nära besläktad med War metal men idag blev det en lite mer blandad kompott. Kommer återkomma till genren och framförallt till den mäktiga serien med släpp av split 7" som går under namnet "Satans Goats Tribute" volym 1 och 2. Utgiven på bolaget Goatwatchers United. Där snackar vi äkta getmetal. Så äkta att Nocturnal Graves temporärt bytte namn till Noctural Goat för att få vara med på ett släpp. Då snackar vi dedikation till geten. 

På återseende /Oscar K.  

Listan finns här.