Fredagslistan 2026, vecka 1: Rush ringer in nya året (om än lite undermåligt)

 Nytt år börjar med en avtackning för Rush. Det var en labil upplevelse, och den slutar dessvärre inte på topp då de sista 4 skivorna inte inspirerat. Det låter som mer Rush, ingen särskild personlighet som skiljer det från vad vi redan hört. Antiklimax självklart, men det finns andra saker värda att diskutera från bandets sista 20 år. Dessvärre en hel del väldigt sorgliga saker. Här har vi listan på Youtube!

1996 släpps Test for Echo, vilket följs av en lång turné som sträckte sig till juli 1997. Det kunde blivit sista gången bandet någonsin spelade, då Neil Peart gick igenom 2 tragedier på mindre än ett år. Dottern Selena dog i en bilolycka i augusti 97 och frun Jacqueline dog i cancer i juni 1998. Peart beskrev Jacquelines död som ett långsamt självmord efter dotterns olycka, förkrossad och uppgiven. Efter hennes begravning pensionerade han sig från musik och spenderade de följande åren på sin motorcykel. Han reste nästan 9000 mil runt Nord- och Mellanamerika under 2-3 år och beskriver sin resa i boken Ghost Rider: Travels on the Healing Road (2002). Han återvände till bandet 2001 och Vapor Trails släpptes 2002. Fram till 2015 när Peart pensionerade sig på allvar och bandet la ner släppte de bara 2 skivor med 5 års mellanrum, Snakes & Arrows (2007) och Clockwork Angels (2012), men det parerades med en hälsosam dos av livealbum, hela 7 stycken mellan 2003 och 2015. Dessvärre har jag inte så värst mycket att säga om de här sista skivorna utöver låten Earthshine, en av mina favoriter i liveversion mycket pga Lifesons vackra solo. I övrigt är det som sagt, mer Rush.

Men samtidigt har jag en stor respekt för bandet. Vem kan säga att de spenderade 40 år med sina bästa vänner och att alla fortfarande står på god fot med varandra efteråt. Geddy tillskriver deras långa karriär till en ömsesidig respekt och att alla 3 är trevliga och omtänksamma. Eller var, i Pearts fall. Efter sin pension från musik drabbades han dessvärre av hjärncancer och dog 2020. Lee och Lifeson såg Rush som permanent över, åtminstone för tillfället, och spelade inte tillsammans live förrän de blev inbjudna till att fira South Parks 25 års jubileum 2022. De måste fått lite mersmak, då de under 2025 bestämde sig för att åka ut på turné igen med tyska Anika Nilles på trummor. Turnén ska gå av stapeln till sommaren, om än bara i Amerika som det ser ut just nu. 

Så vad tycker jag om Rush? Jo, som sagt finns det en respekt för deras bedrifter. 40 år tillsammans, 19 skivor och 40 miljoner sålda enheter. De är fenomenala musiker, alla 3 kan kallas virtuoser och alla 3 är bland de mest inflytelserika musikerna på sina respektive instrument, åtminstone för rock och metal. Jag är däremot inte så imponerad av deras katalog, det är inte avsevärt många låtar jag lär ta med mig som jag inte redan lyssnat på sedan innan. Deras första skiva tyckte jag var väldigt trevlig, men efter den dröjde det till Moving Pictures (1981) innan jag verkligen fastnade. 80-talet och tidiga 90-talet är högt och lågt, men det är definitivt där jag tyckte de var mest intressanta och mest catchy. Det är nog här jag lär återvända när jag väl gör det. Jag skulle väl tippa på att jag gillar 20% av deras låtar. De resterande 80% är ju såklart inte dåliga, bara oinspirerande. Däremot hade mitt liv inte varit vad det är utan dem givet hur många av mina favoritband som Rush har berört.

Nå, låt oss hoppas att 2026 blir ett bättre år än 2025. Upp med hakan, vi klarar det. 

Gott nytt år, kamrater

//Herr B

Gomorron. Idag tänkte jag köra jultema (fast nja...njä), sen fick jag för mig att istället lista saker vi missat under 2025 men det är ju saker jag själv också missat så det blev för mycket grävarbete där. Så jag övergav den tanken till förmån för doom och stoner och tappade sedermera sugen även kring det. 

