Fredagslistan 2025, vecka 12: Mood board metal del. 1

Ibland börjar allt lite på skämt. En idé dyker upp. Hur kan jag spinna vidare på detta ? 

Idag har min hjärna tagit oss till färgen lila. Eller för att specificera lite mer, skivor med omslag där färgen lila ingår. Detta kanske låter som en fruktansvärt dålig idé och tramsigt men vi får väl se. Listan hittar ni i alla fall här samt längst ner i listan. 

Pagan Rites - "Satanic Sadist" (Bloodlust and Devastation, 2000, Primitive Art Records). 

Vi börjar starkt med Halmstads bästa band som verkligen inte är Gyllene Tider. Pagan Rites har plågat fram sin version av black /thrash metal sen 1992 och denna låt är tagen från en ep utgiven år 2000. Grundaren, sångaren och bandets motor Devil Lee Rot är här kompad av Tyrant från Nifelheim samt Harri Juvonen och på trummor hittar vi ingen mindre än Sexual Goat Licker. Ja har man inte fattat vad detta band går för innan är det bara att kolla in lineupen och det läckra omslaget som är snott från någon Hammerfilm eller liknande. Musiken är riktigt stökig och ljudkvaliteten och inspelningen är av kakburksnitttet. 

Svartsyn- "Cursed Be the Rivers" (Nightmarish Sleep, 2014, Carnal Records). 

Vi går vidare i lite mer allvarliga trakter. Jag har nämnt Svartsyn tidigare på bloggen men det är svårt att bortse från när man ser omslaget. Någon sorts sömndemon i lila som sträcker sig över en sovande kvinna och maran som suger i sig själen. Ruggiga grejer. Ornias skrev den här musiken när han mådde riktigt kass och hade extrema drömmar av den tunga medicinering hans tillstånd krävde. Musiken är upprepande och obehaglig. Påträngande på något sätt. Trummisen Hammerman hoppar in och styr upp piskandet. Vet att många lyssnare saknar Draugen på trummor men jag tycker att Svartsyn har gått vidare från det band det en gång var. Rekommenderas för alla som gillar svensk black metal. Svartsyn kommer också att släppa en ny fullängdare i år där hälften av låtarna är Chalice låtar från 1994 som aldrig blivit inspelade. 

Valkyrja - "Oceans to Dust" (Contamination, 2010, Metal Blade Records). 

Vi håller oss kvar i Sverige och tar en låt från Stockholmsbandet Valkyrjas andra fullängdare från 2010. En skiva som överaskade mig mycket när den kom. Varken skivan före eller de som släppts efteråt har imponerat på mig lika mycket. Detta är black metal av bästa snitt. Lite influenser från svenska och norska band framförallt men också med en lätt rockig underton som Watain var duktiga på där ett tag. Riktigt bra sånginsats på låten också. 

Omslaget är klassikt ondskefullt med en mystisk figur som håller i en jordglob men anledningen till att skivan får plats på denna lista är den lila logotypen. Den som gillar välproducerad modern black metal bör kolla in Valkyrja som jag trodde skulle bli större än de hittills har blivit. 

Pest - "A Face Obscured By Death" (The Crowning Horror, 2013, Agonia Records). 

Ännu ett omslag med ondskefulla dödskallar och lila färger. Ännu ett svenskt band och ännu en skiva utgiven på 2010-talet. Jag anar en liten trend i konstnärliga uttryck. Anyway. Detta är Pest från Stockholm. Tidigare var bandet en duo och släppte i början väldigt norskinfluerad black metal för att senare gå mer mot thrash metal och på denna skiva göra någon mellanting mellan black metal och gubbrock. Inte alls dumt. De har också fin förstärkning av en legendarisk musiker i form av  Peter "Flinta" Stjärnvind på trummor. Denna skiva utnyttjar däremot inte helt hans potential utan är mer lite lunkig i tempot. Jag kan erkänna att jag är väldigt svag för Pest trots att genren black n'roll aldrig riktigt intresserat mig. 

Celestial Bloodshed - "The Aorta of My Thoughts" (Ω, 2013, Terratur Possessions). 

Vi avslutar dagens lista med lite äkta TNBM i form av Celestial Bloodshed. Ett viktigt band för scenen i Trondheim. Bandet upplöstes egentligen redan 2009 när sångaren Steingrim Torson avled till följd av en skottolycka. Denna låt är tagen från den samling som kom ut ett par år efter med låtar som är inspelade innan hans död. Omslaget visar en ett öga omgivet av lila färg och ormar och andra ockulta symboler. Mycket stämningsfullt. Celestial Bloodshed hade också ett väldigt ortodoxt black metal sound. Just denna låt påminner mig om lite senare Mayhem men också lite om Ofermod och Ondskapt. En återhållsam satanisk hyllning i musikalisk form. Tror att de flesta som gillar allvarsam black metal kan uppskatta detta band. 

Då har vi tagit oss till slutet av listan. Jag hade fler exempel på lilaaktiga omslag och jag kommer att återkomma med mer mood board metal fast kanske med en annan färgskala vid ett annat tillfälle. På återseende /Oscar K.

