Fredagslistan 2025, vecka 48: Får det lov att vara lite sångare till förrätt?

 Självfallet är alla hungriga, aggressivt så, efter sista listan om Rush. Dessvärre är den lite för lös i mitten, inte fått färg och innertemperaturen visar på salmonellarisk. Vi får därmed sätta in åbäket i ugnen igen. 45min mitt i ugnen my ass,men men. Vad göra? Gästerna har oroväckande blick, katastrofen är nära. Snart börjar det kastas stolar och pekas finger. Lyckligtvis hittar jag lite antipasti i sinnets skafferi. Men det är samma gamla slitna mög som alltid, det kommer bli för tröttsamt. Vi får gräva djupare, längst bak i skåpet ska vi nog hitta något. Hmm, underskattade sångare kanske? Och kanske med en lite besk eftersmak i form av jävligt överskattade sångare, vi får väl se…

Att göra en lista om favoritsångare kommer bli lika enformigt och stereotypiskt som många av mina listor, det är samma jävla band och namn alltid. Maynard James Keenan från Tool och A Perfect Circle, Till Lindemann från Rammstein, Peter Steele från Type O Negative uzw. Old news, så som sagt ska vi gräva lite djupare och hitta några namn som jag åtminstone inte hör så mycket om. Förhoppningsvis är det ett och annat oväntat namn med på listan.

Först upp är Rody Walker från Protest The Hero, en sublim sångare från ett fenomenalt band som borde tagit över världen vid det här laget. Hans rena sång påminner en del om Bruce Dickinson och andra NWOBHM grupper, hög och teatralisk. Hans growls, skrik och annat skitigt (mitt ordförråd kring grovsång är bristfällig) är dock minst lika slående och bytet mellan dem har en sån effekt att det ofta gör låtarna. 

Näst upp har vi Devin Townsend, någon jag i princip aldrig lyssnar på vilket är synd för jävlar vad killen kan gala. Hans operatiska rensång är helt fenomenal, men som med Rody är även hans grovsång riktigt frän med Strapping Young Lad. Jag hade chansen för några år sedan att se honom på Sweden Rock men hade dessvärre influensan mitt i sommaren. I övrigt är jag inte så sorgsen över att jag missade åbäket, men Devin hade varit häftig att se.

Wayne Static, ett konstigt namn att ha med på en lista över underskattade sångare. Ingen skulle väl påstå att han är en speciellt begåvad vokalist, men jag har alltid gillat hans sound. Det passar så perfekt in med resten av bandet, mycket likt hans genre-kamrat Robban Zombiesson.

Nu kommer en kluring, Susumu Hirasawa. En elektronisk kompositör från Japan känd för sina unika soundtrack och sin distinkta joddlande sång. För listans del har jag valt ut hans arbete med den animerade versionen av mangan Berserk, en jävligt mörk fantasy om en man på jakt efter hämnd i mitten av en helvetisk apokalyps. Den håller inte tillbaka, bara minnet av den gör mig lätt illamående. Varmt rekommenderad för alla som gillar mörk skit. MEN, musiken Hirasawa komponerade till den kortlivade animen är fenomenal och en stor del av det är hans unik sångstil med sin joddlande dramatik. Hans andra mest kända verk är troligtvis musiken till den fenomenala filmen Paprika av framlidne Satoshi Kon, i sin tur inspirationen bakom Inception (även om Christopher Nolan och Hollywood aldrig kommer erkänna det). 

Sist har vi en RATM-cover av rapparen Denzel Curry. Jag kan inte påstå att jag vet speciellt mycket Herr Curry (röd, grön eller gul? hmm) men en av kommentarerna summerar prestationen bäst: he sings it like hes been holding that rage since childhood. Jag har länge tänkt att jag önskade hiphop-artister utforskade mer aggressiv musik, då de fåååtal gånger jag hört kända rappare gå åt hårt brukar det bli riktigt vidrigt fint.

Det finns massor med sångare som inte borde få gå i närheten av en mikrofon. Jag har faktiskt bara en som jag vill uttala mig om här dock, och han är inte egentligen så illa utan det är mer hur enformigt det blir. John Baizley från Baroness, jag lyssnar slentrianmässigt på dem och anledningen till att det blir slentriant är att han låter nästan exakt likadant på varenda jävla låt. De var absolut fenomenala live, helt otroliga (jag vill minnas att jag nämnt det i en tidigare lista) men jag kan inte lyssna på mer än en låt eller två då och då. Hade varit intressant om de haft olika sångare, som deras goda vänner Mastodon. Deras gitarrist Gina Gleason verkar även hon vara rätt bra på att gala trots allt.

