Fredagslistan 2025, vecka 38: RIP Tompa

När kulturkanonen släpptes för några veckor sedan började skämten hagla på kontoret om att vi borde göra en egen kanon som fokuserar på riktig musik från de senaste femtio åren. En lös tanke, som aldrig lämnade fikarummet, var att alla väljer var 10 verk och så vidare. Två akter som fanns i mitt huvud inom en bråkdel av en sekund var SKITSYSTEM och AT THE GATES, i den ordningen.

Många hyllningar har skrivits om Tompa och när jag lyssnat genom klassikerna SKITSYSTEM, DISFEAR, AT THE GATES, GROTESQUE och LOCK UP (som jag av någon oförklarlig anledning lyckats missa) i veckan slår det mig att allt han var involverad i höll en löjligt hög kvalitet. Givetvis var han även, som så många andra i genren, lärare och i alla sammanhang jag sett honom verkade han vara otroligt trevlig och jordnära.

Mitt bidrag är anekdoten om när jag hjälpte morsan att flytta för något år sedan och hittade en låda med gamla prylar varav en gammal skitsystem-klibba som jag höll så kär under tonåren att jag satte upp den på olika ställen med häftmassa (!) för att inte slösa bort den på någon gammal skateboard eller liknande. Nu får den åka upp för i en gammal vansskolåda gör den ingen glad.

Så dunka näven bordet fem gånger och vråla go. Ni som vet ni vet. Listan finns HÄR

GROTESQUE 1988-2007

AT THE GATES 1990-2025

SKITSYSTEM 1994-2004

DISFEAR 1998-2025

LOCK UP 2002-2025

THE LURKING FEAR 2016-2025

 

 Rest in power

/Oskar S

 

Fredagslistan 2025, vecka 37: Tvek på Rush men vi har kommit för långt för att lägga ner.

 Jag ska vara helt ärlig och säga att mitt intresse för de 5 senaste Rush-skivorna jag lyssnat på ligger mest på de senare 3. Skivorna 2112 (1976), A Farewell To Kings (1977), Hemispheres (1978) och Permanent Waves (1980) är en enda  massa så här i efterhand. Lite långtråkiga, överflödiga där singlarna är allt som egentligen står ut och resten låter som sämre versioner av singlarna. Det är inte ett speciellt bra tecken för ett bands katalog som borde vara fylld med okända pärlor. Jag har en nära vän som ofta säger att ett bands bästa låtar borde vara de som ingen känner till, en inställning jag inte håller med om helt ut men det ligger absolut något i det. Allt detta med en nypa “smaken är som baken” självklart, men det ser dystert ut för min framtid som Rush-fan. Jaja, vi har lite roliga grejer framför oss åtminstone. Listan på youtube hittar ni här!

Moving Pictures (1981), det är ju deras absolut största verk i ren influens och försäljningssiffror. Låtlistan läses som världens jävligaste provspelning. Först ut TOM SAWYER, halleda. Sen rätt in i Red Barchetta…och sen, den jävligaste av alla: YYZ. Troligtvis deras Magnus Opel i ren musikalisk flexning, drygt fyra och en halv minut av sjösjukt coola riff och trummor tightare än en nunnas rektum på Långfredagen. När jag började min fyrsträngade resa för ca 15 år sedan var det en bedrift värdig Olympen att lära sig spela alla Geddy Lees djävulskap i den förbannade låten och än idag är min prestation långt i från värdig. Och som om det inte räckte så går vi rakt in i Limelight. Ridå, lägg ner. Det är absolut en av de starkaste sidorna en skiva haft någonsin. Sida två är bra, men kan ju omöjligtvis följa slakten på sida ett. Överlag en riktigt stark skiva, troligtvis den starkaste i bandets katalog.

På Signals (1982) har bandet gått all in för ett synth-sound som är uppfriskande. Vi hade ju såklart synthar på många av låtarna på förra skivan men nu står de helt i fokus och bandet får ett väldigt gott Toto-sound på Chemistry. Chocken på skivan är den ska-inspirerade Digital Man, som gungar lätt. Här vill jag minnas ett citat från Geddy i en intervju med Les Claypool från Primus (jag kan minnas fel). Oavsett, så vill jag minnas att han pratade om sina talanger på bas och att de sträckte sig som mest till “white guy bass” och att han aldrig riktigt lyckats med att vara riktigt funky som många av de stora basisterna inom funk, soul och ska som Louis Johnson, Larry Graham eller den eviga James Jamerson. Något som blir uppenbart när bandet ger sig på dessa väldigt svängiga stilar, men som inte nödvändigtvis stämmer vilket vi kommer höra på nästa skiva. Alex Lifeson har uppenbarligen lyssnat mycket på The Police under detta tidiga 80-talet med god användning av diverse sounds som är ikoniska för ännu en Alex, i detta fall Alex Summers som lirade gitarr i The Police. Vi stöter åter formeln: ett antal bra låtar med några liknande men mindre intressanta låtar inblandade. Onward!

Grace Under Pressure (1984) öppnar med en oerhört charmig ka låt (igen, á The Police) där Lee levererar en väldigt funky basslinga på Distant Early Warning. Ni får ursäkta basnörderiet, men hans byte till en aktiv Steinberger-bas gör absolut mycket för basens plats. (Se bild, ett oerhört fult instrument men det var ju också tidigt 80-tal). Skivan har mer gitarr men låter överlag väldigt 80-tal på produktionen. Väldigt rik och fin ljudbild, låtarna är inte nödvändigtvis deras bästa men jag lär återvända till den ändå bara för soundet. Red Sector A är personliga favoriten, sällan jag lyssnar på texter men den klickade med mig på rätt vis. Gitarrintrot på Kid Gloves låter förjävla fint, och Red Lenses är bara rent cool och knepig med sina oväntade mellanspel.

Det ser kanske lite ljust ut ändå, givet dessa tre skivor kanske den andra halvan av 80-talet och 90-talet har lite roligt att komma med. Jag vet redan att två av mina favoritlåtar med bandet (av de få jag hört tidigare) kommer under 90-talet och tidigt 00, så hoppet lever än!

Sist men absolut inte minst hade det varit rätt ut sagt oansvarigt av mig att inte lägga in ett klipp av min idol, Brent Hinds. 2025 har verkligen varit ett jävla skitår. Jag blickar tillbaka till en av mina favoritvideos med honom och Mastodon från 2017 när bandet spelar in låten Toes To Toes. En lyckligare tid. Sayonara, Señor Dirty B. Hinds.

/En bedrövad Herr B

Fredagslistan 2025, vecka 36: Oscar K provar dödsmetall del 2.

 Idag ska Oscar prova dödsmetall igen. Senast var år 2023 för bloggens räkning. 

Det blir en lite kortare text idag då livet kom ivägen. Vi börjar med en stark polsk giv och sen fortsätter vi med lite olika svenska akter. Stay köttiga! 

Listan finns här och längst ner.

Vader-"Wings" (Litany, 2000, Metal blade records.).

Polsk dödsmetall av världsklass. Bandet har hållit på och spelat metal av olika slag sen 1983. MEn nu är vi framme på 2000-talet och de piskar på magiskt. Lyssna på discokaggen. Oväntat svängig skiva med ett horribelt omslag som andas millennieskiftet. 

Necrocurse-"Morbid Maniacs" (Grip of the dead, 2013, Pulverised Records.).

Svensk döds av äldre snitt med Hellbutcher på sång. Bandet kommer från en Sveriges mer sluskiga städer, Uddevalla. Precis som staden är musiken sliten men gött. Ganska otroligt att Hellbutcher klarar av att både fungera i black och döds-sammanhang. Önskar att bandet släpper något mer men det vet man inte om det kommer ske. 

Crucifyre-"Kiss the goat" (Infernal Earthly Divine, 2010, Pulverised Records).