Men sen, sen kom det till mig som ett brev på posten, naturligtvis ska vi denna sista skälvande vecka år 2025 ge en tanke till en av giganterna från -70 och -80-talet: JOAN JETT! Jorå, så här är vi nu med en lista med bara killers, inga fillers. Håll till godo. Prosan blir idag kort och koncis, vi har trots allt en julmatskoma att sköta om. Listan finns HÄR och längst ner.

Först ut är den fenomenala låten Cherry Bomb med THE RUNAWAYS, ett legendariskt band som knappast behöver någon vidare presentation. Albumet är självbetitlat och kom 1976.

Låt två är You drive me wild från samma album. Den är lika bra den.

Vi rör oss framåt i historien till 1980 då Joan Jett släppte soloalbumet "Bad Reputation". Det här är nog min absoluta favoritlåt med henne, den har jag lyssnat på kanske en miljard gånger, kanske två.

Låt fyra - I hate myself for loving you - kommer från albumet "Up your alley" från 1988 där hon fått sällskap av THE BLACKHEARTS.

Avslutningsvis ytterligare en låt från "Up your alley", I wanna be your dog som ju är en cover av THE STOOGES med Iggy Pop i spetsen. Iggy är svåröverträffad men jag tycker hon gör den här covern med bravur. Ju mer jag lyssnar på den här fredagslistan, desto mer slår det mig hur bra Joan Jett är på att dels klä sig och dels sätta ord på livet och dess olika volter och krumsprång. Kan vara så att hon sitter inne med facit när allt kommer omkring. 

Nu fortsätter vi vada i lättja och pralinaskar och innan vi vet ordet av är det 2026. Simma lugnt.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 52: Bad Reputation

Fredagslistan 2025, vecka 51: Årets bästa enligt Oskar S

Hej!

Ingen har väl missat att året håller på att ta slut och det har bjudit på en hel del bra musik. Några av mina gamla hjältar har släppt nytt, vissa med framgång och andra inte, men jag tycker inte att det gör så mycket. Det är kul att de fortfarande håller på och verkar ha roligt. PROPAGANDHIs senaste var sådär efter några omlyssningar, PULP, min favorit av britpoparna, släppte först en riktig guldskiva och följde upp med en cover på Johnny Cashs banger When the man comes around. Jag upptäckte DIE SPITZ, det borde du också göra, PUP och VIAGRA BOYS släppte sina hittills starkaste album. HÜSKER DÜ har kommit ut med i princip hela sin diskografi på olika liveplattor. Men vad hände i metal och HC-världen?

Jo, putsa glasögonen och lägg finger på scrollhjulet. Fram med anteckningsblocket och uppdatera önskelistan till tomten. Nu blir det rock, och det är nock! Länk till plattorna ligger i listan

 

ROTTEN SOUND – MASS EXCTINCION

Finlands nationalikoner släpper 10minuter änglasång.

AFSKY – FAELLESSKAB

Danskarna är tillbaka med vemod, snygga harmonier och allt det där.

BANE – 6:58PM BOSTON

Bane är tillbaka och det känns bra. Detta är Kanske inte deras starkaste men jag blev så uppriktigt glad när jag såg och hörde denna lilla pärla. Lite samma känsla som när PAINT IT BLACK överraskade oss för något år sedan. Jag håller tummen att det kommer mer. 

SCARAB – BURN AFTER LISTENING

Philadelphia straight edge som känns som att bli påkörd av något väldigt snabbt och tungt. Detta är ett namn att lägga på minnet efter en sånhär debut. Med gästinhopp från en viss Todd Jones från NAILS.

BIG LIFE –THE COST OF PROGRESS

Ännu ett fynd. Detta låter gammalt på ett fenomenalt sätt, får lite CIRCLE JERKS möter HÜSKER DÜ vibbar med otroligt arga texter om våra vänner i väst. Top notch hela vägen.

DEADGUY –NERAR-DEATH TRAVEL SERVICES

Inte att förväxla med skitbandet EDGUY. Gamla trotjänare från New Jersey som manglat på sedan 1994. Har gått upp och ner under åren men detta är bra!

RESTRAININGORDER – FUTUTRE FORTUNE

Ännu ett fynd som i det här fallet påminner om hjätarna i SLAPSHOT. Argt, lite catchy och roligt.

WORMROT – TNT

Liveplatta från grindhjältarna från Singapore. Detta är en vattendelare, antingen triggar plattan migrän och ett nervöst sammanbrott eller så tycker man att det är en transcendental upplevelse. Testa själv.  

