Intervjuer...

När man som 10-åring plötsligt fick tillgång till kabel-tv var det en fin tid att vara hårdrockare. Något som åtminstone präglade min uppväxt var intervjuer, bootlegs hade jag dålig koll på och de flesta köpekassetter med konserter hade jag inte råd med. Det fanns då en tjusning i att se mina idoler på tv ändå, i avslappnade sammanhang. Och allt som oftast i samkväm med Mick Wall. Om jag fick önska vara någon annan än den jag var under 80-talets heyday så skulle jag nog välja Mick Wall. Han kände ju för skrående ALLA!

Det var inga snygga frisyrer de satt inne med (Ozzy 1986...jag LOVAR att både min mamma och min mormor hade en exakt likadan!), det som sades var sällan banbrytande eller föremål för nästkommande års nobelpris, men de satt där. I en stol. Och pratade och rörde på sig. Vad kunde vara mer upphetsande än det?







/Alex