Fredagslistan 2026, vecka 4: 100% hits

Vänner och ovänner!

Vi är snart klara med januari och nu börjar det nya året på riktigt. Känslan är att det kan bli knas. Jag har inte riktigt pallat tänka ut ett lustigt och underfyndigt tema denna vecka så jag kör lite godingar som går varma just nu. Nytt och gammalt i är härlig röra. Den gemensamma nämnaren är att det är 100% hits.

Listan hittar ni HÄR. Håll det äkta och glöm inte att vara snälla mot varandra.

 

The Raincoats – Off Duty Trip

Världshistorien är full av personer som bankat på olika saker. Störiga ungar som inte kan sitta still i skolan (eller på kontoret för den delen) och låter handflatorna studsa mot bänken, riddare som slår varandra i huvudena med sina svärd, och så finns det Paloma Romero, mer känd som Palmolive: trummis i världens koolaste band. Försök sitta still när du lyssnar på denna underbart märkliga låt från debuten från 1979 som tar ämnen som dessvärre fortfarande är relevanta.

X-Ray Spex – Oh bondage, up yours!

X-Ray Spex är ett sånt band som bara hann släppa 1-2 skivor och några singlar, när det begav sig åtminstone, men som var så jävla bra ett de alltid kommer vara relevanta. Bandet höll på i sin originalform mellan 76-79 och gav tummen upp till saxofoner men tummen ned till kapitalism, sexism och annat bull. För er som är intresserade kan jag rekommendera dokumentären om sångerskan Poly Styrene som heter Poly Styrene: I Am a Cliché, som dottern Celeste Bell gjort.

Shonen Knife – I wanna eat cookies

Vi rör oss öster ut spatialt och framåt temporalt och säger hej till mästarna i SHONEN KNIFE, baserade i Osaka, som hållit på sedan början av 80-talet. Oftast är det rak melodisk punk i stil med Ramones men plötsligt dyker det upp något slött, Sabbath- riffigt med Maiden-osande solo. Att det handlar om att ta det lugnt med kakorna på kvällstid för att inte störa sömnen känns, tja, varför inte? Allt måste inte vara så allvarligt hela tiden, man får lov att ha kul också. Låten är hämtad från en engelska versionen av plattan Fun Fun Fun som getts ut både med sång på japanska och engelska.

Amyl and the sniffers – Capital

Få saker gör mig så glad som Amyl and the sniffers. Det är verkligen ett perfekt band med otroligt kompetenta musiker på varje post och en sångare som kan konsten att trollbinda en. Bandet bildades i Melbourne 2016 och har hunnit med tre fullängdare. Jag skulle beskriva musiken som en cocktail av allt jag gillar, det är spralligt, hetsigt och intensivt. Och politiskt. De har gått från skräpiga källargig till att lira arenor med AC/DC och jag unnar dem allt. Har du tid över kan jag rekommendera intervjun de gjorde med Nardwuar, det finns hopp om mänskligheten. Denna lilla pungspark är riktad mot kapitalismen och är hämtad från dess andra platta, som också är min favorit.

Dark Times – Doom and Gloom

Ska du upp till Norge i helgen och hänga på kyrkogårdar under nattetid men pallar inte lyssna på black metal? Är du lite civilisationstrött? Då rekommenderar jag Oslos finaste. Från 2018.

 

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 3: Pest och pina!

De flesta människor som bor i Norden känner nog att januari känns som pest på många sätt. Inte minst att det är mörkt, halt, kallt och fattigt. Släng på lite influensa och vinterkräksjuka för att toppa det hela. Därför blir dagens tema helt enkelt pest. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. Vi börjar i Sverige.

Tomhet - "Gastrisker kahos", (Fulländad sfäraförintning i en onaturliger skepneskrud av pestilenta djwr, 2011, Scythe of Death Productions).

Tomhet har hållit på och spelat sin skeva version av black metal sen 1999. Jag valde en låt från denna ep som har något med pest att göra. Mer än så klarar jag inte att tolka. Tomhet består av två medlemmar varav den ena är Kumulonimbus som kanske är mer känd som Wagner Ödegård och hjärnan bakom Wulkanaz och tusentals andra konstiga projekt. Men nu fokuserar vi på Tomhet. Det är självklart ganska enkelt och avskalat med en ljudbild som får mig att tänka på Onkel Kånkel. Detta är musik jag verkligen älskar men inte riktigt förstår. Det finns en känsla för melodier som inte är helt olik den typiskt finska råare typen av black metal. Kan rekommendera alla att lyssna på Tomhet och även Wulkanaz som släppte ett höjdaralbum förra året. 

Horna - "Noutajan kutsu", (Ääniä yössä, 2006, Debemur Morti Productions).

På tal om Finland kommer nästa bidrag från institutionen och plantskolan Horna. Jag har nämnt bandet innan och de flesta finska black metal musiker har på något sätt varit inblandade i Horna. Dagens låt är tagen från deras skiva som släpptes 2006. Denna skiva är ett konceptalbum som handlar om digerdöden. På denna skiva är bandet nedbantat till en duo bestående av medlemmarna Shatraug och Corvus som står för all musik och lyrik. Det skiljer sig inte markant från bandets andra album där det är fler musiker inblandade. Mycket trevlig finsk black metal av finaste snitt. 

Nocturnal Graves - "The Pestilence Crucified", (Satan's Cross, 2007, Nuclear War Now! Productions).

Nocturnal Graves är ett australiensiskt band som varit aktiva sen 2004. Ibland klumpas de lite slarvigt ihop med andra black/thrash band från samma land som exempelvis Destroyer 666. Jag vill däremot påstå att Nocturnal Graves har en liten annorlunda approach och blandar även in i dödsmetall i sitt manglande. För alla som gillar Aura Noir och liknade. Här är det intressant att pesten ska korsfästas vilket står i bjärt kontrast till nästa bands inställning.

Tortorum - "In Pestilence Majesty", (Extinctionist, 2012, World Terror Committee).

Torotorum är något av ett all star band med bas i norska Bergen. Medlemmarna har också varit med i band som Gorgoroth, Gehenna och Djevel. Även ett antal polska black metal band. Vad det egentligen landar i är klassisk norsk black metal (TNBM) men som släppts lite senare och inte heller fått lika mycket uppmärksamhet som släppen på Terratur Possessions. Vilket är synd. Dirge Rep på sång är alltid en fröjd. Här ska också pesten hyllas till skillnad från bandet innan. Lite oklart om det är ett barn med en lie på omslaget. 

Pest - "Lífit es dauðafærð", (Dauðafærð, 2004, No Colours Records).

Som avslutning kör vi en låt som också är den enda låten på stockholmsbaserade Pests ep från 2004. Översatt blir låttiteln tydligen "Livet är en dödsfälla". En helt rimlig slutsats. Jag gillar bandet Pest som började som någon sorts lite ripoff på norsk black metal och senare gick till black n roll via black thrash. Just denna ep som jag har valt är när bandet är som mest inne på en norsk greve. Det är långsamt och malande och monotont. Jag kan uppskatta detta mycket när jag är på humör men det är också strax över 20 minuter i en låt vilket kräver sin koncentration. Också mycket äkta true omslag. 

Det var allt för denna gång. Hoppas att livet är mindre pest nästa gång vi ses. 

Listan hittar ni här. 

//Oscar K. 

Fredagslistan 2026, vecka 2: Vi måste prata om Megadeth...del 1

 Gott folk, vi ska prata om MEGADETH. Bandet som Dave Mustaine bildade efter det att han fått kicken från METALLICA. Och som kanske alltid upplevdes som inte lika bra som hans tidigare band. Så tror jag att flera uppfattade bandet, men så var det inte för mig. Jag tror det har att göra med att jag inte var tillräckligt gammal för att ens veta om att ont blod fanns mellan banden, för mig funkade skivorna ändå när jag började sniffa mig in på den mer extrema metallen runt 1988-89. 