Listan hittar ni här. 

Gomorron. Idag har jag kokat ihop en lista som har temat gravar. Det finns ju idel band som heter något med grav och otaliga fler som har med ordet i sina låttexter. För att göra listan lite mer matig lägger jag också till filmtips och något som gifter sig väl med gravar är en filmgenre som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, nämligen rape/revenge-filmer. En av de allra bästa är som ni kanske redan vet eller kan gissa sig till den episka film som fått namnge dagens lista, I spit on your grave från nådens år 1978. Så gör er beredda med dödgrävarspaden så åker vi och det blir en wall of text, jag hade svårt att hejda mig och sätta stopp, så är det ibland. Listan finns i youtube-format HÄR och längst ner. 

PISSGRAVEs senaste släpp har den underfundiga titeln "Malignant Worthlessness", jo jag tackar jag - det är ett namn som förpliktigar. Vi lyssnar till låten Interment Orgy som har en skön svängighet och den där surrande svajiga bisvärmsaktiga ljudet som jag är svag för. Invasiv döds med mycket attityd och bröt helt enkelt. Filmtips: Till detta kör vi en riktig klassiker, Last house on the left från 1972 i regi av Wes Craven. Det här är en rak och mycket brutal hämndhistoria med en av mina favoritskådisar David Hess som spelar Krug Stillo, ledaren för ett gäng råa brottslingar som gör processen kort med en stackars tonårig tös. Gänget hamnar sedan slumpartat hemma hos tjejens föräldrar och när de inser vilka avskrap till människor som befinner sig på deras domäner ger de så att säga igen för gammal ost. Den här kultfilmen SKA ni se, den fastnade förstås i filmcensurens klor när den kom och var faktiskt bannad i Storbritannien ända fram till 2002. Inspirationen till filmen tog Craven från Bergmans Jungfrukällan som kommer lite längre ner i listan.

Vi går vidare. Veteranerna CRYPTOPSY får slinka med på ett hörn, det var länge sedan jag lyssnade på dem men under de år då den tekniska dödsen tog som mest plats i livet var detta ett band jag återvände till. Jag har valt en äldre låt, Mutant Christ, från "Blasphemy made flesh" för att jag gillar den ganska klara ljudbilden här. Filmtips: Death Wish från 1974 av Michael Winner med en oefterhärmlig Charles Bronson i huvudrollen. Bronson spelar en arkitekt som lever ett puttrigt borgarliv på Manhattan med fru och dotter när tillvaron plötsligt ställs på ända då ett rånargäng tar sig in i hemmet och gör saker man inte ska. Och följden blir att Bronson tar lagen i egna händer då han menar att rättsväsendet inte riktigt sköter sitt jobb. Death wish (eller Death wish - våldets fiende nr 1 som den fick heta i Sverige) är ett glimrande tidsdokument över 1970-talets New York och en man i sönderfall. Stark rekommendation.     

Vi kan förstås inte ha en lista med tema gravar utan att dra med svenska GRAVE. Jag såg dem för en herrans massa år sedan på KB i Malmö och det var en helgjuten kväll. Tänk vilken misspass det blev för dem ändå, att de kom så samtidigt med ENTOMBED och DISMEMBER att de liksom slukades upp i dess skuggor och försvann. Musiken är värd bättre än så. Vi kör Soulless från albumet med samma namn från 1994. Filmtips: Nej vi kan lika gärna riva av Jungfrukällan nu, det är hög tid. Jag talar förstås om Ingmar Bergmans episka film från 1960 som utspelar sig redan runt 1300-talet då jungfru Karin blir våldtagen och mördad av flåbusar. Som pappa till den olycksaliga Karin ser vi Max von Sydow och han myntar många minnesvärda repliker i den här filmen, bland annat "Nu får du gå och hämta slaktkniven åt mig!" Jungfrukällan belönades med både en Oscar och en Golden Globe för bästa utländska film och det förstår man, den utgör en del av själva roten till det som utvecklade sig till rape/revenge-genren.

ROTTEN TOMB kommer från Chile och spelar mustig och malande dödsmetall som är lite sådär halvbra. Jag lyssnade en del på deras "Visions of a dismal fate" när den kom 2022 men sedan har jag tappat bort dem lite. 2024 kom "The relief of Death" och från den hör vi Funeral Urns. Det är en okej låt men kanske inte så mycket mer, kan nog tycka den är för lång också när allt kommer omkring. Filmtips: Autostop rosso sangue, eller Hitch-Hike som den också heter, från 1977 är däremot en fullträff signerad regissören Pasquale Festa Campanile. En alkoholiserad reporter åker med sin fru på en road trip och på vägen hem mot Los Angeles plockar de upp en liftare (aj aj) som dessvärre visar sig vara spritt språngande galen. Liftaren spelas av tidigare i listan nämnda David Hess (hurra) och han tvingar helt enkelt paret att byta kurs mot Mexico. Och som man kan tänka sig uppstår komplikationer. Och våld. Och polisskjutningar. Det här är en liten pärla som jag tror många missat men som förtjänar uppmärksamhet. 

