Idag blir det vampyrer! Jag har i skrivande stund inte sett nya Nosferatu än så den kan jag inte uttala mig om men jag har sett idel andra vampyrfilmer under årens lopp om man säger så och därför lägger jag till filmtips till låtarna i dagens lista. Det finns ju naturligtvis många fler sevärda men som med så mycket annat i livet så gäller det att göra urval och begränsa sig (i det här fallet bromsade jag vid tio). Jag ska inte orda mer om detta utan vi kör igång. Listan i youtube-format finns HÄR och längst ner i inlägget.

Inledningsvis enmansbandet BLOODY KEEP med Omen of the waxing moon. Om en häst hade rört sig i takt till BLOODY KEEP gissar jag på att den lunkat i en takt snäppet lägre än galopp, kanske skritt? Annars är den liknelsen inte helt dum när det kommer till bandets musik, den puttrar verkligen på framåt - inte jättefort men med styrfart. Ungefär 2:30 in i låten knasar det loss med ett... munspel? Svårt att inte charmas av denna smått otajta black metal från staterna! Filmtips: Dracula (eller Mysteriet Dracula som den heter på svenska) från 1931 i regi av Tod Browning och med Bela Lugosi i ikonisk huvudroll som kom att sätta tonen för hela hans kommande karriär. Löst baserad på Bram Stokers roman. Har du inte sett den så gör det genast. 

Lite råare tongångar härnäst med WINTER LANTERN och utmärkta Strangling Ritual som återfinns på demon "Festering Vampirism" från 2021. Hade jag fått gissa hade jag nog satt 90-tal på den här kyliga anrättningen men detta är alltså nyare än man kan tro. Pluspoäng för att de fått till ljudet i eländesvrålen så bra, man riktigt känner lukten av jordkällare och odöda grevar. Filmtips: Vi river av ännu en tolkning av ovan nämnda historia, denna gång från 1992 och i regi av Francis Ford Coppola - Bram Stoker's Dracula. Det är en av mina absoluta favoritfilmer och inte bara på grund av den diaboliskt lysande Gary Oldman utan i samspelet mellan honom, rådjur i strålkastarljuset-Winona Ryder och den i sammanhanget väldigt passande pappfigursstele Keanu Reeves. Ack en sån trio! "I have crossed oceans of time to find you" ska ha varit repliken som fångade Oldmans intresse för rollen och inte bara hans, ska gudarna veta.

Låt tre i listan blir VINTERDRACULs Prana från albumet "The Murnau Nocturnes", en lite långsam låt med vad jag skulle kalla experimentell sång signerat duon Weirding Batweilder och Jean Farraige. Allt gifter sig fint och skapar en skön atmosfär med viss noisekänsla. Filmtips: Nosferatu (F.W. Murnau, 1922). Titeln är i sin helhet faktiskt Nosferatu, eine Symphonie des Grauens eller på svenska Nosferatu, en symfoni i skräck men alla vet ju vilken film det rör sig om tänker jag. Tysk expressionistisk stumfilm när den är som allra bäst med legenden Max Schreck i huvudrollen och filmen var totalförbjuden i Sverige fram till 1970. Det sorgliga i den här kråksången är att Murnaus huvud stals från hans viloplats av gravplundrare sommaren 2015 och såvitt jag vet har det aldrig återfunnits. Riktigt fisigt faktiskt.

Vi kör vidare på oljudsspåret med CULTUM DRACULESTI som i låten The Unbelievers från 2024 leker friskt med rundgång och det är alltid ett plus i min bok och ger en punkig känsla till den övriga ljudbilden som främst kan klassas som black metal. Filmtips: Martin från 1977 av George A Romero, en kultregissör som ju främst egentligen är känd för sina episka zombiefilmer men här slår han alltså till och kör en vampyrrulle. Både samhällssatir och snygga specialeffekter av mästaren Tom Savini gör den här filmen klart sevärd. Den ska också vara en av regissörens favoriter ur sin egen repertoar.