Ännu ett Stockholmsgäng som spelar döds. Kan det verkligen vara något? 

Ja för detta band lyckas blanda in alla möjliga genrer men ändå få det att låta dödsigt. Precis som Entombed på gränsen kring Wolverine Blues lyckades införa andra genrer utan att det låter krystat lyckas Crucifyre göra lite eget utan att det blir ostigt trots körerna och pianot på exempelvis "Hellish Sacrifice". Har man inte hört denna skiva och gillar all sorts metal är detta en stark rekommendation.

Också ett hemskt vidrigt omslag.

Dismember-"Soon to be dead" (Like an ever flowing stream, 1991, Nuclear Blast Records).

Kanske ett av de mest klassiska svenska dödsbanden och en av mina första bekantskaper inom genren. Även när jag hör denna låt idag kan jag slåss över hur brutal den är. Att sen Dismember låter mer eller mindre likadant på alla skivor kan ju antingen ses som ett plus eller minus beroende på inställning till soundet. Har också haft äran att se bandet live. Detta omslag tycker jag också är fantastiskt på alla sätt. Det är ondskefullt och tufft. 

Vomitory-"Scavenging the Slaughtered" (Terrorize Brutalize Sodomize, 2007, Metal Blade Records).

Ännu ett svenskt band som jag faktiskt sett live. Ett av många starka band från Karlstad men där finns finns ju en del konkurrens. Minns inget från spelningen förutom att det förmodligen var bra. Här har vi ganska brutal döds med fina arabiska slingor. Eftersom jag inte känner till bandet så pass bra kan jag inte säga att detta är en av deras bättre skivor eller inte men det är ju snabbt och hårt och det räcker långt för min del. 

Det var dagens slafs. Här hittar ni listan. 

/Oscar K.

Idag blir det milt. Det har varit en hård vecka i en hård värld och därav blir fredagslistan mjuk och vänlig. Inte direkt så mycket metal, inte direkt så mycket true utan istället filmmusik i olika former och någon låt som jag tycker borde vara filmmusik men som inte (såvitt jag vet) är det. Listan finns HÄR och längst ner i inlägget.

Först ut är en låt från filmen Drive (2011) där Ryan Gosling stryker runt och kör bil. Mest är han tyst och svår men han kör även bil och blir sedermera också kär. Låten heter A Real Hero av COLLAGE featuring ELECTRIC YOUTH och är rent guld och vem behöver inte en hjälte då och då? Jag tror att jag har haft med den i någon lista för ett par år sedan, i alla fall borde jag haft det. 

Låt två kommer från episka Twin Peaks: Fire walk with me (1992) och förekommer i den scen då Laura Palmer och Donna Hayward raggar upp två snubbar vid namn Buck och Tommy inne på The Bang Bang Bar, mera känd som Roadhouse. Angelo Badalamenti har komponerat denna dekadenta och suggestiva resa som kort och gott heter The pink room. Älskar den.

Blue Hotel av CHRIS ISAAK förekommer mig veterligen inte inom filmens värld men hade passat bra där. Egentligen i vilken road movie eller noir som helst, alternativt ett psykologiskt drama. CHRIS ISAAK själv har spelat i en hel del filmer, bland annat ovan nämnda Fire walk with me där han gör rollen som FBI-agent Chester Desmond.

Vi backar bandet en smula till 1977 (mitt födelseår icke desto mindre) och lysande filmen Suspiria av Dario Argento. GOBLIN är ett progressivt rockband som alla som är det minsta intresserade av skräckfilm känner till. De har gjort otaliga soundtrack och är lätta att känna igen med sina karaktäristiska olycksbådande musikslingor.

Avslutningsvis en annan gammal favoritskräckfilm från 1992 - Candyman. Mästaren PHILIP GLASS gjorde soundtrack till den och vilket soundtrack sen. Helen's Theme är dramatisk och vacker och målar upp en saga om kärlek som varar både i livet och efter döden. Couple goals om något va. 

