Gott folk!
Det är dags att drämma i med den stora känslomässiga släggan. Det kan behövas i denna dubbelt dystra månad som vi befinner oss i, en månad i vilken det faktiskt behövs tröstande toner. Veckans lista hittar ni här - om ni använder Tidal. Och här - om ni föredrar YouTube.
Efter de senaste veckornas diskussion kring det etiska att ha sociala medier och även i anslutning till det diskussionen kring tjänster för streaming av musik bestämde jag mig för att ta en liten paus. Istället gick jag ner i min källare och lyssnade på lite vinylskivor. Det är kanske inte heller ett etiskt sätt att konsumera men det spelar mindre roll. När jag var nere i källaren påmindes jag om historien om en pizzeria i Tidaholm som hade får i källaren. Detta fick mig att tänka på getter och även getens roll inom metal. Eftersom geten i kristendomen finns i form av syndabocken och att Jesus har sagt att han ska skilja på människorna precis som herden skiljer på lammen och getterna går det att förstå varför många metallartister väljer geten som symbol. Inte sällan är det figuren Baphomet, en sammanslagen figur av både manligt och kvinnligt kön med ett gethuvud som används. Baphomet eller Mendesgeten som den också ibland refereras till har en lång tradition inom ockulta kretsar men det är inget vi ska gå djupare in på. Istället tänkte jag ta fram några låtar som har något med getter att göra. Jag hoppar över Darkthrones skiva "Goatlord" från 1996 då jag tänker att den är en sådan klassiker att de flesta redan har hört den. Här kommer ett axplock av getrelaterat material från skivor i min källare. Idag hoppar vi också över finska Archgoat som kanske annars är det mest getiga av alla getband.
Listan hittar ni här och längst ner i inlägget.
Obliteration - "Goat Skull Crown" (Black Death Horizon, 2013, Indie Recordings).
Vi börjar starkt med ett norskt band som har hållit på sen 2004 och som fortfarande är aktiva. De kommer från Kolbotn och ingår så klart i Kolbotn Thrashers Union. Bandet är också till stora delar också ett annat band, Nekromantheon som jag tagit upp här tidigare. Obliteration spelar dödsmetal på det där sättet som gör att även lyssnare som inte är inbitna kan uppskatta det. Det är lite slappt och rått på helt rätt sätt. Tänk er Autopsy, tidiga Morbid Angel och lite punk på det hela. Till och med en tvivlare som jag kapitulerar helt under tyngden från getskallens krona. Låten släpptes också som en singel där det också var en VON och Necrophagia cover men den singeln har inte jag i källaren.
Svartsyn - "Goat Throne" (Tormentor, 1998, Black Militia Productions)
Nu är vi i Sverige igen med Svartsyn. Svartsyn som jag minns vi drog igenom här på sidan någon annan gång då medlemmarna bland annat varit med i tongivande band som Dark Funeral. Anyway. Detta är en av de två 7" som bandet hittills släppt och den släpptes två år efter deras debutskiva. Den som inte har hört Svartsyn kan bli lite chockerad då detta inte påminner om Dark Funeral. Även om Svartsyn senare har utvecklats och är Ornias soloprojekt där han hanterar sin dödliga sjukdom håller Svartsyns släpp hög nivå rakt igenom. Akronymen GOAT för Greatest Of All Time går sannerligen att applicera på Svartsyn då dom är någonstans där i toppen av bästa svenska black metal band genom historien.
Impiety - "Magick-Consecration Goatsodomy" (Salve The Goat: Iblis Exelsi, 1994, Shivadarshana)
Ah. Nu snackar vi. Impiety från Singapore har manglat på med sin version av döds/thrash/black sen 1990 och även om de aldrig är bäst eller snabbast eller tuffast är de heller aldrig sämst. Här snackar vi äkta getmetall i samma stil som Blasphemy och Beherit men också med lite influenser från sydamerikanska band. Den som gillar denna typ av stil av tidig nittiotals ondskefulla metal har en fest framför sig. Det smattrar på och är lite otight på sina ställen men ändå väldigt charmigt. Produktionen är av typen garderob men det går ändå att ganska bra urskilja de olika instrumenten. Impiety väljer också att skriva ut följande diss på baksidan av denna 7" singel :" To all Norwegian "Black-Metal" Clowns, We desecrate your so-called Northern Kingdom & Sky of White Falseness... Afterwhich, We Baptise All of thee in Piss!!!". Kolla själva in den läckra baksidan nedan.