Slängig, svängig och thrashig black metal härnäst med VAMPIRIC COFFIN och låten I am a Vampire från albumet "The Last Drop". Det här tycker jag är helt klockrent när det kommer till vampyrmetal men förstås med den lilla invändningen att det är alldeles för kort, blott 1:20 klockar anrättningen in på. Filmtips: Near Dark från 1987 av den geniala regissören Kathryn Bigelow som också gett oss guldkorn som Wild Palms och Strange Days. På svenska heter den Natten har sitt pris vilket låter precis så olycksbådande som det är att möta filmens punkiga och brutala vampyrgäng lett av en fårad Lance Henriksen. En helt lysande film som jag tyvärr tror att många missat, den har inte alls fått den hype som den förtjänar.

Och när vi ändå är inne och nosar på 80-talet passar det bra med lite tv-spelsvibe. Låt sex i listan är Enchanted Cold av NIGHT OF THE VAMPIRE. Dungeon synth/goth/disco(?) när den är som bäst, som något man hört förut men inte kan sätta fingret på. Som ett gammalt Nintendospel man aldrig lyckades klara, eller när jag tänker efter kanske ett flipperspel. Ja hur som helst är detta rent nostalgi-guld. Filmtips: Eftersom musiken är så skönt 80-talig tänker jag köra The Lost Boys nu. Förutom att soundtracket är klassiskt med låtar som Cry little sister och People are strange så får vi en sprakande njutbar insats av Keifer Sutherland och ett riktigt fint samspel av radarparet Corey X 2 (Haim och Feldman). Och vi får heja på det fräna, onda, snygga vampyrgänget som verkligen vet hur man hanterar hårspray. Happy days!

Men man kan inte göra en lista om vampyrer utan att på ett hörn få med Pelle Dead Ohlin och hans MAYHEM. Här ovanför ser vi en teckning av Pelle och låten jag valt är Carnage från odödliga plattan "Live in Leipzig". Ja, det är inte så mycket att orda om kring det, må han vila i frid i Transsylvanien helt enkelt. Filmtips: Valerie and her week of wonders (Jaromil Jires, 1970). Surrealistisk och otroligt snygg coming of age-film från Tjeckien med trettonåriga Valerie i huvudrollen. Präster, vampyrer och drömlandskap i en salig blandning. Se den!

Och när vi är inne på musiker som farit till Transsylvanien (jag förutsätter att ni alla vet storyn kring det där så den drar jag inte) så kan vi inte heller undgå att nämna Jon Nödtveit och DISSECTION. Night's Blood från utmärkta plattan "Storm of the lights bane" har jag garanterat listat förut och det kan nog tänkas hända igen i framtiden. Filmtips: Dags att klippa till med Blade från 1998 i regi av Stephen Norrington. Jag tror att Jon Nödtveit mycket väl hade kunnat bära liknande snabba solbrillor som Wesley Snipes har i den här filmen. Överlag är hans rollfigur både väldigt frän och lite töntig med just de där brillorna och skinnrocken och det är det som gör hela filmen. Det, de tidstypiska snyggfula effekterna och oneliners så som: - Blade, ready to die? - I was born ready motherfucker!

Även nästa låt är självskriven i listan - DARKTHRONEs Transilvanian hunger. Det här albumet och "A blaze in the northern sky" är skivor jag lyssnat på så många gånger att jag har tappat räkningen. Svårslagen kylig norsk black som ju på många sätt banade väg för hela genren. Filmtips: Skandinaviskt även här med Låt den rätte komma in (Tomas Alfredson, 2008). En film jag verkligen älskar och som nästan är bättre än Ajvide Lindqvists bok. Med total fingertoppskänsla och millimeterprecision mejslas både karaktärerna och det svenska folkhemmet á la 70-tal ut av Tomas Alfredson. Jag pendlar mellan vem jag tycker är bäst i den här filmen, Lina Leanderssons skörstarka vampyr, Kåre Hedebrants nerviga och utsatta skolpojke eller Per Ragnars närhetstörstande, dysfunktionelle vuxne karl. Alla är bländande. Trist att jänkarna skulle till att göra en remake på denna, det behövdes verkligen inte.