Hoppas det smakar, nästa gång blir det huvudrätten Rush.

//Herr B

Här är listan på Youtube!

Fredagslistan 2025, vecka 47: Snö så in i helvete.

 

Nu har den första snön kommit in över oss i Skåne. Detta har naturligtvis resulterat i inställda tåg och trafikolyckor. Samma skit, nytt år. Därför tänkte jag att det var lämpligt att köra lite black metal med snö och bitande iskyla som tema. Jag har medvetet valt bort de svenska banden Sportlov och Istapp så inga arga mejl om det tack. Vi kör igång direkt.

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Carpathian Forest - "The Frostbitten Woodlands of Norway", (Fuck You All!!!! (Caput Tuum in Ano Est), 2006, Season Of Mist).

Vi börjar starkt i Norge. Nattefrost och hans kamrater har manglat ut sin thrashiga variant av norsk black metal i många år nu och frågan är om de någonsin kommer att slå denna skiva? Jag vet att många tycker att bandet är något av ett skämt pga konsertvideon som släpptes för ett antal år sen men ser man bortom detta är det kompetent mangel. Jag tycker också Nattefrost är bra på att variera sin sångstil. Extra plus för den lite läskiga synthen. 

Sorcier des Glaces - "(To the) Snow-Crowned Mountains", (North), 2016, Obscure Abhorrence Productions).

Vi kör vidare med lite frostbiten kanadensisk svart metall. Bandet har hållit på länge och som både omslag, logotyp, bandnamn och låttitel avslöjar handlar det till stor del om musik som besjunger köld och snö. Ganska atmosfäriskt och kanske inte så ondskefullt men ganska fint. Sorcier des Glaces betyder alltså istrollkarl på franska. 

Glaciation - "La mer, les ruines", (Sur les falaises de marbre), 2015, Osmose Productions).

Detta franska band fick jag upp ögonen för genom att Neige har varit medlem. Jag gillade deras första ep 1994 som helt enkelt gick ut på att försöka spela nostalgisk norsk black metal som den lät år 1994. Bandet kämpade vidare och släppte detta album. Här har vi en låt som inte handlar om berg utan istället havet. Jag som har hört ganska mycket fransk black metal och ett antal band som Neige har varit involverad vet ungefär vad jag förväntar mig. Atmosfärisk lite post-black metal av bästa snitt. Måste tillägga att jag verkligen gillar gitarren som flippar ur lite grann. Läste lite om bandet och det verkar ha uppstått någon sorts Batushka-situation med medlemmar som registrerat band som deras och spelat in material osv. Inget jag orkar gräva vidare i men drama ska ju alltid finnas. 

Immortal - "Nebular Ravens Winter", (Blizzard Beasts), 1997, Osmose Productions).

Tillbaka i Norge och de anrika gubbarna Abbath och Demonaz i Immortal. Här är de visserligen förstärkta av Horgh på trummor men i min bok är det egentligen bara två medlemmar i detta band. Immortal har alltid funnits med i den norska black metal scenen men lite på snedden. De har byggt en egen värld, Blaskyrkh, som de ganska ofta sjunger om. Ett evigt kallt rike. Musikaliskt är det väl här någonstans kring denna skiva de tappar gnistan. Abbath kväker på och riffen är elaka. Produktionen låter också som att man stoppat in allting och kört genom en kompressor. Jämntjockt och lite dödsigt.

Mayhem - "Freezing Moon", (De Mysteriis Dom Sathanas), 1994, Deathlike Silence Productions).

Vi avslutar denna lista med det mest klassiska black metal band som existerat. Kanske i konkurrens med Bathory och Burzum framförallt när det gäller kontroverser. Det är inget jag tänker skriva om. Jag kan bara konstatera att varenda gång jag lyssnar på denna skiva inser jag att det är den ultimata black metal skivan. Ingen skiva ger mig samma rysningar och fångar samma stämning. Det är unikt på alla de sätt. På ett sätt är det sorgligt att allt mitt lyssnande bara är med förhoppningen att jag ska lyckas höra någon skiva som ger mig samma känsla som DMDS. Det kommer förmodligen aldrig ske men jag ger aldrig upp hoppet. Den som ogillar denna skiva gillar nog inte black metal. Och om ni inte aktar er kommer nog Gehennah att ringa The Metal Police.

Det var allt från det köldbitna och snöiga Nordvästra Skåne för idag. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Gomorron. Idag tar vi en titt på ganska nya albumsläpp där man valt att använda eld på skivomslaget. Jag ska säga redan nu att det inte är en jättebra lista det här men jag är nöjd med temat. Att jag döpt den till Dä brinner handlar om att jag en gång i tiden såg en sketch som jag inte minns något av mer än att själva poängen var just den där repliken, uttalad på dialekt. Lite osäkert vilken dialekt men något åt det värmländska hållet. Har jag för mig. Ja, med den här rätt oklara inledningen sparkar vi igång. Listan finns HÄR och längst ner i inlägget.

Först ut är LÁSTIMA. Ja, vi har alla befunnit oss i den här situationen. En kanske eller kanske inte lyckad fest har ägt rum på en strand, allt börjar lida mot sitt slut när morgontimmarna nalkas och det har blivit lite kyligt. Koftan åker fram, än duger elden för korvgrillning. Musiken är någon form av post-nånting eller kanske gaze-nånting och det lutar åt black metal. Det är inte helt oävet men det är heller inte min kopp med te utan jag lämnas med en lite trött känsla. Låten heter Redux och kommer från skivan med det poetiska namnet "A pain bloomed from my lungs".

KOMMODUS tar sedan vid och bjuder upp till samkväm framför valborgsmässobrasan. Detta är ett enmansband signerat Lepidus Plague som firar framför elden iförd såväl spikhandskar och liksmink som magkedja. Ljudmässigt en ytterst burkig black metal från Australien som känns dedikerad. Vet inte hur bra jag tycker att det är men det finns en charm och musiken passar bra till det lökiga skivomslaget. Man känner nostalgins vindar från sent -90-tal när man tittar på den här bilden. Vi lyssnar till Human Bulldozer från skivan "A foetal wolf in stained glass".

Ungerska ROTHADÁS tar till en mer kontrollerad eld i form av tända stearinljus i anslutning till dödskalle, gargoyles och järngrind. Ett riktigt snyggt omslag faktiskt och man har smakfullt nog använt sig av kontrasterande färger men albumnamnet är desto svårare: "Töviskert... a kísértés örök érzete... lidércharang". Musiken är väldigt doomig och murkig med solklara inslag av blast beats och det här tycker jag är en av listans bättre låtar. Tempot går upp och tempot går ner, allt man behöver. Dess namn? Tetemek tava... lidércek tánca. Så var det med det.

SARGEIST har släppt nytt, "Flame within flame". Omslaget bjuder på foto i sepiatoner av brinnande skål med dödskalle och tillhörande ritualklädd karl i bakgrunden. Inte så fantasifullt kanske men effektivt och direkt i sin kommunikation. Man fattar ganska exakt hur det kommer att låta. SARGEIST har jag lyssnat på då och då genom åren och uppskattar deras melodiskt punkiga black metal. Här är det inga krusiduller och utsvävningar utan rakt på, enkla ackord och inget tjafs. Ska dock sägas att det här inte är deras bästa album utan de var klart bättre förr. Något med deras allmänna attityd får mig ändå att tänka på MOTÖRHEAD, frid över Lemmys minne.

Slutligen kliver vi ner i grottan med GRAVE INFESTATION och tar en titt på deras "Carnage Gathers". Här får vi eld i form av brinnande facklor i tidigare nämnda grotta, gistna lik i förgrunden och en hyfsat levande en som håller på med något totalt fuffens i bakgrunden. Oklart vad men lurig ser han ut. Låten Ritualized Autopsy bjuder på klassisk dödsmetall med habilt growl och sväng. Det här är musik som inte överraskar ett dugg utan som vi hört förr i olika versioner och det landar på ett medelbetyg. Man tråkas ut en smula men blir inte direkt arg.

Med detta greppar vi vår molotovcoctail och tar helg.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 46: Dä brinner!

Fredagslistan 2025, vecka 45: Martin utforskar crustpunk: Sverige

 Gott folk!

