onsdag, mars 21, 2012

Onsdagsskivan: "Seasons In The Abyss"

Vi gillar ju att tipsa om musik vi gillar - det ju ingen direkt hemlighet, eller hur? Jag har gått och grunnat lite på den tanke som genom detta inlägg ser dagens ljus. Med oregelbundna intervall kommer jag, Susanne och Alex att skriva om de där skivorna som betyder lite extra. Det enda ni kan räkna med är att inläggen alltid kommer att dyka upp på onsdagar, och att de förhoppningsvis är läsvärda.

För ett antal år sedan spelade jag i ett thrash metalband, BLACKSHIFT. Vill ni höra hur det lät kollar ni här. Ber redan nu om ursäkt för hur sidan ser ut. Gillar man thrash så vill man ju inte väja för själva epitomet för hur denna musik ska låta - SLAYER. Det gjorde vi inte heller. Spelar, eller har man spelat i band, så vet man att det kan vara bra att ha någon uppvärmningslåt. Är man normalt funtade så tar man en midtempolåt så man får en chans att just värma upp. Vi körde War Ensemble från "Seasons In The Abyss". Precis, inte direkt smart - men fan så kul.

"Seasons..." är en pärla till skiva. Visst, många drar ju till med "Reign In Blood" när de ska ranka SLAYERs plattor om vilken som är bäst. Personligen betyder "Seasons..." mycket mer för mig. Skivan är nummer 5 i bandets kronologi och släpptes 1990, två år efter medvetet långsammare "South Of Heaven". Och så öppnar skivan med just War Ensemble. Det var stört omöjligt att inte brisera i glädjetjut á la Araya i Angel Of Death. Att videon var precis så man ville se SLAYER gjorde ju inte saken sämre.


Jag gick in in stadiet galenpanna deluxe bums, på det sätt som man hade en tendens att göra när man var 14 bast då låt tre - Spirit In Black - drog igång. Jag tycker fortfarande att det är den bästa låten bandet har gjort.

Jämnheten på skivan är nog det jag uppskattar mest. Här finns låtar som är snäppet sämre än andra - Dead Skin Mask, Skeletons Of Society och Blood Red har utan att vara speciellt dåliga låtar svårt att mäta sig med övriga låtar som Hallowed Point som innehåller förutom knäckande riff, speed och asgrymma markeringar en av SLAYERs bästa texter, Born Of Fire och avslutande fullständigt episka Seasons In The Abyss.

Att bandet har pressat upp sina individuella prestationer till fantastiska höjder är, well, hörbart. Lombardo, som i mina öron alltid har varit en av metals bästa trummisar, lirar genomgående med en kreativitet som inte många når upp till. Riffen, och framför allt solona, är besjälade av en kraft och en hantverksskicklighet som framför allt på släppen efter "Seasons..." har saknats emellanåt. Araya sjunger med övertygelse och kraft.

Sammantaget ger detta en skiva som visar ett SLAYER på toppen av sin förmåga.

/Martin






Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2019, vecka 29: Current state of affairs

Gott folk! Det blir en ganska spretig lista denna vecka. Jag har mest lyssnat planlöst på nyare musik, och från en hel massa olika subgenr...

Populära inlägg