Gott folk!
Det är dags att drämma i med den stora känslomässiga släggan. Det kan behövas i denna dubbelt dystra månad som vi befinner oss i, en månad i vilken det faktiskt behövs tröstande toner. Veckans lista hittar ni här - om ni använder Tidal. Och här - om ni föredrar YouTube.
Vi inleder med HeavyDevy. Vet ni att jag struntade helt i att lyssna på "Powernerd" när den kom förra året? Jag var sur på Devin för att jag tyckte att "Lightwork" var så
fruktansvärt tråkig. Men när jag väl tog tag i "Powernerd" så, ja, ni fattar ju att det finns en anledning till att jag har med en låt från skivan. Jag har valt
Falling Apart som kanske är aningen mer triumfatoriskt tröstande än renodlat melankolisk. I vilket fall, den är fin, och har en refräng som jag tycker mycket om.
Storsnyftarna i PARADISE LOST. Ytterligare ett band som jag har kommit att omvärdera. Jag inser att jag aldrig kommer få samma förhållande till bandet som de som upptäckte bandet vid exempelvis "Draconian Times" har, men tiden är förbi när jag inte ens tryckte på play om det fanns möjlighet därtill. Så har det varit sedan "Faith Divides Us - Death Unites Us" kom 2009, och ni får - såklart - titellåten från den skivan.
Säffle represent! DRACONIAN, när man inte trodde att det kunde bli mer melankoliskt. Jag kommer så tydligt ihåg hur fantastiskt drabbande jag tyckte att "Turning Seasons Within" var när jag lyssnade på den 2008. Och mest tyckte jag om
Seasons Within som brer på utav bara helvete när det gäller melankoli, ja, nästan så det drar åt sorg. Sången mellan Lisa Johansson otroligt vackra rensång och Anders Jacobssons välartikulerade growl är ju ren magi!
Nä, det blir inte
Space Dye Vest från "Awake", även ifall den är mer melankolisk än
Bend The Clock från senaste plattan "Parasomnia". Jag var
ytterst tveksam till hur denna skiva skulle låta. Och vid första lyssningen tyckte jag att det var samma gamla trötta fills som Portnoy körde vid sin första vända i bandet. Och ja, det är ju ett patenterat lir vi får från denna gigant. Desto mer intressant är vad hans återkomst har gjort med med resten av bandet, för
satan vilken känsla de lägger i sitt spel. Jag har alltid varit svag för DTs ballader, och denna är bra också. Mest för att Petrucci lirar mer än gudabenådat på sin gitarr. Det finns bättre låtar på skivan, men jag har svårt att stå emot denna svulstighet, det tillstår jag gärna.
Vi rundar av med KATATONIA, ytterligare ett band som jag har kommit att uppskatta med åren. Från "City Burials" får ni
Heart Set To Divide. En sagolikt vacker och djupt berörande låt. Jag älskade den från första lyssningen, och den känslan har inte avtagit alls.
Vi tar helg på det! Nästa lista från mig kommer ha punktema!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar