Fredagslistan 2017, vecka 43: Huggen i granit

Ave Hej, fredagsvänner!

Idag ska vi botanisera i den rika flora och fauna som riktigt stabbig och stabil musik utgör. Med andra ord, låtar som på intet sätt ber om ursäkt eller mjäkar runt, frågar om lov eller tyst knyter näven i fickan, nej här är det snarare alster är som huggna i granit som serveras. Pek med hela handen det vill säga.

Utan vidare ado kliver vi rakt ner i brötets ärkebröt som värks fram av gruppen PRIMITIVE MAN. Det spelas så långsamt i My Will att man tror att det när som helst ska ta stopp, orden frustas och stånkas fram, den musikaliska tyngden är lika fast förankrad som en ståplats i Nybroviken.

Herregud vad bra! Ens öron formligen släpas fram som i tjära när man lyssnar på detta. Vänner av seriös och osnabb musik lär falla på knä med detsamma och dyrka detta episka band från Colorado som släppt exakt en fullängdare innan årets "Caustic" dök upp.

Stämningen lättas upp åtskilliga pinnhål med låt nummer två, Between Voids, som framförs av GOD MOTHER.

År 2015 släppte nämnda band en fullängdare vid namn "Maktbehov" som fick välförtjänt goda vitsord från siter som Loudwire, Metalinjection och Pitchfork. Nästföljande alster är skivan som Between Voids kommer från, nämligen en mycket kompetent utförd split med GOD MOTHER och ARTEMIS.

Det här är högkvalitativ grindcore mina vänner, försök bara sitta still med stampa-takt-foten, I dare you.


Från moshpit-tempo tillbaka till den mer makliga katakombhammocken. SPECTRAL VOICE
kommer även de från Colorado och spelar en långsam dödsmetall som ger skön mersmak.

Låten Thresholds Beyond  bjuder först på lite gitarrplink som formar en dyster men enkel melodislinga och sedan kommer en vokal insats med sådan distans och kyla att det känns som om karln står i en vindtunnel och growlar. Och det menar jag på ett bra sätt. "Eroded Corridors of Unbeing" som låten härstammar från är i sanning en spöklik skiva med stark atmosfär som biter sig fast likt en köldskada. Göttans!

Så går vi med raska kliv mot det mer svulstiga och pompösa! AUÐN är från Island och om jag ska våga mig på en gissning vad gäller namnvalet ligger ju den gamle gynnaren Oden rätt nära till hands. "Farvegir Fyrndar" ser dagens ljus i november men redan nu har fyra spår släppts till allmän beskådan och Í Hálmstráið Held  är ett av dem.

AUÐN tar helt klart i ända från tårna och har en attityd som andas lika delar fullt ställ som sålt smöret och tappat pengarna. Tänk vidsträckta Sagan om ringen-landskap, hjärtekross i rännsten samt scenen i Braveheart då Mel Gibson slutligen vrålar FREEDOM efter ett par timmar skön tortyr. Bra blandning helt enkelt!

UNSANE klassas enligt interwebz som en noise rock/post-hardcore-hybrid och den beskrivningen kan jag väl gå med på. Musiken är svängig som satan och samtidigt skitig som ett par crustpunkbrallor efter en hård festivalvecka.

"Sterilized" heter plattan som huserar Aberration och ytterligare nio guldkorn till låtar och det här är helt klart en av årets bästa skivor, kanske till och med en av livets bästa. Skojar inte.

UNSANE har existerat som band på denna jord sedan anno 1988 och jag har inte hört en enda ton av dem förrän nu. 1988, smaka på siffrorna och känn historiens vingslag. Det är pinsamt på gränsen till brottsligt att jag missat detta, jag ska under helgen sätta mig ner och knyppla på en dumstrut.

Med detta säger jag tack och hej för idag och hyser förhoppningar om att ni får en god helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 43: Huggen i granit

Fredagslistan 2017, vecka 42: 1984

Gott folk!

Det har blivit dags för ytterligare en fredagslista på det storslagna temat 1980-talet. Som av en slump bestämde jag mig för att kolla lite närmre på år 1984 för jag fick en fråga (igen, ska väl tilläggas då det händer ganska ofta) om George Orwells bok "1984" och årtalet fastnade i hjärnbarken - igen.

(Ni hittar betydligt mer om boken om ni klickar här)

Det hände såklart en hel del under år 1984 - Apple Computers lanserade sin dator Apple Macintosh i början av året, det hålls olympiska spel i Los Angeles, och Tage Danielssons filmversion av "Ronja Rövardotter" har premiär i mitten av december.

I Karlskrona skräpar en 8-årig version av undertecknad runt och har illa koll på den massiva skivutgivning som sker under året. Ska vi tro Metal Archives så släpps det 93 skivor under året som kan kategoriseras som hårdrock/metal. Det sätter lite perspektiv på den tid vi lever i idag eller hur? 93 skivor - det är inte svårt att köpa 93 skivor egentligen - men digniteten av det som släpps idag kanske är något mindre än då. Jag hade i alla fall inga svårigheter att välja skivor till den här listan!

Vi kör!

"The Last In Line" - DIO

Artister värda sitt salt höll en betydligt högre arbetstakt än idag - DIOs andra platta som ni ser till vänster släpptes bara ett drygt år efter den krossande debuten "Holy Diver". På något märkligt sätt så håller "The Last In Line" verkligen måttet mot den av i stort sett alla dyrkade debuten. Som en halvrolig parentes kan jag nämna att webzinet jag skriver för tog sitt namn från första låten på skivan. Det här är så fantastiskt bra musik att det inte är att undra på att den fortfarande håller. Svänget, tyngden och pondusen i varenda låt på skivan talar till oss även efter över 30 år som den här skivan har funnits. Här finns en magisk nivå på allt - jag njuter sannerligen av den fina produktionen som låter Vinny Appices trummor att låta så naturligt som trummor kan. Och så Ronnie James Dio som i vanligt ordning sjunger ytterrocken av alla.

"Powerslave"  av IRON MAIDEN

1984 hade jag ingen aning om IRON MAIDENs existens. Det skulle dröja ytterligare 4 år innan jag av en slump köpte "Number Of The Beast" och blev hårdrockare på riktigt. MAIDEN är ju ett band som jag har haft i mitt liv sedan dess, och även om jag har haft med skivor av bandet i fredagslistor tidigare så hoppas jag att ni har överseende med detta faktum. "Powerslave" släpptes i början av hösten 1984 och var ytterligare en skiva från bandet som bara befäste bandets legendariska status. World Slavery Tour som turnén på plattan döptes till skulle kulminera med ett verkligt klassiskt livealbum "Live After Death". Studioskivan i sig är kryddad med låtar som fortfarande återfinns i bandets setlistor: Aces High, 2 Minutes to Midnight, Powerslave och episkt långa Rime Of The Ancient Mariner. Låt vara att det finns några svagare spår - detta är ändå en väldigt bra skiva.

"Red, Hot and Heavy" av PRETTY MAIDS

Jag vet helt ärligt inte hur PRETTY MAIDS tänkte när de godkände det här omslaget, för i jämförelse med så många andra omslag är det här rätt dåligt. Tur då att musiken är desto bättre! "Red, Hot and Heavy" är bandets debutskiva och det är verkligt klassisk heavy metal med mycket feeling och pondus som har fått lyssnare att återvända till skivan. Att bandet fortfarande är igång visar ju också på att bandet inte var kapabla till "bara" en bra skiva. Jag vet inte hur det är med er, men jag gillar verkligen att det går att höra när en skiva är inspelad under en viss tidsperiod - det hörs verkligen att "Red, Hot and Heavy" är inspelad på 80-talet.

"Perfect Strangers" av DEEP PURPLE

DEEP PURPLE hade 1984 redan varit igång betydligt mycket längre än, ja de flesta andra band. "Perfect Strangers" var bandets elfte platta, och den första som den magiskt framgångsrika andra sättningen av bandet gav ut. Bandet med Ian Gillan på sång, Ritchie Blackmore på gitarr, Jon Lord på klaviatur, Roger Glover på bas och Ian Paice på trummor har i det närmaste kramats ihjäl av publiken - och det är lätt att förstå när bandet kopplar greppet med ett i det närmaste helvetiskt sväng och ett samspel som får varenda låt att bli en njutning.

"Ride The Lightning" av METALLICA

Nästan exakt ett år efter det att "Kill 'em All" kom ut fanns "Ride The Lightning" i skivaffärerna. Perspektivet på hur mycket METALLICA hade utvecklats på det året är hisnande. Precis allt har höjts flera nivåer. Låtarna är mer komplicerade, produktionen fetare, den individuella spelskickligheten bättre (jag tänker då framför allt på hur Lars Ulrich sköter sig på trummorna). Att METALLICA redan på andra skivan visar på en mognad i låtskriveriet som lämnade väldigt många andra band på efterkälken är talande. Talande är också faktumet att bandet självt redan nu gav blanka fan i vad folk skulle tycka om exempelvis en låt som Fade To Black. "Ride The Lightning" är den enda skivan i bandets diskografi som jag har tvingats handla ett nytt exemplar av - för att jag lyssnade bokstavligt talat sönder det första exet!

"Defenders Of The Faith" av JUDAS PRIEST

I stark kontrast till iskylan i omslaget till METALLICAs andra skiva har vi omslaget till gammelgäddorna JUDAS PRIESTs "Defenders Of The Faith". Ja jösses! Den här skivan var skiva nummer 9 i bandets diskografi. Den spelades in på Ibiza och släpptes i början av 1984. Den skiljer sig inte nämnvärt från hur JUDAS PRIEST hade låtit fram till den här skivan - detta är stabil metal som jag mycket väl kan förstå att folk gick igång på. Att Halford fortfarande kunde dra i med riktiga primalvrål gör ju sannerligen inte skivan sämre.

Med detta tar vi helg gott folk - en närmare 5 timmar lång fredagslista kanske gör att ni baxnar, men vad fan liksom, haha!


/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 42: 1984

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Gomorrn!

Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfattande och spretat och krumbuktat åt olika håll. Jag har lyssnat på alla möjliga upptänkliga genrer av metal, klurat på teman, hittat nytt, slängt och kastat, gått tillbaka och lyssnat igen. Men inte hittat en enda låt som höll måttet att ställas mot den episka RAGANA-låt jag utgick ifrån. Inget jag hittade passade heller ihop med den, varken stilmässigt eller i intensitet. Det enda som kan mäta sig i känsla är faktiskt resten av albumet och nu i elfte timmen inser jag att det är dags att kapitulera och låta naturen ha sin gång. Fredagslistan kommer helt enkelt bestå av ett album, en artist och en mycket fascinerad metallbibliotekarie.

Jag snubblade över RAGANA i helgen, närmare bestämt låten You Take Nothing som också är titelspåret till den magnifika skiva vi ska lyssna på idag. Jag kan med berått mod säga att jag har lyssnat på den här låten sedan dess, en veckas tid i streck. I sjok, i omgångar, på repeat. Den är en del av mitt DNA nu, så mycket har jag tvagat öronen med den. Och resten av skivan är lika briljant den.

Albumet är släppt av skivbolaget An Out Recordings som har sin bas i Portland och profilerar sig som ett anarkistiskt, queert, feministiskt och antirasistiskt bolag. Fokus ligger främst inom black metal, doom, drone och noise.

Det vi presenteras för av RAGANA är rå, atmosfärisk black metal i sin mest desperata form. Det är otroligt deppigt, vansinnigt intensivt och bara helt underbart vackert. Tempot är dessutom nedskruvat vilket ger en skönt doomig känsla och kontrasterar snyggt mot den desperata skriksången. Melodislingorna är avskalade och sitter som en smäck. Hela uttrycket är för övrigt väldigt spartanskt och det finns en befriande omedelbarhet i det. Den här musiken griper bokstavligen tag som en skruvtving runt hjärtat!

Bandet är en anarkafeministisk duo bestående av medlemmarna Maria och Nicole som slog sina musikaliska bandpåsar ihop 2011. Deras intressen inkluderar skogen, artisten Cat Power samt den totala nedmonteringen av kapitalismen enligt presentationen på hemsidan. Texterna skildrar samhället vi lever i, i synnerhet maktobalansen mellan män och kvinnor och den trötthet som den kampen för med sig. Det syns också i albumets låttitlar som heter enligt följande:

1. Spare No Man
2. To Leave
3. Winter's Light
4. Destroyer
5. Somewhere
6. You Take Nothing

You Take Nothing som ligger som sista låt på skivan består till största delen av ett återkommande gitarriff som skulle kunna komma från något av de tongivande grungebanden på 90-talet men som sedan bryts av med refrängen som formligen ylas fram. Maria förklarar:

"This constant power struggle is so frustrating—especially for women, especially for queer people—where people are taking so much from you all the time; women's emotional labor and queer people's emotional labor and people of color's emotional labor. I wanted to keep the lyrics really simple—just 'you take nothing' over and over again—because I wanted everybody to feel connected to it."

Vidare i intervjun berättas att sången är tänkt som en besvärjelse som ska påminna oss om att vi var och en har en inre kärna som oavsett vad som händer inte kan tas ifrån oss. Ja, ni förstår ju själva - RAGANA skriver texter som verkligen säger något, som är politiska statements och som formligen briserar av känslor. Jag säger bara, ge mig mer av detta! Kärlek vid första ögonkastet för undertecknads del, vilket ni nog räknat ut vid det här laget.

För den namnnyfikne kan tilläggas att en snabb sökning på RAGANA ger vid handen dessa förklaringar: ett vattendrag i Kenya, en fjärilsart samt häxa på lettiska. Nog snackat, dags att lyssna och njuta till denna känslomässiga käftsmäll. God fredag och på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Fredagslistan 2017, vecka 40: Martin ger fan i tema!

Gott folk!

Det blir en otematisk lista idag - det har varit vabb-vecka och då blir det som det blir med att styra upp episka tematiska listor.

Vi kör!

ABHORRENT DECIMATION har vi haft med i minst två fredagslistor, men jag hade faktiskt glömt bort det! När Susanne kom in med ett stort leende på läpparna och sa att jag borde kolla in bandet, ja då gjorde jag ju det! Bandet har släppt nytt material i år i form av "The Pardoner" och den är grymt bra! A Glass Coffin Burial  är en - likt det mesta av bandets musik - en rejäl renssmocka med tydlig känsla för sväng. Det skulle inte förvåna mig om den här skivan dyker upp på ett antal årsbästalistor faktiskt.

Vi fortsätter på samma bana med Detroitbördiga THE BLACK DAHLIA MURDER som idag släpper sitt åttonde album, "Nightbringers". Jag är sedan länge väldigt svag för det här gänget som jag tycker har kavlat ut en tjock dödsdeg av kvalitet under större delen av karriären. Det är alltid roligt och underhållande att lyssna på THE BLACK DAHLIA MURDER. Det finns, i all murkighet i bandets musik, en spelglädje och ysterhet som jag finner ytterst tilltalande.

Nu blir det rensång! Ja, vi växlar spår helt och hållet till brittiska THRESHOLD som nyligen släppte en episkt lång skiva, "Legends Of The Shires" som till stora delar är riktigt njutbar. Jag har i alla fall återkommit till skivan ganska regelbundet under den senaste månaden. Detta är ju väldigt välpolerad musik med skickliga musiker som gärna visar vad de kan göra på sina instrument - men det tippar aldrig lasset i THRESHOLDs fall. Jag får vibbar av WITHERSCAPE, DREAM THEATER och lite MAGNUM när jag lyssnar på den här skivan.