Jag gillade MEGADETH då, och jag gillar fortfarande stora delar av bandets diskografi. Framför allt, såklart, bandets tidiga skivor. Jag minns inte om jag köpte "So Far, So Good...So What" (1988) eller "Peace Sells...But Who's Buying?" (1986) först, eller om det helt enkelt var så att jag köpte bägge plattorna samtidigt. 

Men jag minns att jag fullständigt älskade den senare plattan. Och med tanke på att det i år är 40 år sedan den kom ut - i skarp konkurrens med en hel drös andra plattor (1986 var ett helt grymt år) - så blir det denna som vi kollar in närmre idag. 

Plattan hittar ni här. 

Omslaget gjordes av Ed Repka, en gammal punkare som trots att han inte alls egentligen gillar thrash metal har kommit att associeras med genren - inte minst med tanke på omslaget till skivan som är så illavarslande att jag fortfarande får rysningar när jag kollar på det. Jag misstänker att det har med samtiden att göra. Repka gillade själv i alla fall omslaget. 

"Peace Sells..." är en fantastiskt varierad skiva. Här finns en hel del tvåtakt, och magiskt gitarrarbete. Chris Poland och Gar Samuels på gitarr och trummor gjorde ett otroligt bra jobb och jag tror inte att jag är den ende att tycka att det är ironiskt att duon fick kicken från MEGADETH då de knarkat. 

Produktionen är typiskt 80-talsthrash. Torrt som bara den, men jag tycker att den har en underbar charm för den lägger fokus på gitarrerna och trummorna. 

Videon till titellåten är även den en ganska typisk video, men kombinationen mellan Mustaines mer politiskt och socialt mer medvetna texter och konsertklipp är ändå rätt charmigt. 

"Peace Sells..." är fortfarande en skiva som jag gillar att återkomma till, och det var inget undantag den här vändan. 

Vi tar helg på det kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2026, vecka 1: Rush ringer in nya året (om än lite undermåligt)

 Nytt år börjar med en avtackning för Rush. Det var en labil upplevelse, och den slutar dessvärre inte på topp då de sista 4 skivorna inte inspirerat. Det låter som mer Rush, ingen särskild personlighet som skiljer det från vad vi redan hört. Antiklimax självklart, men det finns andra saker värda att diskutera från bandets sista 20 år. Dessvärre en hel del väldigt sorgliga saker. Här har vi listan på Youtube!

1996 släpps Test for Echo, vilket följs av en lång turné som sträckte sig till juli 1997. Det kunde blivit sista gången bandet någonsin spelade, då Neil Peart gick igenom 2 tragedier på mindre än ett år. Dottern Selena dog i en bilolycka i augusti 97 och frun Jacqueline dog i cancer i juni 1998. Peart beskrev Jacquelines död som ett långsamt självmord efter dotterns olycka, förkrossad och uppgiven. Efter hennes begravning pensionerade han sig från musik och spenderade de följande åren på sin motorcykel. Han reste nästan 9000 mil runt Nord- och Mellanamerika under 2-3 år och beskriver sin resa i boken Ghost Rider: Travels on the Healing Road (2002). Han återvände till bandet 2001 och Vapor Trails släpptes 2002. Fram till 2015 när Peart pensionerade sig på allvar och bandet la ner släppte de bara 2 skivor med 5 års mellanrum, Snakes & Arrows (2007) och Clockwork Angels (2012), men det parerades med en hälsosam dos av livealbum, hela 7 stycken mellan 2003 och 2015. Dessvärre har jag inte så värst mycket att säga om de här sista skivorna utöver låten Earthshine, en av mina favoriter i liveversion mycket pga Lifesons vackra solo. I övrigt är det som sagt, mer Rush.