Gravewürm - "Rise of the Goatlord" (Gravewürm / Devil Lee Rot – Infernal Gates, 2004, Miriquidi Productions & City Of The Dead Records)
Då är vi framme vid ännu något lite stökigt och jobbigt. Låten är med på en splitsingel med svenska Devil Lee Rot och Gravewürm från Ohio men det är något oklart om det är exakt samma version som finns tillgänglig på youtube. Vi kan låtsas det i alla fall. Gravewürm kallar sin musik "Old goat black metal in Lakewood, Ohio". Det om någon är ju en programförklaring. Det räcker också att kolla på bandets diskografi med det första demosläppet 1992 för att se ett band som släppt väldigt mycket material i form av demos, splitskivor eller medverkande på olika samlingar. Hur låter då bandet? Här är nog det band som faktiskt mest låter som en get som bräker när sångaren öppnar munnen. Musiken är en hybrid av döds och doom metal som påminner lite om Autopsy fast mindre ondskefullt. Jag är inte helt frälst på bandet ännu men det kanske blir skillnad om jag riktigt lyssnar in mig på bandets 27 stycken fullängdare som de har släppt sen år 2000. Det är riktigt galet.
Bestial Holocaust - "Demonios Devoradores" (Into The Goat Vulva, 2012, Metalhit)
Dagens sista band kommer från Bolivia och låten är tagen från deras sista fullängdare innan de splittrades.
Bandet spelar en extremt snärtig och arg version av black/thrash metal av 80-talssnitt. Allting framfört på spanska av den kvinnliga sångaren Sonia Sepulcral. Hon har en extremt bra och väsande röst som passar perfekt till musiken. Sydamerikansk vansinnesmetal är jag ganska svag för. Därför blir jag glad när det dyker upp band på denna sida millenieskiftet som fortsätter denna stolta tradition. Pluspoäng för ett mycket smakfullt omslag som verkligen förstärker namnet på skivan.
Detta var dagens lista med getter. Goat metal eller getmetal kan väl på något sätt sägas vara en mikrogenre som är nära besläktad med War metal men idag blev det en lite mer blandad kompott. Kommer återkomma till genren och framförallt till den mäktiga serien med släpp av split 7" som går under namnet "Satans Goats Tribute" volym 1 och 2. Utgiven på bolaget Goatwatchers United. Där snackar vi äkta getmetal. Så äkta att Nocturnal Graves temporärt bytte namn till Noctural Goat för att få vara med på ett släpp. Då snackar vi dedikation till geten.
På återseende /Oscar K.
Listan finns här.
Idag blir det vampyrer! Jag har i skrivande stund inte sett nya Nosferatu än så den kan jag inte uttala mig om men jag har sett idel andra vampyrfilmer under årens lopp om man säger så och därför lägger jag till filmtips till låtarna i dagens lista. Det finns ju naturligtvis många fler sevärda men som med så mycket annat i livet så gäller det att göra urval och begränsa sig (i det här fallet bromsade jag vid tio). Jag ska inte orda mer om detta utan vi kör igång. Listan i youtube-format finns HÄR och längst ner i inlägget.
Inledningsvis enmansbandet BLOODY KEEP med Omen of the waxing moon. Om en häst hade rört sig i takt till BLOODY KEEP gissar jag på att den lunkat i en takt snäppet lägre än galopp, kanske skritt? Annars är den liknelsen inte helt dum när det kommer till bandets musik, den puttrar verkligen på framåt - inte jättefort men med styrfart. Ungefär 2:30 in i låten knasar det loss med ett... munspel? Svårt att inte charmas av denna smått otajta black metal från staterna! Filmtips: Dracula (eller Mysteriet Dracula som den heter på svenska) från 1931 i regi av Tod Browning och med Bela Lugosi i ikonisk huvudroll som kom att sätta tonen för hela hans kommande karriär. Löst baserad på Bram Stokers roman. Har du inte sett den så gör det genast.