Det senaste året har jag alltmer kommit att snöa in på och aktivt leta upp bra band inom punken. Det var i stort sett bara en tidsfråga innan jag gled in på den välmarinerade mackan som stavas crustpunk. Jag är bara i början, egentligen, att på allvar sätta mig in i vilka band som är lite extra värda att hålla koll på, så jag misstänker att det kan komma fler listor på temat. 

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, och här om ni föredrar YouTube. 

Vi kör!

Vi öppnar med legenderna i ANTI CIMEX som bildades 1981 och minsann såg till att räkna flera städer som sin hemvist. Bandet räknas som ett av pionjärbanden inom den skandinaviska crusten, och det är inte svårt att förstå varför. Detta driftigt d-taktsdyrkande band hade, likt många band inom genren, ett problem med att medlemmar kom och gick, och de splittrades bara för att återuppstå fem år senare och släppa skivan som jag hämtar låten 1990 i från - "Absolute Country Of Sweden". 

Såklart höll ANTI CIMEX inte ihop även denna gång, utan splittrades men ur dess spillror reste sig WOLFBRIGADE som först hette WOLFPACK men då detta namn associeras med extrem organiserad brottslighet så kanske bandet kände att det var läge att byta? WOLFBRIGADE lirar mist lika stökigt som ANTI CIMEX men ljudbilden är betydligt mer polerad, i alla fall om man drar igång Your God Is A Corpse från "Life Knife Death". 

Vi fortsätter på det något religiösa temat och MOB 47 med låten Religiös Farsot. MOB 47 är inte ett band som håller igen på tempot. Det är rejält var det slirar nästan hotande nära kollaps mest hela tiden. Något som bandet inte slirar på är sin i det närmaste överjävliga stringens att hålla bandet igång. Sedan bandet startade om igen 2005 så har det varit igång, en bedrift av stora mått måste jag säga. 

SKITSYSTEM, svårt att inte ha med detta magiska band i listan. Detta legendariska gäng från Göteborg startades av bland andra Tompa Lindberg och Adrian Erlandsson och hade såklart sin beskärda del av medlemsbyten i takt med att det började gå bra för både AT THE GATES och THE HAUNTED. Det är omöjligt att inte gilla det helvetiska driv som SKITSYSTEM åstadkom på sina skivor. Det samvetslösa hatets plågor från "Stigmata" har inte bara en grym titel, jag blir alldeles till mig varje gång jag lyssnar på den. Frenesin, det formligen stänker av den rakt igenom hela låten. 

TOTEM SKIN, ett för mig totalt okänt band tills för en vecka sedan. Orimligt egentligen då jag gillar det band som låtskrivaren Christoffer Öster bildade efter TOTEM SKINs nedläggelse - DÖDSRIT. 

TOTEM SKIN hann ge ut två skivor - jag har bara hunnit lyssna på "Still Waters Run Deep" - men tycker redan där att det var synd att bandet lade ner, för satan så bra detta är. In Darkness I Sleep har både ett fett driv och ett grymt tungt sväng som det inte är svårt att gå igång på. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2025, Vecka 44: I vilken Oskar S recenserar en gammal Misfits-tributeskiva från 1997

Jag har aldrig riktigt fattat när halloween är (mina barn påstår att det är nu i helgen men jag undrar om det inte var förra) så jag tänker att vi skiter i det och kör listan direkt. När jag lyssnade på ett av mina favoritband MISFITS i förra veckan såg jag en tributeskiva som heter Violent World – A tribute to The Misfits under rekomendationer, en skiva som jag ägde på CD en gång i tiden. Jag tyckte inte att den var speciellt bra då så jag gav bort den till en DANZIG-samlare och har inte skänkt skiten en tanke sedan dess. Nu undrar jag om jag begått ett misstag – tänk så var skivan bra egentligen och jag korkad som tonåring.

Varför lyssnade jag på Misfits då? Jo, det är höst, bruna löv som yr och upplysta gravar på kyrkogården på väg till ICA och sånt. Plus att alla som känner mig vet att Glenn Danzig är min favoritsångare, ibland på delad plats med Roy Orbison, så jag tänker att jag, för er skull, ska recensera skivan och titta närmre på om (1) det är en bra cover, (2) om covern är bättre än originalet och (3) om sången är bättre än Danzig.

Så krymp till 160 cm, klipp devillock och bli dåliga på att slåss. Listan hittar ni HÄR. 

Heeeeaahhhhh!

