fredag, juni 10, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 23: Smör

Gott folk!

Veckans fredagslista har sin upprinnelse i faktumet att Robert Gustafsson, kollega på WeRock, recenserade SUNSTORMs nya skiva "Edge Of Tomorrow". Och trots (eller kanske tack vare?) att den skivan är svårt behäftad med smörighet så har den skivan fått mycket speltid hos Robert. Och mig bör väl tilläggas. För handen på hjärtat - visst är massiv tvåtakt, growl och allmänt blästrande livsnödvändigheter - men jag har ytterst svårt att värja mig mot en bra smörig låt. Om den är väl utförd det vill säga. 

Blir det bara ballader nu, kanske ni tänker? Nä, verkligen inte! Smörighet är ju inte svår att hitta på de mest separata ställen och börjar du väl grotta ner dig på allvar så öppnar sig en värld med rätt många låtar som är svårt behäftade med valfritt fett. 

Vi kör! 

 
Vi börjar med skivan vars recenserande blev upphov till hela listan - "Edge Of Tomorrow". Joe Lynn Turner är den mest namnkunnige medlemmen i SUNSTORM, mannen som under hela min uppväxt var mest känd för  att ha fått klipulver hällt i perukerna när han lirade med Yngwie Malmsteen. Jag tror inte ens jag lyssnade på nån låt som Turner medverkade på när det begav sig. SUNSTORM lär ju inte kvala in på någon klassikerlista alls, men helt oävet är det inte! Det kräver ju sitt till att kunna skriva melodiskt och, ja, smörigt och komma undan med det - och det tycker jag att SUNSTORM gör. The Sound Of Goodbye har ett fint gung och ett bra driv. Temat för låten är ett förhållande som har gått över i tomgång och är på väg att avslutas. Lämpligt. 


Vi kör vidare med åttiotalsrock och klassisk WHITESNAKE. Still Of The Night var tredje singeln från bandets självbetitlade platta som kom 1987. Här är Coverdale i absolut högform. Det är vilda mängder av oooooh, oooooh baby, ooooooh mama, over here baby, och jag älskar det. Det här är en otroligt överlastad och klichéartad låt som faktiskt funkar på ren jävelskap. Har ni inte sett videon så gör det så får ni juckandet på köpet dessutom, samt se ett typexempel på hur videor på fullt allvar såg ut i mainstreamen innan grungen slog till. 


 

VAN HALEN är ett band jag återkommer till med oregelbundna intervall. Av bandets sångare föredrar jag Sammy Hagar, och det är sällan jag lyssnar på David Lee Roths versioner av bandets låtar, och aldrig Gary Cherone. Oftast lyssnar jag på ovanstående album som jag tycker är riktigt bra. VAN HALEN har några rejält smöriga låtar - Why Can't This Be Love och Love Walkes In för att ta två exempel. Men jag har valt Dreams för att jag gillar den sentimentala tonen i låten. 

 
New Jerseys största band? Jo, det kan vara BON JOVI som är det. Jag kommer ihåg att jag lånade "Keep The Faith" på Karlskrona Stadsbibliotek runt 1993 och lyssnade en del på den. Det var för övrigt på samma bibliotek som min uppskattning av IN FLAMES tog fart på riktigt, men det är en annan historia. I vilket fall så minns jag att låten In These Arms satte sig nåt jävulskt i skallen på mig då den har en minst sagt fläskig refräng. Smörigheten härleds främst från texten som innehåller strofer som
You want commitment
Take a look into these eyes
They burn as fire, yeah
Until the end of time

 
och 

Baby, I want you
Like the roses want the rain
You know I need you
Like the poet needs the pain

Ja, ni fattar galoppen eller hur? Precis. 

 

Jag avslutar med en låt av EUROPE och jubilerande "The Final Countdown". Carrie är låtvalet. Nog sagt eller hur? 


Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk! I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är ...

Populära inlägg