Med detta tar vi en välförtjänt helg.

/Susanne  

Fredagslistan 2025, vecka 35: Filmmusik och vad som borde vara det

Fredagslistan 2025, vecka 34: Malmö Massacre

Vet ni?! Nästa helg, den 29-30 augusti, går MALMÖ MASSACRE åter igen av stapeln på Plan B i, jodå,  Malmö. Årets konferens för snabb rock i södra landsänden. Två dagar av totalt mangel i flera varianter, från goregrind till råpunk till svartmetall. Här får ni en lista med ett par av de skandinaviska banden jag ser fram emot att ta del av. 

Ses vi i moshen, baren eller merchen? Svar ja!

LYSSNA HÄR!

 

AURA NOIR: Sons of Hades (Black Thrash Attack, 1995) 

SVEDERNA: Dö i tid (Svedjeland, 2018)

KONVENT: Puritan Masochism (Puritan Masochism, 2020)

TRIBULATION: Rånda (Formulas of Death, 2013) 

LAUTSTÜRMER: Rhinorage (Förruttnelsen, 2024)

STRYCHNOS: Uendelig Begravelsemarch (Uendelig Begravelsemarch, 2025)

AURA NOIR: Abbadon (Out to Die, 2012)  

Fredagslistan 2025, vecka 33: I Martins lurar

 Gott folk!

Som en bumerang kommer jag tillbaka med ytterligare en fredagslista, men nu blir det på temat vad jag lyssnat på under den senaste tiden - inga konstigheter egentligen - och ni kommer nog känna igen flera av banden i veckans lista, det kan ni kanske stå ut med med tanke på att musiken är så rungande bra? 

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, och här om ni kör med YouTube. 

Vi kör!

Vi inleder med AN ABSTRACT ILLUSION som, om vi ska gå på hur magiskt bra No Dreams Beyond Empty Horizons är verkar ha ytterligare en skiva i absolut toppklass på gång. Deras senaste, "Woe" (2022) satte jag högst upp på årsbästalistan så att jag har längtat efter nytt material från Boden/Lund bandet är ju liiiiiiiiiiiiite av en underdrift. Det är precis lika magiskt mäktigt som tidigare. Det skaver stundtals, men innehåller också en hel del oerhört vacker tonkonst - melodislingorna bölar ut så mycket känsla att man baxnar. 

Tredje plattan från BLACKBRAID, och ja, det är ju löjligt bra detta! Det som bandet inte peakar på är ju att skivorna bara heter I, II och ja ni fattar. Tack herre satan för att musiken är lika bra som den brukar. Hela skeppslaster med känsla från Adirondackbergen gör att skivan kommer hamna på en hel del listor när årets ska summeras. För egen del har jag oerhört svårt att sluta lyssna på skivan. 

AVERSED från Boston. När jag skrev om "Erasure Of Color" så tyckte jag att skivan stal lyssnartid från andra skivor som jag kanske borde lyssna på. Och ja, den har fortsatt att göra detta. Progressiv melodisk death metal, det kan ju vara hur analt som helst egentligen, och det är väldigt många band som inte lyckas inom genren. AVERSED är inte ett av dessa band. Satan vilka stänkare till låtar, fyllda med både mening, mål och känsla. 

Dalarnas bästa band IN MOURNING är också på gång med nytt album, och det är riktigt bra kan jag berätta. Smakproven Song Of The Cranes och The Sojourner är rediga godbitar, men skivan, "The Immortal", är som helhet otroligt fin. Det är både imponerande och glädjande att det här bandet lyckas på skiva efter skiva att skriva musik av denna kalibern.