Först ut är SNAPCASE som gör en cover på She. Jag älskar SNAPCASE och detta är en av få låtar jag minns och som jag faktiskt återkommit till. (1) det är en bra cover, det är dissonant, mycket flageoletter och släpigt. (2) njae, Misfits är bättre och (3) Daryl Taberski har en klassisk HC-sång men han är tyvärr ingen Evil-Elvis.

Pennywise – Astro Zombies. Rak och skatepunkig, ganska tråkig måste jag säga. Så (1) nej (2) nej och (3) tyvärr Jim.

Shades Apart – 20 eyes. Det låter gaggigt och tjatigt. Av någon anledning har gitarristen ändrat riffet så det låter som taget ur en fattig collegefilm från 90-talet. Trippelnej. Har ingen koll på Shades Apart sedan tidigare och kommer inte kolla upp dem heller.

Tanner – TV Casualty. Det börjar lovande fram tills sången kommer och förstör allt. Musiken har det släpiga från originalet, inte lika skitigt men ändå. Nej, nej & nej.

Therapy? – Where eagles dare. Här är någon som försöker i alla fall. Sången låter som en blandning av Danzig och Dave Vanian (The Damned) fast inte lika bra. Plus i kanten för saxofonen som ligger i bakgrunden utan att bryta ut i något lökigt solo. Tyvärr blir det även här bingo i nej.

Prong – London Dungeon. Jävlar, nu blev det Rob Zombie-känsla. Jag gillar ljudbilden, det är skitigt och lite industriaktigt. Bra val av låt och här ger jag tummen upp på fråga 1. Tyvärr når de inte upp på 2 och 3. Kan tänka mig att Halmar gillar detta.

108 – Death Comes Ripping. När jag såg att Hare Krishna-kingsen i 108 var med på skivan blev jag lite nyfiken. Tyvärr faller det platt. Varför Raseraja, som har ett bra skrik, väljer att sjunga rent förstår jag inte. Det låter lite för mycket som originalet, fast tightare vilket aldrig är bra, för att det ska bli intressant. Synd, är mitt betyg. Spelaren som valde nej vann detta parti av tre-i-rad.

Bouncing Souls – Mommy Can I Go Out And Kill Tonight? Bouncing Souls är gamla hjältar och detta är riktigt bra! Greg Attonio sjunger inte särskilt bra men det gör inget, har har energin. Det är stökigt och skramligt, precis som det ska vara. Solklart ja på fråga ett, tyvärr är originalet en superklassiker och svår att tävla mot.

Goldfinger – Ghouls night out. Ni vet, dom som gjorde låten i Tony Howks Pro Skater 1. Jag kan inte låta bli att tycka detta är kul. Så av nostalgi säger jag ja, nej och nej.

Deadguy – Horror Business. Detta är inte särskilt bra.

Sick Of It All – All Hell Breaks Loose. Detta låter som en Sick Of It All låt, på gott och ont. Inte så kul cover, tyvärr. Njae, nej & nej.

NOFX – Last Caress. Lite samma känsla som Goldfinger. Fat Mike låter lite som att han håller för näsan när han sjunger. Ska grejen i refrängen är kul första gången men sen blir det tjatigt. Inte ens att han sjunger som Danzig i slutet räddar detta. Trippel-nej.

Earth Crisis – Earth A.D. Detta är ett band jag lyssnade fruktansvärt mycket på i tonåren och det låter riktigt bra. Släpigt, skramligt och dissonant med Karl Buechner blir det ett givet ja på ett, nej och nej på resten.

Farside – Return Of The Fly. Nä, fy! Nä, Wä, och Blä!

 

Okej, så gjorde 18 åriga Oskar rätt? Jag måste säga att jag blev lite förvånad över att skivan ändå hade några bra låtar men ja, behåll skiten.

 

Over and out

/Oskar S

Fredagslistan 2025, vecka 43: Utbränd på Rush...eller?

 För precis en vecka sedan insåg jag i panik: Fan i helvetes jävla satans skit, jag har glömt att lyssna på Rush! Lyssningen har dominerats av diverse låtar jag studerat för basspel (bla. Madonnas "Like A Prayer", lyssna på mellanspelet i andra halvan så ska ni få höra på fan, och Peter Gabriels "Sledgehammer", alla nyomvända f-klavister bör tillbedja Tony Levin) och Sheila Es fenomenala Romance 1600 (1985), spastisk funk skriven tillsammans med, inspelad av och producerad av en av mina största idoler Prince. Plattan bär alla kännetecken hos en av dennes skivor från tiden, fast med en hetsig energi från den virtuose Sheilas latinska percussion. Sublimt, verkligen.