Det var ganska längesen jag hade med en låt av BETWEEN THE BURIED AND ME i nån lista. Det här bandet tycker jag väldigt mycket om, och jag tar gärna tillfällen i akt att tipsa folk om bandet från North Carolina som verkligen gillar att spela meckig musik. Jag föll stenhårt för bandet när jag gick för att se LAMB OF GOD spela på Mejeriet i Lund för många herrans år sedan. Bland de många förbanden fanns BTBAM som gick upp och körde två låtar - Fossil Genera  och White Walls och så hade 40 minuter gått, haha!
White Walls ligger på en skiva som heter "Colors" som i år fyller 10 år. Det är den skivan vid sidan av "The Great Misdirect" som jag gillar mest i bandet äldre diskografi.

Jo men visst - jag avslutar listan med lite METALLICA och den rent magiskt episka liveversionen av The Call Of Kthulu som bandet gjorde med San Fransiscos Symfoniorkester. Just "S&M" är en skiva som jag mer och mer uppskattar för att det symfoniska inslaget lyfter METALLICAs låtar till nya nivåer. Jag menar, jag gillade inte Outlaw Torn speciellt mycket när jag lyssnade på studioversionen av låten. På "S&M" lyfter den flera snäpp!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 40: Martin ger fan i tema!

Fredagslistan 2017, vecka 39: Allt över två och tjugo är förkastligt

Hej och gomorron!

Fredagen är obönhörligen över oss och med den kommer fredagslistan likt ett brev på posten. För två veckor sedan uppmärksammade jag låtar med en längd på nio minuter och uppåt. Episka mastodontlåtar som aldrig tog slut, musik som bara bredde ut sig likt ett hav av jordnötssmör över en hyfsat liten brödskiva. Idag gör jag en helomvändning och premierar istället de kortare alstren, de som säger vad de ska utan krusiduller och omsvep. Kort och koncist, kom till saken, tala ur skägget-låtar. Ni gissar rätt om ni tror att lejonparten av listan består av grindcore. Denna mumsiga tjolahopp-genre som förstår att hålla det short but sweet och som allt som oftast bara rakt av kapar det tonala sidfläsket med bravur. Hurra för grind! Allt över två och tjugo är förkastligt, nu kör vi!

Grindkonnässörerna NAILS hade den goda smaken att släppa albumet "You Will Never Be One Of Us" förra året och jag har valt titelspåret som först ut i listan. En minut och trettio sekunder totalröj, eller snarare en och femton - de hinner faktiskt med ett intro också.

Har ni missat fullängdaren "Abandon All Life" som kom 2013 så kolla för sjutton gubbar upp även den plattan redan idag. Den är nämligen sinnessjukt bra den också.

ALL PIGS MUST DIE är ett all-star-band från staterna som förutom att spela väldigt snabbt också har en ljudbild med lika delar skitighet som tydlighet. Ruffigt men tajt kan man säga om dessa medlemmar från bland annat BLOODHORSE, CONVERGE och THE HOPE CONSPIRACY. "Nothing Violates This Nature" är fullängdare nummer två i ordningen och från denna kommer smockan Silencer. Löjligt bra.

Kängpunkbandet TOTALT JÄVLA MÖRKER från Skellefteå är ett av mina totala favoritband alla kategorier. Jag har en kaffekopp med bandloggan som jag håller av mycket, dock missade jag att köpa deras Totalt Jävla Mörkrost att fylla sagda kopp med. Detta svarta guld kom i fruktansvärt limiterad upplaga för ett gäng år sedan och fröken var lite för sengångaraktig med beställarfingret. Ack ja, man kan inte få allt här i livet.

Vi lyssnar till låten Inferno som återfinns på ep:n "Helvetespunk" från 2016. Det här är den längsta låten i dagens lista, 2:07 tappra minuter in alles.

NASUM ligger både mig och Martin varmt om hjärtat och att inte ta med dem i den här listan hade varit ett kardinalfel av rang, särskilt med tanke på att jag är född och uppvuxen i och omkring Örebro. Inhale/Exhale från skivan med samma namn som kom nådens år 1998 förutsätter jag att ni hört förut. Om inte blir det jobbig stämning.

Så till sist en dos SKITSYSTEM! Vi grottar ner oss i det gamla välbekanta här på sluttampen med låten som kort och gott heter Våld och har sin hemvist på "Stigmata". D-takten sitter som gjuten, vardagsmisären är ständigt närvarande textmässigt och ilskan går mer eller mindre att ta på i denna kraftuppvisning till låt som klockar in på koncisa 1:35.

In crust we trust!

Nu är det helg, pax vobiscum.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 39: Allt över två och tjugo är förkastligt

Fredagslistan 2017, vecka 38: Band med djur i namnet

Gott folk!

Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att göra en lista på detta tema är inte bara förbryllande - kanske till och med förkastligt? I vilket fall så känns det oerhört bra att kunna presentera en lista till brädden fylld inte bara med allehanda vänner från djurriket, men också med riktigt bra musik.