Vi knyter ihop säcken med en artist jag håller högt, ROKY ERICKSON. Är det metal? Nej vet ni vad. Men det är utan tvekan episk rock som gjort avtryck i världen och ingen vampyrlista är komplett utan The night of the vampire. Jag är innerligt glad att jag hann se Roky live innan han trillade av pinn, det är ett konsertminne jag håller hårt kring hjärtat. Som bonus kan man också leta upp ENTOMBEDs cover på denna, den har också sina kvalitéer. Filmtips: Interview with the vampire (Neil Jordan, 1994). Anne Rice ska naturligtvis ha sin plats i listan med boken som kom 1976 och som filmen baserar sig på. Tom Cruise gör en riktigt vass roll här som flamboyanta vampyren Lestat som hamnar i lag med den mer motvillige och surmulne blodsugaren Brad Pitt. De har en bra dynamik, en av dem vill bara ha kul och action och den andre vill verkligen inte det. In i mixen kastas också en ung och bitsk Kirsten Dunst och en nervös men nyfiken Christian Slater. Succé!

Ja kära värld vad mycket bra musik och film det finns och vad kul det var att prata vampyrer. Men nu är det hög tid för mig att hålla snattran och önska eder alla en fröjdefull helg. (Jadå, jag tänkte skriva monstruös först men höll mig.)

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 5: Mot Transsylvanien!

Fredagslistan 2025, vecka 4: The Great Randomizer

Det är för tidigt på året för att hitta på gedigna teman till den här bloggen, så den här veckans lista skapades med hjälp av skivsamlarportalen Discogs funktion "Random item". Ett tådopp i min skivsamling helt enkelt: skivorna valdes av algoritmen under en död stund i informationsdisken på biblioteket där jag knegar, och jag väljer låtarna. (Obs: jag fick upp några skivor som gick utanför hårdrockens trygga rum, men dem hoppade jag över. Någon ordning får det vara.)

Klicka på katten för att nå spellistan:

CANDLEMASS - From the 13th Sun - Elephant Star (1999). Det här var ju förutsägbart: när jag kollade i arkivet visade det sig att jag haft med Edling & co i tre separata inlägg, varav två hade med låtar från den här skivan. Men, det är inte jag som bestämmer. Fortfarande en bra och underskattad skiva. Black Sabbath-dyrkan när det blir som bäst.

IRON MAIDEN - Virtual XI - The Clansman (1998). Visste ni att det här, förutom att vara Maidens sista skiva på nittonhundratalet, och den sista med Blaze, dessutom är deras sista som är under en timme lång? Makes you think. Det är även den enda Maiden jag har på kassett, som jag fick av en god vän sommaren 2022 dagen efter jag såg dem på Ullevi. Enda låten från Blaze-eran de spelade (vad jag minns) var den övermäktiga The Clansman. I övrigt har jag ingen djupare relation med den här skivan.

DERANGED - Cut Carve Rip Serve - Military Death Complete (2011). Ja det här var ju lite pinsamt. Som sagt, det var inte jag som valde musiken idag. Det här är första skivan med Deranged som jag spelade på, och låten är en av få jag skrev texter till. Otrevlig historia om en soldat i första världskriget som blir blind av en gasattack, och hanterar sin obehandlade PTSD genom att mörda barn i kloakerna. Minns att en vän beskrev den här skivan som en hjärnskakning, känns rimligt.

SLAYER - Seasons in the Abyss - War Ensemble (1990). Här behövs ingen presentation eller förklaring. Inte deras bästa skiva men herregud vad Lombardo spelar!