Men samtidigt har jag en stor respekt för bandet. Vem kan säga att de spenderade 40 år med sina bästa vänner och att alla fortfarande står på god fot med varandra efteråt. Geddy tillskriver deras långa karriär till en ömsesidig respekt och att alla 3 är trevliga och omtänksamma. Eller var, i Pearts fall. Efter sin pension från musik drabbades han dessvärre av hjärncancer och dog 2020. Lee och Lifeson såg Rush som permanent över, åtminstone för tillfället, och spelade inte tillsammans live förrän de blev inbjudna till att fira South Parks 25 års jubileum 2022. De måste fått lite mersmak, då de under 2025 bestämde sig för att åka ut på turné igen med tyska Anika Nilles på trummor. Turnén ska gå av stapeln till sommaren, om än bara i Amerika som det ser ut just nu. 

Så vad tycker jag om Rush? Jo, som sagt finns det en respekt för deras bedrifter. 40 år tillsammans, 19 skivor och 40 miljoner sålda enheter. De är fenomenala musiker, alla 3 kan kallas virtuoser och alla 3 är bland de mest inflytelserika musikerna på sina respektive instrument, åtminstone för rock och metal. Jag är däremot inte så imponerad av deras katalog, det är inte avsevärt många låtar jag lär ta med mig som jag inte redan lyssnat på sedan innan. Deras första skiva tyckte jag var väldigt trevlig, men efter den dröjde det till Moving Pictures (1981) innan jag verkligen fastnade. 80-talet och tidiga 90-talet är högt och lågt, men det är definitivt där jag tyckte de var mest intressanta och mest catchy. Det är nog här jag lär återvända när jag väl gör det. Jag skulle väl tippa på att jag gillar 20% av deras låtar. De resterande 80% är ju såklart inte dåliga, bara oinspirerande. Däremot hade mitt liv inte varit vad det är utan dem givet hur många av mina favoritband som Rush har berört.

Nå, låt oss hoppas att 2026 blir ett bättre år än 2025. Upp med hakan, vi klarar det. 

Gott nytt år, kamrater

//Herr B

Gomorron. Idag tänkte jag köra jultema (fast nja...njä), sen fick jag för mig att istället lista saker vi missat under 2025 men det är ju saker jag själv också missat så det blev för mycket grävarbete där. Så jag övergav den tanken till förmån för doom och stoner och tappade sedermera sugen även kring det. 

Men sen, sen kom det till mig som ett brev på posten, naturligtvis ska vi denna sista skälvande vecka år 2025 ge en tanke till en av giganterna från -70 och -80-talet: JOAN JETT! Jorå, så här är vi nu med en lista med bara killers, inga fillers. Håll till godo. Prosan blir idag kort och koncis, vi har trots allt en julmatskoma att sköta om. Listan finns HÄR och längst ner.

Först ut är den fenomenala låten Cherry Bomb med THE RUNAWAYS, ett legendariskt band som knappast behöver någon vidare presentation. Albumet är självbetitlat och kom 1976.

Låt två är You drive me wild från samma album. Den är lika bra den.

Vi rör oss framåt i historien till 1980 då Joan Jett släppte soloalbumet "Bad Reputation". Det här är nog min absoluta favoritlåt med henne, den har jag lyssnat på kanske en miljard gånger, kanske två.

Låt fyra - I hate myself for loving you - kommer från albumet "Up your alley" från 1988 där hon fått sällskap av THE BLACKHEARTS.

Avslutningsvis ytterligare en låt från "Up your alley", I wanna be your dog som ju är en cover av THE STOOGES med Iggy Pop i spetsen. Iggy är svåröverträffad men jag tycker hon gör den här covern med bravur. Ju mer jag lyssnar på den här fredagslistan, desto mer slår det mig hur bra Joan Jett är på att dels klä sig och dels sätta ord på livet och dess olika volter och krumsprång. Kan vara så att hon sitter inne med facit när allt kommer omkring. 