/Oskar S

 

Fredagslistan 2025, vecka 50: Strax utanför top 10

 Gott folk!

Året går mot sitt slut, och i vanlig ordning drar det ihop sig till att göra en årsbästalista. Det har släppts en otrolig mängd musik under 2025, precis som det brukar vara med andra ord, och att försöka ta ett fullständigt heltäckande grepp på all denna tonkonst är lika omöjligt som att hinna läsa alla böcker som skrivs. Min egen årsbästalista publiceras nån gång i början av 2026 på WeRock.nu. 

Men vilka skivor tycker jag är bra, men inte tillräckligt bra, för att hamna på någon av platserna 1 till 10? Här kommer några - vi kör!

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, eller här om ni kör med Youtube. 

"Skeletá - av Ghost

Ghost är tydligen artisten jag lyssnat mest på under 2025. Jag har ett långt förhållande med Tobias Forges band, och när Ghost får till det då blir det oftast oerhört bra. På "Skeletá" finns det bara en enda dålig låt, Missilia Amori, sedan är resten av skivan en storartad njutningsfull lyssning från början till slut. 

"A Void Within Existence" av Abigail Williams

Öppningsspåret Life, Disconnected är fortfarande en helvetiskt stark låt som jag hajar till av varenda gång jag lyssnar på den. Abigail Williams symfoniska black metal har gått från klarhet till klarhet och på denna skiva kommer bandet snubblande nära att kännas omistlig. Det är mörkt, dystert och hemsökande. Ändå spritter skivan av sjudande skaparkraft som gör den till en fin upplevelse. 

"Trivia Goddess" av Year Of The Goat

Skivan som satte sig i skallen så till den milda grad att jag tänkte på den när jag skulle somna, drömde om den, gnolade på på arbetet och som lyckas med mästerstycket att befästa sång som en springade punkt till ett bands förträfflighet. Detta är ockult rock av yttersta klass. 

"Amidst The Ruins" av Saor

Saor har funnits på radarn ett tag för min del. Dubbelkollega Amelie kollade in skivan på WeRock, och skrev så hänförande om den att det inte var svårt att bli sugen att lyssna på den. Den här typen av atmosfärisk black metal med rejäla folkmusikinslag kan bli för mycket av det goda för mig. Men här klaffar det mesta. Det är sagolikt vackert mest hela tiden. 

"Parasomnia" av Dream Theater

Mike Portnoys återkomst till DT. Såklart var förväntningarna uppskruvade till extrema nivåer. Och detta är ju bra - väldigt hemtamt dock - och det är ju lite magstarkt att begära att DT ska uppfinna hjulet igen. Men det är ändå känslan som infinner sig när jag lyssnar på "Parasomnia". Kan man leva med detta är skivan mycket sympatisk. 

"Trøst" av Danefae

Jag har en lång och pågående kärlek till det danska språket, så när det kommer ett band som Danefae och sjunger - och vackert dessutom! - på danska, ja då är halva slaget vunnet. Detta är en skiva fylld av ystra krumsprång vilket gör skivan inte för alla, men för oss som gillar vår metal tryfferad med jazziga och djentiga inslag är denna svinbra. 

"Necro" av Lik

Dyrkare av tvåtakten får här skeppan full av denna vara. Lägg till ett helvetiskt riffande och en produktion som är som gjord för musiken och det blir helt helvetiskt bra. 

"Intense Indifference" av Vittra

Mycket underhållande melodisk dödsig thrash som trycker på så många av de rätta knapparna. Sväng, driv, bra solon och en helvetisk spelglädje gör att jag är allt annat än likgiltigt inställd till den här skivan. 

"The End Takes Form" av Obstruktion

En härlig mosmacka på vilken riffen yxar sig fram med liten hänsyn till omgivningarna. En skiva att släppa taget till, den är brutalt uppriktig i sitt ös, och det är precis så här jag tycker att hardcore ska låta när den är som bäst. 

"Descension" av Citadel

Att Citadel är ett osignat band är helt otroligt, för detta är riktigt habila musiker som förtjänar uppmärksamhet och uppbackning. Meckig progressiv dödsmetall lirar det här bandet från New Jersey. Flinka på att ösa på med fantastiska solon och snygga melodier också. 