Lite råare tongångar härnäst med WINTER LANTERN och utmärkta Strangling Ritual som återfinns på demon "Festering Vampirism" från 2021. Hade jag fått gissa hade jag nog satt 90-tal på den här kyliga anrättningen men detta är alltså nyare än man kan tro. Pluspoäng för att de fått till ljudet i eländesvrålen så bra, man riktigt känner lukten av jordkällare och odöda grevar. Filmtips: Vi river av ännu en tolkning av ovan nämnda historia, denna gång från 1992 och i regi av Francis Ford Coppola - Bram Stoker's Dracula. Det är en av mina absoluta favoritfilmer och inte bara på grund av den diaboliskt lysande Gary Oldman utan i samspelet mellan honom, rådjur i strålkastarljuset-Winona Ryder och den i sammanhanget väldigt passande pappfigursstele Keanu Reeves. Ack en sån trio! "I have crossed oceans of time to find you" ska ha varit repliken som fångade Oldmans intresse för rollen och inte bara hans, ska gudarna veta.
Låt tre i listan blir VINTERDRACULs Prana från albumet "The Murnau Nocturnes", en lite långsam låt med vad jag skulle kalla experimentell sång signerat duon Weirding Batweilder och Jean Farraige. Allt gifter sig fint och skapar en skön atmosfär med viss noisekänsla. Filmtips: Nosferatu (F.W. Murnau, 1922). Titeln är i sin helhet faktiskt Nosferatu, eine Symphonie des Grauens eller på svenska Nosferatu, en symfoni i skräck men alla vet ju vilken film det rör sig om tänker jag. Tysk expressionistisk stumfilm när den är som allra bäst med legenden Max Schreck i huvudrollen och filmen var totalförbjuden i Sverige fram till 1970. Det sorgliga i den här kråksången är att Murnaus huvud stals från hans viloplats av gravplundrare sommaren 2015 och såvitt jag vet har det aldrig återfunnits. Riktigt fisigt faktiskt.
Vi kör vidare på oljudsspåret med CULTUM DRACULESTI som i låten The Unbelievers från 2024 leker friskt med rundgång och det är alltid ett plus i min bok och ger en punkig känsla till den övriga ljudbilden som främst kan klassas som black metal. Filmtips: Martin från 1977 av George A Romero, en kultregissör som ju främst egentligen är känd för sina episka zombiefilmer men här slår han alltså till och kör en vampyrrulle. Både samhällssatir och snygga specialeffekter av mästaren Tom Savini gör den här filmen klart sevärd. Den ska också vara en av regissörens favoriter ur sin egen repertoar.
Slängig, svängig och thrashig black metal härnäst med VAMPIRIC COFFIN och låten I am a Vampire från albumet "The Last Drop". Det här tycker jag är helt klockrent när det kommer till vampyrmetal men förstås med den lilla invändningen att det är alldeles för kort, blott 1:20 klockar anrättningen in på. Filmtips: Near Dark från 1987 av den geniala regissören Kathryn Bigelow som också gett oss guldkorn som Wild Palms och Strange Days. På svenska heter den Natten har sitt pris vilket låter precis så olycksbådande som det är att möta filmens punkiga och brutala vampyrgäng lett av en fårad Lance Henriksen. En helt lysande film som jag tyvärr tror att många missat, den har inte alls fått den hype som den förtjänar.
Och när vi ändå är inne och nosar på 80-talet passar det bra med lite tv-spelsvibe. Låt sex i listan är Enchanted Cold av NIGHT OF THE VAMPIRE. Dungeon synth/goth/disco(?) när den är som bäst, som något man hört förut men inte kan sätta fingret på. Som ett gammalt Nintendospel man aldrig lyckades klara, eller när jag tänker efter kanske ett flipperspel. Ja hur som helst är detta rent nostalgi-guld. Filmtips: Eftersom musiken är så skönt 80-talig tänker jag köra The Lost Boys nu. Förutom att soundtracket är klassiskt med låtar som Cry little sister och People are strange så får vi en sprakande njutbar insats av Keifer Sutherland och ett riktigt fint samspel av radarparet Corey X 2 (Haim och Feldman). Och vi får heja på det fräna, onda, snygga vampyrgänget som verkligen vet hur man hanterar hårspray. Happy days!