Vi kör!

CALIGULA'S HORSE från Australien är ett band som jag upptäckte specifikt då jag letade band till den här listan. Denna australiensiska progressiva grupp har hållit liv i sitt fyrfota djur/band sedan 2010 och det jag hör i bandets Will's Song som kommer från bandets senaste skiva gör att jag blir väldigt sugen på att kolla upp mer av bandets musik. (Vilket jag förmodligen gjort sedan detta skrevs). Här finns en väldigt utpräglad känsla för melodier, något som jag sannerligen gillar, och en fin nyfikenhet som jag också uppskattar.

WOLVES IN THE THRONE ROOM är kanske världens mest creddiga black metalband. Att bandet återvänder med nytt material efter 4 år är nåt som har fått folk att bli lite lätt till sig. Och jag kan förstå det när jag lyssnar på magiskt långa Born From The Serpent's Eye med gästsång - på svenska - av Anna von Hausswolff. Mellanpartiet som börjar vid 4:20 är så bedövande vackert och tungt att jag baxnar. Jag gillar också att bandet tycks ha återgått till den typ av svårt atmosfäriska black metal som gjorde att bandet attraherade stora lyssnarskaror tidigare i sin karriär. Ja, jag är sjukt sugen på att höra mer!

Stort hopp musikaliskt över till brittiska BLACK SPIDERS som kopplar greppet om handbromsen och bjuder på illasinnade handbromssladdar i sin magiskt betitlade låt KISS Tried To Kill me. Detta är musik så svängig att det är omöjligt att inte stampa med foten.

Om ett band heter EAGLEHEART, ja då blir det lite av en dead giveaway att det vankas power metal. Nu hör ju denna musikstil inte till ovanligheterna, numera, på den här bloggen så förhoppningsvis så skrämmer jag inte er alltför mycket när jag slänger med asskönt ljudande Until Fear Is Gone från det här tjeckiska bandets tredje fullängdare "Reverse". Det här är power metal med episka anslag - den typen av power metal som jag verkligen gillar - och det är plattan i mattan redan från början.

Jag avslutar, kanske totalt förväntat, med det kanske tyskaste band som finns vid sidan av ACCEPT möjligtvis - SCORPIONS. Att det här bandet fortfarande existerar finner jag både tröstande och skrämmande egentligen. Bandets musik har i värsta fall blivit sommarplågor (Wind Of Change är jag fortfarande skrämmande trött på) i bästa fall blivit låtar att faktiskt tycka om lite grann. Så är det med Rock You Like A Hurricane som dög upp på bandets skiva från 1984 - "Love At First Sting". Detta är ju hårdrock lika creddig som mellanmjölk, men så illa smittande som den här låten är så är det svårt att inte bli lite glad åt den.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 38: Band med djur i namnet

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon!

Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas så här i hösttider! Timmen är slagen för kontemplation och eftertanke, för maratonsittningar av tv-serier, ändlösa stickade halsdukar, svårmod, jobbigt väder och framför allt för låtar som är så in i helvete långa att man aldrig tror de ska ta slut. Någonsin. I evighet. Amen. Låtar som samtidigt är så bra är det bara en bonus att de är tidsmässigt utmanande - man vill bara fortsätta flyta med in i den göttiga oändligheten av musikalisk briljans. Ge mig mer, extra allt, dra på en minut till bara för att du kan! Med andra ord rullar vi idag ut röda mattan för det episka som dröjer sig kvar, det storslagna och majestätiska, med devisen att allt under nio minuter är fegt. Ladda en valfri kaffetermos, bre några mackor, gå och kissa i förebyggande syfte för detta

kommer

ta

tid.

USNEA är inte bara det vetenskapliga namnet på skägglav utan även ett band från Portland som enligt utsaga spelar i blackened funeral death doom-divisionen. (Vad är ens funeral för genre? Är det jag som har blivit gammal och inte längre hänger med i scenen? Varför googlar jag inte bara upp begreppet istället för att skriva den här fenomenalt långa parentesen? Vissa saker i livet kommer vi helt enkelt aldrig att få veta.) Låten Eidolons and the Increate segar sig verkligen fram, tänk en golem som sakta kryper runt i lera, måhända har den också ont i valfri kroppsdel. Growlet agerar drivkraft, med vindpinade gitarrer till och hela anrättningen är sällsamt olycksbådande och vacker. Helt fantastisk musik att somna till dessutom, vilket jag gjorde häromdagen på ett Pågatåg i höjd med Lund. Lyssna gärna på hela "Portals into Futility"-skivan förresten, det är den värd.

Som nummer två i listan finns VIOLET COLD, ett enmansband (Emin Guliyev) som kommer från Azerbadjan. Inspirationen tas från många håll såvitt jag kan uttyda - lite folk, lite post-rock, lite sludge, helt sonika lite gott och blandat. VIOLET COLD har sedan starten hunnit släppa fyra fullängdare och så sinnessjukt många singlar att jag inte ens orkar räkna dem. En imponerande bedrift.