Men dessvärre är det inte det vi ska tala om idag. Nej, vi ska prata om den vid det här laget lite utbrända perioden för Rush som sträcker sig från 1985 till och med 1993. Power Windows (1985) följer lite spåret från de senaste skivorna med lite större ljudlandskap, körer och stråkorkestrar inblandade här och där tillsammans med sampling och elektroniska trummor. En bra skiva, jag känner mig inte så hänförd men ändå en positiv upplevelse. 

Hold your Fire (1987) däremot klickade inte. Lite långtråkig, något med soundet är inte lika kul och rikt. Geddys röst och sångstil börjar bli lite enformig. Vi är ju igenom 12 skivor på 13 år och, som jag diskuterade förra listan, de bästa låtarna är nästan aldrig de okända låtarna utan det är hitsen från skivorna som tilltalar mest. Majoriteten av musiken är bara “mer Rush”, och för den som verkligen älskar bandet är det väl bra. Personligen hade jag nog hellre sett 6 eller kanske till och med bara 5 skivor släppta under de 13 åren med bara deras bästa grejer. Smaken är ju självfallet som baken, jag föredrar alltid ett band som har en väldigt tight katalog med bara fenomenal musik. Alternativt en katalog med en väldigt tydlig brytpunkt, R.E.M. exempelvis som aldrig blev lika bra efter att trummisen Bill Berry lämnade 1997 eller (och det här kommer göra folk sura) Black Sabbath som inte tilltalar mig alls efter Never Say Die (1978). Jag anar en liknande grej för Mastodon, då jag inte gillat det jag hört från deras nya gitarrist Nick Johnston. Jaja, back to the show.

Lyckligtvis är Presto (1989) lite hippare och roligare, mer sen 80-tals rock. Catchy med mycket mindre synth och mer gitarr. Älskar “Scars” med härliga trummor från Peart och en väldigt funky och “Superconductor” har en härlig, medryckande refräng. Inte jättemycket mer att säga, gott lir!

Roll The Bones (1991) går mycket mer in för rockig funk och, ja tro det eller ej, ett rap-breakdown på titelspåret. Förjävla härligt, jag har smilat och skakat på huvudet sen jag hörde det första gången, så jävla töntigt men så kul. Det blir bara löjligare när det visar sig att det är Geddy som gör det. De har ju stämt ner rösten och lagt några andra effekter på det. Jag hade verkligen inte trott att det var han. Enligt intervjuer är det definitivt gjort med glimten i ögat, lite satiriskt. Vet ni…Rush är coola grabbar ändå.

Sist men inte minst har vi Counterparts (1993). Här har jag en av mina absoluta favoritlåtar med Rush, Leave That Thing Alone, en instrumental låt som har bland Geddys snyggaste baslir enligt mig och ett magnifikt solo från Lifeson. Fenomenal. “Stick It Out” är också en av de mest intressanta låtarna jag hört från bandet på flera skivor. Helt dissonant, obekväm. Tung, väldigt oväntad men välkommen. “Nobody’s Hero” är bland få låtar där texten resonerar med mig. Uppenbarligen berör den 2 dödsfall i Pearts närhet, en gay vän som dog i AIDS och en kvinnlig familjevän som blev mördad i hans hemstad. Peart skriver ju nästan alla texter som jag förstår det och det är högt och lågt, han är ingen Geezer Butler direkt. Men här tolkar jag det som att han skriver mer från hjärtat och resultatet är gripande.

Denna tredje av fyra etapper blev ändå rätt bra i slutändan. Jag anade att Rush på 90-talet skulle tilltala mig, något som visat sig stämma bra hittills. Vi har bara 4 skivor kvar som täcker perioden 1996-2012. Jag tror även jag kommer slänga in ett av Pearts otroliga trumsolon från en liveinspelning. Det hör till allmänbildningen i min mening att uppleva någon som kommer så nära konceptet “perfektion”. 

Herr B signing out, you dig?

Här hittar ni listan på youtube!