Nu får vi pigga upp oss med lite MASSGRAV! Kan jag få nått att sova på? är en snabb dänga från EPn "Välkommen till blåsningen" som kom 2024. Oj vad bra! Ja, jag har inte mycket att tillägga där utan det är bara att le och se glad ut. Filmtips: Vi backar bandet lite till 1973 och tar en titt på en riktig kultrulle från Bo A Vibenius, nämligen Thriller - en grym film, även känd som Thriller - a cruel picture och They call her one-eye. Jag vill mena att det här är en av de allra bästa exploitationfilmer Sverige har pressat ur sig. Någonsin. I huvudrollen ser vi modellen Christina Lindberg som blivit stum efter ett barndomstrauma. En dag ska hon ta bussen till stan men missar den och upp glider fenomenala skådisen Heinz Hopf i bil och med tjusig kostym och erbjuder skjuts. Med facit i hand borde hon ha väntat och tagit nästa buss istället men hon charmas och hoppar in i bilen och nu börjar en resa som bara kan sluta på ett enda sätt - med gruvlig hämnd! En lysande film rakt igenom. 

Nästa plats i listan blir Bereavement of flesh med TOMB MOLD från albumet "Primordial Malignity" från 2017. Murken manglig döds var det här! Jag har lyssnat en del på deras senare alster men faktum är att denna första fullängdare har ett riktigt skönt sväng. Kanske också att den känns mer primitiv. Filmtips: Vi ska blåsa av ännu en klassiker nämligen Ms.45 från 1981 som på svenska också fick titeln Hämndens ängel. Abel Ferrara står för regin och i huvudrollen som den vackra men dövstumma sömmerskan Thana ser vi Zoë Tamerlis. Storyn då? Jo, Thana är på väg hem från jobbet och går genom de sjaskigare kvarteren i New York och blir antastad inte bara en utan två gånger. Hon tappar det totalt (eller kommer till sans beroende på hur man vill se det) och inleder en så kallad killing spree utan dess like. En total guldfilm som Ferrara gjorde efter att ha blivit inspirerad av Taxi Driver, Thriller - en grym film och Death Wish. Så då förstår ni ju vad som gäller. Titeln syftar förstås på kaliber på ammunitionen som används. 

ENTOMBED då? De kommer nu! Det finns ju så mycket bra låtar att välja mellan så man kan egentligen bara blunda och peka. Crawl från "Clandestine" fick det bli och jag har inte så mycket att orda om där. Frid över Petrovs minne förresten, det var inte länge sedan hans dödsdag 7 mars. Filmtips: Savage Streets av Danny Steinmann och Tom DeSimone från herrens år 1984. I den bärande rollen som Brenda ser vi Linda Blair, känd kanske främst för sin roll som Regan i Exorcisten (1973). Här är hon äldre och mer luttrad. Vi befinner oss i Los Angeles och Brendas lillasyster blir överfallen av ett gäng busar vilket gör att hon hamnar i koma. Nu är det upp till Brenda att hämnas och det kan ni skriva upp att hon gör. Det förekommer en rad påhittiga vapen i den här snygga och lite skitiga filmen men framför allt får vi ta del av ett armborst. Total succé! Plus också för snygga gatumiljöer och industrilokaler á la 80-tal.

Det börjar lida mot sitt slut men än har vi några rullar och låtar att beta av. Näst på tur blir helsingborgarna BASTARD GRAVE och deras Necrotic Ecstasy från plattan "Vortex of disgust". Det här är habil döds och det går snabbt och man kan inte annat än charmas av den köttiga gurgliga stämningen de får till. Filmtips: Vi ska åka in i 90-talet nu och hälsa på Thelma & Louise, Ridley Scotts hyllade storfilm från 1991 som jag kallt förutsätter att samtliga har sett. Geena Davis och Susan Sarandon gör strålande rolltolkningar och jag får säga att även männen som förekommer sköter sig bra. Det som är så fint med den här klassiska road movien är inte bara att det rör sig om kvinnor som hämnas på våldtäktsmän utan det handlar i grund och botten om att vara de allra bästa av vänner och att finnas där för varandra ända in i döden. Jag gråter fortfarande till slutscenen, den är klockren.