Nu fortsätter vi vada i lättja och pralinaskar och innan vi vet ordet av är det 2026. Simma lugnt.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 52: Bad Reputation

Fredagslistan 2025, vecka 51: Årets bästa enligt Oskar S

Hej!

Ingen har väl missat att året håller på att ta slut och det har bjudit på en hel del bra musik. Några av mina gamla hjältar har släppt nytt, vissa med framgång och andra inte, men jag tycker inte att det gör så mycket. Det är kul att de fortfarande håller på och verkar ha roligt. PROPAGANDHIs senaste var sådär efter några omlyssningar, PULP, min favorit av britpoparna, släppte först en riktig guldskiva och följde upp med en cover på Johnny Cashs banger When the man comes around. Jag upptäckte DIE SPITZ, det borde du också göra, PUP och VIAGRA BOYS släppte sina hittills starkaste album. HÜSKER DÜ har kommit ut med i princip hela sin diskografi på olika liveplattor. Men vad hände i metal och HC-världen?

Jo, putsa glasögonen och lägg finger på scrollhjulet. Fram med anteckningsblocket och uppdatera önskelistan till tomten. Nu blir det rock, och det är nock! Länk till plattorna ligger i listan

 

ROTTEN SOUND – MASS EXCTINCION

Finlands nationalikoner släpper 10minuter änglasång.

AFSKY – FAELLESSKAB

Danskarna är tillbaka med vemod, snygga harmonier och allt det där.

BANE – 6:58PM BOSTON

Bane är tillbaka och det känns bra. Detta är Kanske inte deras starkaste men jag blev så uppriktigt glad när jag såg och hörde denna lilla pärla. Lite samma känsla som när PAINT IT BLACK överraskade oss för något år sedan. Jag håller tummen att det kommer mer. 

SCARAB – BURN AFTER LISTENING

Philadelphia straight edge som känns som att bli påkörd av något väldigt snabbt och tungt. Detta är ett namn att lägga på minnet efter en sånhär debut. Med gästinhopp från en viss Todd Jones från NAILS.

BIG LIFE –THE COST OF PROGRESS

Ännu ett fynd. Detta låter gammalt på ett fenomenalt sätt, får lite CIRCLE JERKS möter HÜSKER DÜ vibbar med otroligt arga texter om våra vänner i väst. Top notch hela vägen.

DEADGUY –NERAR-DEATH TRAVEL SERVICES

Inte att förväxla med skitbandet EDGUY. Gamla trotjänare från New Jersey som manglat på sedan 1994. Har gått upp och ner under åren men detta är bra!

RESTRAININGORDER – FUTUTRE FORTUNE

Ännu ett fynd som i det här fallet påminner om hjätarna i SLAPSHOT. Argt, lite catchy och roligt.

WORMROT – TNT

Liveplatta från grindhjältarna från Singapore. Detta är en vattendelare, antingen triggar plattan migrän och ett nervöst sammanbrott eller så tycker man att det är en transcendental upplevelse. Testa själv.  

/Oskar S

 

Fredagslistan 2025, vecka 50: Strax utanför top 10

 Gott folk!

Året går mot sitt slut, och i vanlig ordning drar det ihop sig till att göra en årsbästalista. Det har släppts en otrolig mängd musik under 2025, precis som det brukar vara med andra ord, och att försöka ta ett fullständigt heltäckande grepp på all denna tonkonst är lika omöjligt som att hinna läsa alla böcker som skrivs. Min egen årsbästalista publiceras nån gång i början av 2026 på WeRock.nu. 

Men vilka skivor tycker jag är bra, men inte tillräckligt bra, för att hamna på någon av platserna 1 till 10? Här kommer några - vi kör!

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, eller här om ni kör med Youtube. 