No Escape from Dreamland är en strålande bra låt som bjuder på såväl marschtakt som eländesgrowl av det mer uppgivna slaget, lika delar snygga melodislingor som smäktande körer. Och blast beats på det! Det här är svinbra.
"Anomie" heter plattan och namnet är för övrigt en blinkning till den franske mångsysslaren Émile Durkheim och dennes teorier om hur bristen på normer påverkar individen.

Martin lurade på mig DRACONIAN härom veckan. För att vara helt ärlig såg han ut som om han skulle slå i backen när jag sa "Vadå Draconian, vad är det för något?" i arbetsrummet och så här i efterhand inser jag ju att hans reaktion var högst befogad.

För fans av höstigt gothiga och framför allt begravningssorgsenhetsknipande band så finns här mycket att hämta. Tänk PARADISE LOST fast skörare och mer långsamt så har ni en fingervisning om hur The Marriage of Attarus låter. Herrejistanes vilket tungsinne! Heike Langhans rensång hotar att klyva hjärtat i småbitar när som helst. Nämnda band kommer förresten till Babel i Malmö den 25/1 tillsammans med två andra akter som inte heller behöver skämmas för sig musikaliskt: ROME och HARAKIRI FOR THE SKY. Var där eller var en fyrkant.

THE MONOLITH DEATHCULT har ett synnerligen högoktanigt och dramatiskt, ja nästan teatralt anslag i låten Gods Amongst Insects. Hade det inte varit för att de i grund lirar brutaldöds skulle detta bli totalt platt fall för min del. Men lo and behold, dessa stilar gör sig alldeles ypperligt i kombination. Galopptakt sitter heller aldrig fel och ljudmattor som gränsar mot det industriella har mig veterligen ingen dött av till dags dato.

Summa summarum står vi här inför en tiominutersprestation som manglar och krumbuktar på ett mycket behagligt sätt och som får mig att vilja se en riktigt bra skräck-sci-fi-rulle.

Så avslutningsvis en favoritkonstellation för undertecknads del. DER WEG EINER FREIHEIT är ett sånt där totalt geniband som tycks förvandla allt de rör vid till guld och nya släppet "Finisterre" är inget undantag från den regeln. Det här är ett album som växer vid genomlyssning och som är något mer av en upptäcktsfärd än vad tidigare, mer omedelbara alster varit. Man får lyssna och lyssna om men ack vad det lönar sig för i ens hörselgångar vecklar det ut sig ett gigantiskt smörgåsbord av tjusig atmosfärisk black metal.

En styrka med DER WEG EINER FREIHEIT är att de alltid lyckas låta lite obehagliga. Aufbruch kryper direkt in under skinnet och liksom rotar sig där, precis som riktigt bra musik ibland har förmågan att göra.

Med detta tar vi helg mina vänner! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Fredagslistan 2017, vecka 36: 1998

Gott folk!

Vi har kommit till vägs ände, i alla fall när det gäller fredagslistor som tar upp specifika årtal på 1990-talet, ett årtionde som minst sagt såg intressanta förändringar inom musiken.

Under 1998 hände det, precis som de flesta år, en hel del. Det är året för Lewinskyaffären, året som Olof Johansson avgår som partiledare för Centerpartiet, Sverige tar guld för sjunde gången i Ishockey VM och det släpptes 833 skivor (i alla fall enligt Metal Archives) som kan kategoriseras som hårdare musik. Här har ni fem stycken som jag tycker är värda att kolla in.

Vi kör!

"My Arms, Your Hearse" av OPETH. Jag kan inte tänka mig att det är någon som blir förvånad att jag tar med en skiva av OPETH då det här bandet tillhör mina favoriter. I bandets diskografi återkommer jag ganska sällan till just den här skivan. Vilket är lite konstigt då den har några verkliga guldkorn som dessutom brukar dyka upp i livesammanhang. "My Arms, Your Hearse" är OPETHs tredje platta, och är liberalt strösslad med growl och en hårdare än vanligt arbetande Mikael Åkerfeldt som inte bara sjunger, lirar gitarr, lirar bas men också piano. Detta var på tiden då OPETH inte hade en fast basist - det var först på plattan efter denna - "Still Life" som Martin Mendez hade hunnit spela in sig i bandet. "My Arms, Your Hearse" är en skiva som är hårt kramad av fansen. Kollar ni recensioner på Metal Archives så är det väldigt vanligt förekommande med meningar som "The Pinnacle Of Their Career", "The summit of perfection" och "The pinnacle of flawlessness", så ni fattar att ni har en lyssnarstund av stora mått framför er.

Ur askan av AT THE GATES reste sig THE HAUNTED ganska raskt. Den självbetitlade debutplattan släpptes i juni 1998 på Earache och är en i all sin prakt en okomplicerad men djupt sympatisk skiva med fokus på fart. Det kan tyckas vara en enkel sak att skriva musik av den här typen, men så är det inte. THE HAUNTED gör jobbet gediget om än en smula traditionellt. Jag har med skivan då jag är - som ni vet - väldigt svag för det här bandets hantverksskicklighet och för att skivan formligen sprutar av känsla från slutet av 1990-talet. Det finns såklart mer konstnärligt utmanande skivor i bandets diskografi, men som debut betraktat är det här en finfin platta.

