onsdag, maj 30, 2012

Queensryche - en dödsruna (?)

Jag har tidigare uttryckt min besvikelse över hur QUEENSRYCHE behandlar sig själva, bandarvet och sin publik. Igår släpptes om inte en bomb så åtminstone en smällare i form av att bandets medlemmar förutom just sångaren Geoff Tate nu ska spela under namnet RISING WEST tillsammans med sångaren Todd La Torre från CRIMSON GLORY. De ska dessutom uteslutande spela låtar från Queensryches "first 5 albums", vilket jag antar är EP´n -> "Empire", inte "Warning" -> "Promised land" som någon spekulerat i. Ett tydligare ställninsgtagande MOT Geoff har jag svårt att se, och om detta inte innebär slutet för Queensryche som vi känt dem så vet jag inte vad mer som skulle kunna hända.

Vad ska man tro? Vad ska man säga? Jag älskar Queensryche och deras skivkatalog fram till och med "Tribe" från 2003, jag har sett dem live fler gånger än vad som rimligen kan vara hälsosamt, jag har burit och byggt deras scen, jag har nästan slagit ihjäl trummisen Scott Rockenfield med en planka (och bett om ursäkt i ungefär en timme efteråt). De var mitt band, MITT band under många många år. Idag ser verkligheten tråkigare ut, förra året på Sweden Rock såg jag bara en liten snutt av spelningen då jag ville höra The lady wore black, det lät så bedrövligt att jag ledsamt gick därifrån omedelbart efteråt. Geoffs röst är helt borta, de har kört kabaréturnéer med paraplyclowner och skit, skivorna de släppt efter "Tribe" har bara låtit snäppet intressantare än Kemiras avfallsutlopp i Öresund och magin som en gång fanns är helt borta.

Jag hoppas det är slut nu. Jag hoppas Queensryche som band slutar spela. Rising West känns som ett typiskt Sweden Rock-band, folk går dit för att minnas hur det en gång var dock med vetskap om att det inte kommer att komma tillbaka ("Thin Lizzy", någon?). Kanske går jag och ser dem om de kommer, kanske inte. Tiden går inte att vrida tillbaka. Ingenting kan dessutom någonsin överträffa the real thing, Köpenhamn 1995-spelningen var en enda lång orgie i liveperfektionism. Å andra sidan känns det trist att man nu kanske ska leva resten av livet utan att ens ha möjligheten att kunna välja att se bandet eller fragment av det. Därför stänger jag inte dörren för Rising West. Jag lämnar den lite på glänt, men inte med en önskan om att det ska bli 1995 igen, utan bara med en förhoppning om att bandmedlemmarna mår bra, gör det de trivs med och lever sina liv så bra de kan. Utanför den alltmer snäva gränsen som fram tills igår hette "Queensryche".

Geoff, Scott, Michael, Eddie and all past and present guitarists - I love you. Thanks for the memories and the music.

Take me home guys.



/Alex

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ah, ljuva 1995. Fan vilken spelning

/ Nilsson

Anonym sa...

Har sett dom 1 enda gång och då som förband till Metallica -88 och Operation Mindcrime var ny och den spelningen var ju heller inte kass...

Chief Rebel Angel sa...

Oj?!?
Det var nyheter som träffade rakt i hjärtat.
Det är ju dags att lägga ner, men ändå...

Featured Post

Fredagslistan 2019, vecka 50: In på upploppet

Goddagens! Idag är det inte bara fredagen den 13:e utan även lucia och då kan vi ju passa på att tänka både på blandade skräckfilmer och på...

Populära inlägg