tisdag, februari 28, 2012

We need to shock the people

Jag hade bilen på service igår och fick således promenera hem från verksta´n och sedan tillbaka igen. Jag gillar att promenera, speciellt om jag hamnar i områden som av någon anledning betyder något och kanske väcker ett minne eller två. Igår gick jag förbi Kadettgatan i Helsingborg. Det finns alldeles för mycket skoj från den gatan för att kunna rada upp här, två av mina bästa vänner har bott där, men eftersom vi idag skriver fenruari 28 och det är 16 år sedan Grammygalan ägde rum så tänkte jag bara kort spankulera lite på denna minnenas spaljé tillsammans med den äldre av de två vännerna.

1996 blev såklart det mest intensiva av alla år jag varit ett KISSfan. Snacka om att de gjorde sin återförening vid rätt tillfälle, precis efter att världen övergått från analog till digital på riktigt men även precis innan internet tog över folks liv helt. Det fanns således ånyo en möjlighet till att skapa mystik, till att bygga nya legender. Vi bidrog alla till detta genom att suga i oss minsta lilla atom av information om denna helt (eller njaaaa....) osannolika händelse. gryniga bilder sparades ner på diskett på biblioteket (där jag nu jobbar) och skrevs ut på arbetstid av en snäll styvfar på Gullfiber AB. Tidningar inhandlades i MASSOR enkom för att det däri publiverats en svartvit bild och tre rader text som alltid lydde något i stil med "Tillbaka för fansen. Kiss tar på sig sminket igen. "Vi låter bättre än någonsin" säger trumslagaren Peter Criss".

Det spelade ingen roll då att de tyvärr inte riktigt lät lika bra som 1977. Det spelade ingen roll då att scenshowen egentligen var rätt urvattnad och att de först på senare år lyckats med att ha en riktig state-of-the-art-show. För vi stod där, tillsammans. Återförenade, inte bara Kiss som grupp utan även vi som slagits och fått ta emot spott och spe från alla andra under alla år. Plötsligt var det vi som hade haft rätt hela tiden, nu ville alla vara med på tåget vars lok kört lite krokiga vägar emellanåt. Och när vi stod där i december i Globen så var det som om alla universums stjärnor radat upp sig på led och lyste på oss. Den kvällen, av alla jag sett, hade magin. Den äkta magin.

När folk idag skriker om att de skulle återförenas igen så hoppas åtminstone jag att det aldrig händer. Allting har sin tid, och originalmedlemmarna i Kiss har sannerligen haft sin. Det finns inte en enda chans i helsike att de skulle kunna bygga upp den monumentala spänningen de byggde 1996, och ärligt talat - vad är ett Kiss utan spänning? De bygger idag vidare på karriären genom nya skivor, kryssningar och annat och jag kan inte se att det där finns plats för de två gamla medlemmarna eftersom deras lynne och sätt alltjämt skulle visa sig vara alltför oberäkneligt redan tidigt 1997.

Men 1996 - det var ett jävligt roligt år det. Eller hur Svärra?




/Alex (som idag även minns 23.21)

2 kommentarer:

Roney sa...

Det var en magisk sommar och höst och kulmen var verkligen konserten i Globen. Det var hysterisk stämning hela giget. Som jag minns det lät publiken nästan som på Alive II.

Håller sen med dig totalt om ytterligare återföreningar. De får dock gärna avsluta allt med alla levande medlemmar på ett sista gig där alla spelar på de låtar de medverkat på.

Anonym sa...

Du lyckas alltid återskapa minnen lagom till de har arkiverats i bakrummet i min lätt ålderstigna hjärna.
Visst var 1996 ett magiskt år i kisstory.
Skål!
Svärra.

Featured Post

Fredagslistan 2019, vecka 46: Notan, tack!

God afton! Idag är dagen då även jag börjar ta tag i detta med att göra ett årsbokslut av 2019. Herrejemine vad med bra skivor det har slä...

Populära inlägg