Men man kan inte göra en lista om vampyrer utan att på ett hörn få med Pelle Dead Ohlin och hans MAYHEM. Här ovanför ser vi en teckning av Pelle och låten jag valt är Carnage från odödliga plattan "Live in Leipzig". Ja, det är inte så mycket att orda om kring det, må han vila i frid i Transsylvanien helt enkelt. Filmtips: Valerie and her week of wonders (Jaromil Jires, 1970). Surrealistisk och otroligt snygg coming of age-film från Tjeckien med trettonåriga Valerie i huvudrollen. Präster, vampyrer och drömlandskap i en salig blandning. Se den!
Och när vi är inne på musiker som farit till Transsylvanien (jag förutsätter att ni alla vet storyn kring det där så den drar jag inte) så kan vi inte heller undgå att nämna Jon Nödtveit och DISSECTION. Night's Blood från utmärkta plattan "Storm of the lights bane" har jag garanterat listat förut och det kan nog tänkas hända igen i framtiden. Filmtips: Dags att klippa till med Blade från 1998 i regi av Stephen Norrington. Jag tror att Jon Nödtveit mycket väl hade kunnat bära liknande snabba solbrillor som Wesley Snipes har i den här filmen. Överlag är hans rollfigur både väldigt frän och lite töntig med just de där brillorna och skinnrocken och det är det som gör hela filmen. Det, de tidstypiska snyggfula effekterna och oneliners så som: - Blade, ready to die? - I was born ready motherfucker!
Även nästa låt är självskriven i listan - DARKTHRONEs Transilvanian hunger. Det här albumet och "A blaze in the northern sky" är skivor jag lyssnat på så många gånger att jag har tappat räkningen. Svårslagen kylig norsk black som ju på många sätt banade väg för hela genren. Filmtips: Skandinaviskt även här med Låt den rätte komma in (Tomas Alfredson, 2008). En film jag verkligen älskar och som nästan är bättre än Ajvide Lindqvists bok. Med total fingertoppskänsla och millimeterprecision mejslas både karaktärerna och det svenska folkhemmet á la 70-tal ut av Tomas Alfredson. Jag pendlar mellan vem jag tycker är bäst i den här filmen, Lina Leanderssons skörstarka vampyr, Kåre Hedebrants nerviga och utsatta skolpojke eller Per Ragnars närhetstörstande, dysfunktionelle vuxne karl. Alla är bländande. Trist att jänkarna skulle till att göra en remake på denna, det behövdes verkligen inte.
Vi knyter ihop säcken med en artist jag håller högt, ROKY ERICKSON. Är det metal? Nej vet ni vad. Men det är utan tvekan episk rock som gjort avtryck i världen och ingen vampyrlista är komplett utan The night of the vampire. Jag är innerligt glad att jag hann se Roky live innan han trillade av pinn, det är ett konsertminne jag håller hårt kring hjärtat. Som bonus kan man också leta upp ENTOMBEDs cover på denna, den har också sina kvalitéer. Filmtips: Interview with the vampire (Neil Jordan, 1994). Anne Rice ska naturligtvis ha sin plats i listan med boken som kom 1976 och som filmen baserar sig på. Tom Cruise gör en riktigt vass roll här som flamboyanta vampyren Lestat som hamnar i lag med den mer motvillige och surmulne blodsugaren Brad Pitt. De har en bra dynamik, en av dem vill bara ha kul och action och den andre vill verkligen inte det. In i mixen kastas också en ung och bitsk Kirsten Dunst och en nervös men nyfiken Christian Slater. Succé!
Ja kära värld vad mycket bra musik och film det finns och vad kul det var att prata vampyrer. Men nu är det hög tid för mig att hålla snattran och önska eder alla en fröjdefull helg. (Jadå, jag tänkte skriva monstruös först men höll mig.)
/Susanne
Det är för tidigt på året för att hitta på gedigna teman till den här bloggen, så den här veckans lista skapades med hjälp av skivsamlarportalen Discogs funktion "Random item". Ett tådopp i min skivsamling helt enkelt: skivorna valdes av algoritmen under en död stund i informationsdisken på biblioteket där jag knegar, och jag väljer låtarna. (Obs: jag fick upp några skivor som gick utanför hårdrockens trygga rum, men dem hoppade jag över. Någon ordning får det vara.)