Förr i tiden var det mer regel än undantag att vi gjorde så här långa fredagslistor, men nu hör det till ovanligheterna. Men här får ni en lista som varar i hela 8 timmar, och inte en enda skiva är dålig - i alla fall inte om ni frågar mig, haha!

Jag passar på att önska er ett trevligt slut på 2025, vi syns förhoppningsvis nästa år igen!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 48: Får det lov att vara lite sångare till förrätt?

 Självfallet är alla hungriga, aggressivt så, efter sista listan om Rush. Dessvärre är den lite för lös i mitten, inte fått färg och innertemperaturen visar på salmonellarisk. Vi får därmed sätta in åbäket i ugnen igen. 45min mitt i ugnen my ass,men men. Vad göra? Gästerna har oroväckande blick, katastrofen är nära. Snart börjar det kastas stolar och pekas finger. Lyckligtvis hittar jag lite antipasti i sinnets skafferi. Men det är samma gamla slitna mög som alltid, det kommer bli för tröttsamt. Vi får gräva djupare, längst bak i skåpet ska vi nog hitta något. Hmm, underskattade sångare kanske? Och kanske med en lite besk eftersmak i form av jävligt överskattade sångare, vi får väl se…

Att göra en lista om favoritsångare kommer bli lika enformigt och stereotypiskt som många av mina listor, det är samma jävla band och namn alltid. Maynard James Keenan från Tool och A Perfect Circle, Till Lindemann från Rammstein, Peter Steele från Type O Negative uzw. Old news, så som sagt ska vi gräva lite djupare och hitta några namn som jag åtminstone inte hör så mycket om. Förhoppningsvis är det ett och annat oväntat namn med på listan.

Först upp är Rody Walker från Protest The Hero, en sublim sångare från ett fenomenalt band som borde tagit över världen vid det här laget. Hans rena sång påminner en del om Bruce Dickinson och andra NWOBHM grupper, hög och teatralisk. Hans growls, skrik och annat skitigt (mitt ordförråd kring grovsång är bristfällig) är dock minst lika slående och bytet mellan dem har en sån effekt att det ofta gör låtarna. 

Näst upp har vi Devin Townsend, någon jag i princip aldrig lyssnar på vilket är synd för jävlar vad killen kan gala. Hans operatiska rensång är helt fenomenal, men som med Rody är även hans grovsång riktigt frän med Strapping Young Lad. Jag hade chansen för några år sedan att se honom på Sweden Rock men hade dessvärre influensan mitt i sommaren. I övrigt är jag inte så sorgsen över att jag missade åbäket, men Devin hade varit häftig att se.

Wayne Static, ett konstigt namn att ha med på en lista över underskattade sångare. Ingen skulle väl påstå att han är en speciellt begåvad vokalist, men jag har alltid gillat hans sound. Det passar så perfekt in med resten av bandet, mycket likt hans genre-kamrat Robban Zombiesson.

Nu kommer en kluring, Susumu Hirasawa. En elektronisk kompositör från Japan känd för sina unika soundtrack och sin distinkta joddlande sång. För listans del har jag valt ut hans arbete med den animerade versionen av mangan Berserk, en jävligt mörk fantasy om en man på jakt efter hämnd i mitten av en helvetisk apokalyps. Den håller inte tillbaka, bara minnet av den gör mig lätt illamående. Varmt rekommenderad för alla som gillar mörk skit. MEN, musiken Hirasawa komponerade till den kortlivade animen är fenomenal och en stor del av det är hans unik sångstil med sin joddlande dramatik. Hans andra mest kända verk är troligtvis musiken till den fenomenala filmen Paprika av framlidne Satoshi Kon, i sin tur inspirationen bakom Inception (även om Christopher Nolan och Hollywood aldrig kommer erkänna det). 

Sist har vi en RATM-cover av rapparen Denzel Curry. Jag kan inte påstå att jag vet speciellt mycket Herr Curry (röd, grön eller gul? hmm) men en av kommentarerna summerar prestationen bäst: he sings it like hes been holding that rage since childhood. Jag har länge tänkt att jag önskade hiphop-artister utforskade mer aggressiv musik, då de fåååtal gånger jag hört kända rappare gå åt hårt brukar det bli riktigt vidrigt fint.