SOLEFALD - In Harmonia Universalis - Christiania (Edvard Munch Commemoration) (2003). Det är inte riktigt klokt hur mycket jag lyssnade på den här skivan under gymnasiet. Duon utgjorde en spets av den norska avantgardemetal-septagrammet som jag dyrkade under flera år och utgjorde min musikaliska grund (tillsammans med Arcturus, Dödheimsgard, Ulver, Fleurety, In The Woods och Ved Buens Ende). Solefald är kanske de i gänget som åldrats sämst, det är DJUPT pretentiös musik i en redan pretentiös genre. Men som ni vet, viss musik kan man inte förhålla sig objektiv till, utan bara älskar förbehållslöst. Som den här låten, till exempel. Håll ut tills manskörerna tar över! Fantastiska arrangemang!

TWILIGHT OPHERA - Midnight Horror - Engrossed by Carnal Lust (1999). Random item-funktionen var snäll till en början, och gav mig en rad band jag har en djup relation till sedan årtionden tillbaks. Klart vi ska avsluta med Twilight Ophera, som en rutten vitlöksklyfta mitt i julgröten. Lite bakgrund: härom året fick jag för mig att köpa på mig samtliga släpp från skivbolaget Cacophonous. Kul sommarhobby! Det kanske kunde bli ett gästinlägg hos Hatpastorn eller så. Cacophonous stora flaggskepp var ju som bekant Cradle of Filth, och de släppte även enstaka skivor med andra band som hade vision och integritet: Bal-Sagoth, Sigh, Primordial, Gehenna, EbonyLake, Dimmu Borgir (nåja). Sen... släppte de en hel del annat. Till exempel finsk synthindränkt symfoni-black. Slak, andefattig och alldeles hopplös sådan, med hela 36% i betyg på Metal Archives. Total cirkus, ingen musik för den svagsinte. Det blev aldrig något Cacophonous-scoop, och allt som återstår är en bortglömd hög med promoskivor som jag måste rota igenom för att kunna fota till det här inlägget.

Slutet sämst, allting hemskt - lyssna här om ni gitter. 

/Andreas

Fredagslistan 2025, vecka 3: Neue Deutsche Härte teil eins: werde OOMPH!

 Det är sällan jag djupdyker i genrer, som person dras jag mer till att djupdyka i individuella band och skola in mig i deras katalog till absurdum. Det finns någon inställning i min programmering som gärna filtrerar verk som påminner om sådant jag redan hört eller sett, “det har vi redan koll på”.  Men för nyfikenheten och vetenskapens skull skola jag djupdyka i Neue Deutsche Härte, en genre jag definitivt har täckt i och med mina 20 långa år med Rammstein som favoritband. Men de var inte först och absolut inte ensamma, en uppsjö av tyska punkare och hårdrockare under 90-talet blev inspirerade av genrens allfader: OOMPH!

I begynnelsen sade tyska Gud (han kallas Zven av sina vänner) VARDE OOMPH! och därmed var en ny rörelse inom musiken skapad. De troende kallade den för Neue Deutsche Härte, ungefärligen Ny Tysk Hårdhet, och bestämde tidigt att genren skulle definieras av basiga mansröster som sjunger om morbida ämnen, synkoperade riff, tighta mekaniska trummor och dosera synth efter smak med Oomph!s andra skiva Sperm (1994) som ledstjärna. 

Det är inte jättelätt att hitta bra information om den här tidiga perioden, men det verkar som att Sperm hade mer inflytande än den blev lyckad. I sann “snubben som sa samma skämte fast högre” situation så blästrade Rammsteins Herzeleid (1995) snabbt förbi i både popularitet (Herzeleid nådde som högst topp 2 på tyska topp 100-listan medans Oomph! först nådde dit med Unrein (1998) och då högst till plats 37) och influens. Min förståelse är att “vi är inspirerade av Oomph! (och Rammstein)” övergick till “Vi är inspirerade av Rammstein”, speciellt efter Sehnsucht (1997) som gjorde genren känd världen runt.

Oomph! har dock några års försprång. 1989 startade sångaren Dero Goi och gitarristerna Andreas Crap och Robert Flux bandet i västtyska Wolfsburg. Goi spelar trummor medan de andra två gör lite allt möjligt. Tillsammans stod de för all musik fram till 2021 när Goi fick en uppenbarelse och blev evangelist. Der Schulz tog över rollen som sångare 2023.

