fredag, april 15, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 15: Gästlistare Karin Tidbeck

Gott folk! 

Idag säger vi hej och välkommen till Karin Tidbeck, författare till bland annat "Amatka", som är en bok jag verkligen kan rekommendera då den skiljer sig mycket åt från de flesta så kallade dystopier. Extremt förtätad och, ja, annorlunda.


Men, nog från mig, nu lämnar jag ordet till Karin. 

/Martin


Jag skriver i stort sett alltid till musik, det är mitt filter mot omvärlden. Jag har oftast en spellista per projekt som jag hetslyssnar på medan jag skriver. Oftast är det filmmusik, electronica eller sånt jag har lyssnat sönder och samman sedan årtionden (Dead can Dance, Kate Bush, Siouxsie and the Banshees). Ibland blir det lite mera slammer. Det har jag grävt upp. Typ. Välkommen, alltså, till min författarkarriär.

My Dying Bride – Sear Me
Jag fastnade för omslaget till singeln på Sound Pollution i Stockholm 1992. Jag minns det rätt exakt, för jag gick i nian och hade just upptäckt Sandman – och omslaget till Sear Me var designat av Dave McKean. Jag samlade på MDB:s singlar och EP:s fram till Turn Loose the Swans, när jag tröttnade. Flera år senare fick jag intervjua sångaren, och han fnissade åt min beundran för den latinska texten i Sear Me. Var det svårt att skriva den, frågade jag. Det var ju bara hittepålatin, svarade han. Ridå. Men det var till My Dying Brides musik som jag skrev mina första dikter. 

Fields of the Nephilim: Psychonaut lib III
Jag halkade egentligen in på rollspel redan på 80-talet tack vare brorsan (som ville testa sina hemgjorda skadetabeller i Mutant), men började på allvar när jag upptäckte World of Darkness-spelen, särskilt Vampire och Mage. Det var här skrivandet började ta fart på allvar: jag började skriva längre och längre texter om mina rollpersoner som svällde över alla bräddar. Ett par år senare började jag också med lajv, och fortsatte med att skriva roller och fiktion till diverse uppsättningar. Just Psychonaut kunde jag hetslyssna på om och om igen under skrivprocessen. 

Siouxsie & The Banshees: Cascade
Jag släppte min första novellsamling, Vem är Arvid Pekon?, 2010. Novellerna i den skrevs mellan 2002 och 2009; varje novell hade sitt eget separata soundtrack, med undantag för tre artister som fanns med överallt – Siouxsie and the Banshees, Tori Amos och Kate Bush. Siouxsie mest av allt, som hon var på åttiotalet. 

Jarboe: Yum Yab
Min andra novellsamling, Jagannath, kom ut 2012 och blev mitt genombrott på engelska. Innehållet bestod av novellerna från Vem är Arvid Pekon? samt en packe nyskrivet material. Texterna skilde sig inbördes mycket åt, men den novell som var absolut svårast att skriva, titelnovellen Jagannath, drevs framåt av bland annat Jarboe. Hon gör mig egentligen extremt illa till mods, men det är för bra för att sluta lyssna. Plattan Sacrificial Cake är en vandring genom en ond saga, och ett utmärkt soundtrack till det som i novellen är en sejour inuti en biomekanisk tusenfoting. 

Fever Ray: If I had a Heart
Romanen Amatka kom ut på svenska 2012 (samtidigt som Jagannath). Människor har koloniserat en grådaskig värld där materien är instabil; resultatet är en sträng diktatur där upproret ändå spirar. Hela miljön är blodfattig och kylig. Jag lyssnade på tre plattor under arbetet med romanen: Lyckantropen av Ulver, valda delar av soundtracket till Constantine, och så Fever Ray. Det är mycket svårt att lyssna på Fever Ray idag utan att känna sig frusen. 

Cranes: Starblood
Det blir en del Cranes när man skriver skev fantasy. Det är en sån roman jag pillar med för tillfället, så jag kan inte säga otroligt mycket om det – annat än att Starblood är lite av ett ledmotiv. Den här låten är för övrigt en av mina äldsta kärlekar. Den knäckte mig fullständigt när jag var femton, och den drabbar mig än idag.

Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon! Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas s...

Populära inlägg