CRYPT från Australien är näst ut i listan. Det finns (åtminstone) två band i Australien som heter samma, det ena spelar stoner och kommer från Adelaide men detta gäller alltså gänget från Rochedale som lirar döds. Den självbetitlade EPn "Crypt" kom 1996 och från den hör vi The Undead, en rå och lyckad historia. Filmtips: Inte lika lyckad är tillvaron för Pollyanna McIntosh som spelar The Woman i filmen med samma namn från 2011. Lucky McKee har regisserat den här obehagliga men lysande filmen om en misogyn advokat som bor på landet med sin under ytan lite smått dysfunktionella familj. En dag hittar han en förvildad kvinna som till synes bor i skogen helt obrydd om civilisationen. Så han plockar helt enkelt med henne hem, kedjar fast henne i källaren för att "göra folk av henne". Ja, ni kan ju förstå att det här blir trubbel på många nivåer. Det blir smått medeltida kan man säga, utan att säga för mycket. Och det här är en film som man minns efter att man sett den, dels på grund av våldet men också för de mycket starka skådespelarprestationerna. Fun fact, Pollyanna McIntosh skriver sedermera manus, regisserar samt skådespelar i en uppföljare till The Woman som heter Darlin'(2019), också den klart sevärd.

Och sist men inte minst bandet med det vackra namnet SPIT ON YOUR GRAVE som jag misstänker också sett filmen från 1978. Låten jag valt är You will be my torture från fullängdaren "Existential Murderer" som kom 2014. Det här är brötig dödsmetall från Mexiko utförd av fyra kvinnor och en man. Jag vet inte mycket mer än så men det låter seriöst och bandloggan är spretig. Filmtips: Ja, då var vi här. I spit on your grave eller Day of the woman som den också heter kom 1978, regisserades av Meir Zarchi och gjorde ett outplånligt spår i filmhistorien om ni frågar mig och det är ju just det ni gör. Författaren Jennifer Hills åker till en ödsligt belägen stuga i skogen vid en sjö för att få lite lugn och ro. Men se, lugn och ro blir det tyvärr inte. Icke mindre än fyra förövare dyker upp och dummar sig och när de är färdiga lämnar de den arma Jennifer att självdö i skogen. Men hon kämpar sig tappert upp och iväg och när hon återhämtat sig från traumat blir det inte grant att vara skurk. Filmen var kontroversiell när den kom men har med tiden blivit en feministisk kultrulle. Slutscenen är inget annat än magisk och det är väldigt fin natur som skildras filmen igenom.Man behöver däremot verkligen inte se remaken som kom 2010.

Nu är det hög tid att ta helg, på återseende. Och glöm aldrig att revenge is a dish best served cold.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 11: I spit on your grave!

Feedagslistan 2025, vecka 10: 8 mars

Imorgon lördag är det 8 mars, Internationella Kvinnodagen, och det vore tjänstefel att inte uppmärksamma detta på något sätt. Jag tänkte lyfta ett gäng frontkvinnor inom den lite extremare hårdrocken, som varit tidigt ute med uttryck som är vardagsmat idag men definitivt inte var det på åttio- och nittiotalet . Låtarna hittar ni här!

Vi börjar med EBONSIGHT, en trio från Istanbul som sägs ha varit det första helt kvinnliga black metal-bandet (de bildades 1991). De gjorde bara två demos 1994 och 1997, som av någon helt oförståelig anledning aldrig verkar ha återsläppts, ens som bootlegs. Bakläxa till alla bolag som lever på att mata ut gammalt arkivmaterial. "Dying Breath of Ephesians", As the River Runs Through the Pain, 1997.

Härnäst: THORR'S HAMMER. Även detta en kortlivad orkester, som existerade bara någon månad 1994-95 när norska Runhild Gammelsaeter var utbytesstudent i Washington (staten), och hängde med grabbarna från SUNN 0))) med mera. Fruktansvärt tung dödsdoom, med vaga folkloristiska tendenser. "Norge", Dommedagsnatt, 1998.

Blev det för långsamt? Då höjer vi tempot med britterna i ADORIOR, frontade i trettio år av Melissa "Jaded Lungs" Gray. Bland den mest hatfyllda black/death metal som någonsin spottats ut av någon slags människa. Fjolårets återkomst Bleed on my Teeth var en käftsmäll, men här tar vi en låt från debuten: "Rain sisters", Like Cutting the Sleeping, 1998. 

Vi backar bandet. Vem var egentligen först som kvinna att fronta ett döds/grindband? Sannolikt Lori Bravo, som startade NUCLEAR DEATH 1986. Total kakafoni, formlöst mangel och en av hårdrockens mest extrema vokala uttryck. Om ni vill må riktigt dåligt kan ni läsa texten till den här låten: "Days of the Weak", …For Our Dead… EP, 1992.

På tal om åttiotal så släppte brittiska SACRILEGE sitt debutalbum 1985, en tidstypisk mix av thrash metal och den svärdsvingarcrust som britterna gjorde så bra. Senare drog de mer åt doom-hållet. Boss bakom mikrofonen genom årtiondena: Lynda Simpson. "Shadow of Mordor", Behind the Realms of Madness, 1985.

Listan började med det sannolikt första helkvinnliga black metal-bandet, så vi avslutar med deras ungefärliga motsvarighet inom dödsmetallen: MYTHIC, från Pittsburgh. (Enligt uppgift var DERKETA tidigare, men skit samma.) Mer åt det doomiga hållet än Florida-scenens snabb-tekniska mangel, det blev tyvärr bara en EP men vilken EP sedan! Vi tar hela Mourning in the Winter Solstice, 1993.  