 Den allra första skivan, Oomph (1992), reflekterar mer en mörk industriell och elektronisk stil följt av Sperm, Defekt (1995) och Wunschkind (1996). Alla 3 indiesläpp och fullt ut NDH. De är råa och grova, Goi vrålar verkligen fint under den här eran. Enda problemet är att skivorna är så jävla långa och blir snabbt lite enformiga, de är alla runt 55-60 min långa och det känner man av. Det är också alldeles för många jävla dåliga engelska låtar, när de sjunger på tyska är det riktigt schysst men 9/10 gånger de försöker sig på engelskan blir det jävligt töntigt in a hurry. Den ovan nämnda Unrein från 1998 (deras storförlagsdebut och första topp 100) följer i liknande spår men renare produktion och mer variation, överlag skivan jag tyckte om mest under inlyssningen. Det blir aldrig riktigt så tungt igen.

De nästa två skivorna, Plastik (1999) och Ego (2001), var så förjävla i det tråkiga att de inte ens får någon plats på listan. De försöker typ gå åt det lite proggiga hållet och allting blir en prövning i tålamod. Jävla skitmusik.

Men efter det uppstår lite av ett problem rent stilmässigt. Jo ni förstår, bandet valde att lämna det riktigt råindustriella och grova bakom sig och styr rätt in i ett mycket mer kommersiellt pop-territorium. Den nya stilen kallas Tanz metal, dansmetal, och är komplett med stora catchy refränger, enkla rytmer som är lätta att dansa till och med det även ekonomisk succé. Nu är jag inte så äckelmagad av lite pop-troper men det leder självklart till att skivorna följer en rätt utstakad och beprövad mall: Hitsen är kanon, genuina anthems och sen drygar man ut med lite ofarligt halvkul utfyllnad. Skivorna Wahrheit oder pflicht (2004), GlaubeLiebeTod (2006) och Monster (2009) följer den här modellen och det kulminerar med Des Wahnsinnes Fette Beute (2012) där det händer mest annorlunda saker i hela bandets katalog. Uppfriskande helt ärligt, efter 10 skivor hade de kunnat släppa en polkaskiva och den hade varit jävligt välkommen. XXV från 2015 verkar vara lite av en motreaktion till detta med en tydligare rockig stil. Tankarna förs lite till pop-punk på många av låtarna, men helt ärligt var skivan rätt tråkig.

Sista skivan med Dero Goi (och även sista för idag) är Ritual (2019). Allt går lite full circle tillbaka till 90-talet här, soundet är hårdare än det varit på länge men de försöker behålla de stora refrängerna. Lite som många band brukar villja göra 30 år in i karriären. Back to the roots. Charmigt.

Vad tycker jag då om Oomph! när allt är sagt och gjort. Jag har tidigare lyssnat på deras mer kommersiella album (vilket var allt som erbjöds på streaming för 15 år sedan, troligtvis pga någon invecklad rättighetskamp) och gillat de stora låtarna med sin mer lättsinniga och catchy refränger. Men jag tacklas än med om jag tycker att de efter Unrein bör ses som ett “seriöst” NDH-band? (nu himlar hela redaktionen med ögonen, jag känner det i ryggmärgen)

Det är ju en debatt man kan ha om vilket band i vilken genre som helst där de ändrar stil. Det kan lätt helt bryta samman till “no true scotsman” bråk där inget duger och man inte har några riktiga grunder att stå på. För Oomph! finns det ju lite mer att bita i, de övergår ju i en egen ny genre (jag tror det är de själva som dubbat sig Tanz metal? vi säger att det är så, källor är för töntar). Och efter att äntligen faktiskt ha hört deras riktigt råa och brutala sound från 90-talet är det svårt att inte särskilja erorna. Men jag vet också att de är långt ifrån det mest kommersiella och poppiga vi kommer höra under den här resan…

Här sätter vi punkt för det första kapitlet i vad som nog lära visa sig vara en jävligt långt projekt med NDH. Planen är att lyssna igenom alla de största banden (bortsett från Rammstein, som kommer tjäna som måttstock) vilka är i ordning: Oomph! (nu avklarat), Stahlhammer, Megaherz, Unheilig och Eisbrecher. Sist kommer det även en, kanske till och med två, listor med lite alla möjliga band som jag fått rekommenderat/hittat. Dessa kommer att vara mindre detaljerade (om Herr B inte får riktig feeling). 

