Through the looking glass: Mastodon

Jag blir först ut i veckans nyintroducerade giv som Martin lite putslustigt kallat Through the looking glass. Det föll på mitt bord att skriva en recension på en skiva jag inte hade brytt mig ett endaste dugg om om inte Martin lånat mig den. Vi talar om MASTODON´s Blood Mountain.

I juli 2009 satt jag på Forum i Köpenhamn och skulle behöva genomlida två förband innan Metallicas entré. Det andra bandet, Lamb Of God, gjorde oerhört starkt intryck på mig varför jag faktiskt gick och köpte skivor och även såg dem live ett halvår eller så senare i Lund. Det första förbandet fick mig dock att vilja injicera cyanid i ren frustration. Mastodon öppnade konserten och var så dåliga att jag faktiskt trodde det var ett skämt.

Där ser man vad en ljudbild kan göra. Nu sitter jag med en välproducerad skiva i handen och det är för mig ett helt annat band. Må vara att de inte körde låtar från Blood Mountain i Köpenhamn (jag kollade upp detta) och att jag inte har en susning om hur de andra skivorna låter, men av denna skiva att döma var jag lite väl snabb att döma ut dem helt.

Öppningsspåret The wolf is loose driver på bra och jag är fortfarande efter en fjärde genomlyssning av skivan väldigt glad för produktionen. Melodierna står inte tillbaka för tyngden och vice versa. Skivan bär självfallet klassiska metaldrag men man hör tydligt progressiva influenser i sättet man byggt låtarnas struktur. Det senare faller som bekant i tämligen god jord i mitt fall.

Om jag ska nämna något jag inte tycker är så vidare värst så är det texterna. Ambitiösa, visst, men staccato-poesin de kör med funkar inte alls för mig. Lyckligtvis är det inte ett band där lyriken är det vassaste kortet, så jag kan lätt obry mig om den och istället låta mig sjunka in i Capillarian crests eller Crystal skulls tunga sköna melodier.

En sista kommentar gäller det sista spåret. Jag trodde konceptet med att låta ett spår gå i tystnad i all evighet för att till sist införliva en lustighet var för evigt förpassat till 90-talet. Jag får näskramp av dylika tilltag, det finns väl inte en enda kotte idag som tycker det är skoj eller spännande att vänta i 17 minuter efter sista låtens slut på vad som komma skall, utan man får ta skeden i egen hamn och hoppa fram, och upptäcker där att det som skulle vara roligt eller nåt bara är meningslöst trams.

För övrigt är det sista spåret Pendolous skin en i sammanhanget lite underlig sång, på samma sätt som BLACK SABBATH´s Planet caravan både passar och inte passar in på Paranoid-skivan så står Pendolous skin ut som en underlighet på en i övrigt väldigt tung skiva.

En alldeles alldeles underbar underlighet.

/Alex