Listan hittar ni här, god helg!

/Andreas

Fredagslista 2025, vecka 9: Covers

Ibland pallar man inte skriva egna låtar. Det är krångligt, tar lång tid och blir i ärlighetens namn sällan särskilt bra. Alla vet att en sann mästare doppar fingrarna i andras gyllene honungsburkar och smetar av det gula guldet på sin gitarr/bas/strupe (trummisar skriver som bekant inte låtar som kommer med på skivan så dem kan vi bortse från). Det enda viktiga är att inte bli för girig för då kommer ”upphovspersonerna” som ilskna getingar, d.v.s. nollorna som i sin tur stulit riffet av någon annan nolla. Dessa bildar ett komplext mönster som bara den inbitne kan utkristallisera. När du nallar ett riff nallar du i själva verket från gud själv, inte direkt utan kanske i fjärde eller femte hand. Med gud menar jag såklart Tony Iommi.

Men ibland pallar man inte ens ratta ett fuskbygge och slipa till de nyförvärvade pusselbitarna så de passar varandra lika smäckert som ett lyckat samarbete mellan två kommunala förvaltningar. Så vad gör man då? Jo, en cover.

Att spela en cover kan tyckas lätt vid första anblick men för att det ska bli riktigt bra finns det regler man måste förhålla sig till. Jag pallar inte gå igenom reglerna här utan kan tipsa om boken Coverns epistemologi – etik, moral & rock n roll från 300 b.c. av Aristoteles, som jag tycker sammanfattar det bra. Folkbildaren i mig tänker inte låta er gå lottlösa utan här följer mina tre bästa tips i en liten punktlista:

• ·         Välj en dålig låt – då blir det lättare bra
• ·         Spela låten mycket snabbare än originalet – hellre snabbt än bra är en bra tumregel
• ·         Välj en känd låt – det ökar chanserna att någon råkar hitta just DIG på youtube

Nog med pladder.

Ta ett djupt andetag och gör era nackuppvärmningsövningar för här kommer fem covers som är mycket bättre än originalet. Nu jävlar ska det headbangas!

Listan finns HÄR.

 

Vi börjar med ett riktigt bra exempel. 1997 släppte Celine Dion sin låt My heart will go on, ni vet, Titanic-låten. Den är ganska dålig, långsam men otroligt känd. När man söker på google hamnar den under genren vocal/easy listening. Alltså ett riktigt bra val, något som killarna i DRAGONFORCE vet. Londongrabbarnas version går snabbt, har gitarrsolon och mycket mer power. Ja, i princip allt utom möjligtvis grind. Det är såhär, gott folk, man förvandlar en svag tvåa till en stark femma!

Alla vet att anledningen till att Britney Spears blev galen i mitten av 00-talet är för att Max Martin vägrade använda dubbelpedal i sina produktioner. Därför blir lite som att strö salt i såret varje gång hon lyssnar på CHILDREN OF BODOMS sagolika version av hennes oops I did it again. Utöver Brittans gamla klassiker har våra vänner i öst även räddat skitlåtar som sleeping in my car av Roxette och Jessie’s girl av Rick Springfield. Kanske något att ha i åtanke när våra vänner i väst ska välja nästa fredspris?

Har ni någonsin gått in i en musikaffär för att köpa extra tjocka strängar till er gitarr så ni kan stämma ner till A och spela riktigt slö doom i köket när ungarna somnat men mötts av en jeanskille som sitter och blänger på er med en ful strata i handen, spelandes någon svettig Gary Moore låt, som vägrar resa sig och ge någon form av grundservice? Missförstå mig inte, den typen av kille är inget man föds till utan något man blir genom toxisk manlig bluesenergi. Ni som någon gång försökt se en demo/review av något som har med gitarrer att göra på youtube vet vad jag pratar om: alla spelar blues. Därför är valet av over the hills genialiskt. Tänk alla vilsna själar som tänker att dom ska lära sig av livet av Gary Moore men räddas av NIGHTWISH. Hatten av.

Nästa välgörare kommer från Milwaukee, Wisconsin, samma stad som gav oss Jeffrey Dahmer som gett material till otaliga band. 1988 hade REALM släppt två demoer som gått sisådär. Eller bra. Vad vet jag. Hur som helst gav de ut pangplattan endless war 1988 med buller och brak. Problemet var bara att de var lata. Endast 9 låtar lyckades de skramla ihop, så vad göra? Jo, de tog en tråkig gammal Beatleslåt utan riktiga instrument och rev av det dammiga stråkarrangemanget genom en JCM-stärkare och plötsligt blev Eleanor Rigby en banger, 22 år senare.

Vi avslutar med ett undantag när det görs en perfekt cover på ett perfekt original. Njut!

/Oskar S

Fredagslista 2025, vecka 8: Neue Deutsche Härte, teil zwei: Stahlhammer!

 Från sjukbädden skriver jag följande: Stahlhammer är inte jättebra. 