LOTHLORIEN från Varberg med det rent katastrofala omslaget på sin enda skiva "The Primal Event". Jag skaffade den här skivan till biblioteket på inköpsförslag, och kommer tydligt ihåg att förslagsgivaren bad mig att bortse från omslaget med emfas. Vilket jag gjorde, och är glad för det för det här är en riktigt fin och mustig skiva. Sångaren Henrik Serholt påminner väldigt mycket om Thomas Lindberg i sin sångstil, vilket alltid är ett plus om ni frågar mig. Bandets namn är taget från Sagan Om Ringen där Lothlorien var både en skog och ett av alvrikena. Bara en sån sak får det ju att kittla i bibliotekarienerven.

Jag höjer meckighetsgraden allt vad jag kan med GORGUTS platta "Obscura". Det här är - likt all musik från bandet - musik som kräver koncentration och som inte alls är speciellt lättillgänglig. Men vad gör väl det, när Luc Lemay verkligen tar i från botten av sitt franska väsen och vågar vara utmanande och krånglig? Nä, precis!

SOILWORK släppte sitt debutalbum "Steelbath Suicide" i maj 1998. Det tidiga SOILWORK hade en råhet och ett nästan maniskt driv i sin musik som jag alltid gillat. På den här skivan som har fått stå tillbaka lite för min del i bandets diskografi finns ett satans engagemang, och en maffighet som är så sjukt sympatisk att det är ytterst svårt att stå emot. Och varför skulle man vilja det egentligen? SOILWORK har karvat ut en karriär som imponerar i sin integritet och uthållighet. Låtar från den här plattan är inte speciellt vanligt förekommande i bandets setlistor nuförtiden. Oftast är det Sadistic Lullaby som dyker upp. Jag kan tycka att det hade varit lite kul om bandet luftade fler låtar från en skiva som står sig bra i bandets diskografi.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 36: 1998

Fredagslistan 2017, vecka 35: Skicka paraplydrinken!

Behold! Ännu en fredag! Den här listan är en att ta till vid misspepp, avog inställning och allmänt besvär. Ni vet när tillvaron ger en citroner, kaffet har tagit slut, skägget fastnat i brevlådan, det trampas på legobitar, man missar bussen med en sekund, Abbath sadlar om och börjar spela dansbandsmusik. Nej okej nu gick jag för långt, riktigt så jävlig ska världen aldrig bli. Men för de lagom jobbiga stunderna kommer här en uppiggande historia med trallvänliga och lättlyssnade låtar. Vi pratar inte gravallvarlig och katakombdyrkande förruttnelsemetal här inte, nej släng liksminket åt sidan för en stund och kort och gott - skicka paraplydrinken!

Inledningsbandet blir BLOOD COMMAND, en paraduppvisning i habilt norskt musicerande som jag lyssnat på löjligt mycket de senaste åren. För ett par somrar sedan upptäckte jag "Funeral Beach"-skivan när jag var i färd med att måla om mitt köksmöblemang. Det var ett genidrag att lyssna på den samtidigt som kroppsarbete utfördes kan jag lova. Engagemanget var på topp, tillropen haglade. "Funeral Beach", som är bandets andra fullängdare, är även en väldigt bra skiva att åka bil till, att dricka öl till, att vara olyckligt kär till, ja till det mesta livet har att erbjuda helt enkelt. BLOOD COMMAND har sina rötter fast förankrade i punkscenen och jag älskar Silje Tombres desperata röst. Hon ersattes sedermera av Karina Ljone som är precis lika fantastisk. Sitter man helt stilla till låten Cult of the New Beat är det frågan om man har något hjärta alls i kroppen, så bra är den. Okej, jag kan skriva en uppsats om BLOOD COMMANDs storhet men låt oss gå vidare.

HONNINGBARNA följer upp, landsmän till föregående akt och tillika göttigt ösiga i framtoningen. Bandet bildades 2010 i Kristiansand och vann året efter det prestigefyllda Spellemannprisen (norska motsvarigheten till grammis) i rockkategorin med debutskivan "La alarmane gå". 2012 dog tyvärr dåvarande trummisen i en bilolycka men HONNINGBARNA kämpar vidare till dags dato. Noen Å Hate är låten jag valt och den är skramlig och punkig så det förslår.

 Nästa band är en av Martins favoritakter - SPIDERGAWD! Guldstjärna för att han upplyste mig om deras existens för de hade förmodligen gått mig rakt förbi annars. Även detta är en uppvisning i norsk briljans men skiljer sig från de två föregående alstren stilmässigt. SPIDERGAWD har fått till en väldigt gemytlig mix av 70-tals boogie, tung rock och lite psykadelika men det finns också en luftighet som piggar upp. Tourniquet från "Spidergawd II" fick det bli, släng på er pilotbrillorna och gunga med.

BLOODCLOT härnäst som består av hardcore deluxe från staterna. Det här är en sorts all-star-konstellation med medlemmar och exmedlemmar från CRO-MAGS (John Joseph), QUEENS OF THE STONE AGE (Joey Castillo och Nick Oliveri) och DANZIG (Todd Youth) för att bara nämna några. You'll Be the Death of Me är en adrenalinstinn historia som lyckas bibehålla skitigheten som finns i riktigt bra krustig hardcore men med en förvånansvärt klar produktion. Lägg till det ett sväng som går mot groove-punk-goth, om den genren någonsin hade funnits. Svinbra är det i alla fall.