"Skeletá - av Ghost

Ghost är tydligen artisten jag lyssnat mest på under 2025. Jag har ett långt förhållande med Tobias Forges band, och när Ghost får till det då blir det oftast oerhört bra. På "Skeletá" finns det bara en enda dålig låt, Missilia Amori, sedan är resten av skivan en storartad njutningsfull lyssning från början till slut. 

"A Void Within Existence" av Abigail Williams

Öppningsspåret Life, Disconnected är fortfarande en helvetiskt stark låt som jag hajar till av varenda gång jag lyssnar på den. Abigail Williams symfoniska black metal har gått från klarhet till klarhet och på denna skiva kommer bandet snubblande nära att kännas omistlig. Det är mörkt, dystert och hemsökande. Ändå spritter skivan av sjudande skaparkraft som gör den till en fin upplevelse. 

"Trivia Goddess" av Year Of The Goat

Skivan som satte sig i skallen så till den milda grad att jag tänkte på den när jag skulle somna, drömde om den, gnolade på på arbetet och som lyckas med mästerstycket att befästa sång som en springade punkt till ett bands förträfflighet. Detta är ockult rock av yttersta klass. 

"Amidst The Ruins" av Saor

Saor har funnits på radarn ett tag för min del. Dubbelkollega Amelie kollade in skivan på WeRock, och skrev så hänförande om den att det inte var svårt att bli sugen att lyssna på den. Den här typen av atmosfärisk black metal med rejäla folkmusikinslag kan bli för mycket av det goda för mig. Men här klaffar det mesta. Det är sagolikt vackert mest hela tiden. 

"Parasomnia" av Dream Theater

Mike Portnoys återkomst till DT. Såklart var förväntningarna uppskruvade till extrema nivåer. Och detta är ju bra - väldigt hemtamt dock - och det är ju lite magstarkt att begära att DT ska uppfinna hjulet igen. Men det är ändå känslan som infinner sig när jag lyssnar på "Parasomnia". Kan man leva med detta är skivan mycket sympatisk. 

"Trøst" av Danefae

Jag har en lång och pågående kärlek till det danska språket, så när det kommer ett band som Danefae och sjunger - och vackert dessutom! - på danska, ja då är halva slaget vunnet. Detta är en skiva fylld av ystra krumsprång vilket gör skivan inte för alla, men för oss som gillar vår metal tryfferad med jazziga och djentiga inslag är denna svinbra. 

"Necro" av Lik

Dyrkare av tvåtakten får här skeppan full av denna vara. Lägg till ett helvetiskt riffande och en produktion som är som gjord för musiken och det blir helt helvetiskt bra. 

"Intense Indifference" av Vittra

Mycket underhållande melodisk dödsig thrash som trycker på så många av de rätta knapparna. Sväng, driv, bra solon och en helvetisk spelglädje gör att jag är allt annat än likgiltigt inställd till den här skivan. 

"The End Takes Form" av Obstruktion

En härlig mosmacka på vilken riffen yxar sig fram med liten hänsyn till omgivningarna. En skiva att släppa taget till, den är brutalt uppriktig i sitt ös, och det är precis så här jag tycker att hardcore ska låta när den är som bäst. 

"Descension" av Citadel

Att Citadel är ett osignat band är helt otroligt, för detta är riktigt habila musiker som förtjänar uppmärksamhet och uppbackning. Meckig progressiv dödsmetall lirar det här bandet från New Jersey. Flinka på att ösa på med fantastiska solon och snygga melodier också. 

Förr i tiden var det mer regel än undantag att vi gjorde så här långa fredagslistor, men nu hör det till ovanligheterna. Men här får ni en lista som varar i hela 8 timmar, och inte en enda skiva är dålig - i alla fall inte om ni frågar mig, haha!

Jag passar på att önska er ett trevligt slut på 2025, vi syns förhoppningsvis nästa år igen!

/Martin