Åtminstone inte den halvan av katalogen som finns enkelt tillgänglig. Bandet grundades 1992 någonstans i Österrike av Gary Wheeler (sång) och Michael Stocker (trummor). De fick snart tillskott från Thomas Schüller på gitarr och Peter Karolyi. Oklart om det är denna lineup vi ser på bilden ovan. Dessa 4 släppte 1995 Killer Instinkt och blev snabbt “kända” i Österrike och Tyskland för sin cover av Another Brick In The Wall, Pink Floyds gamla dänga. Alltid ett gott tecken när ett band blir känt för att spela andras musik, men den första skivan är faktiskt allmänt sett rätt cool. De får nog klassas som de mest tekniskt skickliga musikerna vi kommer se i den här serien av listor, speciellt Stocker är riktigt vass. Tight som fan och ett bra komplement till Schüller på gitarr. Lite som en annan väldigt tight duo, bröder till och med, som förevigade sig under samma tid. Fast nä, det är inte lite likt. Det låter fan precis som de saliga bröderna Abbott från Pantera.

Ja ja, ska man kopiera så kan man lika bra göra det från någon som är sjukt duktig. Produktionen är också en stor del i det hela, det är lite “we’ve got Pantera at home” vibbar där det inte låter speciellt rent men de fick fan till rätt frekvenser. Och jag älskar o-ironiskt deras bas-sound, det är fan vidrigt. Även det påminner rätt rejält om Rex Browns sound från Pantera, sörjigt och fint. Tycker dessutom mycket mer om Gary Wheeler än Phil Anselmo. Pantera har alltid känts som ett band som är bra trots Anselmo. På det stora hela, en positiv upplevelse från Killer Instinkt. Vettefan om jag skulle ens kalla det NDH? Vi har väldigt lite syntar i sikte, om ens några alls. Men Pantera inspirerade i princip alla NDH-band så låt gå för det. Vid den här punkten var jag riktigt taggad på att lyssna vidare.

Wiener Blut (1997) är…en intressant uppföljare, så kan man väl beskriva det. Vi har bytt sångare till…ett ögonblick…Georgij Alexandrowitsch Makazaria. Säg det 3 gånger snabbt. Det är svårt för mig som basist att bli riktigt arg på skivan för här finner vi de snyggaste och coolaste basslingorna vi lär höra i hela genren. Men de har av oklar anledning bestämt sig för att anamma ett typ…Korn-sound? Pantera var väl passé antar jag, de behövde innovera och kopiera någon annan. Det går ju sådär minst sagt, och ni får alla genomlida med mig när de gör en rap-metal cover av en Will Smith-dänga. Det är ungefär så pinsamt som det låter. Inte en speciellt övertygande uppföljare, vilket är synd för om man klippt Fresh Prince och ändrat om produktionen lite så att det var…säg mer som Faith No More fast på tyska så hade jag verkligen gillat vad de försökte sig på. 

Feind Hört Mit (1999) är dock inte frälsningen man hade hoppats på. Schüller drog och in kommer Conrad Schrenk, och han…är inte lika bra, eller åtminstone inte lika bra på riff. Produktionen har blivit ännu kladdigare och det är nästan lite påfrestande att lyssna på vissa låtar. Det finns 2 covers på skivan, båda av den österrikiske artisten Falco. Conrad hade visst lirat med Falco fram till dennes död 1998. Liten värld, eller bara ett litet land. Enligt en någorlunda pålitlig (och självgod) text från Nuclear Blast så spelade Karolyi i Wiener Staatsopernballett, en av världens främsta balett-danstrupper och att Stahlhammer genom den kopplingen dessutom spelat på någon balett…gala, event jag vettefan vad man säger.. Det förtydligas aldrig om gossen då var dansare eller spelade, men det går ju att uttyda att de har gott om talang. Det kanske ska låta som det gör? Överlag ett “naeh” och “för helvete”. Kläm till med ett “skärp er för fan” också när vi ändå är igång.

Och med det så har vi faktiskt inte så mycket mer att utforska. Det verkar som att andra halvan av bandets katalog är fast i någon laglig limbo. Vi har dock 2 låtar från fjärde skivan, Eisenherz (2002) (vilket är vad bandet var tänkt att heta i början). Gary Wheeler är tillbaka och någon snubbe som heter Niko Stössl har plockat upp gitarren. Produktionen är fortfarande inte super, så det är väl ett stilval antar jag. 

Jag är kluven till bandet i helhet, de tilltalar lite på samma vis som Faith No More gör. De kan liksom bryta en sjukt tråkig låt med en sitar eller något liknande. Jag tror inte att den burkiga produktionen tjänade dem speciellt väl då det är svårt att tyda vad som väldigt tydligt är en stor musikalisk skicklighet och vilja att prova saker. Var också vaksamma om ni själva skulle försöka söka upp bandet, då det även finns en Stahlhammer-grupp som specialiserar sig på klezmer-musik. Det tog lite för lång av en klezmerfylld musikvideo innan jag tänkte "det här är nog inte samma band."