Fredagslistan 2025, vecka 42: Fem finska trumpinnar del 2

Då är vi tillbaka i det glada Finland för lite mer upplyftande musik. Jag passar på att lägga in en rejäl varning här. Många av banden och artisterna har en rätt skev politisk åskådning men ibland kan det vara svårt att avgöra om det bara är för att vara lite edgy och häftiga eller om det är på riktigt. Förhoppningsvis har jag inte lyckats få med något band där texterna provocerar någon. Oavsett finns det något i den finska black metal scenen som jag aldrig lyckas hitta någon annanstans. Mixen av melodi och fullständigt rutten ljudkvalité skapar intressanta kontraster vilket gör att jag alltid kommer tillbaka till den. 

 Listan hittar ni här och i slutet av texten. 

Satanic Warmaster -"Vampires" (Nachzehrer, 2010, Werewolf Records).

Satanic Warmaster är mer eller mindre ett soloprojekt av Werwolf som har minst ett tjugotal olika projekt igång just nu. Han har också varit med i Horna och flertalet andra klassiska finska band. Satanic Warmaster har gett ut en väldigt massa singlar, skivor, splittar osv sedan starten 1998. 

Musikaliskt har det alltid handlat om finsk black metal av melodiöst snitt. På senare år har det utvecklats till ett mer professionellt sound men denna skiva där låten är tagen ifrån är den sista som är inspelad analogt och på riktigt sliten utrustning. Det hörs. Jag föredrar denna stil över den nyare stilen där Werwolf spelar in med fler bandmedlemmar. 

Theriomorph-"Megalith in the Hanging Garden" (Diabolical Bloodswords, 2022, Terratur Possessions).

Här har vi något av en udda fågel. Ett finskt soloprojekt på det norska bolaget Terratur Possessions. Skivbolaget kan sägas vara en av få pålitliga skivbolag när det kommer till kvalitativ modern black metal. Därför var jag väldigt nyfiken på vad detta band kunde bjuda på för något. 

Det är modern ortodox black metal med alla rätta influenser. Jag hör både Katharsis och DsO samt lite Funeral Mist. Allting är välspelat inklusive trummorna och sången är varierande med lite läskiga skrik här och där. 

Bandet har bara släppt denna fullängdare men förhoppningsvis får vi höra något mer innan projektet läggs ner. Naturligtvis har mannen bakom bandet spelat i Horna och Sargeist.

Kéres-"Circling Shadows (Flaming Ash, 2021, Terratur Possessions).

Vi fortsätter med ett till enmansprojekt. 

Det finns vissa beröringspunkter med Theriomorph då bandet också har släppt musik på Terratur Possessions men i övrigt är det inte så mycket som banden har gemensamt. Enligt internet har bandet förutom alla andra släpp som finns listade gett ut tjugotal demokassetter i ytterst begränsad upplaga. Musikaliskt är det mer långsamt och mystiskt. Jag tror att folk som gillar postblack och liknande kan uppskatta detta om de överlever produktionen. Den enda medlemmen i detta band spelar också i nästa band som jag har tänkt ta upp. 

Vordr-"Candle in the Astral Wind (Vordr, 2019, Terratur Possessions).

Vordr är ett band som var aktivt mellan 2003 och 2021. De spelade en ganska speciell typ av hypnotisk och minimalistisk version av finsk black metal med väldigt väldigt speciell sång. Jag vet fler än en person som gett upp efter en halv låt för att de inte klarar av sången. För mig ingår det i själva paketet och jag har svårt att föreställa mig bandet utan denna sång. Vordr är någon gammalt nordiskt ord för ett skogsväsen som tar hand om skogen. I någon intervju för längesedan sa bandet att de åker ut till någon stuga och blir höga och fulla och gör sina skivor direkt där och då. Jag vet inte om detta är sant men det kan förklara en del. Medlemmar i bandet har givetvis också spelat i Horna. 

Amorphis-"Light My Fire" (Tales From The Thousand Lakes reissue, 1994/2000, Relapse Records).

Vi avslutar denna ganska gravallvarliga lista med något helt annat. Amorphis är ett av de större finska dödsmetallbanden som slog igenom med skivan "Tales From The thousand Lakes.  De har också skapat denna helt otroliga och orimliga cover på The Doors. När Relapse släppte en cool digipack utgåva av skivan 6 år senare fick man med denna låt som bonus. Lyssna bara när tamburinen kommer in i slutet. Som bonus för alla kalenderbitare där ute kan jag tillägga att Amorphis var det första bandet som lades till på The Metal Archives.

 

Det var allt för idag. Listan hittar ni här. 

På återseende /Oscar K.