torsdag, augusti 16, 2012

Änglagård - Viljans Öga

Det är en typisk sensommardag, eller rättare sagt eftermiddag. Solen går sakta ner och lyser genom trädens lövverk, det är ett nästintill magiskt ljusspel att bevittna. På den stora stenen alldeles invid tjärnen sitter du och lyssnar, på susandet ifrån träden, på tystnaden ifrån vattnet. På stillheten. Emellanåt bryts den spegelblanka vattenytan av något, det bildas små ringar som sakta rör sig utåt, bortåt. Denna eftermiddag spelar det ingen roll att logiken och rationaliteten säger att det inte finns skogsväsen, du ser dem överallt ändå. Det är som att tiden just i detta nu står helt stilla. Den enda förhoppning du har är att denna eftermiddagen aldrig ska ta slut. Du vet att det inte kommer att bli så, men du håller fast vid förhoppningen ändå.

Precis som jag beskriver låter ÄNGLAGÅRDs nya skiva "Viljans Öga". Jag har älskat Änglagård i många år, och 2012 skulle äntligen bli det året jag fick se dem live. En på många sätt underbar spelning, endast grumlad lite av att den tyvärr ägde rum på festival. Es ist egal. Jag har egentligen aldrig gjort skillnad på "Hybris", bandets första skiva, och "Epilog", bandets andra. Det enda jag vetat är att Sista somrar på "Epilog" med all sannolikhet är bandets och kanske den svenska musikhistoriens vackraste låt. Dess ödesmättade stämning innehåller allt jag kan önska.

Så släpptes då "Viljans Öga" för några veckor sedan. Bäst avnjutes den på lp, inte för att jag är speciellt ljudintresserad eller för att jag har en bra anläggning (vilket jag inte har) utan för att allting, precis allting, blir perfekt om just denna skivan spelas i detta format. Omslaget är kanske det snyggaste jag någonsin sett. En låt per sida på en dubbel-lp betyder att du ungefär var femtonde minut får resa dig och byta sida. En välbehövlig kontemplativ paus. Om man bara lyssnar rakt av utan paus eller eftertanke så blir musiken ofta till slut en bakgrundsgrej och där vill jag aldrig hamna.

Omslaget är perfekt och i den medföljande boken illustreras varje låt av en bild och en kort text. Jag blir nästan tårögd när jag läser, tittar och lyssnar. Detta är inte bara musikalisk perfektionism i stil med [insert valfritt band du tycker är bäst] utan även musiken som konstform för ALLA sinnen i sin mest förädlade form. Det är exakt denna skiva som är anledningen att jag lägger ner hela mitt liv på att lyssna på andras alster istället för att ens försöka skapa något eget. Änglagård fångar i varje ton, varje ord och på varje bild det jag älskar mest av allt med att vara vid liv. Själva medvetandet. För det tackar jag er.

Min enda önskan är att de gör en konserthusspelning någonstans i landet. Jag åker var som helst, bara jag slipper höra MSG i bakgrunden. Att få sitta på en ytterplats på rad 7 i Jönköpings / Luleås / Knislinges / Helsingborgs Konserthus en sen höstkväll. Änglagård spelar hela den nya skivan. Kanske spelas Sista somrar eller Höstsejd som extranummer, men det spelar ingen roll. Där och då skulle mitt liv vara fulländat. För den stunden åtminstone.

Tack, Änglagård.



/Alex

1 kommentar:

Anonym sa...

Lyssnade mycket på Änglagård när de kom och såg dem live. Intressant recension, blir nog att inhandla.

Patrik (dark light)

Featured Post

Fredagslistan 2019, vecka 33: Once more into the breach, dear friends!

Gott folk! Tillbaka på lönearbetet sedan i måndags, och det har ju inneburit en omställning från sovmorgnar till att gå upp i en helt orim...

Populära inlägg