Nu är jag snurrig av influensan och tysk rap-metal. Nästa gång kommer vi titta på Megaherz, förhoppningsvis utan rappande tyskar men vem fan vet längre.

Auf wiedersehen

//Der junge B

Här hittar ni listan på Youtube!

Fredagslistan 2025, vecka 7: Melankoliska melodier

 Gott folk!

Det är dags att drämma i med den stora känslomässiga släggan. Det kan behövas i denna dubbelt dystra månad som vi befinner oss i, en månad i vilken det faktiskt behövs tröstande toner. Veckans lista hittar ni här - om ni använder Tidal. Och här - om ni föredrar YouTube. 

Vi inleder med HeavyDevy. Vet ni att jag struntade helt i att lyssna på "Powernerd" när den kom förra året? Jag var sur på Devin för att jag tyckte att "Lightwork" var så fruktansvärt tråkig. Men när jag väl tog tag i "Powernerd" så, ja, ni fattar ju att det finns en anledning till att jag har med en låt från skivan. Jag har valt Falling Apart som kanske är aningen mer triumfatoriskt tröstande än renodlat melankolisk. I vilket fall, den är fin, och har en refräng som jag tycker mycket om. 

Storsnyftarna i PARADISE LOST. Ytterligare ett band som jag har kommit att omvärdera. Jag inser att jag aldrig kommer få samma förhållande till bandet som de som upptäckte bandet vid exempelvis "Draconian Times" har, men tiden är förbi när jag inte ens tryckte på play om det fanns möjlighet därtill. Så har det varit sedan "Faith Divides Us - Death Unites Us" kom 2009, och ni får - såklart - titellåten från den skivan. 

Säffle represent! DRACONIAN, när man inte trodde att det kunde bli mer melankoliskt. Jag kommer så tydligt ihåg hur fantastiskt drabbande jag tyckte att "Turning Seasons Within" var när jag lyssnade på den 2008. Och mest tyckte jag om Seasons Within som brer på utav bara helvete när det gäller melankoli, ja, nästan så det drar åt sorg. Sången mellan Lisa Johansson otroligt vackra rensång och Anders Jacobssons välartikulerade growl är ju ren magi!

Nä, det blir inte Space Dye Vest från "Awake", även ifall den är mer melankolisk än Bend The Clock från senaste plattan "Parasomnia". Jag var ytterst tveksam till hur denna skiva skulle låta. Och vid första lyssningen tyckte jag att det var samma gamla trötta fills som Portnoy körde vid sin första vända i bandet. Och ja, det är ju ett patenterat lir vi får från denna gigant. Desto mer intressant är vad hans återkomst har gjort med med resten av bandet, för satan vilken känsla de lägger i sitt spel. Jag har alltid varit svag för DTs ballader, och denna är bra också. Mest för att Petrucci lirar mer än gudabenådat på sin gitarr. Det finns bättre låtar på skivan, men jag har svårt att stå emot denna svulstighet, det tillstår jag gärna. 

Vi rundar av med KATATONIA, ytterligare ett band som jag har kommit att uppskatta med åren. Från "City Burials" får ni Heart Set To Divide. En sagolikt vacker och djupt berörande låt. Jag älskade den från första lyssningen, och den känslan har inte avtagit alls. 

Vi tar helg på det! Nästa lista från mig kommer ha punktema!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 6: Goat metal? Getmetal? Getmetall?

Efter de senaste veckornas diskussion kring det etiska att ha sociala medier och även i anslutning till det diskussionen kring tjänster för streaming av musik bestämde jag mig för att ta en liten paus. Istället gick jag ner i min källare och lyssnade på lite vinylskivor. Det är kanske inte heller ett etiskt sätt att konsumera men det spelar mindre roll. När jag var nere i källaren påmindes jag om historien om en pizzeria i Tidaholm som hade får i källaren. Detta fick mig att tänka på getter och även getens roll inom metal. Eftersom geten i kristendomen finns i form av syndabocken och att Jesus har sagt att han ska skilja på människorna precis som herden skiljer på lammen och getterna går det att förstå varför många metallartister väljer geten som symbol. Inte sällan är det figuren Baphomet, en sammanslagen figur av både manligt och kvinnligt kön med ett gethuvud som används. Baphomet eller Mendesgeten som den också ibland refereras till har en lång tradition inom ockulta kretsar men det är inget vi ska gå djupare in på. Istället tänkte jag ta fram några låtar som har något med getter att göra. Jag hoppar över Darkthrones skiva "Goatlord" från 1996 då jag tänker att den är en sådan klassiker att de flesta redan har hört den. Här kommer ett axplock av getrelaterat material från skivor i min källare. Idag hoppar vi också över finska Archgoat som kanske annars är det mest getiga av alla getband.

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Obliteration - "Goat Skull Crown" (Black Death Horizon, 2013, Indie Recordings). 