Nu jädrar blir det skäggrock! KADAVAR är sist ut och spelar retro så det förslår. Stonern står som spön i backen i Lord of the Sky som återfinns på albumet "Berlin" från 2015 och det är ta mig satan helt omöjligt att inte börja skaka lite lätt på huvudet vid genomlyssning. Helt omöjligt.

För tekniskt intresserade kan berättas att KADAVAR spelar in med så kallad hard panning i studion. Gitarrer läggs på den vänstra kanalen, bas och trummor till höger och sången i mitten för att ljudet ska likna livespelningarna så mycket som möjligt. Men poängen här är framför allt att det svänger något så djävulskt.


Med detta tar vi helg, go' vänner. See ya!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 35: Skicka paraplydrinken

Martins tekniska tisdagstips, vecka 35: Arkaik

Gott folk!

Idag tipsar jag om ett band från Riverside, Kalifornien. ARKAIK är ett band som har bedrivit verkstad sedan 2004, och i likhet med flertalet band inom den tekniska dödsmetallen, bytt medlemmar (mest trummisar där man avverkat hela 6 stycken) som bara den. Men en medlem - sångaren Jared Christianson - har varit med sedan starten och hållit skutan igång.

ARKAIK är ett band vars musik är djupt sympatisk. Jag skulle kanske inte sträcka mig till att säga att den är lättlyssnad, men betydligt mer lättillgänglig än många andra bands tonkonster. ARKAIK är rejält duktiga på att spela krossande tungt, men är finfina på att lira svängigt också. Skivan som är föremål för lyssning idag, "Metamorphignition" från 2012 är en stundtals riktigt dansant platta. Om ni gillar det här så kan det vara värt att veta att bandet - med ytterligare ny batterist - släpper nytt i slutet av september.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 34: I Martins lurar just nu

Gott folk!

Hoppas att ni har återhämtat er från Susannes fredagslista från förra veckan! Idag blir det en spretig och ganska typisk fredagslista från mig. Den är baserad på vad jag lyssnar på just nu - det kan vara skivor som släppts nyligen eller för ett tag sedan - i alla fall så är det skivor som jag gillar, eller både gillar och ska recensera. Eller kanske redan har recenserat. Ja, ni fattar!

Vi kör!

Jag inleder listan med LEPROUS. Jag vet att Peter Iwers (ex-IN FLAMES) gillar det här norska gänget, och har tipsat om minst en av bandets skivor i sociala medier. Det här är superproggigt, men med bibehållen känsla för låtstruktur om ni förstår vad jag menar. LEPROUS är ett band befolkat av skickliga musiker - trummisen Baard Kolstad huserar exempelvis i BORKNAGAR, och flera av resterande medlemmar har backat både Ihsahn och EMPEROR i livesammanhang. Jag gillar verkligen det som LEPROUS bjuder på. Sången från Einar Solberg sticker ut lite extra!

Jag fortsätter med norskt, och SPIDERGAWD som med sin senaste skiva "IV" drog ner mig i ett beroende så omfattande att jag knappast lyssnade på någon annan skiva under en vecka. Det här är rak, medryckande och oerhört imponerande rock med vissa inslag av metal. Det SPIDERGAWD är riktigt bra på är refränger - ta den från låten jag har med i listan - Is This Love? exempelvis. Den är så groteskt bra att det är omöjligt att inte studsa lite i stolen, haha!

Resten av skivan är lika imponerande, men den låten sticker ut lite extra, just på grund av sin extrema entusiasm.

En institution släpper nytt idag. THE HAUNTED är - trots mängder av medlemsbyten - en urkraft och kär gammal vän inom svensk metal. Det är väldigt roligt att konstatera att "Strength In Numbers" är en riktigt bra skiva som bjuder på ett THE HAUNTED som känns piggt, fräscht och väldigt taggat. Gitarrspelet är taget till nästa nivå, minst sagt, Aro (som jag genuint uppskattar) gastar föredömligt och kompet är galet bra. Skulle inte bli förvånad om den här skivan slinker in på några årsbästalistor faktiskt.

Listans hårdaste låt tar jag från "Adversary Omnipotent" som jag tipsade om i veckans tekniska tisdagstips. Galet bra skiva från ENFOLD DARKNESS som sannerligen visar på vilken mångsidig musik det går att göra, även om man huserar inom den tekniska dödsmetallen. Jag får lite samma vibbar av ENFOLD DARKNESS som jag får av THE BLACK DAHLIA MURDER. Bägge banden är inte nervösa för att utforska annan musik än dödsmetall i sitt skapande. Och det är en bra sak!

Avslutar med fint traditionella PORTRAIT som verkligen vet att skriva ny musik som tydligt nickar mot 1980-talet utan att kännas mossig. Lite av en bedrift om ni frågar mig! PORTRAIT är ett band som jag har omvärderat - i början tyckte jag att det här gänget var inget att ens kolla in, just på grund av att det kändes som ett rent retroband. Men "Crossroads" från 2014 ändrade på det och numera kollar jag alltid in vad bandet hittar på.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 34: I Martins lurar just nu