Klicka på katten för att nå spellistan:
CANDLEMASS - From the 13th Sun - Elephant Star (1999). Det här var ju förutsägbart: när jag kollade i arkivet visade det sig att jag haft med Edling & co i tre separata inlägg, varav två hade med låtar från den här skivan. Men, det är inte jag som bestämmer. Fortfarande en bra och underskattad skiva. Black Sabbath-dyrkan när det blir som bäst.
IRON MAIDEN - Virtual XI - The Clansman (1998). Visste ni att det här, förutom att vara Maidens sista skiva på nittonhundratalet, och den sista med Blaze, dessutom är deras sista som är under en timme lång? Makes you think. Det är även den enda Maiden jag har på kassett, som jag fick av en god vän sommaren 2022 dagen efter jag såg dem på Ullevi. Enda låten från Blaze-eran de spelade (vad jag minns) var den övermäktiga The Clansman. I övrigt har jag ingen djupare relation med den här skivan.
DERANGED - Cut Carve Rip Serve - Military Death Complete (2011). Ja det här var ju lite pinsamt. Som sagt, det var inte jag som valde musiken idag. Det här är första skivan med Deranged som jag spelade på, och låten är en av få jag skrev texter till. Otrevlig historia om en soldat i första världskriget som blir blind av en gasattack, och hanterar sin obehandlade PTSD genom att mörda barn i kloakerna. Minns att en vän beskrev den här skivan som en hjärnskakning, känns rimligt.
SLAYER - Seasons in the Abyss - War Ensemble (1990). Här behövs ingen presentation eller förklaring. Inte deras bästa skiva men herregud vad Lombardo spelar!
SOLEFALD - In Harmonia Universalis - Christiania (Edvard Munch Commemoration) (2003). Det är inte riktigt klokt hur mycket jag lyssnade på den här skivan under gymnasiet. Duon utgjorde en spets av den norska avantgardemetal-septagrammet som jag dyrkade under flera år och utgjorde min musikaliska grund (tillsammans med Arcturus, Dödheimsgard, Ulver, Fleurety, In The Woods och Ved Buens Ende). Solefald är kanske de i gänget som åldrats sämst, det är DJUPT pretentiös musik i en redan pretentiös genre. Men som ni vet, viss musik kan man inte förhålla sig objektiv till, utan bara älskar förbehållslöst. Som den här låten, till exempel. Håll ut tills manskörerna tar över! Fantastiska arrangemang!
TWILIGHT OPHERA - Midnight Horror - Engrossed by Carnal Lust (1999). Random item-funktionen var snäll till en början, och gav mig en rad band jag har en djup relation till sedan årtionden tillbaks. Klart vi ska avsluta med Twilight Ophera, som en rutten vitlöksklyfta mitt i julgröten. Lite bakgrund: härom året fick jag för mig att köpa på mig samtliga släpp från skivbolaget Cacophonous. Kul sommarhobby! Det kanske kunde bli ett gästinlägg hos Hatpastorn eller så. Cacophonous stora flaggskepp var ju som bekant Cradle of Filth, och de släppte även enstaka skivor med andra band som hade vision och integritet: Bal-Sagoth, Sigh, Primordial, Gehenna, EbonyLake, Dimmu Borgir (nåja). Sen... släppte de en hel del annat. Till exempel finsk synthindränkt symfoni-black. Slak, andefattig och alldeles hopplös sådan, med hela 36% i betyg på Metal Archives. Total cirkus, ingen musik för den svagsinte. Det blev aldrig något Cacophonous-scoop, och allt som återstår är en bortglömd hög med promoskivor som jag måste rota igenom för att kunna fota till det här inlägget.
Slutet sämst, allting hemskt - lyssna här om ni gitter.