Vi börjar starkt med ett norskt band som har hållit på sen 2004 och som fortfarande är aktiva. De kommer från Kolbotn och ingår så klart i Kolbotn Thrashers Union. Bandet är också till stora delar också ett annat band, Nekromantheon som jag tagit upp här tidigare. Obliteration spelar dödsmetal på det där sättet som gör att även lyssnare som inte är inbitna kan uppskatta det. Det är lite slappt och rått på helt rätt sätt. Tänk er Autopsy, tidiga Morbid Angel och lite punk på det hela. Till och med en tvivlare som jag kapitulerar helt under tyngden från getskallens krona. Låten släpptes också som en singel där det också var en VON och Necrophagia cover men den singeln har inte jag i källaren.  

Svartsyn - "Goat Throne" (Tormentor, 1998, Black Militia Productions) 

Nu är vi i Sverige igen med Svartsyn. Svartsyn som jag minns vi drog igenom här på sidan någon annan gång då medlemmarna bland annat varit med i tongivande band som Dark Funeral. Anyway. Detta är en av de två 7" som bandet hittills släppt och den släpptes två år efter deras debutskiva. Den som inte har hört Svartsyn kan bli lite chockerad då detta inte påminner om Dark Funeral. Även om Svartsyn senare har utvecklats och är Ornias soloprojekt där han hanterar sin dödliga sjukdom håller Svartsyns släpp hög nivå rakt igenom. Akronymen GOAT för Greatest Of All Time går sannerligen att applicera på Svartsyn då dom är någonstans där i toppen av bästa svenska black metal band genom historien. 

Impiety - "Magick-Consecration Goatsodomy" (Salve The Goat: Iblis Exelsi, 1994, Shivadarshana)

Ah. Nu snackar vi. Impiety från Singapore har manglat på med sin version av döds/thrash/black sen 1990 och även om de aldrig är bäst eller snabbast eller tuffast är de heller aldrig sämst. Här snackar vi äkta getmetall i samma stil som Blasphemy och Beherit men också med lite influenser från sydamerikanska band. Den som gillar denna typ av stil av tidig nittiotals ondskefulla metal har en fest framför sig. Det smattrar på och är lite otight på sina ställen men ändå väldigt charmigt. Produktionen är av typen garderob men det går ändå att ganska bra urskilja de olika instrumenten. Impiety väljer också att skriva ut följande diss på baksidan av denna 7" singel :" To all Norwegian "Black-Metal" Clowns, We desecrate your so-called Northern Kingdom & Sky of White Falseness... Afterwhich, We Baptise All of thee in Piss!!!". Kolla själva in den läckra baksidan nedan.

Gravewürm - "Rise of the Goatlord" (Gravewürm / Devil Lee Rot – Infernal Gates, 2004, Miriquidi Productions & City Of The Dead Records)

Då är vi framme vid ännu något lite stökigt och jobbigt. Låten är med på en splitsingel med svenska Devil Lee Rot och Gravewürm från Ohio men det är något oklart om det är exakt samma version som finns tillgänglig på youtube. Vi kan låtsas det i alla fall. Gravewürm kallar sin musik "Old goat black metal in Lakewood, Ohio". Det om någon är ju en programförklaring. Det räcker också att kolla på bandets diskografi med det första demosläppet 1992 för att se ett band som släppt väldigt mycket material i form av demos, splitskivor eller medverkande på olika samlingar. Hur låter då bandet? Här är nog det band som faktiskt mest låter som en get som bräker när sångaren öppnar munnen. Musiken är en hybrid av döds och doom metal som påminner lite om Autopsy fast mindre ondskefullt. Jag är inte helt frälst på bandet ännu men det kanske blir skillnad om jag riktigt lyssnar in mig på bandets 27 stycken fullängdare som de har släppt sen år 2000. Det är riktigt galet. 

Bestial Holocaust - "Demonios Devoradores" (Into The Goat Vulva, 2012, Metalhit)

Dagens sista band kommer från Bolivia och låten är tagen från deras sista fullängdare innan de splittrades. 

Bandet spelar en extremt snärtig och arg version av black/thrash metal av 80-talssnitt. Allting framfört på spanska av den kvinnliga sångaren Sonia Sepulcral. Hon har en extremt bra och väsande röst som passar perfekt till musiken. Sydamerikansk vansinnesmetal är jag ganska svag för. Därför blir jag glad när det dyker upp band på denna sida millenieskiftet som fortsätter denna stolta tradition. Pluspoäng för ett mycket smakfullt omslag som verkligen förstärker namnet på skivan.

Detta var dagens lista med getter. Goat metal eller getmetal kan väl på något sätt sägas vara en mikrogenre som är nära besläktad med War metal men idag blev det en lite mer blandad kompott. Kommer återkomma till genren och framförallt till den mäktiga serien med släpp av split 7" som går under namnet "Satans Goats Tribute" volym 1 och 2. Utgiven på bolaget Goatwatchers United. Där snackar vi äkta getmetal. Så äkta att Nocturnal Graves temporärt bytte namn till Noctural Goat för att få vara med på ett släpp. Då snackar vi dedikation till geten. 

På återseende /Oscar K.  

Listan finns här.