Det finns massor med sångare som inte borde få gå i närheten av en mikrofon. Jag har faktiskt bara en som jag vill uttala mig om här dock, och han är inte egentligen så illa utan det är mer hur enformigt det blir. John Baizley från Baroness, jag lyssnar slentrianmässigt på dem och anledningen till att det blir slentriant är att han låter nästan exakt likadant på varenda jävla låt. De var absolut fenomenala live, helt otroliga (jag vill minnas att jag nämnt det i en tidigare lista) men jag kan inte lyssna på mer än en låt eller två då och då. Hade varit intressant om de haft olika sångare, som deras goda vänner Mastodon. Deras gitarrist Gina Gleason verkar även hon vara rätt bra på att gala trots allt.

Hoppas det smakar, nästa gång blir det huvudrätten Rush.

//Herr B

Här är listan på Youtube!

Fredagslistan 2025, vecka 47: Snö så in i helvete.

 

Nu har den första snön kommit in över oss i Skåne. Detta har naturligtvis resulterat i inställda tåg och trafikolyckor. Samma skit, nytt år. Därför tänkte jag att det var lämpligt att köra lite black metal med snö och bitande iskyla som tema. Jag har medvetet valt bort de svenska banden Sportlov och Istapp så inga arga mejl om det tack. Vi kör igång direkt.

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Carpathian Forest - "The Frostbitten Woodlands of Norway", (Fuck You All!!!! (Caput Tuum in Ano Est), 2006, Season Of Mist).

Vi börjar starkt i Norge. Nattefrost och hans kamrater har manglat ut sin thrashiga variant av norsk black metal i många år nu och frågan är om de någonsin kommer att slå denna skiva? Jag vet att många tycker att bandet är något av ett skämt pga konsertvideon som släpptes för ett antal år sen men ser man bortom detta är det kompetent mangel. Jag tycker också Nattefrost är bra på att variera sin sångstil. Extra plus för den lite läskiga synthen. 

Sorcier des Glaces - "(To the) Snow-Crowned Mountains", (North), 2016, Obscure Abhorrence Productions).

Vi kör vidare med lite frostbiten kanadensisk svart metall. Bandet har hållit på länge och som både omslag, logotyp, bandnamn och låttitel avslöjar handlar det till stor del om musik som besjunger köld och snö. Ganska atmosfäriskt och kanske inte så ondskefullt men ganska fint. Sorcier des Glaces betyder alltså istrollkarl på franska. 

Glaciation - "La mer, les ruines", (Sur les falaises de marbre), 2015, Osmose Productions).

Detta franska band fick jag upp ögonen för genom att Neige har varit medlem. Jag gillade deras första ep 1994 som helt enkelt gick ut på att försöka spela nostalgisk norsk black metal som den lät år 1994. Bandet kämpade vidare och släppte detta album. Här har vi en låt som inte handlar om berg utan istället havet. Jag som har hört ganska mycket fransk black metal och ett antal band som Neige har varit involverad vet ungefär vad jag förväntar mig. Atmosfärisk lite post-black metal av bästa snitt. Måste tillägga att jag verkligen gillar gitarren som flippar ur lite grann. Läste lite om bandet och det verkar ha uppstått någon sorts Batushka-situation med medlemmar som registrerat band som deras och spelat in material osv. Inget jag orkar gräva vidare i men drama ska ju alltid finnas. 

Immortal - "Nebular Ravens Winter", (Blizzard Beasts), 1997, Osmose Productions).

Tillbaka i Norge och de anrika gubbarna Abbath och Demonaz i Immortal. Här är de visserligen förstärkta av Horgh på trummor men i min bok är det egentligen bara två medlemmar i detta band. Immortal har alltid funnits med i den norska black metal scenen men lite på snedden. De har byggt en egen värld, Blaskyrkh, som de ganska ofta sjunger om. Ett evigt kallt rike. Musikaliskt är det väl här någonstans kring denna skiva de tappar gnistan. Abbath kväker på och riffen är elaka. Produktionen låter också som att man stoppat in allting och kört genom en kompressor. Jämntjockt och lite dödsigt.

Mayhem - "Freezing Moon", (De Mysteriis Dom Sathanas), 1994, Deathlike Silence Productions).