Los, auf!

//Der nicht mehr ganz junge Herr B.

PS. Det är lite sent på det, men i och med temat måste jag slå ett slag för skivan Flake feiert Weihnachten (Flake firar Jul). Rammsteins evigt kufiga keyboardists julskiva släpptes lite innan jul och är helt fantastiskt flummig. Det är bland det roligaste jag hört på flera år.

Listan hittar ni här, svinlång som den är.

Fredagslistan 2025, vecka 2: NYHC

Förra året gav två herrar vid namn Vinnie Stigma och Roger Miret ut varsin bok. Jag har inte hunnit läsa någon av dem än men tänker att det kan vara värt att uppmärksamma ändå. För er som inte pallar läsa gästar dom även podden One life one chance podcast med hjälten Toby Morse. För er som inte vet vilka jag pratar om kan jag avslöja att det rör sig om gitarristen och sångaren i det legendariska hardcorebandet AGNOSTIC FRONT från New Yorks gator.

Vän av ordning minns kanske att vi redan varit på HC-safari i New York men det skulle, utan problem, gå att göra listor om NYHC för ett helt år.

Så packa knogjärnet, på med yankeeströjan och tänd eld på red sox flaggan, nu drar vi till staden som gav oss filmen Warriors! Listan hittar ni HÄR.

AGNOSTIC FRONT bildades 1980 av Vinnie Stigma och bandet tog fart 83 när Miret anslöt. Listan över vilka som varit med i bandet är längre än en låt av Opeth och bandets historia kan beskrivas som allt annat än smooth sailing. Debuten Victim in pain från 1984 är en klassiker vars inflytande inte kan underskattas. Plattan har det råa, gammeldags ljudet jag älskar och texterna handlar om New Yorks gator, som kanske inte var en jättehälsosam plats att befinna sig på vid den tiden, självupplevt såklart. Plattan efter går åt crossoverhållet och inspirerade en ny gren av HC, på gott och ont. Låten är hämtad från debuten.

Innan Victim of pain plattan kom ut spelades en EP vid namn United Blood in. På den trummade en viss Raymond Barbieri. Efter att ha slamrat i studion med Stigma och Co hoppade han av som började ”sjunga” i ett band som heter WARZONE. Bandet höll på mellan åren 83 och 97 tills Barbieri, som var den ende konstanta medlemmen, gick bort i lunginflammation.

Men Todd Youth då? Är det kanske någon som undrar. Lugna er. Todd youth, som fick sitt smeknamn av H.R i BAD BRAINS, spelade som alla vet bas i tidiga Agnostic front innan han hoppade av och anslöt till Warzone. 86 hoppade han av och började i MURPHYS’S LAW som han spelade med till 95.

80-talet börjar nu ta slut och grabbarna i Agnostic front börjar bli uttråkade och startar ett litet sidoprojekt som får namnet MADBALL. Det är tyngre, mer metalinspirerat och tuggigare men fortfarande med temat New Yorks gator.

När 90-talet börjar hittar vi Craig Setari på bas. Då har han redan spelat med Straight Ahead och på YOUTH OF TODAYs klassiska Break down the walls. I december 92 sätter Agnostic Front tofflorna med en avslutningsspelning på CBGB och Setari tar sin bas och börjar lira med bröderna Koller i SICK OF IT ALL. SIOA hade vid tillfället släppt två ljumna plattor och stod och trampade lite. Året efter däremot kom plattan Scratch the surface och resten är historia.

Men vad hände med Agnostic Front då? De återförenades 96 och kör fortfarande på. Slutet gott.

/Oskar S

Fredagslistan 2025, vecka 1: Skivor från 2024 som jag inte kan släppa riktigt än!