/Andreas
Det är sällan jag djupdyker i genrer, som person dras jag mer till att djupdyka i individuella band och skola in mig i deras katalog till absurdum. Det finns någon inställning i min programmering som gärna filtrerar verk som påminner om sådant jag redan hört eller sett, “det har vi redan koll på”. Men för nyfikenheten och vetenskapens skull skola jag djupdyka i Neue Deutsche Härte, en genre jag definitivt har täckt i och med mina 20 långa år med Rammstein som favoritband. Men de var inte först och absolut inte ensamma, en uppsjö av tyska punkare och hårdrockare under 90-talet blev inspirerade av genrens allfader: OOMPH!
I begynnelsen sade tyska Gud (han kallas Zven av sina vänner) VARDE OOMPH! och därmed var en ny rörelse inom musiken skapad. De troende kallade den för Neue Deutsche Härte, ungefärligen Ny Tysk Hårdhet, och bestämde tidigt att genren skulle definieras av basiga mansröster som sjunger om morbida ämnen, synkoperade riff, tighta mekaniska trummor och dosera synth efter smak med Oomph!s andra skiva Sperm (1994) som ledstjärna.
Oomph! har dock några års försprång. 1989 startade sångaren Dero Goi och gitarristerna Andreas Crap och Robert Flux bandet i västtyska Wolfsburg. Goi spelar trummor medan de andra två gör lite allt möjligt. Tillsammans stod de för all musik fram till 2021 när Goi fick en uppenbarelse och blev evangelist. Der Schulz tog över rollen som sångare 2023.
Den allra första skivan, Oomph (1992), reflekterar mer en mörk industriell och elektronisk stil följt av Sperm, Defekt (1995) och Wunschkind (1996). Alla 3 indiesläpp och fullt ut NDH. De är råa och grova, Goi vrålar verkligen fint under den här eran. Enda problemet är att skivorna är så jävla långa och blir snabbt lite enformiga, de är alla runt 55-60 min långa och det känner man av. Det är också alldeles för många jävla dåliga engelska låtar, när de sjunger på tyska är det riktigt schysst men 9/10 gånger de försöker sig på engelskan blir det jävligt töntigt in a hurry. Den ovan nämnda Unrein från 1998 (deras storförlagsdebut och första topp 100) följer i liknande spår men renare produktion och mer variation, överlag skivan jag tyckte om mest under inlyssningen. Det blir aldrig riktigt så tungt igen.
De nästa två skivorna, Plastik (1999) och Ego (2001), var så förjävla i det tråkiga att de inte ens får någon plats på listan. De försöker typ gå åt det lite proggiga hållet och allting blir en prövning i tålamod. Jävla skitmusik.
Men efter det uppstår lite av ett problem rent stilmässigt. Jo ni förstår, bandet valde att lämna det riktigt råindustriella och grova bakom sig och styr rätt in i ett mycket mer kommersiellt pop-territorium. Den nya stilen kallas Tanz metal, dansmetal, och är komplett med stora catchy refränger, enkla rytmer som är lätta att dansa till och med det även ekonomisk succé. Nu är jag inte så äckelmagad av lite pop-troper men det leder självklart till att skivorna följer en rätt utstakad och beprövad mall: Hitsen är kanon, genuina anthems och sen drygar man ut med lite ofarligt halvkul utfyllnad. Skivorna Wahrheit oder pflicht (2004), GlaubeLiebeTod (2006) och Monster (2009) följer den här modellen och det kulminerar med Des Wahnsinnes Fette Beute (2012) där det händer mest annorlunda saker i hela bandets katalog. Uppfriskande helt ärligt, efter 10 skivor hade de kunnat släppa en polkaskiva och den hade varit jävligt välkommen. XXV från 2015 verkar vara lite av en motreaktion till detta med en tydligare rockig stil. Tankarna förs lite till pop-punk på många av låtarna, men helt ärligt var skivan rätt tråkig.
Sista skivan med Dero Goi (och även sista för idag) är Ritual (2019). Allt går lite full circle tillbaka till 90-talet här, soundet är hårdare än det varit på länge men de försöker behålla de stora refrängerna. Lite som många band brukar villja göra 30 år in i karriären. Back to the roots. Charmigt.