Vi avslutar denna lista med det mest klassiska black metal band som existerat. Kanske i konkurrens med Bathory och Burzum framförallt när det gäller kontroverser. Det är inget jag tänker skriva om. Jag kan bara konstatera att varenda gång jag lyssnar på denna skiva inser jag att det är den ultimata black metal skivan. Ingen skiva ger mig samma rysningar och fångar samma stämning. Det är unikt på alla de sätt. På ett sätt är det sorgligt att allt mitt lyssnande bara är med förhoppningen att jag ska lyckas höra någon skiva som ger mig samma känsla som DMDS. Det kommer förmodligen aldrig ske men jag ger aldrig upp hoppet. Den som ogillar denna skiva gillar nog inte black metal. Och om ni inte aktar er kommer nog Gehennah att ringa The Metal Police.

Det var allt från det köldbitna och snöiga Nordvästra Skåne för idag. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Gomorron. Idag tar vi en titt på ganska nya albumsläpp där man valt att använda eld på skivomslaget. Jag ska säga redan nu att det inte är en jättebra lista det här men jag är nöjd med temat. Att jag döpt den till Dä brinner handlar om att jag en gång i tiden såg en sketch som jag inte minns något av mer än att själva poängen var just den där repliken, uttalad på dialekt. Lite osäkert vilken dialekt men något åt det värmländska hållet. Har jag för mig. Ja, med den här rätt oklara inledningen sparkar vi igång. Listan finns HÄR och längst ner i inlägget.

Först ut är LÁSTIMA. Ja, vi har alla befunnit oss i den här situationen. En kanske eller kanske inte lyckad fest har ägt rum på en strand, allt börjar lida mot sitt slut när morgontimmarna nalkas och det har blivit lite kyligt. Koftan åker fram, än duger elden för korvgrillning. Musiken är någon form av post-nånting eller kanske gaze-nånting och det lutar åt black metal. Det är inte helt oävet men det är heller inte min kopp med te utan jag lämnas med en lite trött känsla. Låten heter Redux och kommer från skivan med det poetiska namnet "A pain bloomed from my lungs".

KOMMODUS tar sedan vid och bjuder upp till samkväm framför valborgsmässobrasan. Detta är ett enmansband signerat Lepidus Plague som firar framför elden iförd såväl spikhandskar och liksmink som magkedja. Ljudmässigt en ytterst burkig black metal från Australien som känns dedikerad. Vet inte hur bra jag tycker att det är men det finns en charm och musiken passar bra till det lökiga skivomslaget. Man känner nostalgins vindar från sent -90-tal när man tittar på den här bilden. Vi lyssnar till Human Bulldozer från skivan "A foetal wolf in stained glass".

Ungerska ROTHADÁS tar till en mer kontrollerad eld i form av tända stearinljus i anslutning till dödskalle, gargoyles och järngrind. Ett riktigt snyggt omslag faktiskt och man har smakfullt nog använt sig av kontrasterande färger men albumnamnet är desto svårare: "Töviskert... a kísértés örök érzete... lidércharang". Musiken är väldigt doomig och murkig med solklara inslag av blast beats och det här tycker jag är en av listans bättre låtar. Tempot går upp och tempot går ner, allt man behöver. Dess namn? Tetemek tava... lidércek tánca. Så var det med det.

SARGEIST har släppt nytt, "Flame within flame". Omslaget bjuder på foto i sepiatoner av brinnande skål med dödskalle och tillhörande ritualklädd karl i bakgrunden. Inte så fantasifullt kanske men effektivt och direkt i sin kommunikation. Man fattar ganska exakt hur det kommer att låta. SARGEIST har jag lyssnat på då och då genom åren och uppskattar deras melodiskt punkiga black metal. Här är det inga krusiduller och utsvävningar utan rakt på, enkla ackord och inget tjafs. Ska dock sägas att det här inte är deras bästa album utan de var klart bättre förr. Något med deras allmänna attityd får mig ändå att tänka på MOTÖRHEAD, frid över Lemmys minne.

Slutligen kliver vi ner i grottan med GRAVE INFESTATION och tar en titt på deras "Carnage Gathers". Här får vi eld i form av brinnande facklor i tidigare nämnda grotta, gistna lik i förgrunden och en hyfsat levande en som håller på med något totalt fuffens i bakgrunden. Oklart vad men lurig ser han ut. Låten Ritualized Autopsy bjuder på klassisk dödsmetall med habilt growl och sväng. Det här är musik som inte överraskar ett dugg utan som vi hört förr i olika versioner och det landar på ett medelbetyg. Man tråkas ut en smula men blir inte direkt arg.

Med detta greppar vi vår molotovcoctail och tar helg.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 46: Dä brinner!