Ibland pallar man inte skriva egna låtar. Det är krångligt, tar lång tid och blir i ärlighetens namn sällan särskilt bra. Alla vet att en sann mästare doppar fingrarna i andras gyllene honungsburkar och smetar av det gula guldet på sin gitarr/bas/strupe (trummisar skriver som bekant inte låtar som kommer med på skivan så dem kan vi bortse från). Det enda viktiga är att inte bli för girig för då kommer ”upphovspersonerna” som ilskna getingar, d.v.s. nollorna som i sin tur stulit riffet av någon annan nolla. Dessa bildar ett komplext mönster som bara den inbitne kan utkristallisera. När du nallar ett riff nallar du i själva verket från gud själv, inte direkt utan kanske i fjärde eller femte hand. Med gud menar jag såklart Tony Iommi.
Men ibland pallar man inte ens ratta ett fuskbygge och slipa
till de nyförvärvade pusselbitarna så de passar varandra lika smäckert som ett
lyckat samarbete mellan två kommunala förvaltningar. Så vad gör man då? Jo, en
cover.
Att spela en cover kan tyckas lätt vid första anblick men för
att det ska bli riktigt bra finns det regler man måste förhålla sig till. Jag
pallar inte gå igenom reglerna här utan kan tipsa om boken Coverns
epistemologi – etik, moral & rock n roll från 300 b.c. av Aristoteles,
som jag tycker sammanfattar det bra. Folkbildaren i mig tänker inte låta er gå
lottlösa utan här följer mina tre bästa tips i en liten punktlista:
- · Välj en dålig låt – då blir det lättare bra
- · Spela låten mycket snabbare än originalet – hellre snabbt än bra är en bra tumregel
- · Välj en känd låt – det ökar chanserna att någon råkar hitta just DIG på youtube
Nog med pladder.
Ta ett djupt andetag och gör era nackuppvärmningsövningar
för här kommer fem covers som är mycket bättre än originalet. Nu jävlar ska det
headbangas!
Listan finns HÄR.
Vi börjar med ett riktigt bra exempel. 1997 släppte Celine Dion sin låt My heart will go on, ni vet, Titanic-låten. Den är ganska dålig, långsam men otroligt känd. När man söker på google hamnar den under genren vocal/easy listening. Alltså ett riktigt bra val, något som killarna i DRAGONFORCE vet. Londongrabbarnas version går snabbt, har gitarrsolon och mycket mer power. Ja, i princip allt utom möjligtvis grind. Det är såhär, gott folk, man förvandlar en svag tvåa till en stark femma!
Alla vet att anledningen till att Britney Spears blev galen i mitten av 00-talet är för att Max Martin vägrade använda dubbelpedal i sina produktioner. Därför blir lite som att strö salt i såret varje gång hon lyssnar på CHILDREN OF BODOMS sagolika version av hennes oops I did it again. Utöver Brittans gamla klassiker har våra vänner i öst även räddat skitlåtar som sleeping in my car av Roxette och Jessie’s girl av Rick Springfield. Kanske något att ha i åtanke när våra vänner i väst ska välja nästa fredspris?
Har ni någonsin gått in i en musikaffär för att köpa extra tjocka strängar till er gitarr så ni kan stämma ner till A och spela riktigt slö doom i köket när ungarna somnat men mötts av en jeanskille som sitter och blänger på er med en ful strata i handen, spelandes någon svettig Gary Moore låt, som vägrar resa sig och ge någon form av grundservice? Missförstå mig inte, den typen av kille är inget man föds till utan något man blir genom toxisk manlig bluesenergi. Ni som någon gång försökt se en demo/review av något som har med gitarrer att göra på youtube vet vad jag pratar om: alla spelar blues. Därför är valet av over the hills genialiskt. Tänk alla vilsna själar som tänker att dom ska lära sig av livet av Gary Moore men räddas av NIGHTWISH. Hatten av.
Nästa välgörare kommer från Milwaukee, Wisconsin, samma stad som gav oss Jeffrey Dahmer som gett material till otaliga band. 1988 hade REALM släppt två demoer som gått sisådär. Eller bra. Vad vet jag. Hur som helst gav de ut pangplattan endless war 1988 med buller och brak. Problemet var bara att de var lata. Endast 9 låtar lyckades de skramla ihop, så vad göra? Jo, de tog en tråkig gammal Beatleslåt utan riktiga instrument och rev av det dammiga stråkarrangemanget genom en JCM-stärkare och plötsligt blev Eleanor Rigby en banger, 22 år senare.
Vi avslutar med ett undantag när det görs en perfekt cover på ett perfekt original. Njut!
/Oskar S