FINISTÈRE från Bremerhaven lirar en kylig black metal som det inte är svårt att uppskatta även för en noob inom genren som undertecknad. Desperat skönhet kanske är några ord som passar att beskriva skivan "Am Grauen Meer" som min själ är så bra att ni får den i sin helhet. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 32: Den digitala listan

 Efter fem veckors semester slog det mig att det var min tur att göra era liv lite bättre/sämre, beroende på musikpreferens, genom att ge er fem riktigt bra musiktips på ett tema. Min semester tillbringade jag till största delen utomhus i naturen med så lite prylar som möjligt. Jag badade i sjöar, plockade svamp och bär, tältade på stranden och lagade mat med eld. Så ett naturtema kanske skulle vara passande? Minimalism? Allemansrätten? Ni vet, sånt som får själen att må bra. Problemet var bara att när jag skulle sätta mig ner och skriva ihop detta upptäckte jag att jag har ju ingenting att skriva på. Arbetsdatamaskinen var urladdad och inga sladdar som passade gick att finna. Det blev en ögonöppnare för mig och nu i efterhand känner jag mig fånig som kände närhet till naturen. Alla vet att data äger. Så för att hylla ettor och nollor kommer här den digitala listan. 

Så dra ner rullgardinen, fram med Neo-brillorna och öppna den där grejen som är en svart ruta där man kan skriva olika koder som börjar med / eller \. Listan finns HÄR.

 

Först ut är ett band jag lyssnade en del på som tonåring men som jag nuförtiden sällan skänker en tanke. Bandet heter typ samma som det gamla TV-programmet som leddes av en av vår tids största intellektuella (eller?). Jag pratar såklart om FEAR FACTORY. När jag gav gamla goda klassikern Demanufacture, utgiven 1995 på roadrunner, ett varv kände jag ändå att, och säg inget till Hjalmar, det här är rätt gött. Plattan är del ett av en koncepttrilogi som avslutas med digimortal som handlar om typ terminator eller något i den stilen. Teknik äger! Eller?

Näst ut är ett band jag var besatt av under första halvan av tonåren och som väckte mitt intresse för elektronisk musik. En perfekt inkörsport till jungle och drum n bass för en ung anarcho punkare. Känslan är samma som när jag hörde hardcore eller grind första gången. Jag fattade inte vad det var men det verkade driva alla runtom mig till vansinne. Bandet heter ATARI TEENAGE RIOT och har hållit på från och till sedan 1992.  Det är politiskt, kaotiskt och peppigt. När sångaren Alec Empire vrålar Bang Your Head med grov tysk brytning vet man att det blir inte bättre än såhär.

Vad gör man om man inte är kompis med en riktigt snabb trummis? Det frågade sig Scott Hull och kom på lösningen att man behöver faktiskt inga vänner. Han köpte en trummaskin (eller laddade ner en plugin till sin datamaskin) och bildade Agoraphobic Nosebleed. Jag vet inte så mycket om Scott Hull mer än att han gör bra musik och vågar inte gräva i det. Spliten The Poacher Diaries med Converge från 1999 är en klassiker i mitt bibliotek. Lärdomen vi tar med oss är givetvis att det går utmärkt att byta ut sina vänner mot maskiner.

 

På tal om att ha svårt att samarbeta med andra, näst på tur är Joe Preton. Förutom hans soloprojekt Thrones har han spelat med Earth, Melvins, SUNN O))) och High On Fire. Inget dåligt CV. Jag rekommenderar alla som är intresserade av experimentell musik att botanisera i THRONES på egen hand, Sperm Whale är ett bra ställe att börja på. Låten i listan är hämtad från hans solo EP med Melvins som jag kommer berätta mer om i Joe Preston-listan som kommer under hösten. Återigen: andra människor är krångliga, maskinerna är dina vänner.

Sist på tur är tack och lov något nytt. Våra vänner i öst som kallar sig Pharaoh Overlords har gjort det igen och senaste släppet Louhi är lågmäld, krautig och stämningsfull. Detta är ett bra exempel på hur man kan använda sig av synthar och samplers samtidigt som man har social kompetens och andra levande i rummet. Två låtar à 20min slött och släpigt. Skulle ni råka missa den idag får ni en ny chans på min årsbästalista senare.