Vad tycker jag då om Oomph! när allt är sagt och gjort. Jag har tidigare lyssnat på deras mer kommersiella album (vilket var allt som erbjöds på streaming för 15 år sedan, troligtvis pga någon invecklad rättighetskamp) och gillat de stora låtarna med sin mer lättsinniga och catchy refränger. Men jag tacklas än med om jag tycker att de efter Unrein bör ses som ett “seriöst” NDH-band? (nu himlar hela redaktionen med ögonen, jag känner det i ryggmärgen)
Det är ju en debatt man kan ha om vilket band i vilken genre som helst där de ändrar stil. Det kan lätt helt bryta samman till “no true scotsman” bråk där inget duger och man inte har några riktiga grunder att stå på. För Oomph! finns det ju lite mer att bita i, de övergår ju i en egen ny genre (jag tror det är de själva som dubbat sig Tanz metal? vi säger att det är så, källor är för töntar). Och efter att äntligen faktiskt ha hört deras riktigt råa och brutala sound från 90-talet är det svårt att inte särskilja erorna. Men jag vet också att de är långt ifrån det mest kommersiella och poppiga vi kommer höra under den här resan…
Här sätter vi punkt för det första kapitlet i vad som nog lära visa sig vara en jävligt långt projekt med NDH. Planen är att lyssna igenom alla de största banden (bortsett från Rammstein, som kommer tjäna som måttstock) vilka är i ordning: Oomph! (nu avklarat), Stahlhammer, Megaherz, Unheilig och Eisbrecher. Sist kommer det även en, kanske till och med två, listor med lite alla möjliga band som jag fått rekommenderat/hittat. Dessa kommer att vara mindre detaljerade (om Herr B inte får riktig feeling).
Los, auf!
//Der nicht mehr ganz junge Herr B.
PS. Det är lite sent på det, men i och med temat måste jag slå ett slag för skivan Flake feiert Weihnachten (Flake firar Jul). Rammsteins evigt kufiga keyboardists julskiva släpptes lite innan jul och är helt fantastiskt flummig. Det är bland det roligaste jag hört på flera år.
Förra året gav två herrar vid namn Vinnie Stigma och Roger Miret ut varsin bok. Jag har inte hunnit läsa någon av dem än men tänker att det kan vara värt att uppmärksamma ändå. För er som inte pallar läsa gästar dom även podden One life one chance podcast med hjälten Toby Morse. För er som inte vet vilka jag pratar om kan jag avslöja att det rör sig om gitarristen och sångaren i det legendariska hardcorebandet AGNOSTIC FRONT från New Yorks gator.
Så packa knogjärnet, på med yankeeströjan och tänd eld på red
sox flaggan, nu drar vi till staden som gav oss filmen Warriors! Listan hittar
ni HÄR.
AGNOSTIC FRONT bildades 1980 av Vinnie Stigma och bandet tog
fart 83 när Miret anslöt. Listan över vilka som varit med i bandet är längre än
en låt av Opeth och bandets historia kan beskrivas som allt annat än smooth
sailing. Debuten Victim in pain från 1984 är en klassiker vars
inflytande inte kan underskattas. Plattan har det råa, gammeldags ljudet jag
älskar och texterna handlar om New Yorks gator, som kanske inte var en
jättehälsosam plats att befinna sig på vid den tiden, självupplevt såklart. Plattan
efter går åt crossoverhållet och inspirerade en ny gren av HC, på gott och ont.
Låten är hämtad från debuten.
Men vad hände med Agnostic Front då? De återförenades 96 och
kör fortfarande på. Slutet gott.
Gott folk, välkomna till Fredagslistan 2025!
Med 2024 bakom oss så går det att konstatera att 2024 var, i sanning, ett helvetiskt bra skivår. Jag hittar fortfarande album som jag tycker är värda både lyssnarmöda och skrivardito, och tvingas konstatera att det nog blir svårt att släppa det gångna året helt riktigt än. Är man som jag så räcker det ju inte att "bara" skriva en egen årsbästalista - den kommer imorgon på WeRock om man vill läsa - utan jag ligger ju och kollar in en hel massa andra årsbästalistor också. Nedanstående skivor är sådana som fångade min uppmärksamhet, och sedan jag väl lyssnade på dem, lyckades bibehålla den.
Vi kör!
Gott folk! Det är dags att drämma i med den stora känslomässiga släggan. Det kan behövas i denna dubbelt dystra månad som vi befinner oss i...