 Gott folk, välkomna till Fredagslistan 2025! 

Med 2024 bakom oss så går det att konstatera att 2024 var, i sanning, ett helvetiskt bra skivår. Jag hittar fortfarande album som jag tycker är värda både lyssnarmöda och skrivardito, och tvingas konstatera att det nog blir svårt att släppa det gångna året helt riktigt än. Är man som jag så räcker det ju inte att "bara" skriva en egen årsbästalista - den kommer imorgon på WeRock om man vill läsa - utan jag ligger ju och kollar in en hel massa andra årsbästalistor också. Nedanstående skivor är sådana som fångade min uppmärksamhet, och sedan jag väl lyssnade på dem, lyckades bibehålla den. 

Vi kör!

"Vortex Of The Worlds" 

Vi ger oss ut i rymden med det ukrainska bandet LABYRINTHUS STELLARUM. Kolla bara in det omslaget, jag får villigt erkänna att det var det som drog in mig initialt. Om ni gillar ett band som VORGA så kommer ni kanske gilla det här bandet också. Atmosfärisk black metal om rymden av sådan kvalitet att jag faktiskt häpnar över att detta gäng inte är kontrakterat av något bolag. Detta är musik som får mig att drömma mig bort, trots en hög grad av furiöst trummande. Det är till stora delar oerhört vackert - jag misstänker att detta har med den finfina produktionen att göra - paketerat. 

"The Wishing Tomb"

Ytterligare en drömskt ljuvlig platta, denna inom melodisk doom med dödsiga inslag. Inte alls svårt att gilla detta - fantastisk produktion, en härligt melankolisk stämning rakt igenom plattan. Blev inte förvånad då COUNTING HOURS kommer från Finland, och de har den där underbara tonen som så många andra bra finska band har. Jag märkte att det var oerhört svårt att inte låta "The Wishing Tomb" gå på repeat, man ville liksom vara kvar i den sorgmodiga stämningen mest hela tiden. 

"Múr"

Från det karga landet i norr, Island, kommer en av förra årets mest imponerande debuter. Detta är en skiva som sorterar under facket progressiv post-metal så detta är ju lite beroende på hur man ser det antingen en skiva som man verkligen går igång på, eller hatar med stort hat. Det är för mig skönt att lyssna på ett band som tar sin musik på stort allvar, vilket MÚR verkligen gör, och som vågar bre på med både de stora känslorna som ambitiösa låtar vad gäller längd. Inledande Eldhaf med sin över 9 minuter långa speltid sätter tonen på ett fantastiskt sätt. Lägg till att det sjungs på isländska och ni får ytterligare ett plus i kanten av mig vad gäller den här skivan. 

"Violence Inherent In The System"

Gillar ni tydligt, och meckigt, basspel så har ni skivan de jour här. Dave Kirsch lägger upp ribban på en nivå som får mig att tänka på CANNIBAL CORPSEs Alex Webster, och det är ju beröm å det grövsta. Men lyssna bara på Skullcrushing Defilement försök att inte tänka på nestorerna i CANNIBAL. Sedan kommer ni förmodligen att tänka på DEATH också, och det är inte dåligt det heller. NOXIS från Cleveland lyckas övertyga mig om att de nog är ett band att hålla noga koll på, för om de lyckas göra en så här pass bra debutskiva, då är de ett gäng att se fram emot mer musik ifrån. 

"Traverse The Bealach"

Vi avslutar listan med enmansprojektet SGÀILE från Glasgow i Skottland. Bakom bandnamnet står Tony Dunn, och detta är sagolikt vacker, ja nästan hemsökande sådan, musik som har mängder av soaring melodies, en del folkinslag (oroa er inte, om jag står ut med detta så vet ni att det inte går till överdrift) och riktigt bra sång. Vill ni ha en genre så benämner Metal Archives detta som progressive/post-metal. 

Gott folk, vi tar helg på detta!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 1 (Spotify)

Fredagslistan 2025, vecka 1 (YouTube)